Optimism är opium för folket, sa en gång författaren Milan Kundera. Jag skulle snarare säga att optimism är opium för makthavarna. Ju närmare makten man kommer desto mer bländande optimism. Häromveckan satt jag i en debatt med Svante Axelsson, regeringens samordnare för att göra Sverige fossilfritt. Han var så hög på optimism att det nästan kändes oansvarigt med tanke på att debatten ägde rum i en drogfri miljö, inför unga människor på en kristen folkhögskola.

Krönika i Dala-Demokraten 19 februari 2020

Enligt regeringens samordnare är det en enkel match att – med rådande ekonomiska modell – fimpa all den fossila energi som byggt upp och driver det moderna samhället. Inga större livsstilsförändringar krävs – det är mest bränslet i motorn som ska bytas ut. Denna omställning kommer även inspirera resten av världen så att dess snart tio miljarder människor också kan leva ett fossilfritt liv med västerländsk standard. Allt som krävs är att vi tillämpar den teknik som finns, plus lite teknik som vi hoppas kommer att finnas. ”Vi kan om vi vill!”

Själv har jag svårt att få det att gå ihop med tanke på hur välståndsökningen i världen framför allt leder till mer efterfrågan på resurser, inklusive fossil energi. Exempelvis är Indien just nu i färd med att starta upp 55 nya kolgruvor medan Kina anlägger 74 nya flygplatser. Även Sverige bygger i allt väsentligt för ett fortsatt fossilt samhälle.

Min erfarenhet är att folk i allmänhet också verkar ha svårt att få ihop optimismen med hur verkligheten utvecklar sig. Men i en kombination av auktoritetstro och brist på alternativ tycks de flesta svälja ner soppan av önsketänkanden och teknikmirakel, även om den smakar skumt.

I senaste numret av Sveriges Natur görs en granskning av den teknik som mer än någon annan blåser upp den fossilfria sufflén: infångning och lagring av koldioxid. Det är nu femton år sedan som Vattenfall startade ett pilotprojekt för detta på ett av sina kolkraftverk i Tyskland och med sedvanligt självförtroende beräknade företaget att denna oprövade teknik skulle vara storskalig och kommersiell år 2020. ”Vattenfall räddar världen med mer kol”, skrev Dagens Nyheter optimistiskt på nyhetsplats. Några år senare lades projektet ned och sedan dess har de tekniska och ekonomiska hindren för denna dröm inte ändrats nämnvärt. Ändå är tekniken fortfarande helt central i planerna för att nå klimatmålen.

Den här närmast psykotiska optimisten är inte begränsad till klimatfrågan, det samma gäller för en världsekonomi som är så djupt nere i skuldträsket att den får en spelmissbrukare med arton sms-lån att framstå som ett under av kreditvärdighet. Oavsett vilka hot som tornar upp sig räknar marknaden kallt med nya injektioner av skuldpengar så att allt fortsätter uppåt.

Makthavare inom både politik och näringsliv har mycket att vinna på att sprida den här bilden av en trevlig och ljus framtid där det mesta tuffar på som vanligt och där tekniken åtgärdar miljöproblemen, men för alla som inte är så resursstarka är det ett problem eftersom det leder till en högst usel beredskap för en mer sannolik framtid.

Det är lite som att vi sitter i ett flygplan i tron att vi ska på en skön solsemester och det enda vi har packat är ett par flipflops, badkläder och ett kreditkort. Halvvägs till resmålet får vi veta att det har skett en informationsmiss. Det är inte till en strand i Turkiet vi är på väg, nej, vi ska göra en två veckor lång fjällvandring i Sarek.

Nu behöver en fjällvandring i Sarek inte vara dålig på något vis. I rätt sällskap kan det vara en riktigt skön strapats, även i motvind. Det är bara det att det förutsätter att man är utrustad med annat än optimismopium. Bra kängor, kläder och mat är en början. Gärna också en karta som överensstämmer med verkligheten.

David Jonstad