Kategoriarkiv: Omställning

Arbetet som fest

Under de senaste åren har jag då och då tillsammans med andra, åt andra och utan betalning mockat ur fårstall, satt upp stängsel, tagit upp potatis, byggt hönshus och slitit och släpat med både det ena och andra. Och när jag har gjort detta har jag inte bara utfört en arbetsuppgift men också hållit liv i en urgammal sed – jag har blåst lite på en glöd som brunnit sedan människor etablerade de första byarna. Fortsätt läsa Arbetet som fest

Ta kontrollen över det som går att påverka

När redaktören ringer och beställer den här krönikan befinner jag mig i Stockholm, mitt i smeten. Tills för några år sedan var storstadsmyller min naturliga livsmiljö. Här rörde jag mig en gång hemtamt och obesvärat. Nu blir jag stressad och skallen tjocknar av alla intryck, omöjliga att sortera.I mitt nya habitat är intrycken få och distinkta. Varje ljud, lukt och rörelse har en tydlig avsändare: Uffes traktor. Grisgödsel. Ormvråk. Motorsåg. Blommande älgört. Fåren som ber om nytt bete.

Fortsätt läsa Ta kontrollen över det som går att påverka

Den hungriga staden

Nyårsdagens eftermiddag såg alltid lika dan ut under min uppväxt: jag sitter uppkrupen i soffan och tittar på Ivanhoe. Favoritscenen är belägringen av Front-de-Boeufs borg. Det är där som Ivanhoe har tagits till fånga. Innanför murarna finns inte bara Ivanhoe, där finns också staden liksom makten i det feodala England som filmen utspelas i. Utanför stadsmurarna ligger sjöarna och bergen, odlingslandskapen och skogarna. Kampen står mellan centrum och periferi. Fortsätt läsa Den hungriga staden

Största bloggen skrivs i skogen

Fårskötsel, trädfällning – och en analys av resurskrisen i Mellanöstern. Så kan en vanlig dag se ut för bloggaren Lars Wilderäng. Effekt har hälsat på hos IT-konsulten som sade upp sig av peak oil-skäl och som driver Cornucopia?,  en av Sveriges mest lästa bloggar.

Listan över Sveriges mest lästa bloggar består mest av bloggar om mode, kändisar, shopping och sport. Men strax efter tätskiktet seglar en udda fågel: Cornucopia? En blogg som handlar om helt andra frågor: resurskriser, ekonomi, miljö, försvar, omställning med mera. De flesta som sysslar med någon form av omvärldsbevakning verkar läsa den – myndighetsfolk, politiker, banktjänstmän, försvarsanställda – liksom naturligtvis många av oss andra som försöker hänga med i nyhetsflödet.

Alla känner dock inte till mannen bakom bloggen, Lars Wilderäng. En tvåbarnspappa som varvar hemmabestyr, fårskötsel, skogsbruk och odlingar med bloggskrivande. Och en nystartad författarkarriär.

För ett drygt årtionde sedan såg det annorlunda ut. Lars Wilderäng hade gjort sig en karriär som webbprogrammerare och njöt frukterna av den då ännu inte smällda IT-bubblan. Genom internet fick han upp ögonen för peak oil, det faktum att världens oljekällor en dag sinar, vilket inom kort förväntas leda till en sjunkande oljeproduktion med enorma konsekvenser för vårt oljedopade samhälle. Om det är så, tänkte Lars Wilderäng, kommer oljepriset att stiga och gynna oljebolagen, därmed borde det vara smart att köpa aktier i oljebolag. Vilket det också var. Under några steg allt som hade med olja att göra. Avkastningen på de aktier han köpt blev tillräckligt startkapital för att säga upp sig som IT-konsult, lämna Göteborg och flytta ut till en gård i Västergötland.

Längtan efter landet hade funnits tidigare, men förstärktes av insikten att resurserna är på väg att bli mer och mer knappa och att det därför är klokt att kunna förse sig själv med mat och energi. Dessutom framstod en investering i mark som betydligt säkrare än att ha pengarna i ett ekonomiskt system som till stor del är uppblåst av billiga lån. Nu kan vi från Lars Wilderängs köksfönster se ut över den nyplöjda potatisåkern, hagen där fåren går och bräker och bortom dem 25 hektar skog.

Efter några år på gården startade han bloggen Cornucopia?, med undertiteln ”Evig tillväxt i en ändlig värld?”. Cornucopia betyder ymnighetshorn och frågetecknet markerar att vår planet inte verkar vara ett sådant. Vi kan inte pumpa ut hur mycket resurser som helst ur jordskorpan utan att resurserna tar slut eller åtminstone inte längre blir värda mödan att exploatera.

För vissa är detta numer något självklart, men eftersom vi har inrättat oss i ett ekonomiskt system som förutsätter ett ymninghetshorn, en evig tillväxt, är det många som väjer för en sådan slutsats. Inte minst gäller det politikerna.

– Varken högern eller vänstern bryr sig om de här frågorna. Ideologierna funkar inte längre, de hanterar inte situationen som det är nu. I dag handlar allt om tillväxt. För alla partier, inklusive Miljöpartiet. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är hur tillväxten ska fördelas.

Ofta låter det som att tillväxten är något av en naturlag som alltid tickar på, bara politikerna vidtar rätt stimulansåtgärder. Men sanningen, menar Lars Wilderäng, är att Västvärldens tillväxt har stagnerat på grund av sinande resurser. Problemet är att politikerna inte vet hur de ska hantera detta. Så de fortsätter att utlova mer pengar i plånboken, både medborgarnas och statens.

Hur länge kan politikerna fortsätta att lova mer?

– Så länge folk förväntar sig det och det är det folk tror att de vill ha. Politikerna kan säga: NU löser vi problemen. Men det händer inte. Sedan kan visserligen Sverige gå bra periodvis. Men vi gör det med hjälp av lånade pengar. Privat lånade pengar. Att öka vår privata belåning i högre takt än BNP fungerar inte hur länge som helst.

Varför inte?

– En skuld är ett problem. Och om vi hela tiden får större och större skulder så blir de till slut oändliga. Det fungerar inte. Det blir bubblor. Till slut måste man skriva av skulderna vilket blir väldigt kaotiskt.

På bloggen uttrycker sig Lars Wilderäng slagkraftigt och han måttar sina svingar åt både höger och vänster. Åsiktsspannet förklarar han med sin uppväxt.

– Eftersom jag växte upp i en frånskild familj fick jag två olika typer av uppfostran. En fri och eget ansvars-uppfostran från en bohem och kommunist. Respektive en mer strikt hållen uppfostran från en folkpartist. I det ena fallet var det inte så noga med att städa, i det andra var det kliniskt rent. Och jag har samtidigt fått två olika politiska duvningar. Det har gjort att jag blivit en oberoende människa.

Vårt samtal ackompanjeras av de dramatiska ljuden från den tecknade film som underhåller barnen. Det skapar en passande stämning i huset. I skuggorna av de kriser som vi nu är inne i och som flitigt bevakas på Cornucopia? är det dramatiska händelser som hotar. Konflikter alldeles säkert, även krig. Lars Wilderäng tror inte att krigen nödvändigtvis blir så mycket vanligare, men konstaterar samtidigt att man redan nu kan se resursbrist som en orsak till moderna krig. Libyen är ett exempel där Europa gick in med full kraft, förmodligen pressade av att Libyen står för tio procent av Europas oljeimport.

– Den stora frågan blir hur de resurser som det är brist på ska fördelas. Och hur dessa resurser ska kontrolleras. Saudiarabien har till exempel köpt upp mycket mark i Afrika eftersom de har tvingats lägga ner sitt eget jordbruk på grund av vattenbrist. Hur ska Saudiarabien försvara sin afrikanska mark? Förr eller senare kommer folk som bor omkring den att få problem, på grund av befolkningsökning, klimatförändringar eller annat. Där kan det bli allvarliga konflikter om den mark som Saudiarabien har köpt.

Ett annat exempel är Kina vars turboekonomi lägger beslag på allt större del av de globala resurserna. Det påverkar oss i Europa redan nu genom att priserna på till exempel olja och metaller går upp.

– Det är svårt att bjuda över Kina, deras ekonomi växer så kraftigt och är inte skuldsatt på samma sätt som våra europeiska ekonomier är. Kina köper till och med olja från Nordsjön, visste du det? De är inne på vår egen bakgård och köper resurser.

En annan storspelare som Lars Wilderäng förväntar sig kommer att utöka sin makt är Ryssland. De sitter på helt avgörande resurser för Europas energiförsörjning, framför allt i form av gas, men också olja. Medan den europeiska gasproduktionen sjunker ökar den ryska.

