Konsulten är den nya byråkraten

Byråkrati till döds

Enligt antropologen David Graber är dagens moderna marknadssamhälle det mest byråkrattyngda som någonsin har existerat. Journalisten David Jonstad skildrar dagens byråkrati som har blivit till en självklar del av våra liv.

Publicerad i Dagens Nyheter 17/7 2015

Det kan inte vara lätt att vara byråkrat – ingen tycks gilla dem. Om man vid en middag berättar om sin senaste konfrontation med försäkringskassans regelsystem, valfri EU-myndighet eller ett ständigt krånglande bank-id kan man räkna med att övriga i sällskapet gärna fyller på med sina erfarenheter av byråkratins lågmälda maktutövning.

Populärkulturen är full av skildringar av den lilla människans kamp mot den byråkratiska apparaten. Ett färskt exempel ges i den argentinska filmen ”Wild Tales”. En hederlig och respekterad medborgare – för övrigt sprängmedelsexpert till yrket – går i klinch med det privata p-vaktsbolaget efter att felaktigt ha fått sin bil beslagtagen. Försöken att få upprättelse leder honom bara allt längre in i kundtjänsthelvetets återvändsgränder av dumförklaringar och falska leenden. Hans växande byråkrathat håller till slut på att förstöra hans liv, men slutet blir ändå lyckligt – tack vare en våldsam hämnd på det byråkratiska maskineriet och omgivningens euforiska sympati.

I samhällets officiella berättelse är emellertid byråkratin på väg att rationaliseras bort. Tack vare marknadsekonomins segertåg som tillsammans med den nya tekniken gör allt så mycket mer effektivt. En byråkrat är numer främst något som förknippas med gamla kommuniststater eller ännu inte bortrationaliserade delar av den moderna statsapparaten.

Men ska man tro antropologen David Graeber handlar det snarare om att byråkraten har bytt skepnad. Tendensen är den omvända: ju mer marknad, desto mer byråkrati. I sin nya bok ”The Utopia of Rules” hävdar Graeber att dagens moderna marknadssamhälle är det mest byråkrattyngda som någonsin har existerat. Det är bara att vi inte alltid noterar det. Så mycket av byråkratin har nämligen blivit en så självklar del av våra liv att vi knappt uppmärksammar den. Och så har vi alltså lärt oss att tänka på byråkrater i form av gråa statliga tjänstemän, medan dagens byråkrater i huvudsak verkar i privat regi, med yrkestitlar som strateg, chef, utvecklare eller konsult. Det vill säga, den växande grupp som ägnar sig åt diverse administrativa sysslor och som sällan befattar sig med själva kärnverksamheten.

Graeber kallar det för ”Liberalismens järnhårda lag”: att varje försök av staten att avreglera något i syfte att låta marknaden ta över kommer att leda till mer omfattande regelverk, mer pappersarbete och fler anställda byråkrater. Det är svårt att sätta siffror på, men ett talande exempel som det faktiskt finns siffror på är övergången från sovjetisk kommandoekonomi till rysk marknadsekonomi. Den förde med sig en rejäl ökning av antalet byråkrater, trots krympande ekonomi. Detsamma tycks dessutom gälla för andra historiska samhällsförändringar i riktning mot mer marknadsekonomi.

Detta, att inte godta de gängse synsätten och i stället vrida 180 grader på perspektiven, får anses vara en av David Graebers specialiteter. Hans storslagna verk ”Skuld – De första femtusen åren” skrev om historien för hur pengar och skulder har format världens samhällen. Den kom vältajmat, strax efter finanskrisens utbrott 2008, och utgjorde en viktig ideologisk grund för Occupy-rörelsen som David Graeber själv var aktiv i. I dag har han en professorstjänst på ansedda London School of Economics, men hymlar inte med att han fortfarande ser sig som aktivist och anarkist.

Graebers tes om byråkrati ställer den politiska debatten på huvudet. I den mån som någon bryr sig om att kritisera samhällets byråkrati kommer kritiken nästan alltid från höger. Den brukar då gå ut på att myndigheternas regelverk ska förenklas och de statliga tjänstemännen bli färre – till förmån för det som man tror är mer effektiva marknadslösningar. Vänstern har de senaste decennierna snarare gett upp sin ursprungliga kritik av staten och byråkratin och i stället blivit dess försvarare.

