Det dröjer till år 2055 innan vår underlåtenhet inför klimatkrisen blir rättssak. Det sker i Haagtribunalen där den anklagade står åtalad för brott mot mänskligheten. Upprinnelsen till detta är vad som utgör Jesper Weithz roman 2020 – en skruvad satir över hur det kan bli när ett samhälle försöker hantera de ekologiska kriserna med hjälp av positivt tänkande och råkapitalism.
Fortsätt läsa Hur mycket symbolpolitik pallar planetenAlla inlägg av David Jonstad
Varning för de gröna charlatanerna
Kan man både äta kakan och ha den kvar? Denna klassiska fråga har nog aldrig varit mer aktuell än just nu. Och även om alla vet att svaret är ett tråkigt ”nej, det går tyvärr inte”, verkar det svårt att värja sig mot den entusiastiske visionär som med övertygelse påstår: ”Joho. Vi kan lösa klimatkrisen, och alla andra ekologiska kriser med, utan att ändra vårt sätt att leva”.
Fortsätt läsa Varning för de gröna charlatanerna
En kris så omfattande att vi saknar ord
”Aha, det är du som ska prata om det där klimat-tjofräset nåt?”
”Eh, typ så, ja.”
Vaktmästaren på den gymnasieskola där jag ska föreläsa fångar bristen på språk för att beskriva den situation som mänskligheten befinner sig i. Jag pratar ytterst lite om just klimat(tjofräset). Mer om hur vår civilisation funkar och dess förmåga att demolera biosfären på alla möjliga plan. Mest pratar jag om vilka val det ställer oss inför som människor: vilken relation vi vill ha till resten av naturen och hur vi kan leva våra liv i ljuset av alla kriser.
Följden av pandemin är extremt oviss, men historien ger en hint
Coronakrisen gör mycket av det som jag brukar skriva om högaktuellt. Ändå har jag tills nu inte förmått mig att skriva något alls om denna kris. Jag har följt utvecklingen, men lite distanserat eftersom jag inte velat sugas in i den häftiga strömvirveln av nyheter. Och för att tankarna inte ska snurra iväg för långt har jag hållit mig upptagen med sådant som pågår obekymrat om pandemins framfart: Får som lammar, frön som gror. Bräder att spika, potatis att sätta i jord. Fortsätt läsa Följden av pandemin är extremt oviss, men historien ger en hint
Den farliga optimismen
Optimism är opium för folket, sa en gång författaren Milan Kundera. Jag skulle snarare säga att optimism är opium för makthavarna. Ju närmare makten man kommer desto mer bländande optimism. Häromveckan satt jag i en debatt med Svante Axelsson, regeringens samordnare för att göra Sverige fossilfritt. Han var så hög på optimism att det nästan kändes oansvarigt med tanke på att debatten ägde rum i en drogfri miljö, inför unga människor på en kristen folkhögskola. Fortsätt läsa Den farliga optimismen
Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser
En skön ny värld är inom räckhåll. En värld där tekniken gör oss fria och skingrar de mörka krismoln som samlats över planeten. I denna värld kommer alla att njuta ett överflöd av livets goda, till ringa kostnad och utan dåligt samvete. Både hamburgaren och vinet du dricker till är syntetiskt, transporterna görs med el, som kommer från solen och mycket av arbetet i samhället utförs av robotar och artificiell intelligens. Fortsätt läsa Den nya vänsterutopin: teknikoptimism utan gränser
