Kategoriarkiv: Kollaps

Superrika och superrädda

De har köpt motorcykel, guld och vapen. Och mat. Motorcykeln för att kunna fly stan när paniken slår till och alla vägar kloggar igen. Guldet för att fortfarande känna sig rik. Vapnen för att kunna döda de som försöker ta deras mat. Fortsätt läsa Superrika och superrädda

Annonser

Förord till Jordad

Utdrag ur Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga

En massa cyklister som dryper av svett. Det är bilden som jag tror har fastnat i flest huvuden när jag under de senaste åren föreläst om min förra bok Kollaps. Cyklisterna deltog i ett tevesänt experiment som handlade om att alstra all den elektricitet som ett vanligt västerländskt hushåll använder – enbart med hjälp av muskelkraft Fortsätt läsa Förord till Jordad

Hur länge kan man egentligen skjuta en krasch framför sig?

För fyra år sedan satt jag och pratade med några vänner om det ekonomiska läget. Precis som nu var världsekonomin i gungning. Frågan var inte om, utan när världen skulle gå in en rejäl ekonomisk kris. En av vännerna gav samtalet ett intressant perspektiv genom att erkänna att han hade väntat på den stora ekonomiska kraschen sedan början 1970-talet. Fortsätt läsa Hur länge kan man egentligen skjuta en krasch framför sig?

Den hungriga staden

Nyårsdagens eftermiddag såg alltid lika dan ut under min uppväxt: jag sitter uppkrupen i soffan och tittar på Ivanhoe. Favoritscenen är belägringen av Front-de-Boeufs borg. Det är där som Ivanhoe har tagits till fånga. Innanför murarna finns inte bara Ivanhoe, där finns också staden liksom makten i det feodala England som filmen utspelas i. Utanför stadsmurarna ligger sjöarna och bergen, odlingslandskapen och skogarna. Kampen står mellan centrum och periferi. Fortsätt läsa Den hungriga staden

Största bloggen skrivs i skogen

Fårskötsel, trädfällning – och en analys av resurskrisen i Mellanöstern. Så kan en vanlig dag se ut för bloggaren Lars Wilderäng. Effekt har hälsat på hos IT-konsulten som sade upp sig av peak oil-skäl och som driver Cornucopia?,  en av Sveriges mest lästa bloggar.

Listan över Sveriges mest lästa bloggar består mest av bloggar om mode, kändisar, shopping och sport. Men strax efter tätskiktet seglar en udda fågel: Cornucopia? En blogg som handlar om helt andra frågor: resurskriser, ekonomi, miljö, försvar, omställning med mera. De flesta som sysslar med någon form av omvärldsbevakning verkar läsa den – myndighetsfolk, politiker, banktjänstmän, försvarsanställda – liksom naturligtvis många av oss andra som försöker hänga med i nyhetsflödet.

Alla känner dock inte till mannen bakom bloggen, Lars Wilderäng. En tvåbarnspappa som varvar hemmabestyr, fårskötsel, skogsbruk och odlingar med bloggskrivande. Och en nystartad författarkarriär.

För ett drygt årtionde sedan såg det annorlunda ut. Lars Wilderäng hade gjort sig en karriär som webbprogrammerare och njöt frukterna av den då ännu inte smällda IT-bubblan. Genom internet fick han upp ögonen för peak oil, det faktum att världens oljekällor en dag sinar, vilket inom kort förväntas leda till en sjunkande oljeproduktion med enorma konsekvenser för vårt oljedopade samhälle. Om det är så, tänkte Lars Wilderäng, kommer oljepriset att stiga och gynna oljebolagen, därmed borde det vara smart att köpa aktier i oljebolag. Vilket det också var. Under några steg allt som hade med olja att göra. Avkastningen på de aktier han köpt blev tillräckligt startkapital för att säga upp sig som IT-konsult, lämna Göteborg och flytta ut till en gård i Västergötland.

