För tio år sedan, när jag fortfarande jobbade på redaktion och tillbringade dagarna framför en dator var jag tvungen att regelbundet besöka gymmet för att kroppen inte skulle förfalla. Så är det inte längre. Livet på en gård ger fri vardagsmotion, varje dag, året om. Fortsätt läsa Livet börjar och slutar med jorden
Kategoriarkiv: Mat
Den kategoriska köttkritiken är oekologisk
Det sticker upp ett ben ur middagens soppa. Fjälligt skinn i svart och vitt. Tre tår. Det skulle kunnat tillhöra en liten dinosaurie. Barnen äter förvånansvärt glatt. Sörplar i sig, sväljer ett hjärta och gnager nyfiket på varsitt dinosaurieben. Fortsätt läsa Den kategoriska köttkritiken är oekologisk
Den hungriga staden
Nyårsdagens eftermiddag såg alltid lika dan ut under min uppväxt: jag sitter uppkrupen i soffan och tittar på Ivanhoe. Favoritscenen är belägringen av Front-de-Boeufs borg. Det är där som Ivanhoe har tagits till fånga. Innanför murarna finns inte bara Ivanhoe, där finns också staden liksom makten i det feodala England som filmen utspelas i. Utanför stadsmurarna ligger sjöarna och bergen, odlingslandskapen och skogarna. Kampen står mellan centrum och periferi. Fortsätt läsa Den hungriga staden
Staden som ställer om
Många undrar: Varför tar inte politikerna oljetoppen på allvar? Svaret är: Det gör de, i Bristol. Den brittiska staden storsatsar på att förbereda folk på en allvarlig energikris, bland annat med hjälp av den familjetillvända aktiviteten ”peak oil fun day”.
Det behövs inte så mycket för att effekterna ska bli kännbara. Ett lite högre oljepris, en ekonomi på dekis. Rätt som det är har bensinstölder blivit en vanlig sysselsättning. Redan 2008 märkte polisen i Bristol en kraftig ökning av anmälningar från bilister som upptäckt att någon borrat ett hål in till bensintanken och ur detta tappat det eftertraktade bränslet. Ingen stor sak kanske, men ett av många tecken på hur samhället förändras i takt med att oljetillgångarna tryter. Ändå står de flesta av världens städer helt utan beredskap för en permanent oljekris.
Bristol i sydvästra England är ett av undantagen; här har politikerna börjat engagera sig i frågan. Nyligen släppte man en rapport som inte svävar på målet: att bygga en positiv framtid för Bristol efter oljetoppen, peak oil.
Rapporten konstaterar att oljeproduktionen snart kommer att nå sin maxproduktion och att det inom tio år är sannolikt att världen befinner sig i en global oljekris. Man konstaterar också att Bristols infrastruktur och ekonomi är byggd på tillgången till billig olja och att det inte finns några kommersiellt gångbara alternativ som kan ersätta oljan.
Svaret, menar man i rapporten, måste bli att hela samhället genast engageras i arbetet med att ställa om Bristol så att följderna av oljetoppen blir så milda som möjligt. Först och främst gäller det att öka medvetenheten. I viss mån har omställningen redan kommit igång tack vare de senaste årens klimatdiskussion, förklarar Simone Osborn som är rapportens författare, men vetskapen om oljetoppen bidrar med extra energi i arbetet.
– Många vet fortfarande inte vad oljetoppen är, men fler än tidigare gör det nu eftersom kommunen har satsat på olika former av utåtriktade aktiviteter. Bland annat en ”peak oil fun day”, säger Simone och kan sedan inte låta bli att skratta högt.
– Det var ett sätt att få folk med barn med på tåget. Vi underhöll barnen medan vi gav föräldrarna information om oljetoppen och hur lokalsamhället kan engageras i frågan, på ett positivt sätt.
Vilket är lättare sagt än gjort. Den krassa verkligheten är att de närmaste tio åren kommer att bjuda på många obehagliga överraskningar, menar Simone Osborn.
– Vi befinner oss redan nu i en ekonomisk recession, framöver kommer vi att få se djupare recessioner. Det är förmodligen det som kommer att påverka oss mest.
Förklaringen är att energin har en så avgörande roll för hur ekonomin fungerar. Utan billig olja – ingen tillväxt. Men konsekvenserna kommer också att bli kännbara på många andra områden. Transporter är ett givet sådant. Bilåkandet måste minska, vilket inte behöver bli så svårt som det kanske låter.
