Ur civilisationens grepp

Utdrag ur Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga

I ett grått dis stretar ett par oxar fram i leråkern. De drar upp fåror bakom sig och i dessa snubblar två figurer fram – den ene kör oxarna, den andre sätter potatis. Klipp till nästa scen: Prästen predikar entonigt i kyrkan inför gäspande ansikten. Ny scen: En bonde stånkar medan han baxar upp en sten ur åkern. Klipp igen: En bondmora med hucklet över huvudet bär ett ok med vatten i vårvinterns isande strilregn.
utvandrarnaDe här inledande scenerna i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna sammanfattar ganska väl den vanligaste bilden av hur det var »förr i tiden«. Ett hårt liv. Grått och träligt. Fattigt och jävligt. Med kall gröt morgon middag kväll. Var det inte krig så var det svält och var det inte svält kunde man ge sig sjutton på att närmaste feodalherre gjorde livet surt för en. Ett liv som för övrigt varken innehöll teveunderhållning, thairesor eller tacomys. Tandvården ska vi inte ens prata om. Karl Oskar och Kristina hade det så eländigt på den steniga marken på Korpamoen i Småland att de inte hade mycket annat val än att ge sig av på en osäker färd över Atlanten med sikte på Amerikat.
Nog finns det andra bilder av livet förr, men denna – den gråa och dystra – är den mest omhuldade. Det finns en förklaring till att det är så. Föreställningen att livet förr var en plåga tjänar nämligen ett synnerligen viktigt syfte: att upprätthålla lojaliteten till den mest destruktiva civilisation som världen har skådat.

Ska vi bo i grottor?
För här står vi, efter ett och ett halvt sekel av industriell acceleration bortom alla gränser, och vi kan dagligen studera hur grunden för vår och många andra arters överlevnad hotas. Då menar jag både den ekologiska grunden, i form av ett stabilt kli­matsystem, levande hav, biologisk mångfald och jordar som ger mat och den sociala grunden: medmänsklighet, gemenskap och jämlikhet.
Att kritisera det samhällsbygge som raserar detta är varken svårt eller särskilt kontroversiellt. De flesta människor förstår instinktivt att det moderna samhället är djupt ohållbart. Att vi håller en stadig kurs mot en kaotisk framtid. Trots detta framstår våra handlingsmöjligheter som högst begränsade. Vi har i princip bara att lägga vårt öde i händerna på politiker och företag som lovar att ställa allt till rätta bara vi röstar på dem eller köper deras produkter. Deras löften kretsar kring framsteg, tillväxt och mer avancerad teknik. Det vill säga mer av det som har skapat problemen – fast nu smyckas deras tal med prefixen »grön«, »hållbar« och »klimatsmart«.
Hur ihåliga dessa löften än klingar är det ingen enkel sak att föreslå andra handlingsalternativ. Att utmana den industriella civilisationen, att försöka bryta sig ur dess grepp och söka andra sätt att leva på – det är både svårare och mer kontroversiellt. Civilisationens mentala gränser är flitigt patrullerade. Den som exempelvis ifrågasätter den påstådda välsignelsen med lönearbetet eller det urbana livet får räkna med mothugg. »Alla kan väl inte flytta ut på landet och odla morötter heller« brukar det heta, eller så används historien som ett varnande exempel: Karl Oskars slitiga 1800-tal, mörk medeltid med stampat jordgolv eller hela vägen tillbaka till stenåldersgrottan.
rock shelterDessa oattraktiva alternativ är en del av den mytologi som det moderna samhället odlar: Livet utanför civilisationen innebär ren och skär misär. Tänk inte ens tanken. Det är en omöjlighet att organisera samhället på något annat sätt. Det är tillväxtreligionens motsvarighet till »Du skall inga andra gudar hava jämte mig« och Gamla Testamentets berättelser om hur förbannad Gud blir på den som tror på någon annan än honom. Som det står i Andra Mosebok: »Den som offrar till andra gudar än Herren skall vigas åt förintelse.«
Mer rakt på sak skulle man kunna kalla det för skräckpropaganda. Men låt oss stanna upp en stund vid begreppet mytologi. För i detta sammanhang är myterna något mycket mer än bara falska utsagor. Ordet myt kommer från grekiskans mythos som betyder berättelse eller fiktion. De grekiska myterna om gudar, halvgudar och andra superhjältars äventyr bildade en gemensam berättelse om denna kulturs grundstenar: om hur världen och människan blivit till, hur världen fungerade, men också vad som var rätt och vad som var fel. Eftersom våra hjärnor tänker i bilder och förstår genom berättelser var – och är – myter något helt avgörande för att upprätthålla en viss typ av samhällsordning. Genom att de som har makten i samhället gillar och uppmuntrar myterna får de sin spridning och pondus.
En av auktoriteterna inom mytologiforskningen, den amerikanske professorn Joseph Campbell, menade att de stora rörelserna i världshistorien – civilisationernas uppgång och fall – kan förklaras genom mytologin. Slagkraften och integriteten i de myter som bär upp en civilisation avgör också dess öde, »för det är inte auktoritet, utan önskan och strävan som driver, bygger och omvandlar civilisationer«.

