Liknelsen görs i dokumentären ”Drottningen av Versailles” som nyligen visades i SVT. Under ett par år får vi följa den snuskigt rika familjen Siegel som bestämmer sig för att bygga USA:s största villa, inspirerad av slottet Versailles. Problemet är bara att deras rikedom är en del av det luftslott som utgör dagens ekonomi och när finanskraschen hugger till hösten 2008 börjar luften pysa – både ur ekonomin i stort och ur paret David och Jackie Siegels privata slott.

Några år senare är den amerikanska drömmen krossad. För de åtta miljoner amerikaner som på grund av obetalda skulder tvingats bort från sina hem och för familjen Siegel som får se på när banken tar över deras halvfärdiga Versailles-imitation. Huset de bor kvar i antar dragen av en knarkarkvart eftersom familjen nu bara har råd med fyra av tidigare nitton anställda som sköter hushållet och de åtta barnen. Till jul krymper klappmängden – en besvikelse för en familj som vant sig vid att konsumera sig till allt större kickar. Nerhasade i soffan på juldagen, apatiskt stirrande på högarna av plastiga prylar, liknar familjen ett gäng pundare.

På vissa sätt kan detta ses som en uppförstorad och perverterad form av det knarkande av billiga pengar som även vi i Sverige ägnar oss åt. För varje år som går drar svenskarna på sig större och större skulder för att finansiera bostadsköp. På ytan verkar lånefesten positiv – först när bubblan brister kommer baksmällan. Vad är det för pengar som vi har satt sprätt på? Vem har skapat dem?

Familjen Siegel vet: bankerna. Något som få verkar känna till. Det faktum att nästan alla pengar i samhället skapas av banken möts i regel med misstro eller förvåning. Ett uppvaknande kan dock vara på gång. Allt fler intresserar sig för pengarnas väsen. Nyligen besöktes Sverige av ett mindre uppbåd av ekonomer, bland annat från London School of Economics och Internationella valutafonden, alla med ungefär samma budskap: Pengar skapas av bankerna, genom lån. En ständigt växande skuld blir därmed inbyggd i ekonomin vilket gör hela systemet instabilt och kraschbenäget. ”Det som står i skolböckerna om pengar är nonsens”, dundrade Michael Kumhof från IMF, ”bankerna har nästintill full kontroll över pengaskapandet”.

I länder där lånefesten är över är man nu helt i bankernas våld. Det är ingen vacker syn. Kumhofs förslag är att förbjuda det monetära knarklangandet genom att låta staten stå för pengaskapandet, skuldfritt. Som David Siegel säger i filmens slutscen: ”Vi måste sluta spendera pengar som vi inte har. Vi måste återgå till verkligheten.”

David Jonstad

Publicerad i Sydsvenskan 11/2 2013