– De flesta resor som folk gör är väldigt korta resor. Hur kan man få folk att göra de resorna med cykel eller till fots, förutsatt att folk klarar av det fysiskt? Det är en uppgift för kommunen att göra det säkrare och lättare att gå och cykla i staden. Med rätt förutsättningar kan du ganska enkelt ta dig runt även i en stor stad med hjälp av en cykel.
Det handlar också om att öka tillgänglighet för sådant som folk behöver. Att planera staden så att folk bor nära platser som de besöker ofta. Ett hinder för det är att arbetsmarknaden i det moderna samhället är så specialiserad – många tvingas göra långa resor för att komma till en specifik arbetsplats. Det går inte alltid att välja en arbetsplats nära bostaden.
– För vissa kan distansarbete vara något som gör det lättare att jobba närmare där de bor. Vi laborerar till exempel med idén om lokala kontorshotell, där många distansarbetare kan sitta tillsammans.
Ett annat område som hamnar i fokus när oljan sinar är maten. Det moderna industrijordbruket är helt beroende av olja. Så om oljepriset går upp går också matpriset upp. Och om matpriset går upp, konstateras det i rapporten, så knuffas fler in i matfattigdom.
– Det är en stor utmaning att ge alla människor i staden tillgång till god och prisvärd mat. En stad kommer alltid att vara en nettoimportör av mat eftersom det bor så många människor i staden. Simone Osborn förklarar att kommunen har gett sitt stöd till många grupper som på olika sätt ökat frukt- och grönsaksodlingarna i staden. I gemensamma trädgårdar, på balkonger och i parker odlas det nu för fullt. En organisation har specialiserat sig på att plantera fruktträd i Bristol, medan en annan har skapat en modell som kopplar ihop folk som har en trädgård och vill ha hjälp med matodling med dem som vill vara med och odla.
Mycket är alltså på gång, men risken är ändå överhängande att det uppstår matbrist när folk börjar panikhandla efter att en oljekris fått genomslag på matpriset. Eller att det blir störningar i matdistributionen, något som tidigare hänt i Storbritannien i samband med protester mot höga bränslepriser.
– Det vore bra om folk hade lite mat hemma, åtminstone för några veckor, då skulle det inte behöva bli samma panik. Japan är ett bra exempel. Folk där är väl förberedda på jordbävningar, så efter den stora jordbävningen i vintras uppstod inte någon panik trots att det började bli ont om mat i affärerna.
Borde myndigheterna uppmana folk att lagra mat hemma?
– Det kan vara ett sätt, men ibland har det en dålig effekt när myndigheterna säger åt folk vad de ska göra. Det kan vara bättre att ett nätverk av olika organisationer i stället går ut med sådan information.
I Bristol har kommunen satsat just på detta – att ha ett nära samarbete med civilsamhället. Exempelvis rekryterades Simone Osborn från stadens omställningsgrupp, Transition Bristol, för att skriva rapporten, vilken i sin tur sponsrades av en allians av lokala företagare. Många av de program som kommunen har sjösatt samarbetar med lokala organisationer.
Att kommunens politiker är så engagerad i frågan om oljetoppen är sällsynt och jag frågar Simone Osborn varför det på många håll, exempelvis i Sverige, är naturligt för politiker att prata om klimatkrisen, men att ytterst få vill tala om en kommande energikris.
– Klimatfrågan har beskrivits, åtminstone i Europa, som att vi bara behöver vidta ett antal åtgärder innan ett visst årtal för att det inte ska bli ett så stort problem, medan oljetoppen är något som drabbar oss oavsett vad vi gör. Vilket kanske kan förklara varför politiker är mer villiga att prata klimat än olja.
Att Bristol går mot strömmen förklarar Simone Osborn med att staden har en tradition av starkt miljöengagemang som frågan om planetens ändliga resurser kan haka i. Dessutom finns det redan en rörelse som är villig att driva frågan, vilket har gjort det lättare för kommunen att komma igång.
David Jonstad
Publicerad i Effekt nr 4/2011.
Foto: Jim O’Shaughnessy
Teknikens under världens blunder
SYDSVENSKAN | Industriella jättefarmer är inte mer effektiva än bönder med enkla hackor. Det är maskinerna som lurar oss att tro det. David Jonstad har läst boken som borde göra Alf Hornborg känd i sitt hemland.
I varje diskussion om klimatkris, miljöproblem eller sinande resurser kan man vara säker på att någon i sällskapet har en lösning att föreslå: ny teknik. Med mer avancerad teknik antas vi kunna lösa i princip vad som helst. Som om maskinerna bar på en magisk kraft. Det påminner en del om forna tiders naturbefolkningar som tillbad fetischer i form av träskulpturer med hopp om att dessa på något magiskt vis skulle göra livet lättare. […]
Läs resten av recensionen hos Sydsvenska Dagbladet.