Superhjältarna räddar världen
Förr spreds mytologin av den tidens främsta mediekanal: prästerskapet. I dag är det inom nyhetsmedier och populärkultur som man finner berättelserna om eviga framsteg och tillväxtens triumfer.
Under 2000-talets första decennier har det varit populärt att stärka civilisationens mytologi med hjälp av just gudar och superhjältar. Hollywood har producerat åtskilliga filmer med gamla seriefigurer som Ironman och Spindelmannen, med Bibelns Noak och till och med den fornnordiska mytologins åskgud Tor. I många fall har dessa manliga hjältar placerats i en modern tid, präglad av väpnade konflikter och ekonomiska kriser.
stark-iron-manI filmen Ironman från 2008 blir hela den industriella civilisationen och dess ambitioner förkroppsligade i en och samma individ, affärsmannen Tony Stark. Han är den framgångsrika och högkonsumerande entreprenören som räddar världen med hjälp av vetenskap och innovationer. I filmens inledning förlorar Tony Stark sitt hjärta (efter att ha attackerats av islamistiska terrorister), men tack vare sin sagolika innovationsförmåga bygger han ett nytt hjärta – i form av en minireaktor som alstrar energi ur intet. Med hjälp av denna tar han den teknologiska utvecklingen till nya höjder och han skapar en metalldräkt som ger honom verkliga superegenskaper. Med dräkten på betraktar han världen genom en dator utrustad med artificiell intelligens, han kan flyga som ett jetplan och naturligtvis också döda terrorister med en arsenal av vapen. Ironmans kostym beskrivs av filmens terroristledare som »ett dödens mästerverk« (vilket ur ett ekologiskt perspektiv också skulle kunna vara en passande beskrivning av den teknologiska civilisationen).
Tony Stark är pionjären som – likt det moderna samhället – vägrar acceptera några som helst gränser för sina strävanden och expansionslustar. Släpp i stället lös entreprenören, låt ingenjörskonsten blomma, krossa allt motstånd – så upprätthålls samhällsordningen. Det är en berättelse som säger att det amerikanska imperiet inte alls är på dekis, tvärtom kommer det att gasa sig ur sina kriser, i en högteknologisk dräkt där människa och maskin slutligen smälts samman.
»Precis som i alla tidigare civilisationer på gränsen till kollaps kan vi dra oss tillbaka in i mytologin när samhället runt omkring oss faller samman«, kommenterar den brittiske litteraturvetaren Ian Chapman som forskat om globala kriser och de kulturella berättelser som ligger bakom.