– Ryssland har klart och tydligt visat att man har politiska ambitioner med till vem man säljer sin gas och olja. Och Europa vet att om Ryssland slutar exportera kommer det att bli mörkt och kallt. Det intressanta är att Ryssland skulle kunna exportera till Kina i stället.

Sverige använder inte så mycket gas, men mer än hälften av vår olja importerar vi från grannen i öst. Den övriga importen kommer framför allt från Danmarks och Norges oljefält där produktionen sjunker snabbt – inom tjugo år kan vi inte längre räkna med olja från våra skandinaviska grannar. Hur kommer Sverige påverkas av vårt ökade beroende av Ryssland i en tid av resursbrist?

– Vi kommer att vilja vara Ryssland till lags. Vi kommer inte att lika hårt driva sådant som inte Ryssland håller med om. Att den svenska regeringen gått med på exploatering av Arktis är ett exempel på det. Att vi så lättvindligt gick med på att bygga Nordstream är en annan eftergift.

Sverige är rätt mesiga, vi går med på vad som helst.

Förra året romandebuterade Lars Wilderäng med Midvintermörker, en berättelse om hur det skulle kunna gå ifall Ryssland bestämde sig för att ockupera Gotland för att skaffa sig bättre kontroll över sina exportrutter för olja och gas. Boken som i detalj beskriver anfallet och det förtvivlade svenska försvaret har blivit en succé och hittills sålt i fem tusen exemplar. En uppföljare är på gång. I boken framställs den svenska försvarspolitiken som ett skämt och Ryssland som en brutal stat som tar vad den vill ha. Men Lars Wilderäng menar varken att Sverige behöver någon stor militär upprustning eller att en rysk attack mot Sverige är särskilt realistisk.

– Ryssland behöver inte ockupera Gotland. Sverige går med på det som Ryssland vill ändå. Däremot bör vi ha ett försvar som fungerar ändå. För att ha en trovärdighet att säga till Ryssland om vi vill det, men också för att försvaret är en resurs för samhället i kristider. För att kunna hantera översvämningar, stormar, försörjningsproblem och annat som drabbar samhället.

Det är snarare detta – olika kriser som drabbar viktiga samhällsfunktioner – som Lars Wilderäng menar att vi främst kommer att märka av resurskrisen. Han spår att vi redan under 10-talet får vi allvarliga problem, att 20-talet blir riktiga krisår. Och sedan?

– Tja, det beror helt och hållet på hur vi agerar när kriserna börjar bli allvarliga. Fortsätter vi att stoppa huvudet i sanden och tänker att det bara är något tillfälligt kan det riktigt riktigt illa. Om vi däremot får en bred acceptans för att resurskrisen är här för gott, då kommer vi inte ha något problem med sysselsättning. Då kommer vi att kunna göra något bra.

Men till dess får han nöja sig med att ge röst åt den frustration som många känner inför oviljan att ta itu med de stora problemen. Och att bygga upp kunskaperna om hur man lever ett resurssnålt liv. För Lars Wilderäng passar det ganska bra.

– Jag ser till fåren, tvättar, städar, lagar mat, skjutsar barnen, jobbar i skogen, skriver och odlar. Jag jobbar väldigt bra genom denna blandning. Jag tänker ut blogginläggen medan jag står med motorsågen i skogen. Sedan kan jag bara gå och sätta mig vid tangentbordet.

Och skriva en av Sveriges mest inflytelserika bloggar.

Lars Wilderäng spekulerar om framtiden för tre stater

Kina

1800-talet var Storbritanniens århundrade. 1900-talet var USAs. Tjugohundratalets kommer att vara Kinas århundrade. Kina kommer att krascha, de har en bubbla som har blåsts upp, men Kina kommer att resa sig. De har en sådan stark ekonomi och tillväxt att de kan lyfta sig själva i håret. Och de kommer tids nog att vara världens största ekonomi. Samtidigt som de inte är skuldsatta. De kommer att kunna bjuda över oss på allt och vi får snällt köpa saker av dem. Just nu köper Kina hangarfartyg för att kunna driva utrikespolitik. De vet vad som väntar.

USA

På samma sätt som Storbritanniens tidigare imperium krympte ihop, kommer även USA:s makt att minska. Men kom ihåg att London fortfarande är ett finansiellt centrum. USA kommer inte att försvinna. Wall Street kommer att fortsätta vara en viktig plats i världsekonomin. Hollywood kommer att fortsätta vara dominerande inom underhållning. Men man kommer antagligen bli alltmer upptagen med interna problem. För det brittiska imperiet tog det sjuttio år innan det upplösts. Vad händer med det amerikanska imperiet? Kommer USA att släppa ifrån sig sina protektorat? Kommer USA kanske falla isär i flera stater? Oavsett vad lär de fortsätta att ha ett stort inflytande eftersom de har världens största militärmakt, inklusive kärnvapen.

Norge

Norge kommer att få problem. Inom tjugo år kommer de förmodligen inte kunna exportera mer olja och gas. Vad ska de leva av då? Att de har pumpat upp så mycket olja hittills kommer att visa sig vara ett stort misstag. Visst har de fått massor av pengar, men vad ska de göra av alla pengarna i dag? Just nu är det bara papperspengar, de saknar ett reellt värde. Vad de borde göra är att satsa pengarna på något som är på riktigt. Förnybar energi kanske?

Artikeln är publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 2/2012

Staden som ställer om

Många undrar: Varför tar inte politikerna oljetoppen på allvar? Svaret är: Det gör de, i Bristol. Den brittiska staden storsatsar på att förbereda folk på en allvarlig energikris, bland annat med hjälp av den familjetillvända aktiviteten ”peak oil fun day”.

Det behövs inte så mycket för att effekterna ska bli kännbara. Ett lite högre oljepris, en ekonomi på dekis. Rätt som det är har bensinstölder blivit en vanlig sysselsättning. Redan 2008 märkte polisen i Bristol en kraftig ökning av anmälningar från bilister som upptäckt att någon borrat ett hål in till bensintanken och ur detta tappat det eftertraktade bränslet. Ingen stor sak kanske, men ett av många tecken på hur samhället förändras i takt med att oljetillgångarna tryter. Ändå står de flesta av världens städer helt utan beredskap för en permanent oljekris.

Bristol i sydvästra England är ett av undantagen; här har politikerna börjat engagera sig i frågan. Nyligen släppte man en rapport som inte svävar på målet: att bygga en positiv framtid för Bristol efter oljetoppen, peak oil.

Rapporten konstaterar att oljeproduktionen snart kommer att nå sin maxproduktion och att det inom tio år är sannolikt att världen befinner sig i en global oljekris. Man konstaterar också att Bristols infrastruktur och ekonomi är byggd på tillgången till billig olja och att det inte finns några kommersiellt gångbara alternativ som kan ersätta oljan.

Svaret, menar man i rapporten, måste bli att hela samhället genast engageras i arbetet med att ställa om Bristol så att följderna av oljetoppen blir så milda som möjligt. Först och främst gäller det att öka medvetenheten. I viss mån har omställningen redan kommit igång tack vare de senaste årens klimatdiskussion, förklarar Simone Osborn som är rapportens författare, men vetskapen om oljetoppen bidrar med extra energi i arbetet.

– Många vet fortfarande inte vad oljetoppen är, men fler än tidigare gör det nu eftersom kommunen har satsat på olika former av utåtriktade aktiviteter. Bland annat en ”peak oil fun day”, säger Simone och kan sedan inte låta bli att skratta högt.

– Det var ett sätt att få folk med barn med på tåget. Vi underhöll barnen medan vi gav föräldrarna information om oljetoppen och hur lokalsamhället kan engageras i frågan, på ett positivt sätt.

Vilket är lättare sagt än gjort. Den krassa verkligheten är att de närmaste tio åren kommer att bjuda på många obehagliga överraskningar, menar Simone Osborn.

– Vi befinner oss redan nu i en ekonomisk recession, framöver kommer vi att få se djupare recessioner. Det är förmodligen det som kommer att påverka oss mest.

Förklaringen är att energin har en så avgörande roll för hur ekonomin fungerar. Utan billig olja – ingen tillväxt. Men konsekvenserna kommer också att bli kännbara på många andra områden. Transporter är ett givet sådant. Bilåkandet måste minska, vilket inte behöver bli så svårt som det kanske låter.