Motståndets morötter
SYDSVENSKAN | På ett fotografi taget under andra världskriget sitter tre brittiska barn på en mur och gnager på veckans höjdpunkt: en ”morotsglass” i form av en knubbig morot uppträdd på pinne. Tänk så kärvt det var för de små när effektiva tyska u-båtar besköt handelsfartygen och gjorde det smått omöjligt att få tag på ens en ordentlig glasspinne.
Ändå ser de tre morotsgnagarna rätt nöjda ut, kanske för att den hemodlade moroten smakar gott eller för att de räknar med att förbättra sitt mörkerseende. Det brittiska matministeriets propaganda under andra världskriget var lika kreativ som effektiv och spred bland annat idén att det var för att stridspiloterna åt sådana mängder morötter som de lätttare kunde skjuta ner de tyska bombplanen i natten. För de vuxna gjorde ministeriet den trögtuggade krigslimpan mer attraktiv med hjälp av ryktet att limpan hade en potenshöjande effekt.
Detta kan man lära sig på den utställning om mat i kristider som just nu pågår på Imperial War Museum i London. Ett av många exempel på den odlingstrend som sprider sig över Västvärlden lika snabbt som kirskålen i trädgården. Andra exempel är New Yorks botaniska trädgård som i förra veckan invigde en utställning om den ”ätbara trädgården”. På Kulturhuset i Stockholm har det under våren lärts ut ”gerillaodling” – odling på försummade platser i staden – något som redan har börjat praktiseras i parkerna i Malmö och Lund.
Är en av förklaringarna till odlingstrenden ett ökat krismedvetande? Och finns det i så fall lärdomar att dra från krigsåren? Matförsörjningen på 1940-talet klarades genom en sällan skådad folklig uppslutning där varenda grön plätt odlades upp, kosten lades om och ingen mat tilläts gå till spillo. Att såväl England, Sverige och andra länder som drabbades av kriget snabbt säkrade sin matförsörjning visar att människors kreativitet och anpassningsförmåga i kristider kan vara fenomenal Men även det omvända gäller. Det går att anpassa sig till överflöd också.
I Sverige har vi aldrig tidigare ätit så mycket mat och slängt så mycket mat som i dag. Enligt färska siffror importerar vi mer än 45 procent av all mat som säljs i landet. De flesta tar för givet att all sorts mat ständigt finns tillgänglig. Oavsett årstid.
Nu sjuttio år efter andra världskrigets inledningsskede, konstateras det på London-utställningen, står matförsörjningen inför nya svåra utmaningar.
Dels av hälsoskäl, men framför allt för att den billiga oljans tid ser ut att vara förbi. Det industrialiserade och globaliserade livsmedelssystem som ligger till grund för dagens matöverflöd lär bli svårt att driva utan denna olja. Lägg till klimatförändringarna som är på väg att torka ut mycket av planetens mest produktiva mark.
Konkurrensen om odlingsmark ökar dessutom när fler vill äta kött och mejeriprodukter och när bensinen ska ersättas med etanol. Som om inte det vore nog har befolkningen i Sverige sedan andra världskriget ökat med tre miljoner och i världen med fyra miljarder.
Var och hur ska framtidens mat odlas? Senaste numret av Koloniträdgården uppmärksammar kolonilotternas betydelse i kris tider. När första världskriget bröt ut uppläts all upptänklig mark i Sverige till odling. Bara i huvudstaden anlades 10 000 nya odlingslotter. Utökningen av odlingslotter fortsatte efter kriget och när andra världskriget bröt ut 1939 fanns 130 000 lotter som spelade en viktig roll för att förse folk med mat under krigsåren. I dag har antalet krympt till en tredjedel, men koloniträdgårdarna producerar fortfarande en hel del mat och håller dessutom odlingskunskaperna vid liv.
Många av de som upplevde andra världskriget berättar att de upplevde en stolthet över att kunna odla och ta hand om sin egen mat. Att kunna mikra sin egen pizza ger trots allt inte riktigt samma tillfredsställelse. På Imperial War Museum har personalen blivit så inspirerad av de utmaningar som ransonering och egen matodling innebär att de börjat leva ett sorts 40- talsliv. De bloggar glatt om hur de odlat upp sin egen ”Victory garden” och lagar mat enligt ransoneringstidens recept. Som substitut till ett krig att vinna får fotbolls-VM duga. Rekommenderat VM-snacks: inte ”morotsglass” men väl rödbetsbrownies.
Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 9 juli 2010
Omställning pågår
EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.
Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.
Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.
Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.
Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.
Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.
Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.
Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.
LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM
Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.
Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.
David Jonstad
Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.
Kolonimark till salu
AFTONBLADET | Det är lite som inledningen till en dystopisk James Bond-film.
Världen är på väg att gasa rakt in i en extrem resurskris: vattnet håller på att ta slut, grödorna torkar bort i hettan och oljan sinar. I hemlighet planerar en slug sammanslutning att lägga beslag på den bästa odlingsmarken i de fattigaste länderna. Där ska de odla mat till sig själva och sockerrör till sina etanolbilar. Dessutom ska de få världens fattiga att minska sina redan små koldioxidutsläpp så att de själva inte behöver ändra livsstil.
Det är synd att James Bond inte finns i verkligheten för han hade behövts. Övertagandet av odlingsmarken är nämligen i full gång och det sker inte ens i hemlighet.
En gång i tiden var odlingsmark det mest värdefulla som fanns. Den som hade mark hade makt. En liten åkerlapp innebar makt över det egna livet, ett stort gods gav makten över hundratals jordlösa. Men de senaste femtio åren har ingen brytt sig om den. I Sverige bebyggs åkrarna kring städerna med nya bostäder och shoppingcentrum. Det har gett bättre avkastning än att odla.
Nu är något på väg att hända. De Bondliknande resurskriserna är ett reellt hot. Inte minst matkrisen. Sedan industrialismen tog fart har jordens befolkning sexdubblats och odlingsmarken har – likt en kroppsbyggare på anabola – pumpats full med konstgödsel och därmed utarmats. Samtidigt innebär det hetare klimatet allt sämre skördar. Förra vårens matkris och de efterföljande hungerkravallerna i över trettio länder världen över var en teaser inför framtiden.
Marken har blivit en allt viktigare faktor i det globala maktspelet, och i kampen om den har den rika delen av världen ett försprång – vi är ju vana att ta för oss av världen. Sedan Columbus dagar har vi slagit oss ner på de fattigas landområden, skeppat hem råvarorna, förädlat dem och sålt tillbaka dem dyrt. Rikedomarna har vi använt till att ta flyget till andra sidan jorden där vi slagit oss ner på de finaste sandstränderna och fått förstklassig service för en spottstyver. Nu verkar det vara dags att ta ytterligare ett steg – en kolonialism för resurskrisernas 2010-tal.
Det senaste året har framför allt nyrika länder som Kina, Sydkorea, Saudiarabien och Kuwait köpt och tecknat hyreskontrakt på enorma arealer mark i fattiga länder för att trygga sin framtida livsmedelsförsörjning. Småbönder, ursprungsbefolkningar och andra som tidigare brukat den ofta statligt ägda marken får flytta på sig.
Det kallas landgrabbing och enligt FN är det en accelererande trend. Bara under de senaste sex månaderna har en yta motsvarande hälften av Europas jordbruksmark tagits över.
Chefen för FN:s jordbruksorgan FAO, Jacques Diouf, kan inte göra annat än att kalla det för vad det är: nykolonialism.
Men det är inte bara de nyrika länderna som köper mark. Även Sverige deltar i kapplöpningen. Med hjälp av svenska pensionpengar har det svenska företaget Alpcot Agro tagit kontroll över 135 000 hektar mark i forna Sovjetunionen. Företagets störste ägare är Tredje AP-fonden.
Sverige lägger även beslag på mark i Tanzania genom etanolbolaget Sekab. Inte för att producera mat, utan för att odla sockerrör som kan omvandlas till etanol för svenska bilar.
De människor som tills nyligen odlade ris och kassava på marken har snällt fått maka på sig. Sveriges nya etanolbilsflotta är nämligen törstig.
När inte vi själva är beredda att anpassa oss till en verklighet där resurserna är begränsade och utsläppen måste bort tvingas vi kolonisera de som är för fattiga för att säga nej om de erbjuds pengar. Trenden går igen i klimatpolitiken som numer till en stor del syftar till att åstadkomma utsläppsminskningar utomlands, men räkna dem på hemmaplan.
I den svenska regeringens klimatmål utgörs en tredjedel av sådana utsläppsminskningar. I EU är samma siffra två tredjedelar. Detta motiveras med att det gynnar de fattiga. Samma motivering som används vid landgrabbing. Kolonialismen – gammal som ny – har ju aldrig kunnat motiveras med dess verkliga syfte utan måste beskrivas som en uppoffring av kolonisatören till den koloniserades gagn. Som humanekologiprofessorn Alf Hornborg uttrycker det: ”Den vite konsumentens börda” – en modern variant av Rudyard Kiplings ”Den vite mannens börda”.
