Framtiden är så ljus att man behöver solglasögon. Det vill säga, om man tillhör den optimistiska skara som ser möjligheter där andra ser hot. Carl Hall är en sådan person. Han är inte bara kapitalist, han är miljökämpe också. Hans främsta drivkraft är visserligen att tjäna pengar, men tack vare de ”utmaningar” som vi står inför – klimatförändringar, sinande resurser, kollapsande ekosystem och så vidare – kan Carl tjäna miljarder, samtidigt som han räddar planeten. Win-win.

Det bästa är att detta inte bara gäller Carl. Även du kan bli miljökapitalist. Det är därför Carl har skrivit en inspirationsbok: ”Miljökapitalisterna – Hur svenska entreprenörer tjänar miljarder på att rädda vår planet”. En berättelse om de som tidigt har insett att det vissa kallar miljöproblem i själva verket är ”världshistoriens största affärsmöjlighet”.

Bokens inledning är en hyllning till Malcolm Norlin. En djärv entreprenör som är på väg att omvandla ett gammalt bruk utanför Örnsköldsvik till en biobränslefabrik. Restprodukter från skogen ska användas och när genombrottet för tekniken har skett om några år kommer fabriken tillverka 100 000 liter biobränsle. Hej då, oljan! Satsningen är enorm och ska genomföras av det indiska företag som Malcolm Norlin nyligen sålt bruket till. Energimyndigheten jublar och har lovat skänka projektet en halv miljard kronor. Lika mycket som Malcolm Norlin tjänar på affären.

Nästa miljökapitalistiska företag att inspirera är nästan för bra för att vara sant. Företaget Stardoll säljer miljontals klädesplagg till unga flickor, men någon bomull behöver inte odlas, det är kemikaliefritt och transporterna nästan helt energifria. Tricket är att kläderna inte existerar i verkligheten. Företaget drar in en kvarts miljard kronor om året på att sälja virtuella kläder för lika virtuella dockor.

Inom alla branscher väntar möjligheter att berika sig på miljöproblemen. Till och med finansvalparna deltar i miljardracet. Carl Hall lyfter fram företaget Tricorona som tjänar sina pengar på att skapa värdepapper av Amazonas regnskog och sedan handla med dessa papper. ”I framtiden kommer finansvalpen att vara en av de främsta miljövännerna”, kommenterar Carl Hall och spår att vi snart också kommer att köpa och sälja vattenrättigheter.

Ytterligare en lukrativ verksamhet som bör nämnas är omvandlingen av avfall till värdefulla resurser. Som Carl Hall säger: ”Soptippar är guldgruvor”.

Nu lägger vi den ironiska tonen åt sidan. Vad är det här för idéer egentligen. Carl Hall förklarar själv:

De flesta vill fortsätta käka kött, bo bekvämt och flyga på sköna semesterresor. Dessutom ska allt helst bli billigare och bättre hela tiden. Samtidigt sinar resurserna och vi måste sluta använda de fossila bränslen som orsakar klimatförändringarna. Något måste göras. Men vår livsstil är inte förhandlingsbar. En majoritet av befolkningen ställer inte upp på en politik som innebär mindre välstånd. De vill inte ”plåga sig själva” genom att ”gå tillbaka till stenåldern och leva asketiskt”. Alltså måste någon leverera lösningarna som gör det möjligt att fortsätta leva som i dag, minus de negativa konsekvenserna för miljön.

Så ser den ut, den gröna drömmen. Och det är inte bara miljökapitalisterna som försöker sälja den. Varje politiskt parti gör samma sak – med varierande grad av entusiasm.

Mot denna dröm talar den krassa verkligheten. Det finns åtskilliga tecken på att dagens konsumtionskapitalism med fortsatt exponentiell expansion och utvidgad till hela världsbefolkningen kommer att slå i taket för vad som är fysiskt möjligt på denna planet. Å andra sidan är det enkelt att sälja en dröm till de som vill tro att den är sann. Särskilt om man antyder att man är något helt nytt på spåren, något som rör sig bortom de tråkiga fysiska begränsningar vi nu känner. Något nästan magiskt.

Det har fungerat förr. I åtminstone ett par tusen år har vissa påstått att de har funnit ett sätt att förvandla simpla metaller till guld. Alkemister har de kallats. En brokig skara av filosofer, öppensinnade vetenskapsmän och rena charlataner. August Strindberg är känd för att under sin ockulta period i Frankrike ha snöat in på alkemi. På hotellrummet mixtrade han med järn och svavel och var övertygad om att på detta sätt ha lyckats framställa guld. Det visade sig dock vid närmare undersökning vara kattguld, svavelkis.