Längtan efter landet hade funnits tidigare, men förstärktes av insikten att resurserna är på väg att bli mer och mer knappa och att det därför är klokt att kunna förse sig själv med mat och energi. Dessutom framstod en investering i mark som betydligt säkrare än att ha pengarna i ett ekonomiskt system som till stor del är uppblåst av billiga lån. Nu kan vi från Lars Wilderängs köksfönster se ut över den nyplöjda potatisåkern, hagen där fåren går och bräker och bortom dem 25 hektar skog.

Efter några år på gården startade han bloggen Cornucopia?, med undertiteln ”Evig tillväxt i en ändlig värld?”. Cornucopia betyder ymnighetshorn och frågetecknet markerar att vår planet inte verkar vara ett sådant. Vi kan inte pumpa ut hur mycket resurser som helst ur jordskorpan utan att resurserna tar slut eller åtminstone inte längre blir värda mödan att exploatera.

För vissa är detta numer något självklart, men eftersom vi har inrättat oss i ett ekonomiskt system som förutsätter ett ymninghetshorn, en evig tillväxt, är det många som väjer för en sådan slutsats. Inte minst gäller det politikerna.

– Varken högern eller vänstern bryr sig om de här frågorna. Ideologierna funkar inte längre, de hanterar inte situationen som det är nu. I dag handlar allt om tillväxt. För alla partier, inklusive Miljöpartiet. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är hur tillväxten ska fördelas.

Ofta låter det som att tillväxten är något av en naturlag som alltid tickar på, bara politikerna vidtar rätt stimulansåtgärder. Men sanningen, menar Lars Wilderäng, är att Västvärldens tillväxt har stagnerat på grund av sinande resurser. Problemet är att politikerna inte vet hur de ska hantera detta. Så de fortsätter att utlova mer pengar i plånboken, både medborgarnas och statens.

Hur länge kan politikerna fortsätta att lova mer?

– Så länge folk förväntar sig det och det är det folk tror att de vill ha. Politikerna kan säga: NU löser vi problemen. Men det händer inte. Sedan kan visserligen Sverige gå bra periodvis. Men vi gör det med hjälp av lånade pengar. Privat lånade pengar. Att öka vår privata belåning i högre takt än BNP fungerar inte hur länge som helst.

Varför inte?

– En skuld är ett problem. Och om vi hela tiden får större och större skulder så blir de till slut oändliga. Det fungerar inte. Det blir bubblor. Till slut måste man skriva av skulderna vilket blir väldigt kaotiskt.

På bloggen uttrycker sig Lars Wilderäng slagkraftigt och han måttar sina svingar åt både höger och vänster. Åsiktsspannet förklarar han med sin uppväxt.

– Eftersom jag växte upp i en frånskild familj fick jag två olika typer av uppfostran. En fri och eget ansvars-uppfostran från en bohem och kommunist. Respektive en mer strikt hållen uppfostran från en folkpartist. I det ena fallet var det inte så noga med att städa, i det andra var det kliniskt rent. Och jag har samtidigt fått två olika politiska duvningar. Det har gjort att jag blivit en oberoende människa.

Vårt samtal ackompanjeras av de dramatiska ljuden från den tecknade film som underhåller barnen. Det skapar en passande stämning i huset. I skuggorna av de kriser som vi nu är inne i och som flitigt bevakas på Cornucopia? är det dramatiska händelser som hotar. Konflikter alldeles säkert, även krig. Lars Wilderäng tror inte att krigen nödvändigtvis blir så mycket vanligare, men konstaterar samtidigt att man redan nu kan se resursbrist som en orsak till moderna krig. Libyen är ett exempel där Europa gick in med full kraft, förmodligen pressade av att Libyen står för tio procent av Europas oljeimport.