– De flesta resor som folk gör är väldigt korta resor. Hur kan man få folk att göra de resorna med cykel eller till fots, förutsatt att folk klarar av det fysiskt? Det är en uppgift för kommunen att göra det säkrare och lättare att gå och cykla i staden. Med rätt förutsättningar kan du ganska enkelt ta dig runt även i en stor stad med hjälp av en cykel.

Det handlar också om att öka tillgänglighet för sådant som folk behöver. Att planera staden så att folk bor nära platser som de besöker ofta. Ett hinder för det är att arbetsmarknaden i det moderna samhället är så specialiserad – många tvingas göra långa resor för att komma till en specifik arbetsplats. Det går inte alltid att välja en arbetsplats nära bostaden.

– För vissa kan distansarbete vara något som gör det lättare att jobba närmare där de bor. Vi laborerar till exempel med idén om lokala kontorshotell, där många distansarbetare kan sitta tillsammans.

Ett annat område som hamnar i fokus när oljan sinar är maten. Det moderna industrijordbruket är helt beroende av olja. Så om oljepriset går upp går också matpriset upp. Och om matpriset går upp, konstateras det i rapporten, så knuffas fler in i matfattigdom.

– Det är en stor utmaning att ge alla människor i staden tillgång till god och prisvärd mat. En stad kommer alltid att vara en nettoimportör av mat eftersom det bor så många människor i staden. Simone Osborn förklarar att kommunen har gett sitt stöd till många grupper som på olika sätt ökat frukt- och grönsaksodlingarna i staden. I gemensamma trädgårdar, på balkonger och i parker odlas det nu för fullt. En organisation har specialiserat sig på att plantera fruktträd i Bristol, medan en annan har skapat en modell som kopplar ihop folk som har en trädgård och vill ha hjälp med matodling med dem som vill vara med och odla.

Mycket är alltså på gång, men risken är ändå överhängande att det uppstår matbrist när folk börjar panikhandla efter att en oljekris fått genomslag på matpriset. Eller att det blir störningar i matdistributionen, något som tidigare hänt i Storbritannien i samband med protester mot höga bränslepriser.

– Det vore bra om folk hade lite mat hemma, åtminstone för några veckor, då skulle det inte behöva bli samma panik. Japan är ett bra exempel. Folk där är väl förberedda på jordbävningar, så efter den stora jordbävningen i vintras uppstod inte någon panik trots att det började bli ont om mat i affärerna.

Borde myndigheterna uppmana folk att lagra mat hemma?

– Det kan vara ett sätt, men ibland har det en dålig effekt när myndigheterna säger åt folk vad de ska göra. Det kan vara bättre att ett nätverk av olika organisationer i stället går ut med sådan information.

I Bristol har kommunen satsat just på detta – att ha ett nära samarbete med civilsamhället. Exempelvis rekryterades Simone Osborn från stadens omställningsgrupp, Transition Bristol, för att skriva rapporten, vilken i sin tur sponsrades av en allians av lokala företagare. Många av de program som kommunen har sjösatt samarbetar med lokala organisationer.

Att kommunens politiker är så engagerad i frågan om oljetoppen är sällsynt och jag frågar Simone Osborn varför det på många håll, exempelvis i Sverige, är naturligt för politiker att prata om klimatkrisen, men att ytterst få vill tala om en kommande energikris.

– Klimatfrågan har beskrivits, åtminstone i Europa, som att vi bara behöver vidta ett antal åtgärder innan ett visst årtal för att det inte ska bli ett så stort problem, medan oljetoppen är något som drabbar oss oavsett vad vi gör. Vilket kanske kan förklara varför politiker är mer villiga att prata klimat än olja.

Att Bristol går mot strömmen förklarar Simone Osborn med att staden har en tradition av starkt miljöengagemang som frågan om planetens ändliga resurser kan haka i. Dessutom finns det redan en rörelse som är villig att driva frågan, vilket har gjort det lättare för kommunen att komma igång.

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 4/2011.

Foto: Jim O’Shaughnessy

Konsten att leva på en planet

TÄNK GRÖNT | Under många år hade jag svårt att ta till mig varningar som ”om alla levde som vi i Västvärlden skulle det behövas ytterligare tre planeter”. Det finns ju bara en planet, tänkte jag, så varför oroa sig för att vi ska använda fler? Om planeten inte räcker till kommer vi ju att tvingas ändra livsstil.

Sedan dess har jag lärt mig att man faktiskt kan leva på mer än vår enda planets resurser, åtminstone för en tid. Man skulle kunna jämföra planeten med en trädgård som varje år ger en viss skörd. Om man är nöjd med denna skörd, trädgårdens ”avkastning”, och samtidigt tar väl hand om sin trädgård kan man fortsätta leva så under lång tid. Men det går också, om man ger sig fan på det, att få ut mer än bara den årliga skörden genom konsumtion av trädgårdens ”kapital”. Till exempel hugga ner flera av träden i trädgården för att bygga sig ett lusthus. Problemet är att man då minskar avkastningen och till slut kan man inte längre leva på vad trädgården ger.

Festen fortsätter trots varningar

Sedan 1970-talet knaprar vi för varje år som går på naturens kapital. Vi överutnyttjar resurserna på ett sätt som är helt ohållbart i längden. Det är knappast någon nyhet. Många är väl medvetna om detta, ändå har denna trend fortsatt och till och med accelererat. Med jämna mellanrum har nya ansatser gjorts för att varna för utvecklingen. I början av 1970-talet pratade man om ”tillväxtens gränser” utifrån det stora forskningsprojekt som initierades av den globala tankesmedjan Romklubben. I projektet tog man hjälp av den tidens mest avancerade datateknik och fick fram modeller som visade på en samhällelig kollaps under 2000-talet om trenderna skulle fortsätta.[i] På 1980-talet kallade William Catton den ohållbara resursförbrukningen för ”overshoot” i sin berömda bok med samma namn. Catton menade att människan förr eller senare skulle tvingas att anpassa sig till planetens bärförmåga (”carrying capacity”) – förmodligen på ett högst brutalt sätt om inte kursen snabbt lades om.[ii]

På 1990-talet blev det populärt att prata om ett växande ”ekologiskt fotavtryck”, ett mått på hur stort ekologiskt utrymme någon tar i anspråk. Det var detta som ledde till varningarna om att en planets resurser inte räcker till om alla anammar den rika befolkningens livsstil.[iii]

Och i våra dagar arbetar ett forskarteam lett av Johan Rockström vid Stockholm Environment Institute med konceptet ”planetens gränser”. Dessa forskare kartlägger gränserna för hur stora påfrestningar olika delar av naturen klarar av utan att biosfären kastas in i helt nya – och potentiellt livsfarliga – tillstånd.[iv]

Varje tids förklaringsmodell – från tillväxtens gränser till planetens gränser – har pekat på dilemmat med att vilja äta mer än man har. I världens hittills dyraste filmproduktion, James Camerons Avatar från 2009, utgjorde faktiskt detta dilemma grundstoryn. Filmen utspelar sig 150 år in i framtiden då mänskligheten fortfarande håller liv i sin glupande resursaptit – genom att exploatera andra planeter.

Visserligen finns det de som drömmer om att nya tekniska landvinningar ska göra sådana rymdresor möjliga även för oss, men allt tyder ändå på att min magkänsla i längden kommer att visa sig riktig: det finns bara en planet och vi kommer att bli tvungna att anpassa oss till dess gränser.

Man kan grovt dela in dessa gränser i två grupper. De gränser som avgör hur mycket av resurserna som vi kan använda och de som handlar om hur mycket avfall som naturen kan absorbera.

