Hungry city

Den hungriga staden

Nyårsdagens eftermiddag såg alltid lika dan ut under min uppväxt: jag sitter uppkrupen i soffan och tittar på Ivanhoe. Favoritscenen är belägringen av Front-de-Boeufs borg. Det är där som Ivanhoe har tagits till fånga. Innanför murarna finns inte bara Ivanhoe, där finns också staden liksom makten i det feodala England som filmen utspelas i. Utanför stadsmurarna ligger sjöarna och bergen, odlingslandskapen och skogarna. Kampen står mellan centrum och periferi.

ivanhoeI belägringsscenen går en brokig skara av rebeller över fälten, mot stadens murar med stora djurhudar som skydd framför sig och med enkla vapen i händerna. Höjdpunkten är när Robin Hood och hans mannar kommer fram genom skogsbrynet med pilbågar i händerna. Som vanligt i filmens värld är dramatiken sammanpressad. Det hela är över inom loppet av någon timme.

Verklighetens belägringar däremot pågick ofta betydligt längre – och var mindre actionspäckade. Den enklaste strategin var följande: man tog sin armé eller sina upprorsmän, omringade staden och ströp därmed inflödet av mat, energi och andra förnödenheter. Belägrarna väntade lugnt sedan medan staden svaltes ut – tills veden tagit slut, spannmålslagren tömts till sista kornet, hästarna slaktats, lädersulorna ätits upp liksom husdjuren och folk hade blivit så desperata att stadens härskare inte hade mycket annat val än att gå med på belägrarnas krav eller att kapitulera. Den egyptiska arméns belägring av staden Megiddo på 1500-talet f kr, i det som nu är Israel, pågick exempelvis i hela sju månader innan staden gav upp. I modern tid utmärker sig nazitysklands belägring av Leningrad under andra världskriget. Den pågick i över två år och innebar en ofattbar misär för Leninsgrads invånare.

Ofta framstår staden som mäktig, och är ofta mäktig. Här ackumuleras stora rikedomar som kan köpa det som stadens invånare önskar. Men i staden produceras lite av sådant som direkt tillfredställer människors grundläggande behov. Vilket gör att staden bara är mäktig så länge den hålls försörjd utifrån med ett ständigt inflöde av energi, mat och andra livsnödvändiga resurser. Utan detta stannar stadslivet.

Till Sveriges största stad rullar det varje dygn in tusentals långtradare och lastbilar fyllda med varor. Stockholm har knappast någon belägring att frukta för tillfället, men det skulle inte krävas mer än att blockera ett fåtal infartsvägar för att problemen skulle bli kolossala efter bara några dagar. Som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skriver om störningar av transportkedjorna: ”Bristande funktionalitet kan till exempel handla om att livsnödvändiga livsmedel och basvaror inte kan levereras till butiker och varuhus.” Och påpekar sedan att efter tre-fyra dagar gapar matbutikernas hyllor tomma.

Beräkningar visar att London lägger beslag på jordbruksmark motsvarande hundra gånger stadens yta för att hålla sin befolkning försörjd med mat. Det motsvarar samtlig jordbruksmark i Storbritannien. För britterna är det alltså tur att de kan hämta hem mat från resten av världen.

Stadens beroende av sin omgivning är minst sagt enorm. Inte bara av odlingsmarker, oljefält och gruvor runt om i världen, men också av en logistisk, ekonomisk och administrativ infrastruktur som är närmast omöjlig att beskriva på grund av sin oöverskådlighet – sin komplexitet.

Det är detta som gör att staden – och det moderna samhälle som den representerar – har så svårt att ens komma i närheten av något som på allvar kan kallas för ekologiskt hållbarhet. Kostnaden för det maskineri som håller samhällets centrum försörjt överskuggar hittills varje ansträngning att försöka leva inom planetens gränser.

