Rädslan har funnits med människan i alla tider: Att inte få tillräckligt av det man vill ha, eller att bli fråntagen det man har. Så man har bett till gudarna. Vilande på knäna vid sin sovplats, inne i templet eller i eldens sken under bar himmel. Och ibland, för att vara verkligen understryka behovet av gudarnas nåd, har man offrat. Så att skördarna ska bli rika, så att regnet ska komma, så att sjukdomarna håller sig borta – en get, en häst eller en människa har fått ge sitt liv.
Offret som religiös ritual har förekommit i de flesta kulturer. Här i Norden hade vi våra berömda blot, ett ord vars ursprungliga betydelse är ”åkalla med besvärjelse eller offer”. Många oxar och kor strök med, ibland även människor.
Den värsta offerkulturen utvecklades i Centralamerika under aztekernas styre. De skar hjärtat ur levande människors kroppar bara för att försäkra sig om att solen skulle gå upp nästa dag. Så omfattande var Aztekernas offerverksamhet att tusentals människor fick sätta livet till under de dagar då de största ceremonierna ägde rum. När spanjorerna erövrade aztekernas land ställdes dess prästerskap till svars. Varför alla dessa brutala offer? Aztekprästerna svarade:
”Livet existerar på grund av gudarna; med sina offer gav de oss liv … De producerar vårt levebröd … som ger näring åt livet.”
Prästerna såg sig tvungna att ge gudarna vad de ville ha (vilket ofta råkade vara människohjärtan). En av dessa gudar, Tezcatlipoca, hade rentav ett namn som kan översättas till ”Han vars slavar vi är”. Något val fanns inte. Gudarna behövde sina offer. Det verkade rationellt.
Sådana villfarelser har vi lämnat bakom oss nu. I vår egen kultur försöker vi inte åkalla något med hjälp av offer. Vi är rationella. Eller är vi det? Vad händer om vi byter ut ”gudarna” mot ”tillväxten” och de offrade människohjärtanen mot skogarna, haven, klimatet och alla andra värden som inte syns i den ekonomiska balansräkningen? Är det i själva verket så att vi lever mitt i en modern offerkult, utan att vi själva förstår det?
För den som befinner sig i tillväxtkultens centrum är det naturligtvis ett absurt påstående. Där framstår det som fullständigt rationellt att naturvärden får stryka på foten för ekonomiska värden. Natur omvandlas till varor. Varor säljs för pengar. Pengar som blir löner åt de som får jobb i denna process. Och processen i sig ger skjuts åt tillväxtens hjul. Det som producerar vårt levebröd… som ger näring åt livet.
Ta ett aktuellt exempel: Striden om kalkstenen i Ojnareskogen på Gotland. Jobb ställs mot natur. Ingen vill egentligen att en gammal fin skog med massor av sällsynta arter ska förvandlas till en stenöken. Men värdet på kalksten är högt, räknas i miljarder. Och så ger det ju några personer jobb. Det är som att det inte riktigt finns något val. Åtminstone verkar enighet råda inom vår tids prästerskap, de ekonomiska och politiska makthavarna. I jobbens och tillväxtens namn: skogen måste offras.
Socialdemokraternas Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, förklarar sitt partis linje i P1:s Studio Ett: jobben går före naturen. Hon upprepar det flera gånger. I Kalströms öron låter det rationellt. Jobben behövs ju, ingen kan förneka det. Även i det större perspektivet verkar det rationellt: utan den kalk som tas upp kan vi inte bygga nya motorvägar, utvinna metaller till våra datorer eller utfordra våra industrigrisar. Det vill säga allt sådant som får hjulen att snurra och skatteintäkterna att trilla in.
Precis som tidigare makthavare upplever dagens makthavare att de inte har den direkta makten att uppfylla de löften som de har gett åt sitt folk. De måste därför blidka en högre kraft. Då var det gudarna – nu är det tillväxtekonomin.
