När vi drar upp rullgardinen någonstans i Österrike har jag äntligen kommit in i den där sköna tåglunken. Till och med barnen har ro att sitta och titta ut genom fönstret på det bergiga och intensivt gröna landskap som rullas förbi utanför fönstret. Konduktören knackar på dörren till vår sovkupé som vi äntrade kvällen innan i Hamburg. Med sig har han vår frukost.

Krönika i Dala-Demokraten 24 januari 2019

Efter byte i Innsbruck tar vi tåget över alperna. Närmare bestämt genom det legendariska Brenner-passet – den öppning i bergskedjan där människor kommit och gått genom årtusenden. Femåringen lyssnar på en ljudbok, treåringen ligger i knäet och sover. Vi andra hänförs av utsikten. Och sedan – efter 33 timmars resa från Stockholms central – är vi i Verona i Italien, där vi använder våra sista krafter för att ta oss till fots den dryga kilometern till lägenheten som vi har hyrt.

”Va, kan man ens göra det?”, säger en bekant när jag efter resan berättar att vi har tagit tåget till Italien. Han är nog inte ensam. De senaste femton åren har flyget blivit totalt dominerande för nästan alla utrikesresor. För många av de som är födda på 80-talet eller senare betraktas tågluffande i Europa – en gång det givna alternativet för den som ville se sig om i världen – som en utdöd företeelse.

Medan det subventionerade och skattebefriade flyget har tagit över har det blivit krångligare och dyrare att ta tåget ut i Europa. Samtidigt som intresset för tågresande ökar. Exempelvis har den livliga Facebook-gruppen Tågsemester 47 000 medlemmar som inspirerar och hjälper varandra ut på tågäventyr över hela världen.
Det är fler än jag som väljer bort flyget av klimatskäl, men det är också annat som lockar med tågresandet. Särskilt i en tid förgiftad av stress – där syftet med allt tycks vara att det ska gå så fort som möjligt – erbjuder tåget ett motgift. Resan i sig får ett värde i sig. De långa stunderna av närvaro – med åtskilliga timmar att sitta ner med en bok, ett spel eller att bara långsamt betrakta sin omgivning – blir sällan av någon annanstans än i tågvagnen.

Att tåget är långsammare än flyget, och dessutom ofta kostar mer, innebär att den tvingar fram mer semestertid, vilket är en god sak i sig. När vår familj väl tagit oss till Italien tillbringar vi drygt två veckor där. Vi tar oss upp i bergen kring Garda-sjön och vi reser ner till Medelhavet. Vi får uppleva landets värsta oväder på sextio år, men också en onormal värme som innebar att vi kan traska runt i sandaler och kortärmat, faktiskt också bada i havet. Trots att det är början av november. Klimatförändringar på gott och ont.

Hemresan från Medelhavet är mastig. Vi startar på morgonen och efter sju tågbyten kommer vi fram till Stockholms central sent på kvällen ett och ett halvt dygn senare. Ibland är resan jobbig. Barn är trots allt inte gjorda för att sitta tysta och stilla timme efter timme. De vill klättra, springa och tjoa. Sådant som inte passar sig så bra i en tågvagn. Tänk om det hade funnits en liten lekhörna ombord! Vilken bra grej – för samtliga passagerare.
Men även de jobbiga situationerna har en mening. De förstärker känslan av att detta inte är vilken resa som helst. Det här är en strapats som både har lustfyllda etapper och sådana som erbjuder motstånd och frustration. Ungefär som livet självt.

David Jonstad