I höstas var jag tvungen att läsa en bok. Jag skulle vara med i ett samtal med bokens författare och behövde veta vad hans bok handlade om. Manuset kom som en pdf och jag läste den på en tågresa. Läste och läste förresten. Jag skummade lite här och där, plöjde några stycken, växlade till Facebook innan jag hoppade tillbaka och läste lite igen. Med vissa böcker kan en sådan adhd-aktig läsning räcka för att greppa essensen. Men inte i detta fall.

Krönika i Dala-Demokraten 16/1 2017

Det var först veckor senare, efter att jag fått tag i pappersutgåvan, som jag satte mig ner i fåtöljen när barnen somnat och faktiskt ägnade mig åt boken. Det var då som jag insåg vad den verkligen ville berätta och hur fängslande den i själva verket var. Till slut fick den rentav följa med i sängen, trots att jag normalt bara tillåter skönlitterära böcker där.

Att vi många gånger inte orkar ta till oss sådant som bjuder ett visst motstånd beror nog delvis på att internet och det myckna umgänget med skärmar gjort oss till de snabba kickarnas jägare. En annan förklaring tror jag har att göra med rädslan för vad som händer när vi slutar flacka med fokus, stannar upp och på djupet känner in den information som sköljer över oss.

Den bok som jag till slut läste är Havsboken, skriven av den norske författaren och journalisten Morten A. Strøksnes. Den handlar om havet, men inte på det sätt som man kanske kan förvänta sig, i form av redogörelser över bottentrålning, försurning och mikroplaster. Snarare är den ett försök att förstå havet och dess själ på djupet. Författaren växlar mellan historia, vetenskap, mytologi och poesi. Stommen i berättelsen utgörs av författarens egna strapatser på norska havet med målet att från en gummibåt fånga det säregna hajvidunder som går under namnet håkäring.

En av bokens utgångspunkter är att de sista livsformer som är relativt outforskade och opåverkade av människans framfart på den här planeten finns i havet. På landbacken är i stort sett allt ockuperat och dissekerat. Över 80 procent av jordytan domineras av vår egen art vilket innebär att de flesta andra arter har trängts undan. I Världsnaturfondens senaste rapport som bär det närmast ironiska namnet ”Living Planet” berättas att mer än hälften av alla vilda djur försvunnit sedan 1970-talet. En makalös bedrift som gjort jorden både tystare och fattigare.

Men som sagt, visst tröst finns i havet, särskilt i dess djupaste delar. Länge betraktades nämligen djuphaven som tämligen livlösa platser. För inte kan väl någon vilja bo på en plats dit solens strålar aldrig når? Jo faktiskt, på senare år har det upptäckts att där myllrar av liv. ”Det blinkar och glöder i djupet”, som det heter i Havsboken, ”om vi kunde simma runt där nere i kylan och mörkret skulle det vara som att sväva omkring i världsrymden, omgiven av blinkande stjärnor, livsformer som knappt skulle gå att uppfinna”. Fiskar med långa spröt i vilka lyktor dinglar, manetkolonier med tre hundra magar och bläckfiskar som när de jagar tänder upp ljusorgan på sina åtta armar likt en udda juldekoration.

Miljontals andra livsformer – även stora arter inom släkten som hajar och bläckfiskar – känner vi ännu inte till. Och kommer förmodligen heller aldrig att göra eftersom de senaste hundra åren av industriell civilisation har släppt lös krafter som är på god väg att förstärka sig själva i en sorts dödsspiral. I värsta fall slutar det med att de flesta stjärnorna i havets universum slocknar och maneterna tar över. Fast om detta behöver det inte skrivas fler böcker. I grunden vet vi det nog, i varje fall om vi stannar upp och tar in den information vi redan har. På djupet.

David Jonstad