Nu sker inte detta helt smärtfritt. Sekabs kontroversiella satsning fick nyligen tre svenska kommuner som är delägare i företaget att dra tillbaka sina pengar och Sekab söker nu finansiering från svenska och norska biståndsmyndigheter för att kunna fortsätta.
I Madagaskar tvingades presidenten Marc Ravalomanana bort efter att ha tecknat ett 99-årigt hyreskontrakt med Sydkorea om att överlåta en miljon hektar bördig jordbruksmark. Kontraktet har nu rivits upp. Sydkorea har i stället köpt en halv miljon hektar i Sudan.
Frågan om landgrabbing är så het att den till och med kommer upp på det pågående G8-mötet i Italien. Inte så att världens rikaste länder vill stoppa denna verksamhet, men Japan tycker att det vore klädsamt med någon sorts uppförandekod så att det hela kan bli ”en win-win-situation”.
Som sagt, det hade behövts en James Bond.
I stället får vi nöja oss med en brokig och föga glamourös rörelse. Inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i december ställer fattiga länder, forskare, aktivister och sociala rörelser hårda krav på Sverige och resten av västvärlden. De säger: Vi har inte bara råd, men också en moralisk plikt att både fasa ut de fossila bränslena ur våra egna samhällen och hjälpa utvecklingsländer att göra detsamma. Västvärldens överkonsumtion måste få ett slut samtidigt som utvecklingsländerna får utvecklas.
Bara så går det att hindra att det återigen blir de fattiga som får ta de hårdaste smällarna. Bara så går det att stoppa en fortsatt utbredning av klimatkolonialismen.
David Jonstad
Publicerad i Aftonbladet, 9 juli 2009
Kollapsen kan komma
ORDFRONT | Den som vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser att det kan vara klokt att börja förbereda sig inför en kollaps, skriver David Jonstad.
Det är inget det pratas högt om, men allt fler har börjat planera för en kollaps. Vänner och bekanta berättar förtroligt att de scannar Hemnet efter hus med odlingsmark utanför stan. Att de börjat lära sig hur man gör saker själv i stället för att köpa dem. På nätforumen är diskussionerna mer avancerade: Vilken nödmat är bäst att lagra? Ska man skaffa sig vapen? I så fall vilken typ? Också jag själv tänker aningen motvilligt tanken: Vad händer om de snabbt uppseglande kriserna gör gemensam sak och knäcker samhället?
Det är ingen särskilt rolig tanke och det är därför inte så konstigt att de flesta människor håller den ifrån sig. Men den som trots allt vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser snart att det kan vara klokt att fila på vissa förberedelser. De senaste åren har det kommit en rad böcker som berör ämnet, de flesta från den anglosaxiska kultursfären, några av de bästa heter: Evolutions Edge. The Coming Collapse and Transformation of our World av Graeme Taylor, The Long Descent av John Michael Greer, Reinventing Collapse av Dmitry Orlov och The Long Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the 21st Century av James Howard Kunstler. På svenska finns nyutkomna Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet av Harald Welzer.
Även om det nog finns de som skulle vilja kalla dem det, är dessa böcker inga domedagsprofetior – de flesta är mer eller mindre optimistiska, och grundade i fakta. Men den världsbild de ger är att klimatkrisen, finanskrisen, oljekrisen, matkrisen och vattenkrisen är seriekopplade till en bomb som det är för sent att desarmera.
Det hela kan sammanfattas i ordet »overshoot « – världens samhällen har överskridit gränserna för planetens bärkraft. Sedan industrialismen har särskilt världens överklass (vi) använt mer av jordens resurser än vad som kan återskapas. Samtidigt har avfallet dumpats i hav, jord och atmosfär, i större mängder än vad ekosystemen kan hantera. Det är som att världen gasat rakt upp i himlen med en fantastisk farkost och först nu upptäcker att bränslet verkar ha tagit slut.
ATT BRÄNSLET SKULLE ta slut räknades ut redan för 40 år sedan. I början av 1970-talet gav Romklubben ett sjuttiotal toppforskare från olika länder uppdraget att undersöka mänsklighetens situation. Resultatet presenterades bland annat i den uppmärksammade rapporten Tillväxtens gränser, som slog fast att samhället kommer att bryta samman inom 100 år om världen fortsätter att öka sin konsumtion: »Det troligaste resultatet blir en ganska plötslig och okontrollerbar nedgång både i befolkning och industriell kapacitet«. De mest sannolika scenarierna pekade på ett sammanbrott någon gång kring år 2010. Sedan denna förutsägelse gjordes har mänskligheten mer än fördubblat sin konsumtion. I höstas gjorde Australiens statliga forskningsinstitut CSIRO en utvärdering som visade att modellerna som användes i Tillväxtens gränser har stämt ganska väl med verkligheten.