Bit inte den hand som föder dig
Nog om mytologin. Det finns också en fysisk bindning till systemet. För att leva behöver vi äta och för att äta behöver vi producera mat. I alla tider har därför marken varit grunden för vår försörjning – det som allt annat har vilat på. Men i takt med att världen har industrialiserats har de flesta ryckts bort från marken. Diesel och konstgödsel har flyttat över matproduktionen till storskaliga jordbruk som sköts av en liten bråkdel av befolkningen. En allt större grupp tillbringar i stället sina dagar högt svävande över marken, i en uppblåst ekonomi som på många sätt förlorat kopplingen till produktionen av mat liksom andra saker som vi verkligen behöver. Ballongsamhället, som en organisationsforskare kallar det. Här trängs »alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet. Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring.«
Men oavsett nyttan med jobben genererar de i regel löner och för dessa kan folk köpa mat i affären. Det är det som är poängen. Själva idén om vad som tryggar våra grundläggande behov har nämligen omvandlats. Från att försörjning tidigare handlade om att ha tillgång till mark att bruka, är det i dag att ha ett lönearbete.

Från att ha varit producenter har vi reducerats till konsumenter.
Hur detta skifte gick till ska det handla mer om senare i denna bok, men det kan med en gång slås fast att det inte skedde friktionsfritt. Lönearbete har i förindustriell tid aldrig varit mer än en marginell företeelse. Oftast en illa omtyckt sådan. Att sälja sin arbetskraft, sin kropp, sin kreativitet och kunskaper åt någon annan har i de flesta samhällen ansetts förnedrande. Det har varit en närmast bisarr tanke att någon, under en viss tid ett visst antal dagar i veckan, skulle kunna äga och kontrollera din energi och dina förmågor. Det som i dag är fullständigt normaliserat har tidigare undvikits in i det längsta.
Trots detta gick utvecklingen inte att stoppa. Och den som förlorar rätten att bruka marken förlorar också en del av sin frihet. Han eller hon blir utlämnad till marknaden för att till­godose sina behov och marknaden bryr sig bara om den som har pengar. Det vill säga den som har ett lönearbete eller får utbetalningar från välfärdens institutioner. Så blir det fysiska beroendet av systemet ett faktum. Lojaliteten likaså. Det är ju bara genom att ekonomin fortsätter att blåsas upp som det skapas tillräckligt med jobb och skatteintäkter så att vi kan försörja oss. Även om den växande ekonomin är djupt destruktiv och hotar att skapa en mer eller mindre obeboelig planet så måste jakten fortsätta – kosta vad det kosta vill. Den påtvingade lojaliteten med systemet gör oss lydiga och fogliga.

Att tänka utanför civilisationen
Att bryta sig ur den globala ekonomins grepp är inte bara ett mål i sig, det är också en förutsättning för att tänka friare. Att kunna ta sig an de stora frågorna utan att vara låst av sitt beroende och präglad av rädsla. Den enorma utmaning som vi står inför tror jag vi hanterar bäst om vi är beredda att tänka utanför denna civilisations trasiga berättelser. För de drömmar som det ges uttryck för i Ironman blir med stor sannolikhet aldrig verklighet. Den industriella civilisationens maskineri befinner sig redan i ett långsamt sönderfall som vi ännu bara sett början på, och det är som bekant detta maskineri som vi har gjort oss beroende av.
De flesta av oss i den industrialiserade världen är numer till nära hundra procent konsumenter, och utan den köpkraft som ett lönearbete i ekonomin ger oss är vi hjälplösa när det gäller att tillgodose våra grundläggande behov. En avgörande fråga
– och det som är temat för denna bok – är därför hur vi hittar tillbaka till marken. Hur återupprättar vi en relation till marken som gör att vi kan försörja oss när tillväxtekonomin nått vägs ände och det industriella maskineriet börjar falla isär?
Vad mytologin än vill få dig att tro finns det flera möjliga framtider. Alternativet till det moderna samhället är inte en tillbakagång till en annan tidsålder. Hur vi än gör kommer framtiden att bli något nytt. Det som skiljer framtidsbilderna åt är varifrån vi hämtar vår inspiration. Framstegssagan och dess tro på evig tillväxt hämtar sin energi från det som ännu inte har skett, en önskad framtid extrapoleras utifrån hur dagens samhälle har skapats och utifrån ett önsketänkande om hur saker och ting kommer att bli. Det är då man hamnar i klorna på Ironman.
Om vi vill skapa en alternativ berättelse om hur vi åter knyter an till marken är det i stället historien som är den naturliga inspirationskällan. Den vi faktiskt vet något om. I historien finns berättelserna om de människor för vilka jorden var den självklara källan till välstånd. Bortom eländesbilderna finns exemplen på människorna som genom att bruka marken skapade sig goda liv. Det är dessa ljusare delar av livet förr som jag har valt att fokusera på. Inte för att förneka misären – den är verkligen inte svår att finna – utan för att lyfta upp det som faktiskt var bra och värt att lära sig av. Inte minst det faktum att våra förfäder levde i en tillvaro som må ha varit fysiskt mer krävande än vår, men som trots allt uppfyllde våra behov att vara del av en gemenskap och att syssla med sådant som upplevdes som genuint meningsfullt. Det var också en tillvaro som inte stod och föll med att ett brutalt industriellt maskineri kunde matas tillräckligt fort med tillräckligt mycket ändliga resurser.