Peak everything

Den första gruppen skulle med ett populärt begrepp kunna döpas till ”peak everything”. Här kan man stoppa in allt sådant som kommer att nå sin ”peak”, sin maxproduktion, under den första halvan av tjugohundratalet och därefter bli allt mer svåråtkomligt: färskvatten, vissa mineraler, uran, kol och gas för att nämna några av de viktigaste. Den mest avgörande råvaran som kommer att ”peaka” är tveklöst oljan. Det går inte att nog understryka hur viktig denna ändliga resurs är och har varit för det industriella samhället. Det amerikanska energidepartementet har kallat oljan för ”civilisationens livsnerv” och syftar då på alla de transporter av människor och varor som utgör grundstommen i världsekonomin.[v] Över 90 procent av dessa transporter görs möjliga tack vare den koncentrerade energin som oljan bär på.[vi] Skulle detta civilisationens blodomlopp strypas hade det bara tagit dagar innan matbutikernas hyllor gapat tomma och de flesta arbetsplatser ödelagts.[vii]

Nu lär varken oljan eller någon annan resurs försvinna över en natt, men eftersom dagens ekonomiska system förutsätter en ständigt ökande mängd energi och resurser räcker det att tillgången på en viktig resurs minskar för att stora problem ska uppstå. För oljans del är detta trendbrott, peak oil eller oljetoppen som det brukar kallas, nära förestående. Om det inte redan har skett. Enligt Internationella Energiorganet, IEA, nådde den vanliga råoljan sin topp redan år 2006. Sedan dess sjunker produktionen med omkring sju procent varje år. Än så länge har detta produktionsfall kunnat kompenseras genom att ersätta oljan med flytande naturgas liksom den olja som tvättas fram ur oljesanden i Kanada och Venezuela. Men för att fortsätta skjuta ett fall i oljeproduktionen på framtiden krävs att ofantliga mängder ny olja hittas. Under de närmaste 25 åren behöver oljebolagen springa på nya oljefält motsvarande fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Och det på en planet som finkammats på det svarta guldet i åtminstone ett halvt sekel.[viii]

Som IEA uttrycker det: ”den billiga oljans era är över”. Eftersom några substitut till oljan som kan skalas upp i tillräckliga volymer inte existerar lär ekonomin behöva anpassa sig till den gräns för hur mycket billig energi som finns tillgänglig. Och även om en ny lika billig, koncentrerad och lättanvänd energikälla som oljan mot förmodan skulle hittas väntar en rad andra kritiska resursgränser i kulisserna.

Klimatkollapsen

Den andra gränsen – den som handlar om hur mycket naturen kan absorbera – är på många sätt baksidan av myntet. Att vilja använda mer resurser än vad som återskapas är ett problem i sig, men resursförbrukningen får samtidigt konsekvenser genom det som blir kvar när resurserna är förbrukade. Världens industriella livsmedelssystem är exempelvis helt beroende av att det bryts fosfor till konstgödsel. Eftersom fosfor är en ändlig resurs som förväntas sina inom de närmaste decennierna kommer det att bli en utmaning att hålla liv i det industriella jordbruket framöver. Men fosforn är också ett problem när den använts färdigt i jordbruket och därefter, via avloppsrör och gödselstackar, letar sig ner i sjöar och hav där den bidrar till övergödning.[ix]

På samma sätt är utsläppen av koldioxid baksidan av den fossila energianvändningen. Klimatsystemet kan bara hantera en viss mängd av den överskottsenergi som är följden av den förstärkta växthuseffekten. När temperaturen stiger rubbas balansen på planeten, ett faktum som numera kan observeras med blotta ögat på många håll i världen. De senaste årtiondenas framtidsvarningar har blivit dagens verklighet. Kanske är det rentav så att 2010-talet kommer att indikera övergången från varningar till konstateranden. Den globala klimatrörelsens nestor, amerikanske författaren Bill McKibben, skriver i sin senaste bok Eaarth. Making life on a tough new planet att jorden efter 150 år av mänsklig klimatpåverkan inte längre är vad den varit. Den är ny plats och behöver därför ett nytt namn, menar McKibben. Han föreslår ”Eaarth”, på svenska skulle det kunna bli ”Joorden”.[x]

För jordbrukarna i Marocko som sett 80 procent av sina odlingar torka bort i hettan eller de pakistanier som sommaren 2010 såg sina hem sköljas bort i översvämningar är jorden utan tvekan en ny plats. För den som bor i Sverige ligger klimatkatastrofen ännu en bit in i framtiden. Men framtiden kommer samtidigt snabbare än vad många tidigare trott. Medan politiker över hela världen gläds åt att ha satt upp ett mål om att hålla temperaturhöjningen under två grader ångar klimatförändringarna på mot fyra grader och mer. Det är enligt en regeringsrapport från brittiska Met Office (motsvarigheten till Sveriges SMHI) en stor sannolikhet att planeten har värmts upp med fyra grader – fem gånger mer än i dag – redan år 2060.[xi] Vilket innebär att tvågradersvallen kommer att sprängas långt innan dess. De tafatta försök som hittills gjorts för att undvika denna utveckling har inte varit till någon nytta. Tvärtom har utsläppen accelererat sedan Kyotoprotokollet kom till 1997. Vilket innebär att även om utsläppen skulle nå sin topp år 2015 – vilket verkar politiskt omöjligt – skulle minskningstakten därefter behöva vara fem procent årligen. Det kanske inte låter så mycket, men man kan då påminna sig om att när Sovjetunionen kollapsade i början 1990-talet och dess industri gick ner på sparlåga lyckades man åstadkomma en årlig utsläppsminskning på just fem procent. Om utsläppskurvorna börjar vika av nedåt först år 2020 – något mindre politiskt omöjligt – behövs en årlig minskningstakt på nio procent. Alltså nästan två Sovjetkollapser globalt. Varje år.[xii]

Inte konstigt att det är så svårt att göra seriös politik av klimatfrågan. Vilken ledande politiker vågar knysta något om att produktionen och konsumtionen kanske behöver minska i stället för att öka?

James Hansen, en av världens främsta klimatforskare, skrev för ett par år sedan en rapport om “vetenskaplig tystlåtenhet”. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt den obekväma sanningen om läget för planeten.[xiii] Den saken har definitivt förändrats sedan dess. Ledande klimatforskare är i dag ytterst tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna – om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – duckar de flesta för.

Det hjälper inte att hävda att Sverige är ett globalt föredöme. Våra nationella utsläppskurvor må minska (om man inte räknar med flyg och sjöfart), men tittar man på handelsbalansen för koldioxidutsläpp avslöjas det att Sverige är ett av de länder som varit bäst på att outsourca sina utsläpp till andra länder. Vi konsumerar mer än någonsin, men låter andra stå för produktionen och tillhörande utsläpp.[xiv]

Vad gäller Sveriges ekologiska fotavtryck gör vi ett övertramp motsvarande ett par planeter.[xv] Det skulle alltså krävas ett antal extraplaneter om hela jordens befolkning levde som vi gör i Sverige.

Ny teknik – räddare i nöden?

Så hur ska man hantera detta dilemma? Hur ska vi lära oss att leva på en planet?

Den dominerande politiska strategin, ekomodernismen, är att undvika de svåra frågorna genom att förlita sig på att utvecklingen av ny teknik ska bryta sambandet mellan det moderna samhällets livsstil och ohållbar resursförbrukning. Med tanke på att utnyttjandet av naturresurser har dubblerats de senaste femtio åren[xvi] – en enastående teknikutveckling till trots – får man nog invänta ett mirakel. Men strategin är ändå populär eftersom den ger möjlighet att verka engagerad för planetens väl utan att man behöver föreslå några genomgripande förändringar av vare sig ekonomins och samhällets uppbyggnad eller folks beteende.

Som allt fler börjar inse är det riskfyllt att kallt räkna med ny teknik som problemlösare. Dessutom är det inte längre bara en fråga om att undvika framtida kriser utan att hantera kriser som nu är oundvikliga. Exempelvis en peak oil-chock de närmaste åren, vilket en lång rad rapporter från forskarvärlden, militära organisationer, enskilda länder och näringslivsgrupper varnar för.[xvii]

Att lära sig leva på en planet kan komma att bli en högst kaotisk lektion.

I den färska rapporten Common Cause [xviii], som givits ut av Världsnaturfonden i Storbritannien tillsammans med bland andra Friends of the Earth och Oxfam, ställs hela denna dominerande politiska strategi på ända. Där konstateras inledningsvis att människor inte nödvändigtvis tar rationella beslut bara för att de ges en viss information, snarare styrs vi av våra värderingar och vår identitet. Omfattande psykologisk forskning visar att folk lätt tar till sig information som bekräftar deras identitet och värderingar, medan annan information filtreras bort. Det spelar därför inte så stor roll hur passionerat en politiker talar om ”vår tids ödesfråga” ifall de föreslagna åtgärderna krockar med medborgarnas värderingar.

Dessa värderingar delar psykologerna in i inre (”intrinsic”) och yttre (”extrinsic”). De inre har att göra med sådant som känsla av samhörighet, vänskap och familjerelationer. De yttre handlar främst om social status, materiell rikedom, ekonomisk framgång och makt.

Vi föds inte med våra värderingar, de formas av vår omgivning. I dagens konsumtionsinriktade och individualistiska samhälle är vi bombarderade med signaler som oftast stärker de yttre värdena på bekostnad av de inre. Det blir därför allt svårare att driva genom politiska reformer som inte handlar om att exempelvis ge folk mer pengar i plånboken. Såväl gröna politiker som miljörörelsen har många gånger själva stärkt dessa signaler genom att tala till de yttre värderingarna i sina kampanjer: Köp en ”miljöbil” så tjänar du pengar och framstår som mer ”klimatsmart”. Satsa på förnyelsebar energi så blir svensk industri mer konkurrenskraftig och vi ökar tillväxten.