– Den stora frågan blir hur de resurser som det är brist på ska fördelas. Och hur dessa resurser ska kontrolleras. Saudiarabien har till exempel köpt upp mycket mark i Afrika eftersom de har tvingats lägga ner sitt eget jordbruk på grund av vattenbrist. Hur ska Saudiarabien försvara sin afrikanska mark? Förr eller senare kommer folk som bor omkring den att få problem, på grund av befolkningsökning, klimatförändringar eller annat. Där kan det bli allvarliga konflikter om den mark som Saudiarabien har köpt.

Ett annat exempel är Kina vars turboekonomi lägger beslag på allt större del av de globala resurserna. Det påverkar oss i Europa redan nu genom att priserna på till exempel olja och metaller går upp.

– Det är svårt att bjuda över Kina, deras ekonomi växer så kraftigt och är inte skuldsatt på samma sätt som våra europeiska ekonomier är. Kina köper till och med olja från Nordsjön, visste du det? De är inne på vår egen bakgård och köper resurser.

En annan storspelare som Lars Wilderäng förväntar sig kommer att utöka sin makt är Ryssland. De sitter på helt avgörande resurser för Europas energiförsörjning, framför allt i form av gas, men också olja. Medan den europeiska gasproduktionen sjunker ökar den ryska.

– Ryssland har klart och tydligt visat att man har politiska ambitioner med till vem man säljer sin gas och olja. Och Europa vet att om Ryssland slutar exportera kommer det att bli mörkt och kallt. Det intressanta är att Ryssland skulle kunna exportera till Kina i stället.

Sverige använder inte så mycket gas, men mer än hälften av vår olja importerar vi från grannen i öst. Den övriga importen kommer framför allt från Danmarks och Norges oljefält där produktionen sjunker snabbt – inom tjugo år kan vi inte längre räkna med olja från våra skandinaviska grannar. Hur kommer Sverige påverkas av vårt ökade beroende av Ryssland i en tid av resursbrist?

– Vi kommer att vilja vara Ryssland till lags. Vi kommer inte att lika hårt driva sådant som inte Ryssland håller med om. Att den svenska regeringen gått med på exploatering av Arktis är ett exempel på det. Att vi så lättvindligt gick med på att bygga Nordstream är en annan eftergift.

Sverige är rätt mesiga, vi går med på vad som helst.

Förra året romandebuterade Lars Wilderäng med Midvintermörker, en berättelse om hur det skulle kunna gå ifall Ryssland bestämde sig för att ockupera Gotland för att skaffa sig bättre kontroll över sina exportrutter för olja och gas. Boken som i detalj beskriver anfallet och det förtvivlade svenska försvaret har blivit en succé och hittills sålt i fem tusen exemplar. En uppföljare är på gång. I boken framställs den svenska försvarspolitiken som ett skämt och Ryssland som en brutal stat som tar vad den vill ha. Men Lars Wilderäng menar varken att Sverige behöver någon stor militär upprustning eller att en rysk attack mot Sverige är särskilt realistisk.

– Ryssland behöver inte ockupera Gotland. Sverige går med på det som Ryssland vill ändå. Däremot bör vi ha ett försvar som fungerar ändå. För att ha en trovärdighet att säga till Ryssland om vi vill det, men också för att försvaret är en resurs för samhället i kristider. För att kunna hantera översvämningar, stormar, försörjningsproblem och annat som drabbar samhället.

Det är snarare detta – olika kriser som drabbar viktiga samhällsfunktioner – som Lars Wilderäng menar att vi främst kommer att märka av resurskrisen. Han spår att vi redan under 10-talet får vi allvarliga problem, att 20-talet blir riktiga krisår. Och sedan?

– Tja, det beror helt och hållet på hur vi agerar när kriserna börjar bli allvarliga. Fortsätter vi att stoppa huvudet i sanden och tänker att det bara är något tillfälligt kan det riktigt riktigt illa. Om vi däremot får en bred acceptans för att resurskrisen är här för gott, då kommer vi inte ha något problem med sysselsättning. Då kommer vi att kunna göra något bra.

