För tio år var Storbritanniens drottning, Elizabeth II, på studiebesök. Det ägde rum på London School of Economics där landets ledande ekonomer satt och kliade sig i huvudet medan de försökte komma på hur man skulle få ekonomin på fötter igen efter att det globala finanssystemet blivit knockat tidigare under den dramatiska hösten 2008. Någon undrade om möjligen drottningen hade någon fråga till den församlade expertisen, och tänk, det hade hon. Hon undrade: ”Varför hade ingen kunnat se att en ekonomisk krasch var på väg?”.

Krönika i Dala-Demokraten 14 oktober 2018

Tyvärr kunde ingen ge henne ett vettigt svar och fyllda av skam arrangerade man ett nytt seminarium ett halvår senare. Denna gång på British Academy och med företrädare för regering, centralbank och finansvärld. Allt i ett enda syfte: att ge drottningen ett vettigt svar.

Kort därefter kom svaret, i ett brev adresserat till Buckingham Palace. Innehållet är ett sällsynt exempel på klarsyn. Bland annat konstateras att vissa varningar faktiskt hade förekommit innan finanskraschen. Problemet var bara att dessa varningar gällde enskilda delar av systemet. Ingen hade lyckats se problemen med systemet i sin helhet. I brevet står det att man ”om och om igen misslyckades de med att se den stora bilden” och att den huvudsakliga förklaringen till varför ingen såg kraschen komma var ”en brist i den kollektiva föreställningsförmågan”.

Jag vill påstå att det inte har hänt så mycket sedan dess. Fortfarande är de allra flesta så koncentrerade på sin lilla del att de missar att den stora bilden. Och den kollektiva föreställningsförmågan, har den någonsin varit så bristfällig som i dag?

Skillnaden är möjligen att det förekommer desto mer varningar inför nästa finanskrasch. Som många tunga institutioner och storbanker har påpekat så är det inte direkt någon brist på risker. Den amerikanska bolånebubbla som utlöste kraschen 2008 ter sig rätt harmlös vid sidan av det uppblåsta värdet på världens börser, europeiska bankers outlösta skuldbomber eller den kinesiska fastighetsbubblan. Tidigare politiker som Anders Borg och Storbritanniens Gordon Brown skräder inte orden och menar att en ”finansiell härdsmälta” är att vänta och att ”vi går som sömngångare mot en ny finanskris”.

Det går liksom inte att bortse ifrån att den ekonomiska återhämtningen mest bygger på att världens centralbanker blåst in sådana sjuka mängder nya pengar i systemet. Så pass att den globala skuldnivån nu är 40 procent högre än innan kraschen 2008.

Bristen på föreställningsförmåga gäller inte bara risken att världsekonomin störtar med näsan rakt ner i asfalten. Den gäller lika mycket oförmågan att föreställa sig andra sätt att ordna samhället – och inte minst ekonomin.

Ändå är det som att det i samtalsklimatet inte finns utrymme att föreställa sig något annat än mer av det som har varit. Fortfarande vilar all politisk planering på premissen att vår ekonomi för alltid kommer att expandera.

Varje problem, varje varning, möts av ett käckt: ”det löser vi!”. I brevet till drottningen förklarades oförmågan att förstå kraschen i förtid med att det hade utvecklats en ”feel good-kultur”. Eftersom alla såg ut att gynnas av en ekonomi dopad av billiga pengar var det inte heller någon som såg skäl att ifrågasätta detta.

Bristen på föreställningsförmåga gäller inte bara risken att världsekonomin störtar med näsan rakt ner i asfalten. Den gäller lika mycket oförmågan att föreställa sig andra sätt att ordna samhället – och inte minst ekonomin. Dessa två oförmågor hänger ihop. Kan vi inte kollektivt föreställa oss något annat än en ekonomi som fortsätter att rida på kraften från de fossila bränslena kommer vi stå lika frågande som hösten 2008 när resan förr eller senare får ett abrupt slut.

David Jonstad