Vad kan den fiktiva apokalypsen lära oss? I sina bästa stunder hur samhällslivet fungerar – och långsamt faller samman. Men genren kan också bli ett tillhåll för myten om att allt till slut blir bra, menar författaren David Jonstad, som med boken Kollaps beskrivit samhällskollapsen historiska dynamik och riskerna med vår tids civilisation.

Katastrofen kommer oväntad. Plötsligt blir världen en annan. Det enda som behövs är ett utbrott av fågelinfluensa som snabbt sprider sig från människa till människa och som gör att dödstalen snart räknas i miljoner. De första dagarna efter att pandemin blivit världsnyhet rullar stora delar av samhällets infrastruktur vidare, på ren rutin. Men sen börjar bit för bit att falla ifrån. Efter några veckor är skolorna, köpcentrumen, arbetsplatserna – miljöerna som vi förknippar med ett myller av folk – öde. Gatorna kantas av drivor med stinkande sopor, i vissa parker anläggs massgravar, i andra parker delar militären ut matransoner (så långt de räcker) och på kvällen sätter plundringarna i gång. Stämningen i filmen Contagion – som gick upp på bio här om året – är klaustrofobisk och otäck. Ingen kommer undan. Alla är rädda.

Samma tema – det plötsliga sammanbrottet – går igen i otaliga filmer, men följden är inte alltid klaustrofobi. Många gånger beskrivs sammanbrottet som något annat – en öppning, ett äventyr. Kraschen innebär en möjlig flykt från den trygga tristessen i den inrutade vardagen. När samhället föds på nytt blir världen kanske otäck och farlig, men livet fylls av mening. Som i tv-serien The Walking Dead där huvudpersonerna ägnar sina dagar åt att skaffa mat och vatten, ordna skydd och hålla ihop gruppen. De hotas visserligen att ätas upp av zombies då och då, men däremellan tänker de ut överlevnadsstrategier eller är i skogen och jagar med armborst.

Fruktar vi samhällets sammanbrott, eller vi längtar vi efter det? Kanske gör vi både och. Att skildringar av samhällets undergång fascinerar råder det dock ingen tvekan om. Denna genre – jag kallar den apokalypskultur i brist på bättre namn – fyller uppenbarligen många funktioner. Eskapism är en. Tidsfördriv en annan.

Men apokalypskulturen kan vara mer omvälvande än vi till en början anar. När denna typ av fiktion är som sämst kan den bli rena propagandan för den rådande ordningen eller reproducera de kulturella berättelser som är på god väg att realisera verkligt apokalyptiska scenarier. När apokalypsfiktionen är som bäst kan den vara oväntat värdefull. Då kan den visa hur världen fungerar och hur våra samhällen utvecklas. Fiktionen kan dra ut konsekvenserna av våra aningslösa handlingar, bearbeta en oro för framtiden och, inte minst, utmana vår kulturs myter. För att få syn på den kritiska potentialen i apokalypskulturen kan den filtreras genom tre enkla mönster, som alla hänger nära samman med den västerländska kulturhistoriens utveckling.

Filter 1: Myt eller verklighet

Apokalypsen är en av de kraftfullaste och mest seglivade myterna vi har i vår kultur. Den är ett par tusen år gammal och har sitt ursprung i de monoteistiska religionerna där den har fungerat som både hot och löfte på samma gång. I sammandrag går berättelsen så här: apokalypsen hotar att inom kort lägga världen i aska och ruiner. Men, de rättrogna har getts ett löfte av Gud: de kommer att skonas och när röken har lagt sig får de uppleva paradiset.

För att fungera som en säljande berättelse beskrivs apokalypsen i olika religiösa skrifter som en dramatisk händelse, laddad med bombastisk action. En berättelse som gjord för att göra film av, men utan koppling till verkligheten. Apokalypsen i den här meningen har ju aldrig inträffat och kommer heller aldrig att göra det.

För att ett verk inom genren ska bli något mer än bara ett iscensättande av en religiös myt, måste det frigöra sig från idén om samhällets sammanbrott som en plötslig händelse där allt omkullkastas på en och samma gång. Samhällen har ju fallit ifrån många gånger genom historien, men det har aldrig skett över en natt. Snarare handlar det om en process – ett långsamt sönderfall. Först i efterhand blir det uppenbart att det som skett är att ett samhälle har gått under och gett plats för något annat.

Att exempelvis skildra den pågående klimatkollapsen på film är därför en utmaning. Sakta men säkert maler den ner de ekologiska systemen, rubbar vädermönstren, höjer havsnivån. Kanske är det vårt fokus på de mer naturvetenskapliga beskrivningarna av klimathotet som gör att man i filmens värld skyr en mer realistisk skildring av klimatkollapsen. Smältande glaciärer och metangas utsläpp ur den sibiriska tundran är tråkiga som rörlig bild.