Men till dess får han nöja sig med att ge röst åt den frustration som många känner inför oviljan att ta itu med de stora problemen. Och att bygga upp kunskaperna om hur man lever ett resurssnålt liv. För Lars Wilderäng passar det ganska bra.

– Jag ser till fåren, tvättar, städar, lagar mat, skjutsar barnen, jobbar i skogen, skriver och odlar. Jag jobbar väldigt bra genom denna blandning. Jag tänker ut blogginläggen medan jag står med motorsågen i skogen. Sedan kan jag bara gå och sätta mig vid tangentbordet.

Och skriva en av Sveriges mest inflytelserika bloggar.

Lars Wilderäng spekulerar om framtiden för tre stater

Kina

1800-talet var Storbritanniens århundrade. 1900-talet var USAs. Tjugohundratalets kommer att vara Kinas århundrade. Kina kommer att krascha, de har en bubbla som har blåsts upp, men Kina kommer att resa sig. De har en sådan stark ekonomi och tillväxt att de kan lyfta sig själva i håret. Och de kommer tids nog att vara världens största ekonomi. Samtidigt som de inte är skuldsatta. De kommer att kunna bjuda över oss på allt och vi får snällt köpa saker av dem. Just nu köper Kina hangarfartyg för att kunna driva utrikespolitik. De vet vad som väntar.

USA

På samma sätt som Storbritanniens tidigare imperium krympte ihop, kommer även USA:s makt att minska. Men kom ihåg att London fortfarande är ett finansiellt centrum. USA kommer inte att försvinna. Wall Street kommer att fortsätta vara en viktig plats i världsekonomin. Hollywood kommer att fortsätta vara dominerande inom underhållning. Men man kommer antagligen bli alltmer upptagen med interna problem. För det brittiska imperiet tog det sjuttio år innan det upplösts. Vad händer med det amerikanska imperiet? Kommer USA att släppa ifrån sig sina protektorat? Kommer USA kanske falla isär i flera stater? Oavsett vad lär de fortsätta att ha ett stort inflytande eftersom de har världens största militärmakt, inklusive kärnvapen.

Norge

Norge kommer att få problem. Inom tjugo år kommer de förmodligen inte kunna exportera mer olja och gas. Vad ska de leva av då? Att de har pumpat upp så mycket olja hittills kommer att visa sig vara ett stort misstag. Visst har de fått massor av pengar, men vad ska de göra av alla pengarna i dag? Just nu är det bara papperspengar, de saknar ett reellt värde. Vad de borde göra är att satsa pengarna på något som är på riktigt. Förnybar energi kanske?

Artikeln är publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 2/2012

”Vi hoppas inte på en klimatkollaps”

Replik tillsammans med Dougald Hine till den något bisarra artikeln ”Dark Mountain hoppas på en klimatkollaps” (Aftonbladet 26 maj 2012)

En kollaps av vår industriella civilisation ter sig trolig skriver Rikard Warlenius och Andreas Malm (Aftonbladet 26 maj), men de provoceras av att några vill diskutera just detta: vad innebär en kollaps, hur vi ska förhålla oss till denna och hur kan vi bäst hantera en värld som krackelerar ekologiskt och ekonomiskt?

I helgen startade den svenska grenen av Dark Mountain Project genom festivalen Ociviliserat i Stockholm. Festivalen var utsåld en vecka innan. Många fler än vad lokalerna kunde rymmas törstade uppenbarligen efter en mötesplats som befinner sig utanför den vanliga miljödebattens teknikfixering och önsketänkande.

Men Warlenius och Malm kräver rättning i ledet: Vi har inte tid att tala om människans frånkoppling från naturen, att bygga alternativ bortom industrisamhället eller att med hjälp av dramapedagoger diskutera konsumtionsberoende. Det fossila kapitalet ska ju upplösas och vindkraftsverk resas. För klockan är fem i tolv och om vi bara uppbådar lite mer politisk vilja kan det industriella samhället eventuellt göras grönt.