För att undvika missförstånd: aztekpräster som med hjälp av knivar skär ut hjärtat på folk är inte att jämställa med politiker som med hjälp av lagböcker skär ut Ojnareskogar ur landskapet. Men om vi sätter ett värde på den icke-mänskliga delen av naturen och om vi betraktar oss själva som del av en kultur – då spelar vi utan tvekan i samma brutala liga som aztekerna.
Industrialiseringen av världen som inleddes för omkring två hundra år sedan var startskottet för en storskalig tömning av jordens resurser. Det var då kurvorna som beskriver förlusten av skogar, djur- och växtarter, fiskebestånd och vildmarker började röra sig uppåt, från att tidigare ha legat på relativt låga nivåer.
Dessa kurvors uppåtfärd kan beskrivas som de ökande pulsslagen i ett djur som anar en fara. Först skärps sinnena och pulsen börjar stiga. Dunk. Dunk. Till en början ganska försiktigt – den koldrivna industrialismen rör sig i makligt tempo. Skogarna tas fortfarande ned med handsåg. Varorna fraktas med segelfartyg.
Under 1900-talet kommer oljan. Vid mitten av seklet pulserar den genom det kapitalistiska samhället. Vittringen av fara blir mer påtaglig. Pulsen ökar, nu exponentiellt. Dunk-dunk-dunk. På mindre än sextio år försvinner hälften av världens tropiska skogar. I vissa regioner utrotas regnskogarna nästan helt, tillsammans med tusen och åter tusen djur- och växtarter som aldrig mer kommer att existera.
När kurvorna når våra dagar: hyperventilering. Det svartnar för ögonen. Vi genomför den sjätte stora massutrotningen i planetens fyra miljarder långa historia. Det industriella maskineriet har uppnått en sådan fart att dess dagliga kaloriintag nu består av 80 miljoner fat olja, 22 miljoner ton kol, 6 miljoner ton järnmalm och så vidare. Ur avgasröret poffar det samma dag ut över hundra miljoner ton växthusgaser tillsammans oräkneliga miljögifter och föroreningar.
Att mata denna maskin har blivit den överordnade uppgiften för politiken. Kosta vad det kosta vill, bara inte maskinen stannar. Faktum är att det inte räcker, den måste hela tiden öka takten. Åtminstone ett par procents tillväxt, det vill säga en fördubbling av produktionen var tjugofemte år.
Och när resurserna inte räcker till kastar vi mer pengar på maskinen. ”Stimulansåtgärder” kallas det. Ett trick som går ut på att låna pengar i dag och föra över skulden till framtida generationer, dagens unga. Vi skulle kunna döpa denna civilisationsmaskin till Tezcatlipoca, ”Han vars slavar vi är”.
För mig och en del andra har det blivit uppenbart att om vi vill komma vidare med såväl livet som moralen i behåll bör vi lämna denna destruktiva relation så fort som möjligt. Men tyvärr är det inte lika uppenbart för alla. Det är svårt att tänka klart om man känner sig intryckt i ett hörn. Och det är ju så det ser ut, eller åtminstone känns. Politiken befinner sig i ett desperat läge. Tillväxtepoken är på väg att ta slut. Ekonomin hackar och hostar. Arbetslösheten stiger. Skatteintäkterna räcker inte längre till i kommuner och landsting.
Ironiskt nog: när behovet av systemkritik är som störst är mottagligheten för sådan kritik som minst. I politikens trånga hörn handlar allt om att ge löften om mer pengar i plånboken och fler jobb. Även om dessa löften är förenade med brutala offer.
Steg ett i detta läge borde vara att åtminstone erkänna att vi har ett problem. Det är svårt nog. Särskilt som det finns en utbredd föreställning om att problem alltid har lösningar. I detta fall finns ingen sådan. Ingen som vi känner till i varje fall. Det finns ingen reform som med ett Alexanderhugg frigör oss från kravet på ständigt ökad produktion. Vägen ut ur tillväxtmaskinen är inte utstakad, vi måste göra det själva. Och för att klara av det behöver vi lägga undan de kartor som vi navigerar efter i dag. De som leder oss fel. Till exempel idén att vägen framåt bara går uppåt, som en fortsättning på de senaste decenniernas tillväxtkurvor där eventuella dippar är bara gropar i vägen. Eller den utbredda föreställningen att naturen är ett förråd ur vilket ekonomin hämtar de resurser som den behöver.
