Denna sommar har vi haft drängar på gården, från Holland. Jag har periodvis kunnat sitta och skriva, bland annat denna krönika, medan våra drängar har förflyttat den gödselrika ströbädden från fårens vinterboning ner till odlingarna. De har sett till att fåren haft vatten i hettan, att flasklammet fått sin mjölk fyra gånger om dagen, att ogräset avlägsnats från grönsakslandet och hjälpt till vid bygget av en redskapsbod. För detta fick de mat och husrum, men ingen lön.

Krönika i Dala-Demokraten 22 augusti 2018

Låter det som rå exploatering á la 1800-tal? Det är det inte. Den tvåbarnsfamilj som gjort drängtjänst hos oss hade kunnat knega vidare på sina kontorsjobb i Holland och sedan åkt på badsemester, men de tyckte att det kändes mer givande att få ägna sommaren åt hederligt kroppsarbete på den svenska landsbygden.

De är inte ensamma i detta. Faktum är att det finns så många som vill lära sig arbetet på en gård att det är svårt att ge alla möjligheten att göra det. Den organisation som ligger bakom detta populära koncept stavas Wwoof, World wide opportunities on organic farms. Den har växt sig så stor att det nu finns värdar i 132 av världens länder, varav många med sitt eget förmedlingsnätverk. I Sverige är hundratals gårdar anslutna.

Det är knappast särskilt känt bland folk i allmänhet, men i mina kretsar är ”att wwoofa” ett lika vanligt begrepp som ”att shoppa” är i andra. Ofta fungerar det som en sorts allmän värnplikt för sådana som längtar efter ett liv nära jorden. Själv har jag arbetat som wwoof-dräng i både Frankrike och Wales. Jag har satt potatis, kokat färg, matat grisar, mjölkat getter, satt stängsel och rensat en hel del ogräs. Det har varit fantastiskt lärorikt. Det har också varit ett billigt sätt att resa på. Dessutom har det gett en nyttig inblick i hur andra ordnar sina liv. Men det mest lockande, både för mig och många andra, tror jag har varit att få hugga i med något handfast och konkret. Att i en tid dominerad av pengar och andra abstrakta värden få ägna sig åt något som direkt syftar till att tillgodose våra grundläggande behov. Mat att äta. Hus som skyddar. Ved som värmer. Sådant som alltför många i dag sällan får chansen att gå i närkamp med.

För ett antal år sedan var jag engagerad i en gård i Sörmland där vi regelbundet anordnade arbetshelger. En massa människor som hade kunnat stanna i lägenheten i stan och kollat tv-serier kom gladeligen till oss för att få släpa träd, gräva eller delta på den årliga gödselhelgen. Förmodligen kom de också för den gemenskap som arbetet innebär och för tillfredsställelsen att – trötta och skitiga – slå sig ner kring matbordet tillsammans.

Just detta var också syftet när Sue Coppard i början 1970-talet startade Wwoof. Hon jobbade då som sekreterare och på sitt kontor i London dagdrömde hon om barndomens somrar på sin farbrors gård. Wwoof-konceptet blev ett sätt att få uppleva gårdslivet igen, om så bara över en helg.

Egentligen är det inget nytt. Att jobba för mat- och husrum har människor gjort under lång tid. För mången dräng och piga har det inte inneburit mycket annat än rå exploatering. Men för andra har det varit en nyttig jordbruksskola. Under ett par år bodde man hos olika bönder och lärde sig de viktigaste sysslorna innan det har varit dags att ta över föräldragården eller bygga upp något själv.

Våra holländska drängar stannade hos oss några veckor innan de for vidare för tjänstgöring på en gård i Jämtland. För oss innebar det att de viktigaste arbetsuppgifterna hade klarats av och att vi kunde sänka arbetstempot. För en sak måste erkännas: att ha drängar på gården är ett arbete i sig. Vi har jobbat extra hårt själva, hela tiden lärt ut saker, lett arbetet och framför allt: hållit två familjer på gott humör, med måltider och fikor.

David Jonstad