När de första städerna växer fram för fem tusen år sedan i Mellanöstern är det inte på grund av att någon har bestämt att det ska byggas städer. Städerna växer fram när det uppstår ett behov av att koncentrera befolkningen till en mindre yta. I regel börjar denna utveckling med att samhället ställs inför problem och att det finns resurser – framför allt i form av energi – för att lösa dessa problem med hjälp av investering i vad som kan beskrivas som ökad komplexitet. Det kan till exempel vara så att skördarna inte räcker för att försörja befolkningen varpå lösningen blir att skapa ett system med bevattningskanaler. Det ger större skördar, men innebär samtidigt att en del av arbetsstyrkan måste lägga sin tid på kanalerna: att gräva dem, planera dem, underhålla dem och så vidare. När skördarna ökar och därmed också befolkningen uppstår problemet med att distribuera maten till alla. Ytterligare en del av arbetsstyrkan avsätts för att planera, bygga och administrera ett vägnät. Och för att försörja såväl vägingenjörer som kanalbyggare behöver samhället inkomster. Alltså anställs en avdelning med skatteindrivare. Så växer det sig större och större: samhällsmaskineriet där alla delar förutsätter varandra för att det hela ska fungera.

Med varje nytt lager av komplexitet föds nya problem som löses med: nya lager av komplexitet. Administrationen av samhället sväller. Befolkningen som inte är inbegripen i jordbruket koncentreras till en tätare bebyggelse. Vilket i sig kräver ny komplexitet i form av system för vattenförsörjning, sophantering, ordningsmakt och så vidare. För att försvara sig mot konkurrerande samhällen utbildas soldater, och så reser man kanske murar runt staden.

Med tiden utvecklas det som tidigare har varit enkla bycentrum med några hundra invånare till städer för tiotusentals. Dessa uppfyller alla kriterier för det som kan beskrivas som ökad samhällelig komplexitet: mer specialisering av arbetet, större informationsutbyte, mer avancerad teknik, fler noder i nätverken, mer omfattande administration, fler nivåer i hierarkierna, mer transporter och så vidare.

Det här har många fördelar. Det mer storskaliga jordbruket gör det blir möjligt för bonden att åstadkomma större skördar. Och en arbetare som specialiserat sig på en viss typ av produktion kan producera en viss vara snabbare än den som måste lära sig många olika sysslor.

Med en statlig byråkrati av skatteindrivare och ekonomiska planerare får samhället förmågan att göra nya investeringar som ger ytterligare fördelar. Soldater kan förutom till försvar också användas för attack och därmed lägga beslag på andras jordbruksmarker eller resurser. Men komplexiteten planterar samtidigt in ett mer eller mindre olösligt problem i samhällskroppen. Komplexiteten kostar nämligen. Den kostar framför allt energi men också andra resurser. Ju större komplexitet, desto större kostnader. Dessutom – och det här är det verkligt bekymmersamma för vårt moderna samhälle – med tiden avtar vinsterna med investeringar i ny komplexitet. I stället blir komplexiteten en börda, en allt tyngre börda.

Hur detta kommer sig? Joseph Tainter kan förklara. Denne amerikanske antropolog utvecklade för femton år sedan den teori som på senare tid blivit allt mer uppmärksammad. I boken The collapse of complex societies beskriver Tainter med hjälp av en lång rad historiska exempel hur samhällen bygger upp sin komplexitet, men i slutändan inte orkar bära dess tyngd varpå samhället genomgår en förenkling: en kollaps. De första sumeriska civilisationerna, romarriket, mayaimperiet, zhoudynastin i Kina – alla följer de samma mönster.

Kruxet är att människor har en tendens att först plocka de lågt hängande frukterna, vare sig det gäller investeringar i samhället eller utvinning av resurser. De billiga investeringarna och lättåtkomliga resurserna är vad vi satsar på i början. När de är uttömda krävs det en högre insats, och sen en ännu högre insats.

Det börjar med att man får vetet att växa snabbare med hjälp av några enkla bevattningskanaler och slutar med att man sitter med en maskinpark värd åtskilliga miljoner, tonvis av konstgödsel och många tunnor bekämpningsmedel för att åstadkomma samma skördeökning. Eller i fallet med resurserna: i början utvinns oljan som ligger så lättåtkomlig att man bara behöver sätta spaden i marken för att den ska komma upp. I slutet krävs det svindyra oljeplattformar långt ute till havs för att utvinna samma mängd olja.

Med Tainters sätt att beskriva det hela: Investeringar i ökad komplexitet drabbas till slut av sjunkande marginalvinster.

Det är då fällan slår igen. Mycket förrädiskt. Lagom till dess att samhället har gjort sig beroende av en hög nivå av komplexitet blir komplexiteten för tung att bära.

