Denna sommar har vi haft drängar på gården, från Holland. Jag har periodvis kunnat sitta och skriva, bland annat denna krönika, medan våra drängar har förflyttat den gödselrika ströbädden från fårens vinterboning ner till odlingarna. De har sett till att fåren haft vatten i hettan, att flasklammet fått sin mjölk fyra gånger om dagen, att ogräset avlägsnats från grönsakslandet och hjälpt till vid bygget av en redskapsbod. För detta fick de mat och husrum, men ingen lön. Fortsätt läsa Längtan efter att få vara dräng→
Är det så här det börjar? Med en brännande sol och himlens vägran att släppa något regn. Där heta sommardagar upphör att vara något trevligt och ter sig mer och mer läskiga. Är det nu vi får känna av det extremväder som tidigare mest plågat fattiga människor fjärran från oss? Är det nu det kickar igång på allvar? Fortsätt läsa På liv och död när extremväder blir normalväder→
Säga vad man vill om kapitalismen men den föder en fantastisk kreativitet när det gäller att hitta på nya grejer att sälja. Om världsekonomin ska växa med två-tre procent varje år måste den också få folk att köpa dubbelt så mycket som de gjorde för tjugo-trettio år sedan. Det är därför marknaden gör allt mer desperata försök att erbjuda alla tänkbara och otänkbara produkter som kanske kan suga ut några extra kronor ur ännu inte helt utnyttjade nischer. Så uppstår 3D-pannkake-skrivaren (som skriver ut pannkakor i valfri form), uppblåsbara enhörningshorn att klä ut sin katt i, guldplätterad lax med whiskysmak och en särskild kylväska för vattenmelonen när man ska på picknick. Samt för det stora marknadssegmentet ”föräldrar med bäbisar och för mycket pengar”: en potta med inbyggd hållare för paddan. Fortsätt läsa Behöver vi pottor med paddhållare?→
Vilken världsåskådning ska vinna striden om framtiden? Antingen fortsätter vi trampa gasen i botten eller så börjar vi se oss som delar av en komplex ekologisk väv där allt liv hänger ihop. Valet kan avgöra vilka som pollinerar våra blommor, skriver David Jonstad.
Vi börjar kunna upplägget vid det här laget. Först en larmrapport om hur livet på jorden är hotat och forskare som säger att handling är absolut nödvändig, helst i förrgår. Därefter den mediala bevakningen: en expert får berätta vad var och en kan göra för att ”rädda miljön”. Källsortera, ät mindre kött, köp miljömärkt, och så vidare.
Grannen kommer över på spontanfika. Mitt på dagen, en onsdag. Hon jobbar deltid, det gör jag med. Annars hade denna fika aldrig ägt rum. Då hade vi inte kunnat konstatera det vi nu gör: hade vi jobbat heltid hade vi nog gjort som så många andra nu för tiden – gått in i den berömda väggen. Knappast att vi orkat vardagen ifall vi hade jobbat heltid. Och även om vi skulle orkat hade det inte varit värt det. Iväg med barnen i ottan. Hem med dem till middagen. I med mat. Ner i sängarna. Måndag till fredag. Och sedan jäkta hela helgen för att hinna göra allt som inte hanns med i veckan och dessutom förbereda sig för nästa. Inga marginaler. Få tillfällen att vara med sina barn i lugn och ro. Jag vet det är så här det ser ut för många och all respekt till er, men det är inte vad jag önskar någon. För ingen kan väl tycka att detta är ett bra liv? Borde vi inte som samhälle kunna bättre? Fortsätt läsa Den sjuka heltidsnormen→
Frustande och stånkande far den fram över jordklotet. I en vettlös fart, bolmande av svart rök. Det är Maskinen. Den skapelse som vanligen benämns ”Världsekonomin” eller ”Kapitalismen”. Världen över tävlas det om att få vara den nära. Ju närmare man befinner sig, desto mer får man ta del av den materiella rikedom som den sprutar ur sig. Likt en vresig drake i sagan måste maskinen hållas på gott humör med offergåvor bland vilka mänsklig svett och naturens resurser är de viktigaste. Det är på denna maskins fortsatta framfart som det moderna samhället vilar. Fortsätt läsa Dags att bryta oss ut ur järnburen?→
Jag bor i en typisk jordbruksbygd i Dalarna. Runt omkring mig breder ett hav av matproduktion ut sig. Grönsaker, kött, spannmål, ägg och mjölk – allt finns här. Den som vill kan leva gott enbart på den mat som produceras inom sockengränserna. Det är inte alla förunnat att ha det så. Det är en stor förmån som vi borde dra nytta av. Till exempel borde väl barnen i skolan serveras mat som kommer från den bygd där de lever?
Jag firar tio år nu i december. Tio år på marken. Min senaste flygresa gjorde jag 2007. Den gick från Bali i Indonesien, där jag som journalist bevakat det årets stora klimattoppmöte. Flygrutten gick över Bangladesh och dess lågt liggande kustområden. Områden där det blir allt svårare att leva eftersom det stigande havet sköljer bort jordarna, svämmar över risfälten och gör att saltvattnet letar sig in i odlingarna och ner i grundvattnet.
