Svenskarna stoltserar gärna med att vara ett av världens mest moderna och sekulariserade folk, men i längden kan vi inte lura oss själva. Någonstans bakom den rationella ytan bryr vi oss också om andra värden än de som räknas i mätbara enheter.

Harry Martinsson skrev om detta för femtio år sedan – under moderniseringsprojektets glansdagar – i diktsamlingen Tuvor:

Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk

Dikten gav religionshistorikern David Thurfjell titeln till sin bok Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. En berättelse om varför vi i Sverige än i dag – trots urbanisering och digitalisering – hämtar kraft ur de sega rötter som ligger djupt förankrade i tusentals år med skogslandskapet som hem. Skogen, beskriver de som intervjuas i boken, är något av en helig plats. En miljö vi söker oss till för att den får oss att må bra och ger tröst, men också för att den kopplar ihop oss själva med ett större ekologiskt sammanhang.

För många stämmer nog detta, men jag tror samtidigt att den starka relationen till skogen i allmänhet sitter lite mer undanträngd än vad vissa av oss hade önskat. Att flertalet fortfarande betraktar skogen som något skiljt från dem själva. Mest en massa av träd som ses svischa förbi genom bilrutan.

Om känslorna för skogen varit starkare, om skogen verkligen ansetts helig i någon mån, då hade inte de stora skogsbolagens sätt att bruka skogen varit tillåtet. Då hade inte Sverige varit bland de sämsta länderna i Europa på att skydda sina sista gammelskogar. Då hade det inte skett några stora kalavverkningar. Inga brutala markberedningar. Eller karvandet av djupa sår i landskapet med tunga maskiner på blöt och otjälad mark.

Men än så länge råder uppenbarligen den moderna rationella principen: Skogen ger Sverige viktiga exportintäkter och dessutom: med ett större uttag av skogsråvara kan vi kanske gasa det ekonomiska maskineriet framåt ännu en tid med nya drivmedel. Därmed slut på diskussionen. De stora skogsägarna har blivit det nya frälset. Är det något som är heligt så är det industrins rätt att förvandla skogen till pengar.

Två nya dokumentärfilmer, More of Everything och Om skogen, sätter strålkastaren på de förödande följderna av detta faktum. Av den myllrande skog som en gång var granskogsfolkets hem återstår snart inte mycket mer än själlösa virkesåkrar. Ilskan mot denna utveckling har sjudit länge och dessa välgjorda skildringar lär inte få känslorna att svalna. Jag är dock rädd att skogsfrågan – i den grovt förenklade version som sipprar ner till folk i allmänhet – mest framstår som en konflikt mellan två ytterligheter. De som vill fortsätta kalavverka allt de kommer över, och de som vill att skogen ska stå orörd. Det som sällan ges utrymme är perspektivet från ett granskogsfolk. Det stora värdet som allmogen har satt på skogen har ju varken handlat om exportintäkter eller trevliga naturupplevelser. Varierade och mångskiktade skogar har haft en existentiell karaktär. För att upprätthålla våra liv har det varit fullständigt självklart att bruka skogen. För timmer till husen. Ved för värme och matlagning. Material till hantverk och gärdesgårdar. Som matskafferi och foder till djuren.

Skogen som friskt ekosystem är det viktiga, inte varje enskilt träd. Att visa hur vi respektfullt kan använda skogen vore kanske det bästa sättet för att locka fram den där underliggande förståelsen för varför den är värd att bevara – att vi är en del av skogen och skogen är en del av oss.

David Jonstad

Krönika i Dala-Demokraten 1 mars 2021