Hur länge kan man egentligen skjuta en krasch framför sig?

För fyra år sedan satt jag och pratade med några vänner om det ekonomiska läget. Precis som nu var världsekonomin i gungning. Frågan var inte om, utan när världen skulle gå in en rejäl ekonomisk kris. En av vännerna gav samtalet ett intressant perspektiv genom att erkänna att han hade väntat på den stora ekonomiska kraschen sedan början 1970-talet.

Hur länge kan man egentligen skjuta en krasch framför sig? Längre än man kan tro har det visat sig. Japans skuldbubbla sprack i slutet av 1980-talet och deras ekonomi har trampat vatten sedan dess. Landets ledning har tryckt massor av nya pengar för att stimulera ekonomin. I slutet av 1990-talet införde Japan nollränta. Man har till och med delat ut köpkuponger till folk för att få dem att börja konsumera. Utan märkbart resultat. Ekonomin har fortsatt att stå stilla, men kraschen har åtminstone uteblivit. Priset för detta är att Japan nu har världens största statsskuld, bisarra 245 procent av BNP. Närmare hälften av skatteintäkterna går till skuldkostnader. Vilket inte hindrar regeringen från att fortsätta på samma spår. Desperat trollar man fram än mer ofantliga summor pengar för att försöka få ekonomin att växa. Och höjer därmed insatsen ytterligare.

Samma kamp förs i resten av världen. Man skulle kunna kalla det för en kamp mellan deflation och inflation. Världens regeringar vill väldigt gärna ha inflation eftersom pengarna blir mindre värda då vilket även minskar värdet på skulderna. Man inser nog att det är det enda sättet kan komma levande ur världshistoriens största skuldbubbla. I den här kampen är Japan förebilden – om än en dålig sådan. Precis som i Japan har deflationskrafterna visat sig svåra att rå på. Det räcker nämligen inte att skapa massor av skuldpengar, de måste investeras i produktion också för att de ska driva på ekonomin. Sverige införde i höstas nollränta med förhoppningen att folk ska låna mer och konsumera mer så att inflationen går upp. Lyckas inte det är Riksbanken öppna för att införa negativ ränta. Det vill säga, betala folk för att låna och ta pengar av den som sparar.

Så desperat är läget. Och det är här man hittar svaret på frågan om hur länge kraschen kan skjutas på framtiden. Mycket handlar om hur länge befolkningen och marknaden har förtroende för att pengarna är eller kommer att vara något värda. När förtroendet kollapsar är inflationssidan besegrad och ingen vill längre skuldsätta sig. Följden är att deflationskrafterna kan verka fritt, att ekonomin krymper och att min väns långa väntan är över.

Och hur länge går det att upprätthålla förtroendet för pengarna? Ett intressant perspektiv på den frågan får man om man går tillbaka till Romarriket. Romarnas ekonomiska problem började på allvar i slutet av 100-talet e kr. Imperiets expansionsfas var då över och statsfinanserna blev allt mer ansträngda. Lösningen känner vi igen från i dag: man sköt problemen på framtiden – genom inflation. I detta fall genom successivt minska halten guld och silver i mynten. Vid 200-talets slut, under kejsare Diocletianus styre, var silvermynten inte mer än ett bronsmynt som doppats i silver.

Kriserna avlöste varandra, men imperiet höll ändå kollapsen borta. Till dess att förtroendet för pengarna var så kört i botten att inte ens soldaterna – som alla kejsare gullade med – tyckte att deras löner var något värda. Utan lojala soldater var det snipp snapp snut för imperiet. Och hur lång tid hade det då gått sedan Diocletianus doppade bronsmynt i silver? Två hundra år.

David Jonstad
Journalist och författare

Publicerad i Grus & Guld nr 1/2015 (Läs hela tidningen som PDF här)

Annonser

5 thoughts on “Hur länge kan man egentligen skjuta en krasch framför sig?”

  1. När romarriket var som störst var det ca 1/4 av jordens befolkning ca 75 miljoner.
    Idag är vårt ”rike” globalt. Större delen av världen är inblandad i den moderna civilisationen.
    Jag tror att vi kan beräkna åldern av dagens moderna samhälle till ca 200 år. Sedan vi började använda kol och senare olja och gas har civilisationen exploderat på grund av rik tillgång till fossila bränslen. Som du vet förbrukar vi ca 90 milj bpd av olja – bara för att hålla allt flytande. Utan fossila bränslen kommer vi få svårt att producera alternativa energier som kan tillgodose behovet som dagens samhällsapparat kräver.
    För att öka tillväxten i den moderna civilisationen krävs ännu mer energi, och då främst i form av olja. Något som ser ut att vara svårt att uppamma till köpbara priser (även om oljepriset idag är tillfälligt lägre). Man talar om ökande effektiviseringar för att spara, men då träder Jevons paradox in i bilden.
    När många idag kan sitta i vårsolen på sin altan och njuta av all överflöd kan det kännas konstigt när media förklarar att vi måste öka tillväxten, öka välfärden, öka konsumtionen. Jag tror att människor börjar bli mätta. Det går inte att få det materiellt så mycket bättre – varför marknaden oavbrutet söker efter nya metoder för att få oss att trots välfärd uppsöka närmaste shoppingcenter.
    Den yngre generationen som är uppväxt med all denna överflöd har helt andra prioriteringar än sina föräldrar. Tex är körkort och bil inget självklart att lägga pengar på. De vill ha upplevelser. Dessutom lever de stora delar av sitt liv i den digitala världen där de är uppkopplade med sina vänner dygnet runt – och möts utan att resa alls.
    Sedan har vi den ökande komplexiteten i samhällsapparaten som likt romarriket riskerar att falla av sin egen tyngd. För att flytta tex produkt X från A till B är det idag en enorm organisation som i många fall kräver mer energi än flyttandet av produkt X mellan A och B.
    Så blir det när målsättningen är att alla skall ha jobb. Vi hittar då på olika arbetsuppgifter som i många fall är helt onödiga.
    Jag tror inte att man kan lägga skulden på någon – den mänskliga logiken upprepar sig i alla ”mänskliga meningssystem”, som Alf Hornborg uttrycker det.
    Orsaken till dagens scenario är sannolikt konsekvensen av att samma logik råder i alla tider – alltså även idag.

