Jag bor i en typisk jordbruksbygd i Dalarna. Runt omkring mig breder ett hav av matproduktion ut sig. Grönsaker, kött, spannmål, ägg och mjölk – allt finns här.  Den som vill kan leva gott enbart på den mat som produceras inom sockengränserna. Det är inte alla förunnat att ha det så. Det är en stor förmån som vi borde dra nytta av. Till exempel borde väl barnen i skolan serveras mat som kommer från den bygd där de lever?

Jag utgick ifrån att det var så. Tills jag undersökte saken. Absurt nog är det i stället precis tvärtom.

Krönika i Dala-Demokraten, 29 januari 2018

Det allra mesta av den mat som tillagas i kommunens kök har kommit hit från någon annanstans. Detsamma gäller för större delen av Dalarna eftersom de största kommunerna ingår i en och samma upphandlingsenhet.

Grönsakerna kommer från alla möjliga håll i världen, ibland från Sverige. Köttet är oftast svenskt numer, men ytterst sällan lokalt. En del kött hämtas fortfarande en bra bit utanför landets gränser. Äggen levereras från Skövde. Potatisen köps in från Mora – trots att mina barns förskola ligger så nära potatisåkrarna att de hade kunnat gå ut och plocka potatisen själva.

När man börjar fråga de ansvariga varför det är på detta viset inser man snart att de, liksom så många andra, sitter fast i ekonomismens klor. Det enda som räknas är pengar. Systemet är riggat för att i varje valsituationen välja det som är bäst för den egna budgeten. Om en kommun kan spara in några kronor per kilo genom att köpa in en del av köttet från Tyskland har man inga problem med det – även om detta kött produceras på ett sätt som i Sverige hade varit straffbart.

Vad som är mest ekonomiskt rationellt blir politikens ledstjärna – vilket ofta innebär mer centralisering och större enheter. Vad gäller maten är det billigare och enklare att köpa från stora grossister i stället för lokala producenter.

Det brukar pratas om att utsläppen måste minska radikalt, om vikten av att satsa på den lokala ekonomin och att skapa lokala arbetstillfällen. De flesta börjar bli medvetna om vårt samhälles bräcklighet när det gäller matförsörjningen. Och kanske viktigast av allt – de som växer upp i dagens komplexa globala samhälle är väg att förlora förståelsen för hur saker och ting hänger ihop – känslan av sammanhang. Till exempel en så enkel sak som var maten kommer ifrån. Och hur den produceras.

Allt detta skulle vi kunna göra något åt – ifall merparten av den mat som tillagades i kommunens kök hade sitt ursprung i den närmaste omgivningen.

Men ack nej, när det kommer till handling agerar de flesta politiker på ett sätt som verkar i rakt motsatt riktning. Visst kan man skylla på att regelverken står i vägen, men frågan är hur stort hinder de utgör om viljan verkligen finns?

Om reglerna står i vägen för det vi vill göra – låt oss skriva om dem! I Finland har man nyligen gjort detta – i syfte att göra lokalproducerad mat till förstahandsvalet i offentlig upphandling.

Eller så går man runt reglerna. Det senaste året har flera kommuner börjat köpa in sig i lokala andelsjordbruk av grönsaker. Sollefteå kommun har gått ett steg längre och även köpt andelar i lokal köttproduktion. Säkert kostar detta lite mer, men man får andra sidan ut så mycket mer. Det lokala jordbruket stärks och därmed stärks också den lokala ekonomin och antalet arbetstillfällen inom kommunen ökar. De globala transporterna minskar samtidigt som skolbarn och andra i kommunens verksamheter får äta närproducerad mat av hög kvalitet – från marker de känner.

Dessa kommuner planerar dessutom att öka sina andelar i den lokala matproduktionen. Det kommer att ställa nya krav på såväl matproducenterna som på de som köper in och tillagar maten. Exempelvis lär en säsongsanpassad meny bli nödvändig. Men det är inga oöverkomliga hinder – åtminstone inte för oss som har privilegiet att bo i en jordbruksbygd. Och om viljan finns.

David Jonstad