Och nu är alltså fällan på väg att slå igen för världshistoriens hittills mest komplexa civilisation – det industrialiserade, globaliserade och urbaniserade samhälle som vi som läser den här boken lever i. Tyngden i vårt samhälle har kort sagt blivit för stor för att planeten ska orka med den. På område efter område urholkas grunden för vår överlevnad. Vi utrotar den biologiska mångfalden i en takt som bara skådats ett fåtal gånger i planetens långa historia. Kretsloppet av livsviktiga näringsämnen som fosfor och kväve har slagits sönder. Ännu har vi bara börjat ana effekterna av den cocktail av miljögifter som vi dagligen och ofrivilligt tar oss en hutt av. Till och med själva klimatsystemet håller på att kantra och tippa oss nu in i en ny geologisk era.

Allt som en följd av att vi för två hundra år sedan upptäckte att naturen – under miljontals år – hade stoppat undan extrema mängder energi i form av kol, olja och gas i jordskorpan. I de fossila bränslena finns mycket av förklaringen till den vidunderliga utveckling som den rika delen av världen har haft. Vilket gör att den civilisationskris som vi befinner oss i inte bara är ekologisk, men också handlar om tillgången på energi. Och den fossila energiskatten är som bekant inte oändlig. Vilket de ständigt ökande oljepriserna tyder på.

För att hålla igång det komplexa maskineriet krävs mer av allt:

Fler skogar som myllrar av biologisk mångfald behöver förvandlas till vidsträckta monokulturer med etanol- eller fodergrödor sprejade med bekämpningsmedel.

Mer mineraler behöver hämtas ur bergen.

Djupare vattenbrunnar behöver borras.

De långväga transporterna (som i dag helt drivs av olja) behöver bli fler.

Den ekonomiska tillväxten behöver öka.

Och så vidare.

Frågan är hur man skapar ett hållbart samhälle utifrån sådana förutsättningar? Och hur skapar man hållbara städer? Är det ens möjligt?

Eftersom de flesta, särskilt i rika länder, numer bor i städer är det inte så konstigt att ansatsen ofta blir att städerna måste kunna bli hållbara. På något vis. Att prata om hållbara städer är på modet. Och är man lite kreativ till sinnet är det fullt möjligt att räkna sig fram att städer minsann är lösningen på hållbarhetsutmaningen. Framför allt handlar det om att tajta till systemgränserna rejält. Stockholms politiker brukar skryta med att en genomsnittlig stockholmare släpper ut mindre än 3,6 ton växthusgaser per person, att jämföra med rikssnittet på det dubbla. Dessutom påstås att siffran hela tiden sjunker, tack vare politikernas ihärdiga hållbarhetsarbete. Men i dessa siffror räknar man endast med de utsläpp som görs inom stadens gränser. Allt som orsakar utsläpp någon annanstans struntar man i att räkna in – varor, mat och energi som importeras, liksom alla flygresor som görs av stadens invånare. Hade man inte struntat i detta hade resultatet blivit väldigt annorlunda. Närmare bestämt 15,7 ton växthusgaser i snitt per stockholmare, enligt Stockholm Environment Institutes beräkningar. En siffra som dessutom ökar för varje år som går.

Lika kreativt var det i Volvos och Vattenfalls experiment One tonne life. Där försökte en tvåbarnsfamilj under det första halvåret 2011 leva ett både klimatsmart och urbant livet. Målet var att sänka utsläppen per person till under ett ton – utan att behöva göra några större livsstilsförändringar.

Experimentet inleddes med att ett plusenergihus byggdes, bågnande av avancerade tekniska system, hushållsmaskiner á la top of the line och givetvis solpaneler på taket. Familjen fick sedan flytta in och finna sig i att ha tillgång till ”endast” en bil, driven med el. De uppmanades att åka mer kollektivt, duscha kortare stunder och minska på kött- och mjölkkonsumtionen. ”Det blev som ett klimatkloster”, berättade pappan i familjen uppgivet när det var dags för utflyttning. Hans analys var att man inte kan leva ett helt liv på det sättet – åtminstone inte så som dagens samhälle ser ut.

Familjen ansträngde sig verkligen, men nådde ändå inte ända fram. Bäst gick det under deras mest asketiska vecka, den så kallade ”Robinson-veckan”, när de bara åt vegansk mat. Då låg utsläppen på 1,5 ton per person. Vilket ju låter rätt bra. Med betoning på låter, för återigen kollapsar det goda exemplet när systemgränserna flyttas lite längre bort än bara det område där vi själva rör oss.