Lockelsen om den revolutionerande upptäckt som alkemisterna trodde sig vara på spåret lever likväl vidare. Med resurs- och klimatkris verkar lockelsen ha fått förnyad kraft och ofta presenteras det stora genombrottet som så nära förestående att man nästan kan ta på det.

Vissa sätter sin tilltro till teknologier som ska kunna framställa närmast oändliga mängder energi. Andra räknar med att kunna dressera naturen ytterligare för våra syften. Carl Hall tror exempelvis att det finns stora pengar att tjäna inom bioteknik: ”Bakterier och mikroorganismer kommer att kunna hjälpa oss att framställa nya material, nya källor till näring och nya energikällor”.

En annan strömning lyfter fram själv själva designen som det revolutionerande. Enligt det hajpade ”cradle to cradle”-konceptet kan produkter designas så att dess avfall antingen bryts ner biologiskt eller kan återanvändas för nya produkter. På så sätt är det tänkt att ett evigt kretslopp skapas som gör det möjligt att fortsätta konsumera utan att utarma resurser och miljö. I alkemistisk anda saluförs detta med storslagna visioner: ”Förändra inte bara det lilla, återuppfinn allt!”, för att citera en av männen bakom cradle-to-cradle, Michael Braungart.

Att peta hål på dessa drömmar är inte så enkelt. Dess styrka ligger i att de aldrig behöver bli verklighet i sin helhet. I stället ges tillräckligt med halvdana bevis för att upprätthålla lockelsen i att få se drömmen materialiseras. Blir en dröm till grus vänder man den ryggen, hävdar att man ändå aldrig trott på den och presenterar glatt nästa stora grej.

Under tiden kan tillväxten ticka på. Mer konsumtion – mer förstörelse. Accelererande utsläpp och sinande resurser. Vilket är strunt samma för kapitalisten/entreprenören.  För denne är det som räknas att pengarna trillar in. Att den gröna drömmen säljer.

Som kritiker har påpekat spelar det inte så stor roll att det cradle-to-cradle-certifierade tyget på flygplanets säten är så ekologiskt att man kan äta det. Övriga 99,99 procent av flygplanet är ju tillverkat av ändliga resurser som aldrig kommer att återanvändas utan stora energiförluster. Dessutom är det svårt att pressa in oljan i det gröna kretsloppet efter att oljan har bränts i flygplanets motorer och spridits ut som växthusgaser i atmosfären.

Den som säljer virtuella flickkläder behöver inte odla bomull, men glömmer bort att kläderna köps med pengar från en tillväxtekonomi vars grund består av natur som förvandlats till varor. Pixlar på en skärm håller oss inte varma om vintern.

Inte heller kan sopor bli till guld. Soporna växer ju inte på träd, de består av sådant som har producerats men som aldrig eller inte längre fyller något behov i ekonomin. Den energi som soporna ger när de eldas i ett fjärrvärmeverk är bara en bråkdel av den energi som har använts för att producera soporna. Snarare än guldgruvor utgör de enorma mängderna avfall ett bevis på hur ohållbart konsumtionssamhället är.

En del gröna drömmar har en mer begränsad livslängd än andra. Knappt hade Carl Halls bok levererats från tryckeriet (i Egypten) innan den gröna dröm som inleder hela boken gått upp i rök. Miljardsatsningen på en biobränslefabrik i Örnsköldsvik blir inte av. Det tekniska genombrottet kom inte.

Carl Hall beskriver det kapitalistiska systemet som magiskt. Jag skulle snarare påstå att kapitalister är duktiga magiker. De får det att se ut som att saker kan uppstå ur intet och att drömmar kan bli verklighet. Bara man satsar tillräckligt mycket pengar.

För i slutändan är den stora frågan: Vem ska betala Carl Halls förmögenhet?

Enligt honom själv är svaret enkelt: du. Bokens sista kapitel heter ”Hur Sverige blir bäst på miljökapitalism” och är en uppräkning av förslag på hur skattepengar ska pumpas in i de nya ”miljöföretagen”.

Eftersom miljökapitalisternas produkter och tjänster är en viktig del av politikernas löfte om fortsatt tillväxt utan förstörd planet är framtiden, för sådana som Carl Hall, bländande ljus: ”hur mycket pengar vi kommer att tjäna. Vi går en underbar framtid till mötes om vi bara vågar ta chansen.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 1/2013