Samtidigt fortsätter världen längs den ohållbara kursen. Mest akut är bristen på energi (särskilt olja). Tidpunkten då världen nått sin maxproduktion av billig olja, oljetoppen, är antingen just nu eller nära förestående. Till och med OECD-ländernas eget energiorgan IEA som fram tills i höstas förnekade att det skulle råda någon större brist på olja säger nu att det krävs en energirevolution för att undvika en katastrof. En sammanfattande slogan för detta problem och de problem det i sin tur skapar, skulle kunna lyda: »Utan olja stannar världen.« På energikrisen följer matkrisen. Utan olja att driva världens transportsystem, och tillverka konstgödsel, blir det svårt att hålla liv i det konventionella jordbruket. Många jordar är redan utarmade. Som författaren Richard Heinberg uttrycker det: »Vi använder fossilt bränsle för att odla mat i jordar som annars skulle vara döda.« Matkrisen förvärras av den ökande bristen på rent vatten. Vattenkrisen beror på över- och felanvändning av resurserna, och den förvärras av klimatförändringarna. Som i sin tur hänger tungt över allt annat. Några år till med accelererande växthusgasutsläpp och sedan behöver klimatförändringarna inte längre människornas hjälp med att driva världen mot ett sexgradersinferno, vilket bland andra Mark Lynas beskrivit i Sex grader.
FAKTA LIGGER PÅ BORDET. De borde inte gå att förbise. Nyligen tog rent av Obamas energiminister Stephen Chu kollapsordet i munnen när han förklarade att Kalifornien på grund av de ovan nämnda kriserna riskerar att slås ut helt och hållet, om ingen drastisk kursändring sker. Ändå gäller business as usual över hela den politiska skalan. Varför? En bra förklaring ger John Michael Greer i The Long Descent. Han pekar på att samhällen i alla tider har präglats starkt av tron på myter, ofta i form av religion. Myter som förklarat, rättfärdigat och underhållit den rådande ordningen. Under medeltiden i Europa präglades samhället av den kristna myten om att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. 1700-talets upplysning angrep den kristna myten, och den nyklassiska ekonomiska teorin – formad under den industriella revolutionens genombrott – gav oss det som så sakteliga blev vår nya dominerande myt: Berättelsen om att människans enastående uppfinningsrikedom och framåtanda alltid forcerar varje hinder som ställs i vår väg. Denna nya myt uppkom i samband med upptäckten och det expanderande utnyttjandet av kolet och senare oljan.
Skjutsen som miljontals år av lagrad solenergi gav oss, gjorde myten möjlig att formulera, och tro på. Den tycks ju ha stämt hittills. Befolkningen har ökat från en miljard människor till snart sju. Rikedomarna likaså, liksom antalet fabriker, bilar, flygplan, McDonalds-restauranger, datorer och så vidare.
I dag är framstegsmyten lika svår att rubba som gudstron under medeltiden. Den upprepas i offentligheten med jämna mellanrum: För varje problem som uppstår, kommer det en innovation som löser det. Myten gör det möjligt att tro att om vi bara vill ha obegränsade resurser tillräckligt mycket, så kommer vi att få det. Att framstegssagan kommer att fortsätta. Att evig tillväxt är en naturkraft som endast en rejäl lågkonjunktur kan rå på. Ett litet tag. Innan »det vänder«.
DET REELLA PROBLEMET är att när den fossila energiskatten nu är slut (eller inte kan användas mer eftersom den ger oss klimatförändringar), så rasar grunden för det industriella samhället, och för den eviga tillväxten. Innovationer uppstår inte som löser detta problem. Greer jämför tron på framstegsmyten med en person som vunnit högsta vinsten på lotto och som när pengarna börjar ta slut räknar med att kunna vinna högsta vinsten igen – bara han eller hon använder de sista pengarna till att köpa nya lotter. På de lotter vårt samhälle köpt och sätter sitt hopp till står sådant som »biobränsle«, »vindkraft «, »elbilar«, »fjärde generationens kärnkraft «, »oljesand« och »koldioxidavskiljning«. Mer och mindre goda idéer, men de kan omöjligt mäta sig med den lättåtkomliga, billiga och superkomprimerade energin i de fossila bränslena.