Endast för att tillverka någon av hushållsmaskinerna i plusenergihuset, säg brödrosten, sticker resursmätaren iväg på grund av den vidsträckta komplexitet som krävs för att en vanlig brödrost ska bli till. Det är svårt att greppa hur denna produktionskedja kan se ut, men den unge brittiske designern Thomas Thwaites genomförde för något år sedan ett heroiskt projekt som faktiskt ger en viss inblick i detta. Hans mål var att bygga just en brödrost – helt och hållet från grunden.

För att lära sig hur en brödrost är uppbyggd går Thomas Thwaites till affären och köper sig en brödrost. Han väljer den billigaste eftersom han antar att den är den enklaste. Sedan går han hem och plockar isär den i smådelar. Han räknar till inte mindre än fyra hundra olika delar, tillverkade av drygt hundra olika ämnen som har sitt ursprung spritt över hela jordklotet. För att göra det enklare nöjer han sig med att fokusera på de fem vanligaste ämnena: stål, plast, glimmer, koppar och nickel. Och så börjar han det mödosamma arbetet med att skaffa sig dessa ämnen och forma dem till rätt del i brödrosten. Han börjar med att åka till en gammal gruva där det finns järnmalm. Malmen smälter han ner till järn som sedan härdas till stål. Och så fortsätter det.

toasterproject

Det går sådär, den klump som några månader senare är slutresultatet har till formen en del likheter med en brödrost, men inte så mycket mer. När elen pluggas in börjar den brinna efter en och en halv sekund. Några brödskivor rostar den aldrig.

Det är ganska roligt att följa brödrostprojektets dödsdömda öde, men där finns också den mer seriösa poängen som är skälet till att Thomas Thwaites startade projektet från första början: Det krävs en hel civilisation för att bygga en brödrost.

En civilisation i form av ett globalt och extremt komplext samhälle.

En brödrost är ändå förhållandevis enkel till sin konstruktion och skulle nog kunna tillverkas på ett betydligt enklare vis. En bil däremot byggs ihop av inte mindre än tjugo tusen olika komponenter, levererade av ett antal hundra underleverantörer, som fått leveranser från ett hundratal andra underleverantörer. Vilka i sin tur fått råmaterial levererat från åter andra leverantörer. Och så tillkommer den logistik och den infrastruktur, inklusive fordon och bränslen, som behövs för att förse bilfabriken med alla komponenter. Glöm inte heller IT-systemen som håller ordning på allt, utvecklingsenheterna, finansieringen av det hela och det produktions- och utbildningssystem som följer med datorer, servrar, kontor och fabriker.

När systemgränserna flyttas ut på den globala arenan blir utsläppen – liksom de ekologiska fotavtrycken – av One tonne house-familjen i det närmaste omöjliga att beräkna. Sannolikt blir påverkan på klimat och miljön betydligt större än vad Vattenfall och Volvo räknar sig fram till. Hur asketiskt familjen än lever under sina solpaneler är de – precis som så många av oss andra – fast i ett system som blivit ohållbart i sig.

Innebär då detta att det är kört för staden i en värld med krympande resurser? Ja och nej.

Å ena sidan. Det finns många historiska erfarenheter av vad som drabbar städerna i djupare kriser och kollapser där samhällets komplexitet rasar till en lägre nivå. När inflödet av resurser till staden har uteblivit mer permanent har en gång stora och blomstrande städer skrumpnat ihop fullständigt. Städer som Tikal och Copán som utgjorde självklara centrum i mayaimperiet övergavs när denna civilisation kollapsade under 800-talet e kr och dess invånare flyttade ut i den centralamerikanska djungeln. Rom hade under sina glansdagar kring 100-talet e kr över en miljon invånare – en megastad med den tidens mått. När romarriket något sekel senare började falla isär och städerna skakades av åtskilliga kriser minskade Roms befolkning drastiskt. När den siste kejsaren störtades från tronen år 476 hade befolkningen halverats. De som kunde tog sig till landsbygden och lät marken bli deras nya grund i tillvaron. Ytterligare några sekel senare hade den tidigare megastaden inte fler invånare än vad Skövde har i dag. Först under den senare delen av medeltiden började Rom växa igen.