  2. Jättebra och upplysande text. Lägger länkar på FB.

    För mig är det provocerande att säga att man inte kan lägga skulden på någon. Självklart kan man lägga skulden på någon. Det är människor (politiker och deras höga tjänstemän) som tar medvetna beslut (hoppas man), och dessa människor har fått vårt förtroende att sköta om allas våra skattepengar.

    För att man inte ska tappa modet brukar jag tänka på ett stycke ur en bok: ”Varifrån kommer kapitalräntan?” av en Bondeförbundare, Johan Kjellén, som 1937 skrev denna utmärkta text. Det här stycket:

    ”NATIONALFÖRMÖGENHET OCH INKOMST
    Vad består nationalförmögenheten av och vad utgör inkomsten? Vi ska ta ett par exempel, för att klargöra detta. Vi gör tankeexperimentet att alla fordringsbevis/pengar, av vad slag de än vara må, på en gång korsades över, blev värdelösa.

    Enligt nutida ekonomilära och gängse uppfattning skulle oersättliga värden då gå förlorade, och nationalförmögenheten kunde betraktas som förintad.

    Om vi efter proceduren såg oss omkring skulle vi dock, kanske inte utan förvåning, konstatera att allt är som förut och att inget gått förlorat. Inte ens en knappnål. Vad som inträffat är endast en omflyttning av äganderätt, där fordringsägarnas förlust motvägdes av lika stor vinst för gäldenärerna/de skuldsatta.

    Nå, vi betraktar detta experiment som ogjort och tänker oss att det i stället vore realkapitalet som gått överbord. Det kunde ju t.ex. falla jordskorpan in att buckla sig på ett sådant sätt, att Sverige sjönk och endast några fjälltoppar blev kvar ovanför vattenytan. Händelseförloppet kunde vidare vara sådant att människorna lagom hunnit rädda sig upp i fjällen och få fordringsbevisen/pengarna, såväl med som utan guldkant, med sig.

    Enligt gällande ekonomilära skulle skadan då vara ganska måttlig, därför att ”värdet” ändå blivit räddat. Endast själva bondlandet, städer och dylikt gick förlorat, men då det finns gott om sådant på andra håll med för övrigt bättre klimat än här, och kommunikationerna är goda, så kunde man räkna med att detta vore lätt ersatt och att världen stod öppen för dessa invandrare, som hade förmögenhet med sig. Vad tror den ärade läsaren?

    För vår del nödgas vi bekänna, att vi misstänker att det kunde bli förenat med svårigheter att få ut andra värden ur ”värdepapperen” än pappersvärdet. Vi vågar därför påstå att nationalförmögenheten utgörs av realkapitalet, plus fordringar i utlandet minus skulder dit, samt att inkomsten utgörs av resultatet av förädlings-arbetet av råvaran (= varuproduktionen) plus eventuella nettoinkomster från utlandet.”

    Språket är lite ålderdomligt men begripligt ändå. Om bankerna impluderar, när nästa stora krasch kommer…så gäller det att tänka på sådana här bilder och ha sett till att man har bra sociala relationer, gärna i grupper som vet hur man producerar mat.

  3. Är det verkligen riktigt att jämföra Japan med Sverige ?
    Japan med alla sina extremt stora exportföretag.
    Sverige, inom en snar framtid endast godisförsäljare och pizzabagare.

  4. Vår monetära form är att pengar backas av återbetalningsåtaganden vilka endast kan fungera om det finns tillväxt som är i nivå med räntan. När tillväxten vill till noll kan man bara dopa upp den om spelet skall fortsätta. Andra trix är att dölja det genom att tala om BNP i stället för BNP/capita samt att driva in pengar i spelet genom allt högre priser på hus, dvs låna in pengar i ekonomin. När man blir katastrofalt skuldsatt hur man än gör kommer detta finansiella systems existensberättigande ifrågasättas och folk kommer leta sig ur med allt större frenesi. Det är krashens upptakt och vi har kommit en god bit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s