Skuldens politiska historia

Skuld – De första 5 000 åren
David Graeber
Daidalos

Nyligen presenterades ett djärvt förslag för att lösa USA:s statsskuld – just nu på över 16 biljoner dollar. Låt tillverka en handfull mynt värda en biljon dollar styck så är saken snabbt ur världen. Visserligen finns regler för hur mycket sedlar, liksom guld- och silvermynt som staten har rätt att trycka upp, men för mynt av platina råkar det saknas begränsningar. Därav det gyllene tillfället, menar förespråkarna.

Det låter som ett skämt, men att det inte är så enkelt att peka ut skillnaden mellan biljonmynten och det dagliga skapandet av pengar i finanssystemet kan få skrattet att fastna i halsen. För vad är egentligen de pengar som vi använder oss av i dag? De är skuld. Pengar skapade genom lån. En dollarsedel är i grunden inget annat än en skuldsedel med ett framtida löfte om återbetalning – i form av något som getts samma värde som sedeln. Att skapa pengar ur intet blir därmed ett sätt att spendera i dag, men passa notan till framtiden.
Vem som är skyldig vem vad blir därmed så abstrakt att de flesta bara blir förvirrade av att försöka förstå det. Och det är just i denna förvirring som sprängkraften ligger. Begreppet skuld kan tänjas ut, knådas till och användas i syften som ofta blivit till något av det mest destruktiva som människan har uppfunnit.
”Det finns inget bättre sätt att rättfärdiga relationer grundade på våld, att få sådana relationer att framstå som moraliskt riktiga, än att bädda in dem i en skuldretorik”, skriver David Graeber i sin mästerliga djupdykning i skuldens idévärld och historia. Maffiabossar, stater och – högaktuellt just nu – banker kan med skulden som grund tvinga människor till närmast total underkastelse. Vilket förklarar viljan hos dem med pengar och makt att få folk att skuldsätta sig.

Redan för femtusen år sedan, i de första civilisationerna i Mesopotamien, erbjöds fattiga bönder lån av handelsmän när skördarna slagit fel. Om bönderna inte kunde betala tillbaka lånet i tid krävde långivarna annat än pengar i ersättning: först säden och djuren, sedan åkrarna och husen och slutligen låntagarens barn eller fru. I extrema fall blev låntagaren själv skuldslav i långivarens hem.
För krigiska stater blev skulden ett sätt att hålla sina arméer försörjda. Upplägget var genialiskt: Bönderna tillskrevs en skuld till samhället i form av skatt. Skatten skulle betalas med de mynt som staten skapade och avlönade sina soldater med. På så vis tvingades bönderna – för att kunna betala sin skatteskuld – att sälja sådant som soldaterna behövde. Staten kunde därmed bedriva dyra krig genom att trycka upp mer och mer pengar.
Och så har det fortsatt. Penga­skapandet och krigandet går hand i hand genom historien. Det är knappast en slump att utgifterna för USA:s militär är större än alla andra länders militärutgifter tillsammans. USA har trots allt makten över världsvalutan.
Upplägget är särskilt intressant eftersom det kullkastar den liberala myten om att stat och marknad på något sätt skulle stå i en motsatsställning. Sanningen är snarare att det är staten som både skapar och upprätthåller marknaden.

Detta är inte den enda myten som Graeber avlivar. När jag läser händer det rentav att jag känner mig skamsen när jag inser att jag själv har svalt både en och två myter om skuld och pengar. Graeber erbjuder därför en mental befrielse. Skuld är en berättelse om ekonomi utifrån hur samhällslivet har sett ut i olika kulturer i olika tider, inte utifrån en eller annan ideologisk mytologi.
Bokens historiska perspektiv vidgar sinnet inför dagens tickande skuldbomb – den största i historien. När alltför många sumeriska bönder hade förlorat sin frihet på grund av skulder blev situationen ohållbar. Revolten låg i luften och för att undvika en samhällskollaps utfärdade kungarna med jämna mellanrum amnestier. Stora mängder skulder avskrevs, åkrarna återgick till sina ursprungliga ägare och skuldslavarna frigavs.
David Graeber – en av inspiratörerna bakom Occupyrörelsen – argumenterar för att göra något liknande i dag. Desarmera skuldbomben i stället för att låta den skapa förödelse och förtryck. I tider präglade av oro och förvirring, skriver Graeber, uppstår tidpunkter då betydande förändringar är möjliga.
Occupyrörelsen kvästes visserligen, men nya uppror lär flamma upp i skuldkrisens spår. När det sker finns ingen bättre guide än Skuld.