Den tillväxtkritiske ekonomen Herman Daly brukar tjata om det egentligen rätt självklara faktum att vår ekonomi är ett undersystem till det ekologiska systemet, naturen – inte tvärtom. Ekonomin måste därför hålla sig inom de gränser som naturen sätter upp. Vare sig det är halten växthusgaser i atmosfären, mängden miljögifter i våra livsmiljöer eller den takt som vi utrotar andra arter i. Liksom naturligtvis tillgången på de resurser som vi är beroende av: mineraler, fossil energi, bördiga jordar, rent vatten och så vidare.
Det hjälper inte att låtsas att vårt ekonomiska system står över detta. Under en tid kan det visserligen fungera att leva över tillgångarna – att skjuta problemen till framtiden – men till slut kommer ekonomin att bändas ner på rygg av den obarmhärtiga fysiskens lagar.
Med en sådan förståelse av världen förflyttas utgångspunkten till ett helt annat ställe. Som en annan tillväxtkritisk ekonom, Kenneth Boulding, har påpekat: ”Den ekonomiska politiken borde inte vara att maximera konsumtion och produktion, utan snarare att minimera den.”
Inom det nuvarande systemet är ett sådant påstående den värsta sortens blasfemi, jämförbart med att förneka guds existens i det medeltida Europa. Vilket gör att en sådan idé enklast utvecklas utanför systemet, eller åtminstone i dess utkant.
En till hädisk tanke: om vi minskar takten i maskinen, producerar mindre av sådant som produceras bara för att hålla igång maskinen – då minskar också den totala mängden arbete. Sänker vi arbetstiden för var och en behöver inte antalet jobb minska. Samtidigt som mer tid frigörs åt ett liv som inte är maskinens tjänst.
Det borde låta som sunt förnuft i en tid när allt fler sliter ut sig i kampen för att få tiden att räcka till. Trots det skulle många politiker inte ens vilja vara i samma rum som en sådan idé. Även om de förr eller senare lär de behöva överväga den, liksom många andra idéer som i dag framstår som utopiska och naiva. Sådana som inte passar in i den snäva tillväxtdyrkans ramar, men som i ett annat sammanhang blir närmast nödvändiga. I en värld med stagnerande tillväxt krymper nämligen valmöjligheterna till två: antingen tänka utanför boxen. Eller förtvivlat åkalla en epok som ligger bakom oss – med hjälp av allt större offer.
David Jonstad
Publicerad i Tvärdrag nr #4–5 2012
David Jonstad 
Mycket bra inlägg. Min tro på att vi kommer ändra på oss innan allt går åt helvete är minimal just eftersom det är en tro vi skall ändra på, tron på evig tillväxt.
Jättebra text. Men den andas lite av en naiv föreställning av att människan faktiskt styr över dessa förhållanden. Du känner väl till att dessa idéer är nästan lika gamla som civilisationen själv? Parallellt med industrialiseringen kom också riktigt djupgående systemkritik, många av våra skarpaste tänkare har varit synnerligen systemkritiska.
”Our entire much-praised technological progress, and civilization generally, could be compared to an ax in the hand of a pathalogical criminal,”
Albert Einstein
”A civilization which leaves so large a number of its participants unsatisfied and drives them into revolt neither has nor deserves the prospect of a lasting existence.”
Sigmund Freud
“Civilization is a hopeless race to discover remedies for the evils it produces.”
Jean-Jacques Rousseau
Och så vidare.
Empirin talar sitt tydliga språk. Vi styrs mer av systemet än vad vi styr systemet. Det passar kanske inte med vår självbild som evolutionens absoluta topp, men det förklarar att utvecklingen på många områden gått stick i stäv med vad människor faktiskt önskat.
Har du läste boken ”Technological slavery” av Theodore Kaczynski? Han må vara galen, men boken är fruktansvärt läsvärd om man är intresserad av de här frågorna.
