Medan jag lagar gröt, diskar gårdagsdisken, borstar tänderna på dottern och sysslar med de andra morgonbestyren står radion på i ett hörn av köket. Jag uppfattar bara fragment av P1 Morgons flöde, men så ibland hajar jag till. Någon subtil signal påkallar min uppmärksamhet. Inte sällan handlar det om ett ändrat tonfall hos nyhetsuppläsaren. Ofta sker det under Ekonomiekot. Öronen spetsas. Uppläsaren har sänkt rösten en oktav. Hon låter nästan lite ledsen. Har någon dött?

Så kommer nyheten: ”Det är dystra besked från detaljhandeln nu på morgonen. Försäljningen under första halvåret har backat kraftigt jämfört med samma period förra året. Nu hotar sänkta tillväxtsiffror för den svenska ekonomin”.

Dödsbeskedet är alltså att det inte har köpts riktigt lika mycket prylar som det gjordes förra året.

En annan morgon hajar jag till igen. Då har tonen i uppläsarrösten i stället höjts. Belåtet kvittrar den: ”Stark inhemsk konsumtion i Kina drar upp den globala tillväxten, och får börserna i Asien att stiga!”. Det är ingen tvekan om att det är ett glädjebesked.

Jag undrar: när blev uppdraget för Sveriges Radios ekonomiredaktion att agera hejaklack till konjunkturen?

Journalistik är inte neutral, och kan inte heller vara det. Det är rimligt att vissa händelser – brott mot mänskliga rättigheter till exempel – rapporteras som något negativt. Eller att sådant som är allmänmänskligt gott – det blir sol på midsommarafton – rapporteras i positiva ordalag.

Men för andra händelser är värderingen inte lika given. Är det till exempel så självklart bra att konsumtionen ökar – det vill säga att mer resurser förbrukas och mer avfall skapas – på en planet där just överkonsumtion håller på att trasa sönder den ekologiska väven?

Uppenbarligen är det bra, enligt vissa. Enligt många rent utav – att döma av det politiska samtalet. Men det finns också en växande skara i samhället som snarare ser den ständigt ökande konsumtionen som något problematiskt, eller direkt negativt. Att vårt samhälle gjort sig beroende av evig tillväxt är vi alla medvetna om, men det är ett faktum som behöver problematiseras snarare än hyllas.

Det finns dessutom ett långsiktigt problem med Ekonomiekots – och många andras – tillväxtdyrkan: tillväxtsamhället är på väg att bli historia. I stora delar av Europa krymper ekonomierna snarare än växer. I Sverige har tillväxten mer eller mindre stått stilla sedan 2007, mätt i BNP per capita. Med lågräntepolitik och skapandet av nya pengar går det kanske att ytterligare några år hålla uppe skenet av att tillväxt är ett normaltillstånd. Men förr eller senare etableras ett nytt normaltillstånd där ekonomier inte längre växer, kanske rentav krymper. För att ekonomiredaktionen ska slippa hålla dödsmässa dagligen borde de redan nu tänka över tonläget.

Publicerad i Sydsvenskan 16 mars 2015

Bilden är från filmen The Wolf of Wall Street från 2013.