David Jonstad

Publicerad i Flamman nr 5/2013

Annonser

3 thoughts on “Skuldens politiska historia”

  1. ”Desarmera skuldbomben i stället för att låta den skapa förödelse och förtryck”…. I bibeln lär det stå om ”jubelår” som innebar (om jag minns rätt) att man gjorde skuldavskrivningar vart femtionde år. Något liknande när man bytte kejsare i Romarriket.

    Men, hur genomför man skuldavskrivningar idag när hela det finansiella / ekonomiska systemet är digitaliserat och sammankopplat över hela världen, i flera lager ovanpå varandra där ägare av både skuld och fordran är diffusa. Det handlar ju inte enbart om länder, utan om banker och företag som ägs av både stater och marknad var som helst i världen.

    Blir det skuldavskrivning i något land kommer marknaden att kasta sig över detta för att ta del av möjligheten. I dagens globala system tror jag inte att någon form av skuldavskrivning är möjlig.

  2. ”Occupyrörelsen kvästes visserligen, men nya uppror lär flamma upp i skuldkrisens spår. När det sker finns ingen bättre guide än Skuld.”

    Om Occupy har du rätt, men dra inte in de misstagen in i våra framtida strävanden genom att höja SKULD till skyarna.

    Att använd SKULD som karta in i framtiden kommer att för evigt låsa oss fast vid skulden. Istället för skuld är det det mänskliga arbetet som är räddningen. Det mänskliga arbetet, den enda skulddödaren vi känner till. I SKULD nämns arbete endast en gång på sid 401 och då under förhoppning att kunna begränsa och snärja in det i lättja.

  3. Varför ska folk som skuldsatt sig (tagit ut pengarna nu, för att göra rätt för sig sedan) få denna ”present”? Vad har man gjort för att förtjäna dessa pengar gratis?

    Varför ska vi ge signaler att ju mer du sätter dig i skuld desto desto bättre? Du slipper ändå att betala längre fram.

    Finns det någon hederlighet kvar, eller kan man trixa hur som helst med moral och etik, integritet mm?

    Jag ska ta och läsa boken, den verkar intressant… Jag kan inse att det troligen behövs skuldavskrivningar i framtiden, men först ska det krisa ORDENTLIGT, allt annat skulle skicka helt fel signaler och skulle göra åtminstone mig redigt förbannat.

    Tänk dig följande scenario. Anta att en person har levt snålt och sparat allt sitt hårda arbete har gett, levs snålt i säg 40-50 år. Personen vill ha en trygg ålderdom och leva gott på äldre dagar. Spararen väljer att låna ut sina pengar till någon som vill ”leva lyx nu”, för att betala tillbaka senare (arbeta senare). Risken denna tar är lite extra i form av räntebetalning.

    Sen kommer låt oss säga staten och säger till den skuldsatte.:

    ”Du behöver inte betala tillbaka.”

    Skuldsatta person = vinnare, allt denna person köpt eller upplevt för pengarna finns ”kvar”.

    Spararen = utlånaren = Big time looser. Han fick ingenting för hela sitt livs slit.. Nada..

    Finns det överhuvudtaget någon rättvisa i det här!? Jag tror nog många som vore i spararen skulle ta ”saken” i egna händer och låta ansvariga få betala… DYRT, vi snackar betala med sitt liv!

    På romarriket så blev man ju en slav om man inte kunde uppfylla kontrakten/ansvarsförbindelser. Som slav var man värd en viss summa och kanske kunde du säljas för att återbetala den första skulden. På något sätt skulle arbete utföras!

    Man ska ha stor respekt för att sätta sig i skuld!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s