Därför stannar jag på marken

Jag firar tio år nu i december. Tio år på marken. Min senaste flygresa gjorde jag 2007. Den gick från Bali i Indonesien, där jag som journalist bevakat det årets stora klimattoppmöte. Flygrutten gick över Bangladesh och dess lågt liggande kustområden. Områden där det blir allt svårare att leva eftersom det stigande havet sköljer bort jordarna, svämmar över risfälten och gör att saltvattnet letar sig in i odlingarna och ner i grundvattnet.

Krönika i Dala-Demokraten, 18 december 2017

Det är en obekväm sanning att de som talar mest upprört om att vi måste tackla klimatkrisen ofta är de som bidrar mest till samma kris. Vilket ger öppet mål-läge för de som struntar i klimathotet. De kan till exempel peka på den just nu bioaktuelle klimatmissionären Al Gore och säga: titta vilken hycklare han är, säger att vi ska minska utsläppen, men själv flyger han jättemycket.

Jag tycker att de har en poäng i detta. Om man nu anser det viktigt att minska sin klimatpåverkan är flyget det första att börja med, eftersom flygresorna är den enskilt största utsläppsposten i våra liv. Så för att slippa vara i samma hycklargäng som Al Gore slutade jag att flyga.

Betyder detta att jag är en ängel? Som har rätt att propagera hur andra borde göra? Knappast. Bortsett från det faktum att det är rätt verkningslöst att säga åt andra vad de ska göra, ska man inte lura sig själv att man är ren bara för att man har goda ambitioner.

Det spelar nämligen inte så stor roll hur intensivt du bryr dig om att minska din klimatpåverkan. Hur grön och ekologiskt medveten du än är – ditt ekologiska fotavtryck kommer sannolikt att vara lika stort som någon som inte bryr sig alls. Det kan mycket väl vara större. Det visar en rad nya vetenskapliga studier som undersökt sambandet mellan graden av miljöengagemang och resursförbrukning. Det finns två förklaringar till att det är så.

Den ena är att våra möjligheter att påverka genom hur vi konsumerar och lever är rätt begränsade. Vilket beror på att den stora delen av våra ekologiska fotavtryck kommer från det system vi befinner oss i – samhällsstrukturen i sig. Jag testade att göra Världsnaturfondens klimatkalkylator och fyllde i de bästa alternativen rakt igenom: ingen konsumtion, inga resor, minsta möjliga energiförbrukning och så vidare. Resultatet blev att jag lever som vi hade 2,3 jordklot och att mina utsläpp är minst fem gånger högre än vad de borde komma ner i. Det betyder inte att det är meningslöst att anstränga sig, men att det inte gör så stor skillnad som vi skulle vilja.

Den andra förklaringen är att i den mån som vi kan påverka så hjälper det inte så mycket att köpa grönt, det som påverkar allra mest är hur mycket vi köper. Eftersom miljömedvetenhet i regel hänger ihop med högre utbildning vilket i sin tur ofta innebär högre lön kommer de mest miljömedvetna också vara de som konsumerar mest, vilket äter upp vinsterna av deras gröna val.

Det här kan ju låta hopplöst och det är det också. Så länge vi har ett system som är extremt resurskrävande i sig och som dessutom har som överordnat mål att varje år få konsumtionen att öka kommer alla ansträngningar som görs att vara förgäves. Vi fortsätter att såga i den gren som vi sitter på, med en krav-märkt såg. Först när vi ger upp den religiösa tron på evig ekonomisk tillväxt och får politiken att handla om mer tid i stället för mer pengar finns något som kan likna ett hopp.

Så länge fortsätter jag att själv minska den tid jag lägger på att dra in pengar för att i stället skaffa mig mer fri tid. Den kommer väl till pass när jag tar tåget.

David Jonstad

3 reaktioner till “Därför stannar jag på marken”

  1. Jag tror det är omöjligt att minska konsumtionen för klimatets bästa i ett demokratiskt system. Men det finns knappast heller några diktaturer som visar på motsatsen eftersom de måste visa att de ger medborgarna det de förväntar sig. Jag tror att det måste till en gigantisk finansiell krasch för att få stopp på den ökande överkonsumtionen – vilket inte är osannolikt.

  2. Min analys har gett att den härskande ordningen drivs av hur pengasystemet fungerar. Alla pengar skapas av de privata bankerna, genom ett bedrägeri system, direkt ur luften, genom utlåning, alltså genom skuld. Skuldsättningen kräver allt större utlåning, skulder, för att samhället ska fortsätta bestå. Därav ständig tillväxt, förutan den rasar alltsamman, som ett korthus.
    Det är Globalismens kärna.

    Folket måste reagera mot detta och arbeta för Lokalism. Små samhällen organiserar sig som självförsörjande enheter. Rätt lika samhället i början av 1900-talet. Små självstyrande samhällen, storlek som socknar, ca 1000 – 5000 personer. En kraftig sänkning i BNP och sk. levnads standard, mätt i pengar. Men kraftigt höjd standard i form av livskvalitet. Nedbringar transportbehovet till ett minimum. Matproduktion på lokala småbruk, stopp för konstgödsel och giftspridning, som är två oerhörda miljöbovar. Lokal produktion av kläder, skor, andra nödvändighets artiklar. Lokalt hantverk producerar det mesta som behövs.

    Vägen till detta är att folket tar makten över den Penningskapande maskinen.

    ”Anders Silverfall ställer tre avgörande frågorna när det gäller det ekonomiska systemet:
    1) Vem ska äga de penningtillverkande maskinerna?
    2) Vem ska äga pengarna som tillverkas av dessa maskiner?
    3) Hur ska dessa pengar föras ut till folket? ”

    ”Svaren på frågorna är:
    1) Folket ska äga de penningtillverkande maskinerna, via staten.
    2) Folket ska äga pengarna som tillverkas av maskinerna.
    3) Pengarna förs ut i civilisationen som en gåva till folket.”

    Anders Silverfall: MONETÄRDEMOKRATI.
    http://monetardemokrati.se/humanitetens-ekonomi/

    Artikel om boken:
    http://www.piahellertz.com/MONETARDEMOKRATI-Humanitetens_ekonomi.pdf

  3. Ett tecken på fungerande demokrati är minskande samhällsklyftor, eftersom en välinformerad majoritet inte skulle tillåta att några få berikar sig samtidigt som majoriteten sliter ut både sig själva och miljön i utbyte mot kortsiktig konsumtion (prylar som klassas som skräp inom 2-3 år).
    Klimat- och miljöhoten handlar till stor del om ett informationskrig mellan egoismkulturen och demokratin. De flesta är inte medvetna om allvaret i att deras flygande och annat fossildrivet är skadligt för deras barnbarn. Reklam och media göder ett lagom missnöje som förtränger viktigare tankar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.