Dark Mountain är emellertid inte någon politisk rörelse – inte heller en klimatrörelse – det är en kulturell rörelse. Se den som ett komplement snarare än en konkurrent. Många av oss som är engagerade i Dark Mountain har vigt våra liv åt att försöka förändra systemet. Många av oss gör det fortfarande. Vi är inte mer uppgivna än någon annan. Ingen av oss önskar en kollaps. Men vi kan inte heller blunda för att de resurser som civilisationen livnär sig på sinar, att de ekologiska kriserna fördjupas och att det svajar allt mer i det korthus som vår skuldbaserade tillväxtekonomi består av. Att fortsätta låtsas att vi kan ställa saker till rätta bara vi vill det tillräckligt mycket är att förtränga verkligheten. Världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på. Den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet.

För att kunna orientera oss i denna värld behöver vi se vad som har lett oss in i kriserna: civilisationens myter om evig ekonomisk expansion och om människan som herre över allt annat levande. När dessa gamla kartor för att förstå världen nu faller sönder är vi i behov av nya. Att börja skissa på dessa utmanar våra identiteter och invanda föreställningar. Men att erkänna hur vilse vårt samhälle är innebär också en befrielse. Då kan vi sluta låtsas och konfrontera verkligheten på en realistisk grund.

David Jonstad, författare till Kollaps (Ordfront) och aktiv i Dark Mountain Sverige

Dougald Hine, grundare till Dark Mountain Project

Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012

Alla vill ha ett datum

Jag har skrivit en bok om att hela vår industriella civilisation går mot en kollaps. Självklart – tänkte jag medan jag skrev – kommer många tycka att jag är galen eller bara knäpp. Man kommer att raljera över mig, kalla mig domedagsprofet och förklara att fusionskraften ju är på gång.

Men när boken väl var ute blev den vanligaste reaktionen en annan: När? När kommer den där kollapsen egentligen?
Alla vill ha ett datum. Något att planera efter, något att skriva in i kalendern.

Jag pratar kollaps i Morgonpasset i P3. Den vanligaste frågan från lyssnarna: När kommer den? I ett ögonblick av tanklöshet råkar jag säga att vi en dag i framtiden kanske ser tillbaka och konstaterar att vi har genomgått en kollaps, kanske någon gång kring år XX. Det är det årtalet som snappas upp. ”Jaså, så kollapsen sker först år XX?”.

Ett av de mer udda exemplen på hur folk har reagerat på boken är från herrmagasinet Café där krönikören Jonas Cramby bloggar om sina nya konsumtionsvanor efter att ha börjat se världen med kollapsglasögonen på: ”Innan jag köper något nu så funderar jag nämligen på om man kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte.” Och så ger han exempel på vad det innebär:

”Sugen på: Perfekt sliten second hand-läderjacka exakt i min storlek som jag hittade på Ebay.
Tänker: ’Allvarligt. Vad ska du ha en sån till efter kollapsen? Idiot. Köp ej.’
Sugen på: En urgullig quarterhäst jag såg på hästnet.se.
Tänker: ’Du kan inte rida, är rädd för hästar och har ingenstans att ha den. Men du måste ju kunna transportera dig efter kollapsen. KÖP!!!’”

Ett tydligt före och efter. Det gäller bara att kunna placera var i tiden som skiftet kommer att ske.

Ibland kan det kännas lite tjatigt – och spänningsdödande – att om och om igen förklara att kollapsen inte är en händelse utan en process. Förmodligen en ganska utdragen sådan, präglad av en mängd kriser – vissa plötsliga och dramatiska, andra mer lågmälda och ihållande. Tänker vi oss kollapsen som en händelse kommer vi inte att förstå den och därmed få svårt att hantera den.