Se på historien, skriver Greer, under den flertusenåriga mänskliga civilisationen har de flesta samhällen sett ganska lika ut. Det har skett en ständig teknisk utveckling men de yttre ramarna har varit desamma: jordens förmåga att producera mat och den energi som vind, vatten, biomassa och muskelkraft kunnat ge. Befolkningsmängden har ökat långsamt. Vi har i 200 år vidgat de ramarna med billig fossil energi. Men den dag denna inte står att tillgå längre, gäller samma ramar för oss som gällt för människor i alla tider.
Historien berättar också vad som händer de samhällen som blir alltför komplexa och alltför beroende av en omfattande energitillförsel – de kollapsar under sin egen tyngd, vilket antropologen Joseph Tainter beskriver i The Collapse of Complex Societies. Jared Diamond, som i boken Undergång, undersöker tidigare civilisationers sammanbrott, beskriver den vanligaste kollapsprocessen som en form av ekologiskt självmord. Människor tömmer och förstör oavsiktligt de resurser som deras samhälle bygger på. När effekterna av de sinande resurserna börjar märkas är responsen ofta att trycka ner gaspedalen ytterligare, för att liksom klämma ut det sista. De samhällen som har haft förmågan att se, och bryta, denna process, har dock kunnat överleva.
DE SOM FÖRUTSPÅR en kollaps är alltså relativt överens om orsakerna. Man diskuterar om den är på gång nu, eller om världen ska lyckas svänga sig upp i ytterligare en högkonjunktur innan resurserna slutligen viker. Och man diskuterar också hur kollapsen kommer att te sig, och hur snabbt den kommer att ske. En del tidigare komplexa samhällsbyggen, som Romarriket, har fallit ihop relativt långsamt – ibland har det tagit flera hundra år. Några decennier av kris har avlösts av en lika lång period av andrum som sedan följs av en ny krisperiod och så vidare. Men Jared Diamond påpekar också i Undergång att många samhällen i historien kollapsat just efter att de nått sin topp. De »förföll snabbt efter att ha uppnått sitt högsta invånarantal och sin största makt, och denna snabba nedgång måste ha kommit som en överraskning och chock för deras medlemmar«.
Men varken Romarrikets (långsam nedgång) eller Mayarikets (snabb) öden är nödvändigtvis något att gå efter i dag. Västvärldens kapitaliststater är så komplicerat uppbyggda att relativt små störningar gör att till exempel städerna drabbas av akut matbrist. Det räcker, som Europas lastbilschaufförer flera gånger under 2000-talet demonstrerat, att blockera vägarna eller bränsledepåerna för att matbutikernas hyllor ska gapa tomma efter ett par dagar. Inga tidigare samhällen har heller ställts inför hotet från skenande klimatförändringar som på kort tid kan vända upp och ner på det mesta.
Men det finns ett aktuellt exempel på kollaps: Sovjetunionen. Överraskande för de flesta föll det sovjetiska statsbygget ihop på några månader. Plötsligt fanns där i många städer och byar runtom i jätteriket knappt bensin att köpa, mataffärernas hyllor gapade ännu tommare än förut, löner slutade komma, och värdet på pengar föll till botten. Men folk anpassade sig till denna nya ordning, naturligtvis under umbäranden, men ändå. Det blev till att utveckla byteshandeln, att odla mat på varje jordplätt och på andra sätt hanka sig fram. Fanns inte diesel till traktorn fick man leta fram en häst och en gammal kärra.
Lärdomen kan vara att allt som gör ett lokalsamhälle mer självförsörjande blir oskattbart när storsamhället bryter ihop. Till exempel transportsystem som inte är beroende av olja, lokal matproduktion och bra lokala sociala nätverk.
OM VI BLIR LITE JORDNÄRA – slutar betrakta en kollaps som något hypotetiskt och i stället tänker oss den som ett sannolikt, om än inte ofrånkomligt, alternativ. Hur förbereder man sig? Enligt böckerna är detta några bra saker att tänka på:
1. Förbered dig mentalt
Att befinna sig i en farkost högt upp i luften och upptäcka att motorn börja hacka för att bränslet är slut är naturligtvis läskigt. Men att låta sig lugnas av pilotens försäkran om att ett nytt bränsle snart finns tillhands är direkt farligt. Bättre att förstå farans vidd och försöka skaffa sig en fallskärm. Att vänja sig vid tanken på en kollaps är det första och viktigaste steget för att kunna förbereda sig.
2. Bygg nätverk
Dagens individualiserade samhälle har en tendens att överdriva vad individen kan göra för att hantera kollektiva kriser. Grunden för att överleva i ett kollapsat samhälle är inte att köpa vapen och isolera sig i skogen, utan att bygga upp ett starkt och solidariskt lokalsamhälle. När alla förnödenheter inte längre går att köpa för pengar är det avgörande att hjälpas åt för att möta sina och andras behov.