Sådana satsningar kanske kan ge kortsiktiga vinster, men när de yttre värderingarna på detta sätt stärks undergrävs möjligheterna att föra en politik som handlar om annat än plånboksfrågor och att elda på tillväxten. I ett sådant samhälle framstår förslag om till exempel sänkt arbetstid som ett hot mot privatekonomin snarare än något som ger mer tid för familj och vänner.

En av de inre värderingar som tryckts tillbaka är förmågan att känna samhörighet med och bry sig om sådant som är större än en själv (”bigger-than-self values”). Det kan vara sådant som att vilja bekämpa global fattigdom eller att stärka de mänskliga rättigheterna, men också att ha ett engagemang för miljön. En person med starka inre värderingar har lättare att se sig själv som en del av naturen, hen har en större vilja att bevara biologisk mångfald, orörda skogar, ett stabilt klimatsystem och så vidare. Av detta skäl, menar Common Cause-rapporten, kallar resurs- och klimatkrisen på inget mindre än ett kulturellt skifte – från ett betonande av yttre värderingar till inre. Det är en förutsättning om folk ska vilja ha de förändringar som behövs för att skapa ett verkligt hållbart samhälle.

Omställning underifrån

Historiskt sett har miljöorganisationer och gröna partier varit den viktigaste bäraren av de värderingar som klassas som inre. Ekologisk hänsyn har satts före hänsyn till den kapitalistiska ekonomin. Man har främjat kortare arbetstid och möjligheter för människor att utvecklas utan krav på ekonomisk lönsamhet. Likaså har det funnits ett starkt engagemang för lokalsamhället och dess betydelse för organiseringen av ett hållbart samhälle. Här har också insikten odlats om att decentraliserade och småskaliga satsningar ofta är de mest hållbara, även om de saknar den statusfyllda lyskraften hos centraliserade och storskaliga satsningar.

I dag är detta inte lika givet. Kombinationen av klimatkrisens skriande behov av djupgående systemomställning och ett ekonomistiskt och konkurrensinriktat samhälle har lockat fram nya politiska budskap. Som förhoppningen om att med hjälp av tekniklöften kunna undvika stora livsstilsförändringar och samtidigt tilltala befolkningens yttre värderingar.

Men frågan är om det är en strategi som kommer att hålla i längden? Det är inte bara delar av miljörörelsen som har börjat tveka, intresset för ett radikalt annorlunda sätt att tackla resurs- och klimatkrisen har också fött nya initiativ. Ett vitalt exempel är den omställningsrörelse som startade i Storbritannien för några år sedan och som i dag har etablerat sig i hundratals städer världen över. I Sverige finns rörelsen representerad på ett 70-tal orter.

Det intressanta med omställningsrörelsen och liknande initiativ är att deras vision av framtiden bekräftar inre snarare än yttre värderingar. De är tillväxtkritiska, de föreslår inga grandiosa infrastruktursatsningar, de hävdar inte ens att folk kan fortsätta leva sina liv lika bekvämt som i dag. I stället betonar de det positiva i att vara del av ett spännande förändringsarbete. Projekt som går ut på att odla mer mat lokalt säljs inte in med plånboksargument utan lanseras som ett sätt att öka gemenskapen i lokalsamhället och tillfredställelsen i att vara mer självförsörjande. Småskaliga satsningar på förnyelsebar energi är inte något som i första hand görs för att skapa mer jobb, utan ett sätt att göra samhället mindre sårbart i tider av energikris.

Än så länge har inte dessa initiativ gjort några omfattande avtryck i samhället i stort. Men om strategin visar sig fungera i liten skala. Skulle den i så fall gå att skala upp i större? Kan den rentav gjuta nytt mod i den gröna rörelsen?

Jag hoppas det. Och jag tror också att även om denna strategi inte räcker för att avstyra en ekologisk katastrof så innebär varje steg i denna riktning att samhället står lite bättre rustat. I längden är trots allt en djupgående systemförändring oundviklig. Det finns bara en planet.

David Jonstad

Texten ingår i antologin Tänk grönt (Premiss förlag)

Fotnoter:


[i]                            Meadows, Dennis, Donella Meadows, Jorgen Randers och William Behrens III (1972), Tillväxtens gränser, Bonniers

[ii]                           Catton, William R. (1980), Overshoot. The Ecological Basis for Revolutionary Change, Illinois

[iii]                          Rees, William E. (1992), ”Ecological footprints and appropriated carrying capacity: what urban economics leaves out”, Environment and Urbanisation 4 (2): 121–130

[iv]

[iv] Rockström, Johan, Will Steffen, Kevin Noone et al (2009), ”Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity”, Ecology and Society vol. 14, nr 2, artikel 32

[v]                           Hirsch, Robert L. (2005): Peaking of world oil production. Impacts, mitigation & risk management, rapport till amerikanska energidepartementet

[vi]                          IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[vii]                         Simms, Andrew (2008), Nine Meals from Anarchy. Oil dependence, climate change and the transition to resilience, New Economics Foundation

[viii]                        IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[ix]                          Cordell, Dana, Jan-Olof Drangert och Stuart White (2009), ”The story of phosphorus: Global food security and food for thought”, Global Environmental Change, vol 19, nr 2, maj 2009, s. 292–305

[x]                           McKibben, Bill (2010), Eaarth. Making life on a tough new planet, Times Books

[xi]                          Adam, David (2009), ”Met Office warns of catastrophic global warming in our lifetime”, The Guardian 28/9 2009

[xii]                         Anderson, Kevin och Alice Bows (2008), ”Reframing the climate change challenge in light of post-2000 emission trends”, Philosophical Transactions of the Royal Society, nr. 366, s. 3863–3882

[xiii]                        Hansen, James (2007), ”Scientific reticence and sea level rise”, Environmental Research Letters nr 2, april–juni 2007

[xiv]                         Davis, Steven J. och Ken Caldeira (2010), ”Consumption-based accounting of CO2 emissions”, PNAS 2010, 107 (12) 5687–5692

[xv]                          WWF (2010), Living Planet Report 2010, WWF

[xvi]

[xvi] Ibid.

[xvii]

[xvii] Se exempelvis Smith, Clint (2010), The next oil shock?, Parliamentary Library (Nya Zeelands parlament); Bundeswehr Transformation Center (2010), Peak oil. Sicherheitspolitische Implikationen knapper Ressourcen, Bundeswehr Transformation Center; United States Joint Forces Command (2010), Joint Operating Environment, United States Joint Forces Command 2010; Lloyd’s (2010), Lloyd’s 360° Risk Insight: Sustainable energy security. Strategic risks and opportunities for business, Lloyd’s/Chatham House 2010; Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security (2010), The Oil Crunch. A wake-up call for the UK economy, Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security;

[xviii]                       Crompton, Tom (2010), Common Cause. The Case for Working with our Cultural Values, WWF UK, Oxfam, Friends of the Earth, Campaign to Protect Rural England, Climate Outreach and Information Network

Nicole Foss visar vägen ut ur bubblan

EFFEKT | Problemet med bubblor är att så få ser dem förrän de spricker. Finansanalytikern Nicole Foss – nu på Europa-turné – skapar skräckfyllda aha-upplevelser när hon förklarar hur bubbelekonomin fungerar för vanligt folk. Hennes främsta råd: gör dig skuldfri nu.

När jag ringer upp Nicole Foss för att prata om den stora finansbubblan har jag just avslutat ett samtal med en mäklare. Samma dag har jag och min flickvän fått ett hyreskontrakt – äntligen kan vi sälja bostadsrätten och kliva ur bubblan.

Å ena sidan är det en befrielse att bli skuldfri efter att i flera år oroat sig för de rejält uppblåsta bostadspriserna, å andra sidan finns en tvekan eftersom vi trots allt trivs i vår bostadsrätt och egentligen inte har något skäl att flytta, särskilt inte till en lägenhet där månadskostnaden är högre.
På sätt och vis hade det varit enklare att göra som den stora massan: planera utifrån att ingen bubbla existerar, att det ekonomiska systemet kommer att hålla ihop och att Anders Borgs fasta hand styr oss förbi alla grynnor.

Jag behöver inte fråga Nicole Foss om hon tycker att vi har tagit rätt beslut. Men jag undrar hur det kommer sig att en majoritet kan vara så övertygade om att det inte är en enorm risk att ha miljonskulder till banken.

