Frustande och stånkande far den fram över jordklotet. I en vettlös fart, bolmande av svart rök. Det är Maskinen. Den skapelse som vanligen benämns ”Världsekonomin” eller ”Kapitalismen”. Världen över tävlas det om att få vara den nära. Ju närmare man befinner sig, desto mer får man ta del av den materiella rikedom som den sprutar ur sig. Likt en vresig drake i sagan måste maskinen hållas på gott humör med offergåvor bland vilka mänsklig svett och naturens resurser är de viktigaste. Det är på denna maskins fortsatta framfart som det moderna samhället vilar.

Krönika i Dala-Demokraten, 21 februari 2018

För att det hela ska hålla ihop måste en ständig utbyggnad ske och ett av de viktigaste byggmaterialen är metaller av allehanda slag. Det är därför gruvindustrin har en särställning i ekonomin. Utan nya mineraler tar det stopp och mineraler anses därför mycket värdefulla.

Sveriges välstånd är till stor del uppbyggt på en gruvtradition som sträcker sig åtskilliga hundra år tillbaka i tiden och övertygelsen är att det som är bra för gruvindustrin är bra för svenska staten. Nu har maskinen, genom gruvbolaget Boliden, visat intresse för en av sydöstra Dalarnas sista vildmarker – skogarna kring länsgränsen mellan Hedemora och Hofors kommuner. Boliden hoppas att man kan utvinna zink, bly och silver där. Häromveckan gav Bergsstaten tillstånd till prospektering i ett 2 300 hektar stort område.

Länsstyrelsen Gävleborg påpekar försiktigt att området innefattar känsliga natur- och kulturmiljöer som man inte vill se förstörda. Här finns naturreservat, nyckelbiotoper och fornlämningar. Gästrikeleden löper genom området. Men de lär vara nog så medvetna om att inget får stå i vägen när staten och kapitalet går på mineraljakt. Minerallagen är nämligen skriven så att en markägare står helt maktlös om ett bolag vill komma åt en åder i det berg som marken ligger på. Eftersom Sverige har en av världens mest kapitalvänliga minerallagstiftningar tillfaller dessutom allt värde av exploateringen gruvbolaget – förutom symboliska två promille som staten och markägaren får dela på.

I författaren och journalisten Po Tidholms tre timmar långa ljudreportage ”Järnburen” ställs frågan varför det är på detta viset: ”Varför är tron på råvarorna, exploateringen, på jobben och välfärden så blind? Varför är inte relationen till kapitalismen sval och realistisk?”

Tidholm reser runt till små orter i USA och Sverige dit stora bolag kommit med löften om jobb och pengar i utbyte mot att ortsbefolkningen offrar sin natur och miljö.  Förhoppningen är att en allians mellan storkapitalet och det lilla samhället ska förvandla alla till vinnare. Så dörrarna slås öppna och kommunpolitikerna slår knut på sig själva för att tillfredsställa bolagen. Trots att resultatet oftast är att den starkare parten efter en tid åker iväg som vinnare – på bekostnad av den svagare parten som blir kvar med ett förstört landskap och betydligt färre jobb och skatteintäkter än vad man räknat med.

Reportagets slutsats är att vi är fast i ett trossystem. Att inte låta maskinen ha sin gång vore att svika idealet om moderniteten – det eviga framsteget. Övertygelsen är att resursexploatering löser i princip alla tänkbara problem.

Reportagets titel refererar till den järnbur som den tyske filosofen Max Weber pratade om när han beskrev hur kapitalismen inte bara omformar hela samhällen men också dess invånares psyken. Den brutala maskin som ångar fram är denna järnbur. Fångna i buren, menar Po Tidholm, är vi ”tvingade att vakna varje dag och reproducera själva systemet – som håller oss fångna.”

Dags att bryta oss ur?

David Jonstad