3. Lär dig gårdagens tekniker
Det räcker med att gå tillbaka till första hälften av 1900-talet för att hamna i en tid när även svenskar levde av en bråkdel av den energi som dagens samhälle kräver. Den tidens människor visste hur man odlade mat, reparerade trasiga saker, stickade vantar och så vidare. Hur man hushöll med resurserna. I en världsekonomi som imploderat riskerar rangordningen av olika arbetsuppgifters värde att ställas på huvudet. I stället för att värdet (och därmed lönen) ökar ju längre ifrån produktionen som någon befinner sig kan det mycket väl bli tvärtom. Att skaffa sig användbara lågenergifärdigheter blir nödvändigt i en ekonomi som i högre grad bygger på byteshandel med få, essentiella, varor.
4. Odling och mark
Av dessa lågenergikunskaper är odling grundläggande. Erfarenheter från tidigare djupa kristider, som krigstillstånd eller Sovjets fall, visar att odlingsbar mark blir oundgänglig. När jordbruket inte längre kan drivas med fossil energi, kommer mycket mer kroppsarbete krävas. I det relativt glesbefolkade Sverige finns mycket, om än inte alltid så bördig, jord att tillgå. Lär dig grunderna i jordbruk, och skaffa någonstans där du och dina vänner kan odla mat.
SLUTLIGEN. I takt med att allt fler klimatforskare säger att det är för sent att hindra skenande klimatförändringar och att energipriserna skjuter i höjden lär diskussionen om en eventuell kollaps bli mer intensiv och detaljerad. Glöm då inte att kollapsen visserligen är ett fullt möjligt alternativ, men oundviklig endast med fortsatt business as usual. Att välja en annan väg kommer att vara möjligt in i det sista.
Tre framtidsscenarier
Snabb kollaps eller »Mad Max«
Världen kör vidare i hög fart utan att vidta några förebyggande åtgärder och smäller därför rakt in i väggen på flera plan samtidigt.Världsekonomin kollapsar, bristen på billig olja blir akut och klimatförändringarna löper amok. Konsekvensen blir globalt densamma som i det tjugotal länder som i dag klassas som »failed states« – det vill säga länder där staten har förlorat sitt våldsmonopol och en form av lågintensivt inbördeskrig utbrutit mellan lokala krigsherrar, terrororganisationer, paramilitära grupper, kriminella nätverk och stat. Fattigdom, nöd,matbrist, vattenbrist, brist på vård och mer eller mindre konstant krigstillstånd om resurser och socialt kaos leder till kraftig nedgång i befolkningsantalet.
Långsam kollaps eller »1984«
Världens ledare vidtar vissa åtgärder inför energikrisen, för att minska utsläppen och för att styra in ekonomin på ett mer hållbart spår. Men åtgärderna är för svaga, få och kommer för sent. Klimatsystemet hinner tippa över och när energikrisen slår till med full kraft hjälper inte den beredskap som byggts upp, med följden att världsekonomin går in i en lång recession. Staten behåller och stärker dock sitt grepp om samhället. Krig utbryter mellan stater i kampen om de återstående, sinande resurserna. Otryggheten i samhället gör att chauvinistiska och totalitära politiker vinner makten med våld och med löfte om säkerhet. I stället för att hantera ett stegrande klimatkaos siktar staten in sig på att behålla kontrollen över sitt territorium, och konkurrera med andra stater. Främlingsfientligheten breder ut sig och människorna får förutom materiell nedgång lida allt mer långtgående inskränkningar av fri- och rättigheter.
Medveten omställning
Kriserna fördjupas och när det blir uppenbart för de allra flesta att samhället är på väg mot en katastrofal kollaps sker en så stor svängning i den globala opinionen att det leder till ett paradigmskifte: Alla vackra ord om ett hållbart samhälle tas nu på allvar. Samhällen formas efter en ekonomisk modell som sätter hushållande av resurser framför ökat resursutnyttjande – det som i dag kallas tillväxt. Detta skapar möjlighet att anta en global krisplan som inte bara sätter upp ett lågt tak för världens koldioxidutsläpp, men som också hanterar andra miljömässiga och sociala problem, omfördelar resurser från Nord till Syd, och ökar engagemanget för att gemensamt hantera krissituationen. Denna nya utvecklingsmodell skapar förutsättningar för ett samhälle som är mer uppbyggt kring det lokala. Mindre behov av ökad konsumtion liksom långa resor för människor, varor och energi minskar resursanvändningen kraftigt, och krisen blir hanterlig.
Publicerad i Ordfront, nr 2/2009