Lättare då att använda apokalypsens dramaturgi. Som i filmen The Day after Tomorrow där Manhattan översköljs av en gigantisk flodvåg som sedan fryser till is. De extrema händelserna är visserligen inte helt tagna ur luften. Precis som klimatforskaren i filmen förklarar så innebär utsläppen av växthusgaser att isarna i Arktis smälter och när detta sötvatten blandas med havets saltvatten påverkas havsströmmarna vilket kan få oerhörda konsekvenser. Att exempelvis Golfströmmen stannar av eller försvagas är inte science fiction, inte med ett tidsperspektiv mätt i århundraden.

Ur ett annat och mer socialt perspektiv beskrivs klimatkaoset i aktuella independentfilmen Beasts of the Southern Wild. Där kämpar invånarna i ett fattigt fiskesamhälle utanför Louisianas kust mot återkommande och allt värre översvämningarna som med saltvattnets hjälp tar död på växtligheten. Inför dessa mörka framtidsutsikter försöker en far – som drabbats av en dödlig sjukdom – härda sin femåriga dotter för att öka hennes överlevnadschanser. Klimatförändringarna skildras såsom de faktiskt fungerar: trycket ökar successivt – ömsom stillsamt ömsom dramatiskt – och de samhällen och människor som är mest sårbara är de som drabbas hårdast.

Filter 2: Centrum eller periferi

Beasts of the Southern Wild är samtidigt en film som skildrar sammanbrottet ur periferins perspektiv. Det är ovanligt. Vanligare är att låta handlingen utspela sig i samhällets centrum. Så att filmmakarna kan få demolera kända monument eller göra om köpcentrum och innerstadsgator till hotfulla ödelandskap. Men är det en samhällskollaps som man vill skildra bör man känna till att den i regel rör sig utifrån och in, från samhällets utkanter till dess centrum. Fiskesamhället i Beasts of the Southern Wild är i spillror men i storstaden på fastlandet – bakom skyddsvallen mot översvämningarna – upprätthålls ännu civilisationen.

Samma typ av spänning mellan de i marginalen och de i samhällets mitt finns i PD James roman Children of Men från 1994, senare filmatiserad av Alfonso Cuarón. Jag håller denna film som den främsta i genren. Handlingen är placerad i Storbritannien, några decennier fram i tiden efter att människan har förlorat sin förmåga att skaffa barn – oklart varför. Samhället befinner sig mitt i sin kollapsprocess och staten koncentrerar sig på att upprätthålla så mycket normalitet som möjligt i kärnan, London. De stora människoskaror som antingen stängts ute från den inre zonen eller låsts in i flyktingläger på landsbygden gör sig ändå ständigt påminda, även för de i centrum. Det är också händelserna i marginalen som driver utvecklingen. Som den slovenske filosofen Slavoj Žižek kommenterar i dvd-utgåvans extramaterial: det intressanta är inte det som ögat först söker sig till, det som sker i förgrunden, det intressanta är vad som utspelar sig i bakgrunden.

På ett liknande sätt skildras samhällskollapsen i Sarah Halls roman The Carhullan Army. Huvudpersonen i denna flyr förtrycket i de läger som staten har byggt upp för att både kontrollera sina invånare och hålla dem vid liv genom att sysselsätta dem med matproduktion. Långt ute på landsbygden finns den fria zonen. Där motståndet kan formera sig och där saker och ting ställs på sin spets.

Utanför fiktionen, i verkligheten, är det också typiskt att fokus ligger på vad som sker i centrum, medan det bara är i undantagsfall som strålkastarna söker sig mot det långsamma sönderfallet som pågår i periferin. I USA växer tältstäder fram i städernas utkanter dit de som drabbats hårdast av den spruckna bostadsbubblan söker sig. I Grekland delar kyrkan ut en kvarts miljon måltider varje dag, inte bara till de fattiga och hemlösa, men även till den numer arbetslösa medelklassen. När tillväxten stagnerar och fler länder sjunker djupare ner i skuldträsket sker en social transformation som borde kunna fylla såväl medier som filmer och böcker. Ändå skildras dessa kriser i de flesta fall utifrån vad någon makthavare har sagt i Bryssel eller Washington. Centrum regerar, inte bara politiken och ekonomin, men också vår uppfattning av världen.

Filter 3: Systembevarande eller systemkritisk

Det tredje filtret för att bedöma potentialen i apokalypskulturen skiljer nedärvda berättelser från dem som utgör ett kritiskt traditionsbrott. Med tanke på den oerhörda destruktivitet – både ekologisk och social – som är förknippad med dagens globala industriella system borde valet vara givet för den kulturskapare som tar sig an apokalypsgenren.

Återigen är det apokalypsmyten som aktiveras, men denna gång enbart som hot, utan löftet om en ny underbar värld. Det är närmast ett grundtema i genren: Om vi inte ser till att hålla liv i den industriella civilisationen är vi dömda till ett skitigt helvete där alla krigar mot alla.

Mad Max – The Road Warrior ligger närmast till hands. Detta är den mest klassiska apokalypsfilmen där Mel Gibson krigar med ett punkigt och elakt mc-gäng i en värld som kollapsat på grund av oljebrist. Tydligen har människorna i den postfossila eran mist sin förmåga att göra något över huvud taget utan fossila bränslen. Allt har därför förvandlats till en ständig kamp om de sista dropparna svart guld. Samma typ av våldslogik styr i filmer som The Book of Eli, Flykten från New York, Survivors och åtskilliga zombiefilmer.

