Cohero

Starkare ihop i ”Cohero”

Först kraschar flygplanet, sedan vaknar jag och tre andra överlevande på en öde ö mitt ute i havet. Det finns ingen mat, bara några flaskor vatten. För att överleva är vi tvungna att bygga en flotte som kan ta oss från ön.

Så ser inramningen ut till spelet Cohero som – tre månader efter att jag provade det första gången – fortfarande sysselsätter mina tankar. Detta nyutvecklade spel är unikt på flera sätt. Spelmakarna är huvudsakligen psykologer. De tar avstamp i de systemkriser som vårt samhälle sjunker allt djupare ner i – klimatförändringar, sinande resurser, finansiellt haveri – och konstaterar att framtiden kommer att innebära en turbulent resa. Bästa sättet att klara av denna: att arbeta tillsammans med andra. Vilket är lättare sagt än gjort i dagens extremt individualistiska samhälle. Spelets syfte är därför att utveckla en gruppdynamik så att grupper bättre klarar av att lösa komplexa problem. Ny psykologisk forskning visar nämligen att väl fungerande grupper kan bli betydligt mer intelligenta än summan av sina delar. Omvänt gäller att grupper som fungerar dåligt kan agera urbota korkat.

Tillbaks till ön. Jag och mina medspelare har tilldelats varsin karaktär. Någon vill få saker att hända med en gång, någon annan tycker att vi först bör analysera läget, en tredje tycker att det viktigaste är att hela gruppen håller ihop. Lyckas vi med att tillgodose dessa behov underlättar det för hela gruppen, och vice versa. Själva spelet är i grunden mycket enkelt – vi hämtar verktyg på ett ställe på spelplanen och bygger sedan flotten på ett annat ställe – men kombinationen av olika sätt att göra detta på, tillsammans med hur våra karaktärer reagerar på dessa val gör det hela komplext. Så komplext att ingen enskild individ kan få överblick. Samarbete och ständig diskussion är ett måste.

Hittills har spelet bland annat testats på arbetsplatser, i ledningsgrupper för företag och i skolor. Resultatet är slående. I de fall där någon i gruppen tar på sig en ledarroll går det för det mesta åt skogen. Då minskar nämligen de andras engagemang och gruppen begår många misstag. Bäst resultat uppnås när gruppen är lyhörd inför allas idéer och behov, och när det skapas en tillit som gör att spelarna vågar ifrågasätta varandra.

Samarbetsförmågan ställs ytterligare på prov i spelet genom oväntade händelser som ibland helt omkullkastar de planer som har gjorts. Det fordras därför god improvisationsförmåga. Likaså en hög resiliens – det vill säga en förmåga att stå emot och anpassa sig till påfrestningar.

I våras släppte Framtidskommissionen sin rapport om morgondagens utmaningar och hur vi ska tackla dem. Mottagandet blev en gäspning. Vilket inte borde förvåna. Politiskt tillrättalagda rapporter är ett dåligt sätt att rusta samhället för en osäker framtid. Ett mer engagerande sätt är att spela ett spel.

David Jonstad

Krönikan är publicerad i Sydsvenskan 4/7 2013

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s