Ett utmärkande drag för vår industriella civilisation är att den producerar så många och så detaljerade fantasier om sin egen undergång. Varför? Underhållningsvärdet är en förklaring. En annan att mörka framtidsskildringar får oss att känna oss rätt nöjda med livet inne i civilisationens värme, trots att alla bieffekter som detta liv innebär.
Förordet till zombieserien The Walking Dead volym 22: Nystart
Ytterligare en möjlig orsak till att vi gärna konsumerar skildringar av ett samhälle där den rådande ordningen välts omkull är lockelsen i att få börja om på ny kula. Att vara aktiv i en samhällsutveckling som sker i en skala som är både hanterbar och begriplig. Det är något annat än den ofta tröstlösa kampen med att försöka ge sig på det väldiga system som dikterar våra liv i dag, med sitt globala gytter av maktstrukturer och oändliga komplexitet.
Och nog stiger pulsen lite extra eftersom vi anar att skildringarna av det postapokalyptiska samhället – om än kraftigt överdramatiserade – inte är helt tagna ur luften. Människor har verkligen, både i nutid och i historien, ställts inför situationer där de i någon mån behövt uppfinna samhället på nytt. I nutid när ekonomier kraschat och försörjningskedjorna slitits isär. I historien, civilisationer som bränt slut på den resursbas som en gång fick dem att växa fram och som därefter genomgår en kollaps.
I båda fallen gäller samma tendens: mycket av den uppbyggda komplexiteten faller bort och tvingar fram ett enklare samhälle. Hur stökigt detta, ofta utdragna, söderfall blir beror till stor del på fallhöjden.
Vad gäller det senare är en intressant aspekt av historiska kollapser att samhällena ofta faller tillbaka till en lägre nivå av komplexitet än vid respektive civilisations början. Detta eftersom mycket kunskaper har gått förlorade på grund av specialisering och utlokalisering av produktion. I Britannien, efter att romarriket gått under, visade sig detta bland annat i form av bristen på keramikföremål. Folk hade vant sig vid att köpa billiga tallrikar, muggar och krukor som importerats från ett fåtal större fabriker i imperiets kärna. När transporterna avbröts fanns det inte längre många som kunde tillverka en anständig keramikskål. Utgrävningar från denna tid visar ett hantverk på en lägre nivå än den förromerska järnåldern.

Detta är också utmaningen för rollfigurerna i The Walking Dead när de försöker bygga upp ett samhälle och på många sätt tvingas uppfinna hjulet på nytt. En så till synes enkel sak som att varje dag kunna baka några limpor bröd kräver trots allt någon form av kvarn för att mala säden. I serien kan vi ana svårigheten, och betydelsen, av att lyckas konstruera en spannmålskvarn från grunden.
Ofta är det mot de där handfasta sakerna som våra blickar först dras när vi föreställer oss livet i ett kollapsat samhälle. Konkreta färdigheter som hur man odlar grönsaker, håller djur, konstruerar verktyg, bygger hus och annat som har med våra grundläggande behov att göra. Allt sådant som var vanliga sysslor för bara något sekel sedan, men som det i dag är långt ifrån självklart att ens kunna grunderna i och än mindre bemästra.
Den rent fysiska uppbyggnaden är emellertid den enklare biten. Den verkliga utmaningen ligger i det sociala. Vi behöver varandra. Så hur får man människor att känna tillit till varandra, så att det blir möjligt att samarbeta? För det krävs en kultur.
”En kultur är som de stående stakarna som du börjar med vid korgflätning, de som du flätar in själva korgens sidor i: utan dessa stakar, ingen korg; utan kultur, ingen samhällsgemenskap. Kulturen är språket, berättelserna, humorn och den goda andan som ger ett samhälle sin identitet och existens.”
Orden är David Flemings, från hans livsverk – ett lexikon över allt sådant som är bra att veta för den som funderar över hur ett annat samhälle skulle kunna växa fram när det fossila tillväxtmaskineriet lagt av. Eller för all del, för den som likt Rick, Andrea, Michonne, Eugene och de andra är i full färd med att uppfinna det. Surviving the Future: Culture, Carnival and Capital in the Aftermath of Market Economy är titeln att lägga på minnet.
För vår del ångar emellertid maskineriet än så länge på och gör det möjligt att leva i ett materiellt överflöd. En sak råder det dock brist på – en kollektiv förmåga att föreställa oss hur samhället skulle kunna se ut om det inte byggde på ett hänsynslöst utnyttjande av jordens resurser och arbetskraften hos de människor som står långt under oss i den globala marknadens hierarki.
Vi kan tacka de vandrande döda för att de ställer allt på ända och därmed skapar utrymme för en stunds nyttig tankelek.
David Jonstad
Hej David!
Undergången låter lite apokalyptiskt, så att säga, och storslaget dramatiskt. Kanske blir det lite mer av en pyspunka, där små saker försvinner en efter en ur vår vardag. Den som lever får se.
För andra läsare vill jag också tipsa om David Flemings ”Lean Logic” som är den större versionen av hans syn på en möjlig framtid, full av möjligheter för karneval, musik och dans i ett småskaligt liv. (Fleming var en av dem som drog igång Green Party i England.)
Det är klart att det lätt verkar dystopiskt när man försöker att föreställa sig en värld där vi lever med mindre resursuttag och mindre överflöd. Tänk att leva utan bananer! Utan torktumlare! Skräck och död och torparelände?!
Därför är det så uppfriskande med berättelser av folk som redan idag lever resurssnålt OCH med hög livskvalitet. Utöver dina böcker är David Holmgrens senaste ”RetroSuburbia” klart favorit. Även Jacob Lund Fisker är tänkvärd.
Det man ofta glömmer i berättelser om kollapser är att gemene man ofta fick det bättre när statens krav på skatt och krig försvann. Det var inte dåligt för alla att man slutade bygga stora palats och driva ärorika erövringskampanjer. På samma sätt är det inte dåligt för alla när vår civilisation slutar bygga 1000-meters skyskrapor i Doha och Dubai och Shanghai.
Ha det bra i vintermörkret, och om vi bara sjunger tillsammans lite då och då, så kommer vårsolen snart igen och smälter snön i grönsakslandet!
Göran