Jag tror du har rätt i att vi mer styrs av systemet än styr det. Ändå finns det så mycket vi kan göra för att bättre hantera de förändringar som vi inte styr över… Ted Kaczynski har jag inte läst, fast jag blev nyligen nyfiken på att göra det, även om han var galen. En del av hans tankar refereras i senaste Dark Mountain-antologin på ett väldigt intressant sätt. Hela essän Dark Ecology går att läsa här.
Jag har inte orkat läsa något från Dark Mountain än. Hur förhåller de sig till den motståndsrörelse som TK, Jensen, Zerzan m.fl. förespråkar?
De du nämner står för en väldigt militant politisk linje som ligger långt ifrån Dark Mountain och dess ambition att använda kulturen som ett sätt att förstå vårt kollapsande samhälle och ifrågasätta de kulturella berättelser som orsakat detta. Likväl finns såklart både en och två beröringspunkter – alla är civilisationskritiker på ett eller annat sätt. Derrick Jensen intervjuas i första Dark Mountain-antologin. Och Ted Kaczynski citeras som sagt i den senaste antologin.
Hej David
Tack för en mycket bra och tänkvärd text. Jag har nyss läst din bok ”Kollaps” och dessutom ”Myten om maskinen” av Alf Hornborg, plus ett oräkneligt antal artiklar av likatänkande tex Richard Heinberg”.
Jag förstår att du efter att ha skrivit din bok med att stort antal källangivelser inte kommer att kunna slå dig till ro och falla in i det tänkande som är rådande på marknaden och politiker.
Vi lever i ett ”pengaförgiftat” samhälle. Varje vecka visar man på ”Postkodmiljonären” hur lyckan står högt i tak när man vunnit det bästa som kan hända en människa – pengar!
Om / när man för dessa tankar du beskriver på tal i sin omgivning, och det kan vara som i mitt fall akademiker, professorer, doktorer, möts man av en blick som man måste vara psykiskt stark för att hantera.
Inom företagsekonomin är det bara effektivisering och tillväxt som räknas.
Det finns två fundament man bygger på, arbete och kapital. Men som Oscar Kjellberg ofta talar om måste vi nu (igår) börja tänka, jord, arbete, kapital. Vi har byggt, som du antyder en civilisation utan att räkna med ekologin som viktig.
En vanlig familj med små barn hinner helt enkelt inte tänka i de tankebanor som borde vara ett måste. Många jobbar hundra procent. Tidigt uppe, barn till dagis, jobba stenhårt för att ha råd att köpa det marknaden så skickligt förklarar att vi inte kan leva utan, sedan fort iväg och hämta barn på dagis. Snabbmat och sedan lägga barnen, betala räkningar på nätet och helt slut slänga sig i TV- soffan innan det är dags för sängen. Nästa dag likadant. Det kostar pengar att jobba så mycket – frågan är vad nettovinsten blir. Utan att förstå riktigt varför kör man på i ett rasande tempo, liksom sina vänner, som man stressträffar på helgen.
Men, kanske man kan förvänta sig en vändpunkt. Det finns en liten antydan till trend att man börjar bli villig att köpa det man verkligen har brist på – TID.
Vi kommer aldrig att kunna ändra det nuvarande samhällssystemet med hjälp av politiker. Precis som ”Postkodmiljonären” vet de att allt kan köpas för pengar – ffa potentiella väljare.
En kraftig opinion från samhällets medmänniskor är förmodligen enda möjligheten för att stanna upp och fråga sig – vad gör vi, och varför.
Du har en mycket stor och viktig uppgift i att sprida detta människovänliga budskap som är ett måste, annars kommer vi att hamna i oreparerbar situation. Om vi inte stannar upp frivilligt kommer vi att få stanna upp av orsaker vi människor kanske inte gjort oss förtjänta av.
En konspiratoriskt lagd person hade kunnat hävda att politikernas motstånd mot kortare arbetstid har som skäl att just hålla kvar folk i en föreställningen att man måste ha mer och mer pengar för att kunna leva. Hur som helst, jag håller med dig.