I dag är det återigen Medelhavsregionen som är i fokus för krisen. I Grekland har den ekonomiska depressionen gjort att dess stadsbefolkning beger sig av till byar på landsbygden. Förutsättningarna för att försörja sig är betydligt bättre där, liksom tryggheten i form av starkare sociala nätverk. I en undersökning under sommaren 2012 uppgav 70 procent av Atens invånare att de funderar på att lämna staden. När de system som staden är beroende av krackelerar blir det en plötslig påminnelse om vilka våra grundläggande behov är och vad som behövs för att tillgodose dem.

Å andra sidan. Städer är som bekant ingen statisk konstruktion. Förändring är en del av själva stadstanken. Till exempel visar satellitbilder och flygfoton att städer i tider av kris blir betydligt grönare än annars. Varför? För att stadsodlingar av olika slag omedelbart poppar upp när resurserna av någon anledning blir knappa. Andra Världskrigets svenska städer klarade sig relativt väl, trots att importen av olja och andra insatsvaror till jordbruket ströps till ett minimum. Tack vare att städerna odlades upp och att stadsbor ryckte in som hjälpande händer i jordbruken runtom i Sverige.

Och även om vissa storstäder börjar krympa innebär det inte nödvändigtvis att städerna försvinner. Exempelvis spår forskare inom projektet Urban Minds vid Uppsala universitet framväxten av en ny form av stadsbildningar. I stället för dagens urbana centrum ser man framför sig rurala nätverk av mindre samhällen. På sikt kan dessa komma att växa ihop till något som har många likheter med städer, men med en djupare förankring i det omgivande odlingslandskapet.

En intressant historisk parallell är att när romarriket kollapsat uppstod en sorts grön våg, delvis med kristna förtecken, som innebar att folk flyttade från städerna till landsbygden. Det blev födelsen av några av de första klostersamhällena, vilka inriktade sig på odling minst lika mycket som religiösa göromål. Samtidigt som Rom hade krympt till sin mest obetydliga storlek hade klostersamhällena vuxit och bidrog till framväxten av europeiska städer under medeltiden.

Dessutom finns det flera historiska exempel på städer som utvecklat en långtgående hållbarhetsprincip. Ett av de främsta är från Edo-perioden i Japan. Mellan åren 1603 och 1867 styrdes landet av samuraiklanen Tokugawa som hade sin huvudstad i Edo, den stad som vi i dag kallar Tokyo. I Edo bodde uppskattningsvis en miljon invånare vilket gjorde staden till den största i världen.

ancient-edo-tokyo

Det speciella med Japan under denna period var att man valt att avskärma sig nästan helt från omvärlden. Samhället var därför självförsörjande på i princip samtliga områden. Eftersom resurser inte kunde hämtas utanför landet värderades de resurser som man själv hade högt. Att tillverka nya varor var ovanligt, i stället hade man utvecklat ett sofistikerat system för återbruk och återvinning. Allt togs till vara och användes på nytt. För varje pryl fanns ett skrå av reparatörer, däribland särskilda hantverkare som var specialister på att limma ihop spruckna keramikkärl med rislim. Gamla spikar och papperslappar samlades in av barn som bytte dem mot godis. Till och med vaxet som droppat ner från vaxljusen samlades in och smältes till nya ljus.

Men den form av återvinning som verkligen satte sin prägel på samhället och som skapade ett relativt jämlikt kretslopp mellan stad och land var återföringen av näringsämnen tillbaka till åkrarna. Bönderna gjorde med jämna mellanrum körningar in till staden och bytte där sina grönsaker mot stadsbornas exkrementer. Så värdefullt ansågs det som flödade ner i toaletterna vara att det uppstod konflikter kring vem som egentligen var ägaren. Var det hyresvärden som samlade upp skiten, eller hyresgästen som producerade den?

Det kan tilläggas att Edo-Japan var i det närmaste helt drivet av solenergi. Det var den energi som grödorna på fältet fångade upp från solen genom fotosyntesen som utgjorde bränslet när människor och djur utförde sitt arbete i samhället. Det kan också tilläggas att tillväxten var obefintlig under denna kulturellt blomstrande tid i den japanska historien. Och att de system som fick samhället, både stad och land, att fungera var relativt småskaliga.

Med andra ord, förutsättningen för denna typ av stadsbildning var varken masskonsumtion, tillväxt, komplexitet eller fossil energi – det var i stället en omsorgsfull användning av knappa resurser och ett ömsedigt beroende mellan stad och land.