Komma hem i världen
Karl Oskar och Kristina och deras steniga åker är en del av eländesbilden av livet förr. Men Vilhelm Mobergs skildring av utvandrarna från Småland är mycket mer än så. Framför allt är den en berättelse om längtan efter ett bättre liv och att skapa sig möjligheten att försörja sig av marken, utan att vara underkastad maktens herrar. Det är detta som gör att Karl Oskar och Kristina vågar ta det svåra beslutet att rycka upp sina djupa rötter ur den svenska jorden, packa de viktigaste tillhörighet­erna i »Amerikakistan« och gå ombord på ett fartyg som ska ta dem över Atlanten.
Resan till Amerika är hård, både fysiskt och mentalt. Allt är för dem nytt och främmande: havet, landskapet, människorna, språket och kulturen. Men när de efter stora umbäranden under flera månaders resa i trånga skrymslen på båtar och tåg närmar sig sitt mål i Minnesota och slutligen kliver in i en djup skog slappnar de för första gången av.

De närmade sig här det invänjda och hemvana: De gick i skog, de trampade på trädrötter och mossa och gräsmark, de rörde sig bland doftande barr och mjuka löv, de befann sig bland jordens örter och löpande och flygande fänad, och de begynte finna sig tillrätta. Hur mycket av vad de såg som ännu var främmande för deras ögon, så visste de: Med markerna som här omslöt dem skulle de snart bli kända.
Invandrarna från Ljuder hade kommit till en främmande skog, och de hade kommit hem: De var inte längre de bortvillade i världen.

Väl framme vid byn Taylor Falls ger sig Karl Oskar och de andra två männen i sällskapet ut i skogen för att finna den plats där de ska slå sig ner. De är alla luspanka, har knappt någon mat och äger bara några av de viktigaste verktygen, kokkärlen och lite kläder. Ändå är frihetskänslan total när de trampar fram i jakt på lämplig boplats. Till slut hittar Karl Oskar vad han söker:

Nu behövde han inte gå ett steg längre. Här låg åkerlandet, borta vid bäckens utflöde växte timret till nybygget, där framme låg vattnet med fisk och fågel. Här hade han jorden, skogen och sjön samlade på ett ställe och allt låg inom nära räckhåll. Och här växte det och grönskade det och levde det och rörde sig det, vart han såg, på mark och gren, på buske och träd, på land och på vatten … Han gick bort till udden och valde ut den största ek han kunde hitta och högg i trädets bark ett stort märke. Så tog han fram sin rödpenna, timmermanspennan hemifrån, och skrev på träet: K. O. Nilsson, Swensk.

 

Läs fler utdrag ur Jordad

Advertisements

2 thoughts on “Ur civilisationens grepp”

  1. Ta kontakt med Torfolk Gård i Värmland. Jag tycker de är det bästa exemplet jag någonsin mött på människor som, utan att för den skull bli privitister. De som driver gården idag är Olle Göransson och Marica Möller. Kari Örjavik och Gunnar Rundgren var fram till nyligen också brukare där. http://www.torfolk.se eller tradgardenjorden.blogspot.se. Tack för bra artiklar och reportage! Vänligen, Daniel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s