Tack för en bra artikel… någon onödig butikskedja hade för ett antal år sedan följande slogan ‘ shop till you drop ‘ – den har följt med mig sen dess för den säger ju på sätt och vis allt… vi lever i en värld som knappt är till för människor, vi är ‘bara’ individer, kunder, konsumenter m.m.
Tack för en välformulerad text! En god nyhet! Vi är en majoritet av världens befolkning som inte längre tror på hållbarheten av en ohämmad marknadsekonomi med evig tillväxt som mål och skulle välkomna en mer hållbar samhällsordning. Förändringen är på väg.!Se John Thackaras sida
http://www.doorsofperception.com/transition-and-resilience/german-government-think-tank-supports-fringe-change-agents/
David, Tack för en intressant text! Jag har precis läst Din bok, och den får mig att misströsta. Inte så mycket av vad du skriver, för det är utmärkt och mycket tankeväckande. Men hur vi skall förmå oss att vrida runt detta pågående skuldkris och tillväxt vansinne är för mig obegripligt. Jag läste redan för 20 år sedan Rolf Edbergs böcker. Edbergs stillsamma civilisationskritik hade en mer poetisk klang, och var inte faktaböcker. Även om det var ( och är ) vacker läsning, så hade jag på den tiden svårt att ta till mig budskapet. Jag är en numera f.d. tillväxt och näringslivs påhejare , som började vakna till på allvar i samband med finanskrisen 2008 då jag påbörjade gräva i hur pengar skapas på artificiell väg genom utlåning och hur vi som globalt samhälle hela tiden skjuter problemen framför oss. Jag förundras över hur ovilliga människor är att förändra sitt levnadssätt och hur rotat konsumismen ,och skapade behov, är. För min personliga del upplever jag en stor svårighet att ”kliva av ” systemet.. Eller snarare ”kliva på ” ett nytt [tänk]. Var börjar man egentligen ? Och hur får man kontakt med mer människor som tänker på likadant sätt?
Jag ser fram emot fler läsvärda artiklar!
Det går inte att kliva av systemet eftersom det täcker hela jordens yta. Vi är fångar, inte bara mentalt utan även bokstavligt talat. Även om systemet inte hade varit heltäckande så är finessen att vi dessutom berövats möjligheten att sörja för våra egna behov.
Tänk på de indianbarn som på 1800-talet togs från sina familjer och skickades till internatskolor för att de inte skulle lära sig att bli självständiga, både i kompetens och tanken.
Jag förundras inte över att människor inte bryter med sin livsstil. Det ska extremt mycket till för att en hund skulle lämna sina ägare och fly till skogs. På samma vis är vi lydiga hundar.
Sören: Var börjar man om man vill kliva av systemet och hur får man kontakt med människor som tänker likadant? Det är två väldigt bra frågor som inte är helt lätta att svara på. Forumen för detta är ännu ganska begränsade. Dark Mountain Project (http://www.darkmountain.se) som jag själv är engagerad i är ett forum som samlar folk med samma tankar som dig och mig. Du hittar oss på Facebook också där det finns en Dark Mountain-grupp. Omställningsrörelsen (http://www.transitionsweden.se) är ett annat forum där du kan hitta många likasinnade. Utöver det tror jag vi behöver skapa fler mötesplatser där det ges utrymme att prata öppet om vart vi befinner oss och vart vi är på väg. Jag skulle vilja påstå att de flesta människor åtminstone har en magkänsla av att det sätt som vi lever på nu är ohållbart och kan ta till sig dessa frågor förutsatt att det sker i rätt sammanhang.
Ett bekymmer med omställningsrörelsen som jag känner den är att de inte siktar på roten av problemet. De tycks vara mer inriktade på att göra nuvarande civilisationsideologi mer hållbar än att helt göra upp med myten om att vi människor kan hantera naturen bättre än naturen själv. De sitter fortfarande uppe PÅ naturen som någon sorts semigudar istället för att leva I den som vi gjort under hela vår evolutionära utveckling.