– Problemet är att när folk är mitt i bubblan kan de inte se den. Det är samma sak i Kanada som i Sverige. Folk säger: ”Vad menar du? Allt är ju bra. Det finns inga problem.” Men skillnaden är slående när jag till exempel pratar på Irland. Där vet alla exakt vad det handlar om. För de ser just nu hur hela deras ekonomi faller ihop. Bostadspriserna på Irland har halverats.

I sina föreläsningar upprepar Nicole Foss om och om igen: ”Gör dig skuldfri.” Hennes analys säger att världen är på väg mot ett ekonomiskt sammanbrott som på många sätt är värre än depressionen på 1930-talet. Hon beskriver den globala ekonomin som ett gigantiskt pyramidspel, uppbyggt med pengar som skapats genom bankernas frikostiga utlåning (se artikeln ”Så blåser man upp en bubbla”). När förtroendet för detta pyramidspel brister kommer ekonomin att rasa och mängden pengar i samhället att minska drastiskt.

Med mindre pengar i omlopp blir varje krona mer värd samtidigt som det blir svårt att få lån. I kombination med att räntorna skjuter i höjden kan man räkna med att priset på särskilt bostäder sjunker som en sten. Den som har köpt sin bostad med stora banklån riskerar alltså att hamna i en rävsax. Skulden till banken blir mer värd, räntekostnaderna ökar och möjligheten att sälja bostaden utan att göra förlust försvinner.

– Att vara skuldsatt är extremt farligt. När priserna kollapsar riskerar du att hamna på minus. Det vill säga: dina tillgångar försvinner samtidigt som du har stora skulder kvar.

Samtidigt, menar Nicole Foss, blir det i en kraschad ekonomi svårt att hålla igång den globala handeln, inte minst den handel som försörjer världens rika länder med mat och energi. Resultatet: kostnaderna för människors mest grundläggande behov – mat, energi och bostad – riskerar att stiga kraftigt. Och som om det inte vore nog försvinner en stor del av statens skatteintäkter, vilket gör att välfärdssystemen krackelerar. Det är inte konstigt att folk lämnar NicoleFoss föreläsningar med en vitare ton i ansiktet än när de kom dit.

Bevakningen av finanskrisen går ofta över huvudet på den som inte är insatt i ekonomi. Hur många kan dra slutsatser utifrån att räntorna på portugisiska statsobligationer stiger med fyra procent eller att priset på silver nästan fördubblades förra året? Det Nicole Foss lyckas med är att plocka ner diskussionen om finanskrisen så att den träffar folk i magen. Särskilt som hon ger sina föreläsningar med ett självförtroende och den pedagogiska utstrålningen hos en erfaren lågstadielärare.

Det förklarar varför hon det senaste året har väckt så stort intresse. Hon har turnerat flera varv både i Nordamerika och Europaoch tillbringat åtskillig tid i medieintervjuer. Ändå står inte Nicole Foss på någon tung plattform. Hon har en spretig bakgrund med studier i både biologi och juridik. Hon har studerat östeuropeiska pyramidspel men framför allt forskat på energisystem. Större delen av sitt liv har hon bott i Storbritannien, tills för tio år sedan då hon och familjen sålde sitt hus och i stället köpte en gård i Kanada. Under en tid var hon redaktör på sajten The Oil Drum, men valde för några år sedan att starta en ny blogg, The Automatic Earth, där hon och hennes skrivpartner fokuserar mer på hotet från en finanskris än en kris orsakad av sinande olja.

– Den billiga oljan har gjort det möjligt att blåsa upp den enorma bubblan som vi befinner oss i. Men det är inte brist på energi som är det mest akuta. Problemet som kommer först är att ekonomin kraschar och att det därefter inte kommer att finnas så mycket pengar. När samhället väl börjar återhämta sig efter en krasch blir energibristen den stora frågan, tillsammans med klimatförändringarna, säger hon.

Så, för att backa bandet, hur hamnade vi egentligen i den så kallade bubblan och vad innebär den? Nicole Foss förklarar att den globala lånebubblan har skapats genom att vi har haft billiga krediter i flera decennier. Sedan liberaliseringarna av finansmarknaden i början på 1980-talet har bankerna tillåtits låna ut fruktansvärt mycket pengar. Pengar som till mer än 95 procent saknar täckning.

– Det har lett till en massiv ökning av pengamängden, vilket har skapat ett enormt överskott av anspråk på sådant som har ett verkligt värde i ekonomin.

Hon jämför med den klassiska leken ”hela havet stormar” där deltagarna upprymt dansar runt en grupp stolar så länge musiken är i gång. När musiken stängs av måste var och en snabbt hitta en ledig stol att sätta sig på annars är man ute ur leken. De pengar som har skapats genom bankernas frikostiga utlåning har gett illusionen av att det finns nästan hur många stolar som helst. Vilket förklarar varför så många fortsätter att dansa utan att bekymra sig över vad som händer när musiken tystnar. Riskerna blir uppenbara först när bubblan imploderar och hushåll, företag och stater ställer in betalningarna på sina lån. Det är då pengamängden krymper. Det blir deflation. Musiken upphör samtidigt som en stor del av stolarna i rummet går upp i rök. Plötsligt finns det bara ett fåtal stolar i rummet – som hundratals personer vill sätta sig på. Stolarna som är kvar representerar den bråkdel av dagens pengaflöden som backas upp av ett verkligt värde i form av varor och tjänster.

– Det jag försöker göra, genom att förklara marknadens dynamik för folk, är att få dem att göra sig skuldfria i tid. Vilket, om vi pratar hela havet stormar, är detsamma som att lugnt ta en stol medan det fortfarande finns stolar och sätta sig vid sidan av. För när bubblan väl spricker kan det gå väldigt fort. Det är bättre att vara två år för tidig än fem minuter för sen.

Visst kan det innebära uppoffringar att göra sig skuldfri, säger Nicole Foss, men det är ingenting jämfört med vad man kan förlora om man inte gör det. Även om de flesta har en positiv syn på ekonomins framtid är det många som oroar sig för hur det ska gå med alla krisande ekonomier i Europa. Till och med finansminister Anders Borg, som på senare tid varnat för just en finansbubbla som en konsekvens av den höga utlåningen. Ändå sägs det om och om igen att den svenska ekonomin är stark, vilket underförstått innebär att den är mindre sårbar ifall världsekonomin går in i en ny finanskris.

Jag frågar Nicole Foss om hon tror att enskilda länder, som Sverige, kan fortsätta vara någorlunda välmående även om den globala kreditbubblan spricker.

– Välmående är nog inte rätt ord. Visst kommer vissa länder klara sig bättre än andra. Sverige till exempel. Men jag tror inte att det kommer se ut på ett sätt som vi skulle definiera som välmående. Jag skulle tippa på att svenska banker är rätt utsatta för kreditbubblor i andra länder. Dessutom lär er exportindustri ta mycket stryk.

Det största orosmolnet för Sverige, menar Nicole Foss, är paradoxalt nog vårt väl utbyggda välfärdssystem. Hon hyllar visserligen den svenska välfärden som ett internationellt föredöme, men menar samtidigt att det nu finns risker med att folk har blivit så beroende av det.

– Vad händer om välfärdssystemet plötsligt blir väldigt dyrt i förhållande till statens inkomster och den sittande regeringen bestämmer sig för att göra sig av med det? Om folk har vant sig vid att staten hittar lösningar på deras problem och lösningarna inte längre finns där – då riskerar folk att gripas av panik. Det är så många löften som har getts till folk om hur saker och ting ska bli. Löften som omöjligt kan hållas. Folk kommer bli så arga när de inser det. Och det gäller inte bara Sverige, utan stora delar av Europa. Jag är orolig för att vi kommer att få se mycket av sociala oroligheter.
Jag möter ofta folk som är väl medvetna om att det kan bli en ny och djupare finanskris, men som resonerar att i så fall är det så många som drabbas att staten måste gå in och skriva av folks skulder. Därmed är det ingen poäng att göra sig skuldfri, resonerar de. Vad tänker du om det?

– Det är en väldigt vanlig inställning, men för mig är det inget annat än ren förnekelse och en väldigt farlig position att inta. Jag tror inte att det kommer att komma så mycket hjälp från staten. De flesta kommer inte att få sina skulder avskrivna, åtminstone inte utan att det får konsekvenser för dem.

Ett exempel, säger Nicole Foss, är det som sker i USA just nu. Armén säger till unga människor: ”Oj vad mycket studielån du verkar ha. Vi ger dig 20 000 dollar som finansieringsbonus om du åker och utkämpar vårt resurskrig i Irak.”

