Utdrag ur Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga, publicerat i Tidskriften Åter, nr 2/2016

Det är nu tio år sedan jag som ung journalist började nysta i de stora samhällsfrågorna. Det började med klimatförändringarna och fortsatte med andra ekologiska kriser, oljeberoendet, vårt sköra finanssystem och så vidare. Sakta men säkert kom jag till slutsatsen att svaren på hur vi ska hantera allt detta inte står att finna i marknaden, men i marken. Och så började jag ta mina första steg bort från betongen, mot landsbygden, mot jorden. Vägen till jorden ser väldigt olika ut beroende på målsättningar och förutsättningar. Så här såg min femstegstrappa ut till ett boende på landet:

1. Testa

Känslan för vad man vill göra med sitt liv är viktig, men hur vet man om den leder en rätt? Ett sätt är att testa den i verkligheten. Mina år som del av en ekoenhet i Sörmland – eller gårdsgemenskap som vi senare döpte om den till – var ett utmärkt sätt att testa längtan efter ett mer jordnära liv. Eftersom jag inte bodde där permanent, utan själv valde när jag ville befinna mig på plats, var testet av det mildare slaget. Det innebar ändå insyn i de mindre glamorösa sidorna av lantlivet: friktionen med vissa grannar, frysta vattenledningar, mörkret och leran. I mitt fall vägde sådant lätt i jämförelse med alla de goda sidorna av att vistas på en gård på landet.
Ett annat test gjorde vi året innan vi flyttade permanent till Dalarna. Min sambo, jag och vår då halvåriga dotter tillbringade sex veckor i Frankrike på tre ekologiska gårdar. Detta var den mer arbetsintensiva delen av testet. Hur skulle det fungera att dagligen leva av marken och dessutom med ett litet barn? Vi hade sökt oss till gårdar med djurhållning som en stor del av verksamheten. Det visade sig att arbetet med att forsla får till olika betesfållor, mjölka kor och valla getter i bergen oftast gick utmärkt att utföra med ett litet barn på ryggen.
Även i detta test ingick diverse prövningar. Såsom rymmande djur, sjuka djur och bråkiga djur. Liksom upplevelsen att få mjölksyra i underarmarna av att mjölka getter, tunga pass med att sprida ut gödsel på fälten och att kånka två
30-liters mjölkkannor uppför en brant och lerig backe.
Inte heller detta hade dock någon påtaglig effekt på mig som entusiastisk självhushållar-wannabe. Det som vår tid på den franska landsbygden ledde till var snarare en förstärkt längtan bort från staden – samt en förtjusning i getter. Vilket jag tolkar som att testet genomfördes med positivt resultat.

2. Formulera mål och vision

Under tiden som den grupp av getter, får och en liten gris, som vi vallade i de franska Pyrenéerna, mumsade gräs och sly ägnade min sambo och jag oss åt att fundera igenom vår framtid. Hur skulle vi vilja leva på den där gården på landet? Kunde vi dela den med andra? Och vilka djur skulle vi vilja ha på där? Vad skulle vi odla? Hur mycket skulle vi lönearbeta?
Tillsammans skissade vi upp en vision. Det var ett sätt att göra oss synkade, att inte endast anta att vi båda ville detsamma. Visionen blev också ett sätt att i diskussioner med andra se om vi styrde åt samma håll.
Med visionen för ögonen satte vi upp ett par mål, bland annat om hur vi skulle gå tillväga för att hitta rätt ställe. Samt en deadline för utflyttningen eftersom vi inte ville hamna i den frustrerande situationen att vänta för länge på rätt objekt.

3. Förbered

Under tiden som vi letade gårdar och nätverkade med andra som gick i utflyttartankar passade vi på att förbereda oss. Vi sålde bostadsrätten och flyttade till en hyresrätt. Inställda på att tvingas leva med mindre pengar gjorde vi en genomgång av alla våra utgifter för att se hur vi kunde leva billigare. Jag har tack och lov alltid haft en låg inkomst och har därför inte kunnat skaffa mig några dyra vanor. Det underlättar när man vill minska sina utgifter.
Vi gick kurser och läste böcker för att lära oss mer om odling, djurhållning och skogsbruk. Jag tog körkort, en märklig sak att göra för en cyklande bilmotståndare. Men att klara sig utan bil i stan är en barnlek, att göra det på landet är i dagens situation väldigt svårt.
Vi åkte runt och hälsade på vänner och bekanta som redan hade flyttat till landsbygden för att få tips och samtidigt rekognosera möjliga platser att flytta till. Vi passade också på att ta till vara den mat som växer vilt i staden, i skogsdungar och parker. Vi plockade nässlor, nypon, fläder, svamp och många olika frukter och bär.

4. Lämna staden

Hyr, låna eller köp – det avgörande är att våga slänga sig ut. Det är först när man har lämnat tryggheten i det man har som man på allvar vågar ge sig in i något nytt. Det är långt ifrån säkert att man prickar rätt direkt, även om en hel del faktiskt lyckas med det. Men även om man hamnar på »fel« plats får man betrakta den som språngbräda till något annat. Vårt första boende på landet var högst temporärt, men fördelen var att tröskeln just därför var låg. Väl på plats var steget vidare till något permanent så mycket lättare att ta.

5. Landa

Till slut hittar man förhoppningsvis fram till en plats som man trivs på och inte känner något behov av att lämna, åtminstone inte för stunden. Därmed börjar arbetet med att etablera sig på platsen och att lära känna dess människor och natur. Det är på detta steg jag befinner mig nu. Utmaningen här är att inte försöka förverkliga alla drömmar samtidigt. Snarare än att hålla ett 110 meter häck-tempo gäller det att röra sig som under en skogspromenad där man tar sig tid att titta på myrorna som slår dank i sin stack eller lyssna till gröngölingen som ihärdigt hackar i en gammal tall.
Det senare är, givetvis, lättare sagt än gjort.

David Jonstad

Här kan du läsa fler utdrag ur Jordad