David Jonstad

Hållbarhetens villkorDenna essä är publicerad i antologin Hållbarhetens villkor (Arena)

Bilden ovan är Martin Langfords Hungry city

25 thoughts on “Den hungriga staden”

  1. Intressant att du nämner Skövde. ”Skövde vision 2025″

    ” ÖP 2025 – Skövde kommuns översiktsplan
    Kommunens översiktsplan tar ansats i Vision Skövde 2025. Visionen siktar mot att Skövde år 2025 ska ha 60 000 invånare. ÖP2025 är ett av verktygen för att nå visionen.”

    Idag har kommunen ca 50 tusen invånare och som du ser räknar man med att öka till 60 tusen invånare om 12 år. Men – det finns ingen förklaring till, varför!

  2. Jag tycker att det är högst oklart varför det är just ”staden” som är boven här. Om X miljoner Londonbor istället bott på landet hade de fortfarande ätit lika mycket mat, haft lika många brödrostar och kanske åkt ännu mer bil. Problemet är kanske inte staden i sig, utan att vi använder för mycket energi och mineraler? Och möjligen att vi är för många totalt sett?

  3. Marcus S: Skillnaden mellan den som bor i storstad och den som bor på landsbygden är att den senare har långt större möjligheter att försörja sig utan att ta andra människors tid och rum i anspråk. Men jag förstår din poäng, en stor befolkning kommer lägga beslag på en stor mängd resurser, oavsett var befolkningen bor. Grejen är dock att staden gör en snabb befolkningstillväxt möjlig, även om det sker genom en ojämlik omfördelning av resurser.

  4. Det stora felet när man pratar om att det är så mycket miljöeffektivare att bo i staden är som sagt att man ej räknar med att varorna man konsumerar i staden producerats nån annanstans, kanske i Asien , och där sker utsläppen. Dessutom sker ju produktionen där för att lönerna är så låga där, globaliseringen leder till ökade sociala klyftor.Ett högt pris.Sånt vill man inte prata om. Men tillväxtpriset gör att utsugningen och utslagningen blir högre och högre. TIll slut brister det. Jag önskar framför allt en ordentlig diskussion om Stockholms tillväst. VEM vill detta och VARFÖR. Klarspråk önskas. Jag tror inte ”vanliga människor” önskar lämna släkt och vänner och hembygd för att få finare jobb i staden. Jag tror de är TVINGADE till att göra så. Synd. Vart tog ”hela landet ska leva” vägen? Framtiden i arbetslöshetens Sverige ligger säkert i precis som i Grekland nu att återvända till landsbygd, försöka sig på odling,mm, överleva helt enkelt,

    1. De som flyttar in vill uppenbarligen detta. Det är skönt att slippa landsbygdens trånga kostym och staden erbjuder så många möjligheter. De som vill bo kvar i småorter gör oftast det.

      Däremot håller jag med om att det är synd att det är så svårt att leva ett rikt liv på landet.

      1. Ganska kul…
        Jag är uppvuxen i stan och prata om tvångströja…
        Men så är det, vi har alla olika utgångspunkter.

  5. Du skriver väldigt bra David, initierat och intressant. Tack för att du tar dig tid att skriva och publicera.

    mvh

  6. Oerhört bra artikel! Intressant det där med Edo och exkrementer. Här i Sverige har vi ju problemet med att rötslammet är så kontaminerat att det inte går att återföra i matproduktionen på ett säkert sätt. Ser du någon rationell lösning på den problematiken inom nuvarande samhällsstruktur (städer & WC) eller måste vi helt bygga om samhället så att var och en får ta ansvaret för detta avfall som samtidigt är en resurs?

    1. Jag tycker det är svårt att se någon rationell lösning på städernas avfallsproblem. Det pågår visserligen en del intressant forskning kring detta, men frågan hur långt man kan komma med ett system som är så byggt för att bryta kretsloppen snarare än sluta dem. Ett första steg vore att sätta in separettoaletter vid nybyggen, men jag gissar att det inte höjer värdet på bostaden (inte än :)

  7. Apropå filmer så tycker jag att Mel Gibsons ”Apocalypse now” är en bra beskrivning av en social och ekologisk kollaps..
    Mel Gibson har ju levt med sådana filmer sedan Mad Max-filmerna, ju…
    Men i filmen Apocalypse så gav han även en liten bild av hur även han ser framtiden…