– Det som också kan hända, och händer hela tiden, är att en bank inte tror att den kan få in de pengar som de har lånat dig, så de säljer skulden vidare till någon annan. Kanske ett inkassobolag som är beredda att betala mindre än vad skulden är värd mot risken att inte få in alla pengar. Om inte heller det inkassobolaget lyckas få pengar av dig säljer de förmodligen skulden vidare, längre ner i den finansiella näringskedjan. Till slut hamnar kanske din skuld hos Kenny Knäkrossar’n. Det är så klart inget som kommer att ske överallt, men det är viktigt att inse att skulder får konsekvenser – även om många är skuldsatta. Folk riskerar helt enkelt att förlora sin handlingsfrihet och tvingas in i ett hörn där de blir skuldslavar av en eller annan sort. Och det vore hemskt olyckligt.

Nicole Foss har fått kritik för att det hon säger leder till individuell finansiell panik snarare än konstruktiv och kollektiv handling. Hon säger sig vara medveten om denna risk och har därför börjat lägga allt mer vikt vid att betona de kollektiva lösningarna.

– Det jag säger är: Se över ditt eget hus, men satsa sedan på initiativ i lokalsamhället, för det kommer att vara mycket mer värt än det du gör för dig själv. Omställningsrörelsen är ett exempel på detta. Det är ingen perfekt rörelse. Den har anklagats för att vara en medelklassens diskussionsklubb och det finns en viss sanning i det. Men jag uppmuntrar den ändå, för jag tror att det som de pratar om i grunden är det rätta att göra. Att bygga upp lokal resiliens och agera kollektivt är extremt viktigt.

Förutom lokala initiativ hoppas Nicole Foss på lokala politiker. Till skillnad mot de flesta rikspolitiker som är upptagna med att till varje pris bevara status quo finns det mycket som lokala politiker kan göra för att uppmuntra initiativ som stärker lokalsamhället. Till exempel att bygga upp en lokal mat- och energiproduktion.

Själv har hon tillsammans med familj och vänner ägnat de senaste åren åt att lära sig odla och sköta djur. På sin gård i Kanada är de numera nästan självförsörjande på grönsaker och håller höns och alpackor. Med solpaneler och ved från den egna skogen kan de åtminstone fylla de mest grundläggande behoven av el och värme. Och, berättar Nicole Foss med viss förtjusning: ”Vi har sex olika sätt som vi kan tillaga mat på, bland annat vedspis och gas!” Sedan svänger hon snabbt tillbaka till allvaret igen. Hon säger att hon innerligt hoppas att hennes analys av världen är fel.

– Jag har barn. Jag vill inte lämna dem i en värld där det råder ekonomisk depression och där deras möjligheter är kraftigt begränsade. Samtidigt måste vi vara realistiska och se vart vi är på väg. Jag säger inte det som jag säger för att jag hoppas ha rätt, utan för att jag tror att det är realistiskt.

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 1/2011.

Den mörka optimismen

EFFEKT | De utmålas som de som har gett upp hoppet och anklagas för att passivisera. Effekt har mött en av upphovsmännen bakom projektet Dark Mountain, som menar att det är dags för den politiskt inriktade klimatrörelsen att få sällskap av en kulturell gren.

Bara namnet slår an en mullrande mollton: The Dark Mountain Project. I manifestet – döpt till Uncivilisation – som lanserade projektet ljöd den där molltonen bakom varje rad när det publicerades sommaren 2009:

Så finner vi oss själva, alla tillsammans, stående med darrande ben på tröskeln till en förändring så omfattande att vi omöjligt kan bedöma den. Ingen av oss vet åt vilket håll vi ska titta, men alla aktar sig för att titta nedåt. [ … ]

Vår fråga är: vad skulle hända om vi tittade ner över kanten? Är det så illa som vi föreställer oss? Vad skulle vi se? Skulle det rentav kunna vara bra för oss?

Vi tror att det är dags att titta ner.

Upphovsmännen Paul Kingsnorth och Dougald Hine har båda en bakgrund i miljörörelsen. Paul Kingsnorth var fram till 2008 redaktör på The Ecologist (en brittisk motsvarighet till Effekt, modell större). Precis som så många andra oroades de över alla djupgående problem som världen står inför, inte minst klimatkrisen. Men de fann det upphetsade talet om att ”rädda planeten” allt mer ihåligt. Som om alla dessa problem skulle kunna tacklas med en uppsättning fiffiga lösningar; att det industriella kapitalistiska samhället plötsligt skulle kunna göras ekologiskt och socialt hållbart, med ny teknik och globala avtal. Dark Mountain Project blev stridsropet för en kulturell rörelse för de som vill prata om den verkligt obekväma sanningen, det som Uncivilisation-manifestet benämner ”slutet på världen så som vi känner den”.

Mottagandet var minst sagt blandat – och dessutom motsägelsefullt. Många blev förbannade och tolkade det som ett tecken på att ha gett upp hoppet.

– Folk översatte det vi skrev som apokalyptiskt. Vi kallades domedagsprofeter, nihilister, pessimister, säger Paul Kingsnorth. Men den vanligaste reaktionen vi fick var: ”Tack, det här ger mig hopp!” Folk tilltalades av projektet eftersom de inte längre ville låtsas att allt som måste göras faktiskt kommer göras och att det kommer att fungera. När du slutar låtsas så blir du befriad att faktiskt tänka på vad du kan göra och vad problemet verkligen är.

I slutet av maj i år, ett knappt år efter att manifestet getts ut, har jag åkt till den lilla byn Llangollen i norra Wales. Här är Uncivilisation i full gång, i form av en festival. Gissningsvis är det den första festivalen i historien tillägnad nedgången för en civilisation. Närmare femhundra personer har kommit för att under tre dagar i byns konferenscenter göra verklighet av ambitionen bakom stridsropet.

Om manifestet gick i moll går festivalen i dur. Dougald Hine och Paul Kingsnorth strålar av glädje och entusiasm. De hade inte räknat med att deras initiativ skulle mötas av ett så stort gensvar. Särskilt inte med tanke på den hårda kritik som de har fått utstå under året som gått.

– Folk har väldigt lätt att föreställa sig att framtiden kommer att bli ungefär som i dag, fast med lite förbättrad teknik. Folk har också väldigt lätt att föreställa sig ett Hollywood-total-kollaps-scenario där alla dör, som i Cormac McCarthys Vägen eller någon Zombie-apokalyps-film. Vår poäng är att däremellan finns det som händer när en civilisation kollapsar, när den genomgår en nedgång och faller isär, vilket förmodligen tar ett par decennier eller till och med sekel.

Det är detta mellanläge som Dark Mountain försöker fylla med ett kulturellt innehåll. Festivalen är en början. Här uppträder ett tjugotal artister och band, författare och poeter samtalar på scen, det hålls workshops i improvisationsteater.

– Se dig omkring i litteraturen, poesin, filmvärlden och så vidare. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av nedgång. Det finns nästan ingen som skriver om det. Inte inom mainstream i varje fall. Det vill vi ändra på, säger Paul Kingsnorth.

I samband med festivalen släppte Dark Mountain sin första antologi. Ett fyrtiotal författare och bildkonstnärer medverkar med en brokig samling verk. Vissa är subtila och poetiska, andra mer politiska och rakt på sak. Paul Kingsnorth och Dougald Hine har visserligen betonat att Dark Mountain är en kulturell rörelse, men ofrånkomligen har de avkrävts politiska svar.

– Det vi inte har är de stora lösningarna. Vi säger inte ”här är fem saker du måste göra för att leva bättre”. Vilket inte betyder att det inte finns saker att göra, det gör det. Men det är olika för olika människor i olika samhällen. Själv tror jag att det viktigaste man kan göra på ett politiskt socialt plan är att bygga resiliens i lokalsamhället, snarare än att kampanja för att få regeringen att sätta upp fler vindkraftverk. Vilket dock inte behöver vara fel i sig, säger Paul Kingsnorth.

(Resiliens betyder ungefär: förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar).

Men han skakar på huvudet åt dem som hävdar att saker och ting löser sig – om alla bara kampanjar lite hårdare, lite snabbare. Och att det är det enda rätta att göra.

– Miljörörelsen måste säga det, vad ska de annars säga? Likväl är det ett binärt tänkande – antingen gör du alla de här sakerna, eller så ger du upp och låter världen dö. Men du kan inte kampanja mot hela det ekonomiska systemet och allt kulturellt som är inbäddat i det, på en global nivå, på väldigt kort tid, med demonstrationer, upprop och aktioner. Det är inte effektivt. Och om du inte gör det, vad ska du göra då? Det är det som Dark Mountain handlar om.