Den domesticerade människan är dömd att till varje pris försöka domesticera även planeten. Det är en inbyggd del i vårt sätt att leva överhuvudtaget. En domesticerad planet kan se livskraftig ut ur ett domesticerat perspektiv men i praktiken är den inte speciellt resilient eller biologiskt rik.
Dessutom kräver en domesticerad planet en hel del mänskligt arbete hur vi än vänder och vrider på det. Se bara på de komplexitetskrävande monster som de s.k. permakulturisterna förespråkar. De må vara lågteknologiska i förhållande till nuvarande system men är fortfarande helt beroende av ändliga resurser och specialisering. Skogsträdgårdarna kräver minutiös planering och åratal av successionsuppbyggnad, vilket också skapar en enorm sårbarhet.
Om man gör ett tankeexperiment och föreställer sig en modern s.k. ”hållbar” ekoby någonstans i världen och placerar den bredvid en by av den traditionella urfolkskultur som tidigare fanns på den platsen så inser man snabbt hur fåfänga och övermodiga vi är idag. Den traditionella byn skulle vara helt överlägsen vad gäller resiliens och hållbarhet.
Tack David för din synnerligen intressanta bloggtext om tillväxten liksom din bok Kollaps. Att tillväxten har sina begränsningar insåg men redan för mer än 40 år sen genom bl. a ett symposium på stockholms miljökonferens 1972 liksom min fars bok ”Miljö för Miljoner” som utgavs 3 år tidigare, han deltog även i Stocholmskonferensen. Sedan dess har samhället kört på i samma tillväxtspår i en allt snabbare spiral som verkar omöjlig att kontrollera, senaste åren har ju även utväcklingsländer som Kina, Indien mm hakat på spåren. Det känns lite som att sitta i ett gigantiskt sånt där hjul på ett nöjesfält som snurrar allt fortare tills kanske plötsligt centrifugalkraften får alla stolar att lossna och falla rakt ut. Visst finns det tänkande människor som inser problemen och förenar sig i olika aktionsgrupper och detta är bra. Men jag tror precis som du skriver i din bok att kollapsen kommer inte på en gång utan sker stegvis. Möjligen behöver det inte bli så spektakulärt som i hollywoodfilmen ”2012”. Jag tycker mig redan märka en viss förändring i attityder hos nästa generation. Jag är lärare och har en dotter på 29 år och har därför haft förmånen att få ta del om deras sätt att se på nya livsstilar. Många unga har en helt ny syn på arbetslivet, att jobba heltid har inte högsta prioritet, deltid räcker. Begrepp som ”kautsurfing” och ”dumsterdiving” är välkända i såväl min dotter som hennes kompisar och många av mina elevers värld. Eftersom inte alla vet var detta innebär kommer en översättning: Kautsurfing= att bo i en lägenhet hos någon ung människa i en annan stad och/eller land gratis, kontakten har givetvis skapats genom internet, och förutsätter givetvis att lägenhetsinnehavaren kan göra detsamma hos besökaren. Dumsterdiving= att plocka mat i containrar som precis passerat bäst före märkningen. Obs jag talar inte om hemlösa nu! Många ungdomar bor kollektivt dels för att boende är dyrt och dels för att det är trevligt med lite folk i lägenheten. I T ex göteborg är detta vanligt. ”Varför skall man bo i en dyr studentlägenhet ensam när man kan bo i en stor 4:a med 3 kompisar ”säger min dotter med självklarhet i rösten (hon är student) Vegetarianer och veganer ökar i antal . När jag var ung på70-talet ”slogs man på barrikaderna” för ett annat kommunistinspirerat sammhälle, Tyvärr bryr sig inte ungdomar idag så mycket om politik men deras handlingar visar nån sorts vakenhet på ett annat plan. Så vad jag vill säga är att ”det nya resilienta samhällssystemet” som håller på att långsamt skapas kanske precis som du säger inte som medvetna ideologiska handligar utan mer som nån sorts självklart sätt att trivas och anpassa sig. . Min dotter är en av dom få i vänkretsen som har körkort men när jag frågar henne om hon skall skaffa egen bil (vilket jag gjorde redan vi 19 årsåldern) säger hon bara. Varför det? Det kostar bara pengar och är opraktiskt vi har ju en bil som vi delar på 8 personer . Så är det i ”Du nya sköna värld” För min del följer jag denna utveckling med intresse. Dock teknokrat som jag är har jag trots allt vissa förhoppningar att man skall lösa energiproblemen genom framtida nya miljövänliga outsinliga energkällor som fusionsenergi, breedereaktorer, solpaneler, bränsleceller etc.
Mänsklighetens största energiproblem är att vi fått tillgång till alldeles för mycket energi, så fusionsenergi, breederreaktorer, solpaneler och bränsleceller låter som en komplett mardröm. Vi skulle förmodligen utrota oss själva på några enstaka decennier.
Vad gäller ungdomarna så är inte Sverige detsamma som världen. Det har betydligt större effekt hur ungdomarna i ex. Indien, Kina, USA och Brasilien agerar. Jag upplever att den ytliga konsumismen och individualismen breder ut sig snarare än att den minskar och den kryper definitivt ner i åldrarna. Jag blev skrämd senast jag var på besök i Kina.
Förhoppningsvis kan en global ekonomisk krasch rädda biosfären.
Om dagens ungdomar är räddningen så vet jag inte om jag vill bli räddad.
En liten inblick: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab
Jaja man kan kalla drömmen om tillgången på evig miljövänlig energi för en mardröm.
Låt oss göra följande tankeexpriment: Vi begränsar oss i detta scenario till ett scandinavien i en framtid där oljeenergin har sinat och kärnkraften är borta. Dom enda energikällorna som finns kvar är vattankraften och vindkraften. Befolkningen säger vi är samma som nu dvs c:a 20 miljoner.Detta förutsätter att man lyckats bedriva en stenhård barnalstringpolitik ala Kina och att alla dörrar är stängda för ytterligare invandring. All form av industriell produktion är nerlagd liksom transportsystem i form av bilar lastbilar, flyg och motordriva båtar. Endast hästtransporter, cycklar, segelfraktfartyg och möjligen sporadiskt förekommande elektiriska tåg finns att tillgå. Den energiproduktion som finns går sålunda nästan helt åt till uppvärmning av våra hus, matlagning och innerbelysning.
Jag hävdar-med stöd av gjorda undersökningar- att vi trots upräknade avståenden skulle ha våldsamma problem att framför allt hålla värme i våra bostäder. I jakt på värme speciellt vinterhalvåret skulle vi ge oss på utvinning av extra energi i form av energiskogar, torv och utbyggd vindkraft. Här får vi problem nummer 1: Att ta fram dessa energier skulle kräva ytterligare energi dvs tillverkning av vindkraftverk, transport av biobränsle och torv. Och även om vi på något outgrundligt sätt lyckades få fram dessa energikällor så skulle dett hela inom några årtionden falla platt: Energiskogsåterväxten skulle inte räcka till torven skulle ta slut och man skulle få vänta ytterligare några hundra å på att ny sådan skulle bildas och vindkraftverken skulle vara tvungna att finnas i en omfattning där uttrycket ”som spön i backen” skulle passa väl på plats. Jag hittar inte på detta, den som vill kan kolla alla gjorda undersökningar inklusive dom från FNs energikommision. För att lösa problemet med att slippa frysa ihjäl skulle vi behöva leva som forna tiders vikingar: dvs gå utomlands och kolonisera andra ländres skogar för att elda upp här hemma , sannolikt med tveksamt resultat utlänningarna skulle säkert försvara sig väl dom satt ju i samma båt.
Möljigen skulle man kunna tänka sig någon form av massiv utvandring till varmare länder och där hoppas att dom tog emot oss väl?? Någon kanske tänker: Ja men innan industrialismen levde vi ju utan detta energibehov. Visst var det så, men befolkningen var bara 1/3 av nuvrande år 1800 och livslängden 3/4 av nuvarande sålunda ett befolkningstryck på c:a 1/4 dvs 5 miljoner. Och vi alla som läst historia vet; I scandinavien fanns den absolut fattigaste befolkningen i hela europa, detta var den största orsaken till den massiva utvandringen till amerika i slutet av förra århundradet!
Sammanfattningsvis: Jag inser problemen med vårt nuvarande tillväxtsamhälle. Samtidigt är jag ingen romantisk ”tillbaka till som det var förr-flummare”. Nej om någon förnekar att vi på något sätt behöver nya energikällor efter oljan för att överhuvud taget ha en chans att överleva så förklara detta för mig på ett vetenskapligt sätt hur det skall gå till.!!
Däremot Markus Nilsson så vill jag ge dig rätt i det du skriver att det är betydligt viktigare hur ungdomarna agerar i Indien , Kina och USA mm än hur dom gör i Sverige vi kan bara hoppas på att dom förstår problemen…
Jag skall bara förtydliga mig själv på en punkt, den varför energiskogar inte vore någon framkomlig lösning i mitt scenario. Eftersom all form av industriell produktion var nerlagd hade det ju inte funnits några exportinkomster och därför inga pengar att imporera mat för. Sålunda bygger mitt scenario på att man är helt självförsörjande på matproduktion. Enligt gjorda undersökningar är detta fullt möjligt i Sverige med nuvarande befolkning förutsatt att alla är vegetarianer och att man bedriver ett ekologoskt baserat jordbruk där t. ex traktorerna är ersatta av hästar. Hur det är med detta i våra nordiska grannländer vill jag däremot inte uttala mig om jag känner inte till om sådana undersökningar är gjorda i Norge,Danmark och Finland.
Men-och det är dit jag skulle komma- matproduktionen skulle ta så stora jordbruksarealer i anspråk att några större ytor kvar att bedriva förnybar energiskogsodling skulle det inte finnas. Sålunda skulle valet stå mellan att frysa ihjäl eller svälta ihjäl…
Lars, du tycks vara helt uppslukad av vad vi människor behöver. Vi är bara en djurart av många här på jorden. Alla djur som överskrider sitt habitats bärkraft, skadar habitatets livskraft och minskar därmed också dess bärkraft. Vi vill gärna låtsas att dessa ekologiska principer inte gäller för oss.
Med hjälp av fossil energi har vi lyckats odla en myt av utveckling och odödlighet, men i praktiken har vi bara temporärt skjutit upp en oundviklig korrektion av befolkningsmängden. Det är inget självändamål att jorden ska populeras av maximalt antal människor. Tvärtom är mångfald både mer naturligt och hållbart.
De som vill hävda människans särställning på jorden brukar hänvisa till vår förmåga till empati, moral och intelligens. Ärligt talat så är det system vi har konstruerat synnerligen omoraliskt, vi stjäl våra barns framtid. Det är inte speciellt empatiskt, med många miljarder varelser inspärrade under fruktansvärda förhållanden i våra mejeri- och köttfabriker och med mängder av utrotade djurarter på vårt samvete.
Jag skulle snarare vilja hävda att vi är något alldeles extra korkade. Ingen annan djurart är så självdestruktiv.
Antingen så hittar vi vår plats här på jorden igen, eller så kommer vi inte ha någon plats överhuvudtaget. Kalla det gärna ”tillbaka till som det var förr-flum”. Det säger nog mer om din hybris än vad det gör om realismen hos dem som insett att människans försök att leka gud misslyckats fatalt.
Jag är på Magnus Erikssons linje. På samma tema vill jag tipsa om ett tankeexperiment jag gjorde på http://www.ecoprofile.se/posts.php?topic_id=2649
Mycket bra skrivet och väldigt bra liknelse med offerkult! Så många omkring mig som är pressade till max för att få ihop ekonomi, tid, arbete, relationer, men som ändå inte tillåter sig att höja blicken och ifrågasätta/se hur destruktiv den livsstil man kämpar med att uppräthålla dessutom är för våra barns framtid, för miljön. (för att inte tala om den egna hälsan) Har läst din bok Kollaps och den har sedan dess vandrat från person till person i min släkt och vänskapskrets. Hoppfullt nog. Du gör en stor insats.