  8. Mkt intressant David!
    Stadsbor har väl hyggliga förutsättningar att leva ett relativt eko-snålt (men ändå ohållbart…) liv i dagens samhälle, men om det verkligen gällde att minimera miljöpåverkan så borde mindre samhällen med lokal produktion och kretslopp med korta avstånd ligga bäst till. Vi har dock ont om förebilder i väst…
    Något ypperligt bra med den komplexa internationella handeln är ju att vi kan jämna ut mattillgången så att dåliga skördar inte får så svåra konsekvenser på en viss plats – i alla fall för de som har köpkraft…Alternativet vore väl att förbättra lagerhållningen. Frågan är vilken komplexitet och hur mycket handel/industriell produktion vi kan upprätthålla inom ”planetens gränser”…än så länge lyckas vi ju inte krama så mycket mer ur det direkta solflödet än Edo-borna om man bortser från fossil-dopningen…

  9. Tack för en mycket intressant och tankeväckande skrift men du har glömt ett problem. I dag behövs ingen belägring för att strypa tillförseln på mat. Det räcker med att någon hackar de stora affärskedjornas datasystem. I dessa beställs det automatiskt nya varor när ex mjölk, mjöl, korv, toa papper etc etc börjar ta slut. Hackar någon dessa system blir det kaos på ett par dar

  10. Som tidigare anställd på Miljöförvaltningen inom Stockholm stad och stadens handlingsprogram är det lätt att konstatera att den hållbara staden i skepnad av Stockholm har fått fotfäste både bland politiker och tjänstemän. Stockholm ha ju gubevars utsetts till EU:s miljöhuvudstad för några år sedan. En ändring lär ta lång tid och sker säkert i en annan generation men troligtvis tidigare och då under galgen med en smygande brist på flytande bränsle post peakoil. Och där är vi inom 10 -15 år. Men var finns en plan B när detta sker? Oroväckande är ordet! Bra artikel David J, som dessvärre inte kommer att läsas av dem som borde! M Saar ASPO Sverige

  11. Hej igen, försöker läsa om alternativa samhällen med bra resurshushållning.Var finns de i västerlandet? I Storbrittanien borde det finnas exempel med deras transmission towns…TÄnk om massmedia kunde ta uppp bra samhällsexempel nån gång, verka inspirerande… Ju st nu har jag läst om ett försök till alternativt samhälle i Arizonaöknen. Det heter ”Arkosanti” och startades av en arkitekt, Paolo Soleri. Han är nu i 90-årsåldern, samhället har funnits länge, de har byggt hus lämpade för ökenområden, ser intressant ut, de vill vara självförsörjande men har inte lyckats alls med det. Människor(elever) kommer dit, arbetar och delar.De har stora transportproblem, platsen ligger långt från civilisationen, de måste transportera mat dit. Läs själva, googla på Arkosanti. Men alla försök är bra, vi måste ju börja nånstans.

  12. Alla borde läsa en så här bra artikel men också boken Kollaps. Även om alla läste viktiga artiklar av det här slaget så tror jag inte att det skulle hjälpa nämnvärt, det verkar som att vi människor blir mindre intelligenta i grupp och ingen förstår allvaret eller var vi ska börja eller vem som ska börja för att få till en förändring. Men visst, till sist kommer ju förändringen vare sig vi vill det eller inte och då blir det till att anpassa oss, om vi kan.
    Jag tror att det första riktiga problemet för dagens samhälle blir oljan och jag tror att det kan gå fort från ett smygande problem till rent kaos i världen, hoppas förstås att den teorin är helt fel.
    Hur som helst tack för en bra artikel!

  13. Staden är förvisso beroende av landsbygden för att förses med de nödvändiga varorna. Mat framförallt. Men ännu intressantare är hur beroende den är av den ekonomiska avkastningen av de resurser som finns utanför staden. Hur skulle finansieringen av Stockholms tillväxt gå till utan de skattemedel t.ex. vattenkraft och skogsbruk genererar till statskassan? Stockholmarna gnäller över fördelning från rika storstadskommuner till fattiga glesbygdskommuner, men om alla pengar som skapas på landsbygden också stannade på landsbygden, så vore det landsbygdskommunerna som vore rika. Och kanske bli mer attraktiva att bebo?

  14. Pingback: Bygga resiliens |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s