Att säga att det nuvarande systemet inte kommer att överleva är en sak. Att kritisera miljörörelsen är en annan. Det är en rörelse som ofta slipper kritik, särskilt från de egna leden. Och kanske är det så att Dark Mountain har kommit åt en öm punkt. Paul Kingsnorth menar att miljörörelsen har genomgått en förändring de senaste tio åren som få har noterat. Det centrala begreppet ”hållbarhet” har skiftat betydelse, gradvis och troligen obemärkt även inom rörelsen själv. Förr betydde hållbarhet att man skulle upprätthålla och försvara den naturliga biosfären i vilken människan ingår. Men när miljörörelsen i dag pratar om hållbarhet, säger Paul Kingsnorth, handlar det snarare om ”att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, utan att förstöra alltför mycket av det så kallade ’naturkapitalet’”.

I essän ”En tillfrisknande miljöväns bekännelser” i Dark Mountainantologin skriver Kingsnorth syrligt att miljökampen (”environmentalism”) av i dag är: ”en teknisk utmaning; en problemlösande uppfinning för människor som vid anblicken av en stormig bergstopp en klar vinterdag inte får känslan av något vidunderligt utan tänker på den outnyttjade potentialen för förnyelsebar energi. Den handlar om att rädda civilisationen från konsekvenserna av sina egna handlingar; ett desperat försök att hindra Gaia från att hicka till och sopa bort våra kaffekedjor och bredbandsuppkopplingar. Den är vårt sista hopp.”

En som provocerats av Dark Mountain är George Monbiot, en av Storbritanniens mest tongivande klimatdebattörer. Han och Paul Kingsnorth är visserligen goda vänner, men det har inte hindrat dem från att drabba samman i The Guardians spalter så att gnistorna yrt. George Monbiot finns också med på scenen under Uncivilisationfestivalen där han förklarar att han delar Dark Mountains uppgivenhet men att han anser att de underskattar systemets överlevnadsförmåga. ”Kriser kommer och går, men det kapitalistiska systemet består.” Därför dröjer kollapsen och när den väl sker lär planeten vara totalt sabbad. Av det skälet måste vi anstränga oss än mer för att radikalt lägga om kursen, menar Monbiot. Det är det enda som kan rädda oss från den massdöd som vi är garanterade om vi ger upp.

Intressant nog skrev George Monbiot nyligen en artikel inför klimatmötet i Cancún där han låter betydligt mindre säker: ”Vi tillät oss själva att tro att med lite påtryckningar och protester så skulle det någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det gör det inte”. Så vad gör vi nu? frågar han sig. ”Det enda jag vet är att vi måste sluta drömma om ett institutionellt svar som aldrig kommer att bli till, och i stället konfrontera en politisk verklighet som vi har försökt att undvika.”

Vilket det politiska svaret blir kan inte Dark Mountain säga, det är som sagt ingen politisk rörelse. De tycker att initiativ som Transition Towns (i Sverige: Omställningsrörelsen) sköter det politiska bättre. Men allt är inte politik och det finns enligt Paul Kingsnorth ett behov av att hantera de svåra existentiella frågorna, som vårt samhälles rädsla för döden. Vilket inte alltid är vad folk vill prata om.

– Vi har kommit till en punkt där vi liksom petar på folk och säger: ”kolla på det här!” Det tenderar att göra vissa lite sura ibland, medan andra tycker att det är väldigt inspirerande och intressant. Antingen är vi galna, eller så är vi bara före vår tid.

Ibland måste man säga sådant som folk inte vill höra, menar Paul Kingsnorth. Det finns inget annat sätt att komma runt det. Att, som miljörörelsen gör, sockra budskapet för att få folk att svälja det må vara lockande, men det är inte den väg som Dark Mountain har valt.

Ändå kan man ana ett frö av nytt hopp i Uncivilisation-manifestet. Bland de i sista raderna görs ett försök att gjuta mod i läsaren:

”Slutet på världen så som vi känner den är inte slutet på världen tvärt stopp. Tillsammans ska vi finna hoppet bortom hoppet, vägen som leder till den okända världen framför oss.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 6 2010

Motståndets morötter

SYDSVENSKAN | På ett fotografi taget under andra världskriget sitter tre brittiska barn på en mur och gnager på veckans höjdpunkt: en ”morotsglass” i form av en knubbig morot uppträdd på pinne. Tänk så kärvt det var för de små när effektiva tyska u-båtar besköt handelsfartygen och gjorde det smått omöjligt att få tag på ens en ordentlig glasspinne.

Ändå ser de tre morotsgnagarna rätt nöjda ut, kanske för att den hemodlade moroten smakar gott eller för att de räknar med att förbättra sitt mörkerseende. Det brittiska matministeriets propaganda under andra världskriget var lika kreativ som effektiv och spred bland annat idén att det var för att stridspiloterna åt sådana mängder morötter som de lätttare kunde skjuta ner de tyska bombplanen i natten. För de vuxna gjorde ministeriet den trögtuggade krigslimpan mer attraktiv med hjälp av ryktet att limpan hade en potenshöjande effekt.

Detta kan man lära sig på den utställning om mat i kristider som just nu pågår på Imperial War Museum i London. Ett av många exempel på den odlingstrend som sprider sig över Västvärlden lika snabbt som kirskålen i trädgården. Andra exempel är New Yorks botaniska trädgård som i förra veckan invigde en utställning om den ”ätbara trädgården”. På Kulturhuset i Stockholm har det under våren lärts ut ”gerillaodling” – odling på försummade platser i staden – något som redan har börjat praktiseras i parkerna i Malmö och Lund.

Är en av förklaringarna till odlingstrenden ett ökat krismedvetande? Och finns det i så fall lärdomar att dra från krigsåren? Matförsörjningen på 1940-talet klarades genom en sällan skådad folklig uppslutning där varenda grön plätt odlades upp, kosten lades om och ingen mat tilläts gå till spillo. Att såväl England, Sverige och andra länder som drabbades av kriget snabbt säkrade sin matförsörjning visar att människors kreativitet och anpassningsförmåga i kristider kan vara fenomenal Men även det omvända gäller. Det går att anpassa sig till överflöd också.

I Sverige har vi aldrig tidigare ätit så mycket mat och slängt så mycket mat som i dag. Enligt färska siffror importerar vi mer än 45 procent av all mat som säljs i landet. De flesta tar för givet att all sorts mat ständigt finns tillgänglig. Oavsett årstid.

Nu sjuttio år efter andra världskrigets inledningsskede, konstateras det på London-utställningen, står matförsörjningen inför nya svåra utmaningar.

Dels av hälsoskäl, men framför allt för att den billiga oljans tid ser ut att vara förbi. Det industrialiserade och globaliserade livsmedelssystem som ligger till grund för dagens matöverflöd lär bli svårt att driva utan denna olja. Lägg till klimatförändringarna som är på väg att torka ut mycket av planetens mest produktiva mark.

Konkurrensen om odlingsmark ökar dessutom när fler vill äta kött och mejeriprodukter och när bensinen ska ersättas med etanol. Som om inte det vore nog har befolkningen i Sverige sedan andra världskriget ökat med tre miljoner och i världen med fyra miljarder.

Var och hur ska framtidens mat odlas? Senaste numret av Koloniträdgården uppmärksammar kolonilotternas betydelse i kris tider. När första världskriget bröt ut uppläts all upptänklig mark i Sverige till odling. Bara i huvudstaden anlades 10 000 nya odlingslotter. Utökningen av odlingslotter fortsatte efter kriget och när andra världskriget bröt ut 1939 fanns 130 000 lotter som spelade en viktig roll för att förse folk med mat under krigsåren. I dag har antalet krympt till en tredjedel, men koloniträdgårdarna producerar fortfarande en hel del mat och håller dessutom odlingskunskaperna vid liv.

Många av de som upplevde andra världskriget berättar att de upplevde en stolthet över att kunna odla och ta hand om sin egen mat. Att kunna mikra sin egen pizza ger trots allt inte riktigt samma tillfredsställelse. På Imperial War Museum har personalen blivit så inspirerad av de utmaningar som ransonering och egen matodling innebär att de börjat leva ett sorts 40- talsliv. De bloggar glatt om hur de odlat upp sin egen ”Victory garden” och lagar mat enligt ransoneringstidens recept. Som substitut till ett krig att vinna får fotbolls-VM duga. Rekommenderat VM-snacks: inte ”morotsglass” men väl rödbetsbrownies.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 9 juli 2010