”Är er familj fattiga?”. Det är ett litet barn som ställer frågan till ett annat litet barn. Det senare barnets familj gör inga långväga resor på semestern och köper inte prylar i den utsträckning som är brukligt i detta bostadsområde. Därav frågan. Mamman i familjen förklarar för mig att hon har valt att jobba deltid för att i stället ha mer tid över till familjen. Varken hon eller barnen skulle vilja byta den extra tiden tillsammans mot flygresor och mer konsumtion, men att andra barn undrar om familjen är fattig är otvivelaktigt något som gnager i henne.

Krönika i Dala-Demokraten 28 november 2016

Den där frågan gnager i mig med. Inte bara för att mina egna barn kan komma att behöva lära sig bra sätt att besvara den på, men för att den säger så mycket om hur normerna för ett gott liv ser ut i dag, och hur dessa normer förs vidare till våra barn.

Inte långt efter samtalet med mamman lärde jag mig ett nytt ord, karoshi. Det är japanska och betyder ”död genom överarbete”. Det kom in i det japanska språket på 1970-talet i och med de första uppmärksammade fallen av arbetsrelaterad stressdöd. Sedan dess har fenomenet tilltagit och har nu blivit ett så stort problem att regeringen tagit fram en nationell strategi i frågan. Var femte anställd i Japan beräknas vara i riskzonen att dö som en följd av för mycket arbete. Dessutom – i en inbromsande världsekonomi där alla slåss om att få behålla sina jobb – har karoshi gått på export. I Kina dör en halv miljon arbetare av utmattning varje år och även i Sverige förklarar överarbete allt fler dödsfall. Mördande konkurrens skulle man kunna säga.

Och då var det där med normer. Hur de etableras och upprätthålls. Uppifrån: genom politiker som talar om ”svensk konkurrenskraft”, ”mer arbete” och ”mer pengar i plånboken” som om det vore det mest självklara att sträva efter för ett samhälle. Underifrån: genom förväntan på ökad konsumtion som ett sätt att kompensera för den ständiga bristen på tid.

Den konsumtionskapitalism som vi lever under har lyckats otäckt bra med att få med sig hela samhället på linjen att vi måste arbeta livet ur oss för att kunna leva. Och så kan man naturligtvis lägga till att det flitiga knegande och konsumtionen som är kopplad till detta även långsamt dödar livet på den här planeten. Vi jobbar ihjäl oss på alla fronter.

Men om nu besattheten vid arbete har blivit ett dödligt gift, finns det inget motgift? Det gör det så klart. Att strunta i normerna och – i den mån man kan – minska behovet av lönearbete är en bra början. Det finns politiska idéer om olika sätt att sänka arbetstiden – även om det är få som driver dem. Och så finns det allehanda kulturella motgifter. Med ett leende på läpparna tar jag varje vecka del av nyhetsbrevet från The Idler Academy, ungefär ”Slå dank-akademin”. Denna lilla institution – startad av den brittiska författaren Tom Hodgkinson – växer stadigt. Den ger ut böcker och en tidskrift, den arrangerar seminarier och erbjuder ett imponerande kursutbud i konsten att ta det lugnt: ukulele för nybörjare, matlagning, biodling, modern filosofi och ”gin och målning”.

Man kan tycka att en sådan akademi borde vara överflödig. Med tanke på det senaste århundradets ekonomiska utveckling borde förutsättningarna vara rätt goda för att vi skulle kunna ta det mycket lugnare än vad vi gör. Ändå sker det omvända. Att slå dank – att bara vara – har blivit något så ouppnåeligt att de som trots allt lyckas med det inte sällan betraktas med misstänksamhet. Eller ses som fattiga.

Den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti har sagt det bäst: det är inget mått på god hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle.

David Jonstad