De filmer som anlägger ett systemkritiskt perspektiv tillhör en minoritet. Till denna hör nämnda Children of Men, men även 70-talsfilmen Soylent Green där resursbrist, ekologisk kollaps och överbefolkning fått samhället att klappa ihop. Folk överlever på matransoner och ordningen upprätthålls av en auktoritär stat. Men priset för denna ordning är högt, vilket framgår när en polis börjar undersöka vad matransonerna egentligen innehåller. Plötsligt framstår den ordning som staten erbjuder som allt mer obehaglig.

För att få det postapokalyptiska samhället mer nyanserat skildrat, med ömsom samarbete ömsom konflikt, är det ibland bättre att söka sig till litteraturen. Ett exempel är James Howard Kunstlers roman World Made by Hand där handlingen inte drivs av en hjälte med vapen, utan av relationerna i ett amerikanskt samhälle som försöker hålla ihop när civilisationen har rasat.

Ett annat systemkritiskt perspektiv ges i Ursula K Le Guins böcker Där världen heter skog och Exilplaneten som båda utspelar sig i en framtid där människan koloniserat andra planeter. De samhällen som de mänskliga kolonisatörerna har byggt upp är på dekis, den avancerade teknik som har tagit dem dit sviker dem. Genom att handlingen placerats på en annan planet kan samhällets öde skildras inte bara genom mänskliga ögon, men också genom ögonen på dessa planeters ursprungsbefolkningar. Det kan låta banalt, men det är en effektiv metod för att för en gång skull studera den mänskliga civilisationen utifrån. Perspektivet avslöjar bland annat det sorgliga i civilisationens berättelse om att människan är separerad från naturen – att hon står höjd över den och därmed har rätt att utnyttja naturen och dess invånare i utvecklingens och tillväxtens namn.

Ett verk som delvis inte låter sig gå genom dessa filter är Cormac McCarthys roman Vägen, filmatiserad av John Hillcoat häromåret. Den iscensätter en extremdyster undergång där endast skärvor av mänskligheten fortsätter att hanka sig fram i ett utbränt landskap. Å ena sidan har Vägen tydliga drag av apokalypsmyten och Hobbes – undergången kommer plötsligt och efter en tid av bränder och ”sinnesrubbat mässande” är kannibalism det nya normala. Å andra sidan är det döda landskapet – lysande beskrivet både i bok och i film – något som faktiskt är en möjlig framtid om inget plötsligt tar knäcken på den industriella maskinen och stryper utsläppen. Den temperaturökning som vi styr mot just nu – uppemot fyra grader inom ett halvsekel och kanske sex grader vid seklets slut – har jorden upplevt tidigare. Närmare bestämt i slutet av permperioden, för 251 miljoner år sedan. Då innebar utsläppen av växthusgaser en temperaturhöjning på omkring sex grader vilket utrotade det mesta av livet på jorden. Endast ett fåtal arter överlevde i det karga syrefattiga värld som blev kvar och som det tog miljontals år för planeten att åter blåsa liv i. Vad som blir följden av skenande klimatförändringar i våra dagar kan vi bara ana. Men eftersom vi är så duktiga på att förneka de fulla konsekvenserna av våra handlingar behöver vi förmodligen hjälp av fiktionen för att kunna ta in de värsta scenarierna. Där fyller Vägen en funktion.

Vi lever i en schizofren tid. Å ena sidan matas vi dagligen med budskapet om att vi lever i den bästa av världar och därför kan planera våra liv utifrån att framtiden blir en fortsättning på de senaste hundra årens framsteg. Å andra sidan möts vi av en fragmentarisk samling tecken på att mycket av det som vi tar för givet kan ryckas ifrån oss – genom en ekonomisk störtdykning, geopolitiska konflikter eller ekologiska katastrofer. Det är svårt att leva med dessa dubbla budskap. Det uppstår, för att tala psykologspråk, en kognitiv dissonans – en konflikt i hjärnan som vi ofta undermedvetet försöker lösa genom att stänga av de budskap som stör.

Den apokalyptiska kulturen är ingen konfliktlösare, men den kan åtminstone hjälpa oss att få ett bättre grepp om tankarna. I förlängningen är det inte omöjligt att detta leder till en annan syn på vad vi vill med våra liv – och varför apokalypsen ibland framstår som så lockande.

David Jonstad, född 1977, är journalist och författare. Hans senaste bok heter Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han är också redaktör för klimatmagasinet Effekt och en av initiativtagarna till den svenska grenen av Dark Mountain Project, som startade i Storbritannien. Projektet har blivit en samlingspunkt för skribenter, men även andra kulturutövare, som vill engagera sig i ett samtal om civilisationens kris. En återkommande idé är att många av de problem som vi har skapat beror på våra traderade kulturella berättelser.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften 10-tal nr 12/13 2013.