Ändå har jag full förståelse för att många vill ha ett svar på frågan ”när?”. Det var så jag själv tänkte när jag för ett antal år sedan började fundera på allvar kring detta ämne. Med stigande adrenalinhalt läste jag de initierade bloggare som alltid verkade finna bevis för att det stora sammanbrottet låg ungefär ett halvår framåt i tiden – lagom för att hinna göra de sista förberedelserna. Men så gick det något år och även om mycket dramatiskt hann hända i världen så uteblev sammanbrottet.

Nu kanske det där sammanbrottet kommer till sommaren, vem vet, men det är mer sannolikt att den nuvarande kollapsprocessen fortsätter – och fördjupas.

Svenska Dagbladets finanskrönikör Andreas Cervenka beskriver samma sak när det gäller skuldkrisen. Han konstaterar att många förväntar sig att ”Den stora kraschen” förr eller senare kommer, men att spektakulära börskrascher ofta är relativt harmlösa, börsen brukar återhämta sig några dagar senare. Annat är det med den utdragna kraschen, den som är svårare att få grepp om: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.”

Det är först i efterhand som vi inser hur mycket dramatik som vi egentligen har bevittnat.

Men kanske är det oron för den där plötsliga händelsen som krävs för att få oss att tänka utanför bubblan. Det blir en överlevnadsfråga som gör att vi skärper sinnena och börjar tänka praktiskt. Som en person skrev efter att ha läst boken: ”Allt man suttit och pratat om i alla år kan (måste!) plötsligt omsättas i handling.”

Och när vi väl börjar göra det blir nog det är det där med ett datum inte längre så viktigt.

Publicerad i Effekt nr 1/2012

Media om Kollaps

En samling länkar till media som på olika sätt uppmärksammar boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut.

Medverkan i tv och radio

Tv4:s Nyhetsmorgon, 17 januari 2012

P4 Extra med Lotta Bromé, 18 januari 2012

P3 Morgonpasset, 30 januari 2012

Diskussion om boken i P1 Nya Vågen (32.50 in i programmet), 8 februari 2012

Människor och tro, 24 februari 2012

En bok, en författare i Kunskapskanalen, 20 mars 2012

SVT Kobra (webb), 11 oktober 2012

Intervjuer i tidningar

”Redo för osäkra tider” (Tidningen Grus & Guld)

”Jonstad tror på kollaps för civilisationen” (Dala-Demokraten)

”Skapar ett nytt samhälle ur det gamla” (Metro)

”Kris – vår chans att öka lyckan” (Svenska Dagbladet)

”Systemkritikern” (Reko)

”Änggärdet – fristad i kristider för att klara grundbehoven” (Civil)

Recensioner i tidningar

Övervägande positiva

”Ögonöppnare om väntad kollaps” (Norrländska SocialdemokratenSundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Kris och vägar till överlevnad” (Göteborgs-Posten)

”Livet efter kollapsen” (Dala-Demokraten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)

”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)

”Undergångens process” (Fria Tidningen)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)

”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)

Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)

”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)

Bra sammanfattningar av boken

”Jonstad tar greppet på livet efter kollapsen” (Nerikes Allehanda)

”Civilisationer är cykliska” (Affärsmagasinet Forum)

”En västerländsk kollaps” (Svensk Tidskrift)

Både positiva och negativa, eller utan tydligt omdöme

”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)

”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)

”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)

”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)

”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)

”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)

”Hem till gården” (ETC)

”Den smygande svårfångade kollapsen” (Ikon1931)

”Kollaps” (Kommunalarbetaren)

”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)

Övervägande negativa

”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning)

”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)

”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)

Recensioner på bloggar

”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)

Supermiljöbloggen

”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)

”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)

Upp 19:15

”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)

Den svenska Argus

”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)

Osunt

Bokbunden

”När civilisationer dör” (Bokguldet)

Att leva det levande livet

HaparandaTorino

”Gilla läget?” (Dagens Bok)

”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Kollaps – Inget för räddhågnsa” (Lasses blogg)

”Efter kollapsen” (Trädgården Jorden – det civiliserade Eden)

Förord till Kollaps

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok