När redaktören ringer och beställer den här krönikan befinner jag mig i Stockholm, mitt i smeten. Tills för några år sedan var storstadsmyller min naturliga livsmiljö. Här rörde jag mig en gång hemtamt och obesvärat. Nu blir jag stressad och skallen tjocknar av alla intryck, omöjliga att sortera.I mitt nya habitat är intrycken få och distinkta. Varje ljud, lukt och rörelse har en tydlig avsändare: Uffes traktor. Grisgödsel. Ormvråk. Motorsåg. Blommande älgört. Fåren som ber om nytt bete.

Gästkrönika i Publikt nr 10/2016

Jag har förvandlats från betongråtta till lantkatt och det har gått fort – sedan jag väl tog språnget. Och så är det ju ofta, människor flyttar, byter jobb eller ändrar riktning i livet. Inte utan våndor, men snart tar det som utmärker den mänskliga arten över – vår enastående anpassningsförmåga till nya villkor och situationer. Det främmande och osäkra blir till vana och trygghet.

Det finns något hoppfullt i detta. Särskilt om man oroar sig över hur mänskligheten ska klara en framtid full av nya villkor. Med accelererande klimatförändringar, trasiga ekosystem, sinande olja, ökande motsättningar och en världsekonomi som hålls uppe genom astronomiska summor lånade pengar.

I flera decennier har det varnats. Det är inte brist på kunskap som är problemet. De flesta förstår nog så väl – om så bara genom magkänslan – att vi inte kan fortsätta som i dag. Men hur skarpa varningarna än är följs de alltid av påpekandet att det fortfarande går att ställa om. Ifall alla är med. Och det görs nu, supersnabbt och i en omfattning så enorm att ingen riktigt kan greppa den.

Makthavarna är bra på att intala oss att man har kontroll över situationen, att vi tacklar utmaningarna, att vi är proaktiva. Det går visserligen trögt, men vi tar viktiga steg i rätt riktning. Och det kanske vi gör – men ombord på ett tåg som går i fel riktning. Och det är här som anpassningen kommer in. För illusionen av kontroll har präglat alla världshistoriens fallna civilisationer. I efterhand har det visat sig att de stora förändringarna har skett, men inte genom proaktiva beslut. I stället har de kommit genom anpassningar till sådant som har legat bortom samhällets kontroll.

Det är en jobbig insikt, särskilt som det finns gränser för anpassningen. Mitt sätt att hantera detta har varit att släppa på ambitionerna. Att inte försöka rädda hela världen, men att vara proaktiv i det som jag faktiskt har kontroll över. Mitt eget liv till exempel. Så jag följer Gandhis uppmaning om att vara den förändring som jag vill se här i världen. Jag har gått in för att lära mig att odla, bygga, sköta djur och en massa andra praktiska saker som jag inte lärde mig i storstadsmyllret, men som jag tror att fler behöver kunna i framtiden. Jag hoppas att det gör mig och samhället lite bättre rustat. Resten överlåter jag till den där anpassningsförmågan.