Själv föreslår Graeber en kritik av byråkratin som siktar in sig på kapitalismen och dess oförmåga att leverera det som dess förespråkare utlovar i form av ökad frihet och välstånd för alla. Kapitalismens strävan efter ständigt ökad vinst driver visserligen på den teknologiska utvecklingen, men gör också samhället mer och mer komplext. För att systemet ska hålla ihop fordras en omfattande organisation – med tillhörande administration. Vinsterna med den utveckling som åtminstone i teorin hade kunnat underlätta människors vardag och minska behovet av lönearbete äts därmed upp. I allt större utsträckning sker den teknologiska utvecklingen för att underlätta administrationen av systemet. Vi får mer sofistikerad teknologi för att administrera en ökad mängd byråkratiska processer.

Drömmarna om att den effektivare produktionen skulle kunna korta våra arbetsdagar har därmed helt kommit på skam. Som Graeber skriver i essän ”On the phenomena of bullshit jobs”: ”Teknologin har snarare använts för att uppfinna sätt att få oss alla att arbeta mer. Stora grupper, särskilt i Europa och Nordamerika, spenderar hela sina arbetsliv med att utföra uppgifter som de anser vara helt onödiga.” Konsekvensen blir att de i samhället som fortfarande producerar något av reellt värde tvingas kånka fler byråkrater på sina axlar.

I dag har dessa samband blivit så pass abstrakta att de är svåra att få grepp om. Det är först när man tar ett steg tillbaka i historien som man lättare kan urskilja hur processen ser ut och vad den leder till. I Ivar-Lo Johanssons roman ”Traktorn” från 1943 skildras övergången från ett småskaligt och hästdrivet jordbruk till ett storskaligt och traktordrivet. Spelplatsen är ett före detta statargods i Sörmland som genom avskaffandet av statsystemet ska förvandlas till ett kapitalistiskt mönstergods med anställda lantarbetare. Det är på många sätt en berättelse om den accelererande komplexiteten och byråkratin i samhället. För varje år som går ökar nämligen antalet personer som lever av jordbruket utan att bruka jorden: kontrollanter, kontrollassistenter, bokhållare, agronomer, mjölkbedömare och så vidare. I den mån avkastningen från jordbruket ökar, går överskottet endast den till att avlöna fler byråkrater. Den gamle inspektorn på godset hatar dem, han kallar dem ”parasiter på jorden”.

Den tyske sociologen Max Weber, byråkrati-begreppets upphovsman, konstaterade att när man väl har skapat en viss byråkrati är den nästan omöjlig att bli av med. Byråkratin beter sig alltså verkligen som en parasit, en fästing som biter sig fast på samhällskroppen och suger i sig dess näring. Enligt Weber, som studerade byråkratins långa historia, har det enda framgångsrika sättet att bli av med byråkratin varit att döda alla byråkrater. Så som den gotiske kungen Alarik I gjorde när han trängde in i Romarriket under dess upplösning och som Djingis Khan gjorde i delar av Mellanöstern.

Nu är detta en metod som varken Weber eller Graeber förespråkar. I slutet av ”The Utopia of Rules” försöker Graeber i stället se det positiva med byråkratin, eller åtminstone byråkratins potential. Det som Graeber beskriver som en ”poetisk teknologi”, det vill säga ”rationella, tekniska och byråkratiska sätt att förverkliga vilda och omöjliga fantasier”. Han refererar till den amerikanske historikern Lewis Mumford som hävdade att den första komplexa maskinen bestod av människor – i form av den administration som gjorde det möjligt för Egyptens faraoner att uppföra sina berömda pyramider: ”Byråkratisk översyn förvandlade arméer av bönder till kuggar i ett enormt maskineri”.

Det är så byråkratin hade kunnat användas, menar Graeber. Fast i demokratiserad form, där det är folkets – inte faraonernas – storslagna idéer som förverkligas genom den byråkratiska översynen. Samhällskroppen skulle kunna ruska av sig all den onödiga byråkratin och använda resurserna på ett mer produktivt sätt. Det skulle öppna upp helt nya möjligheter att skapa det samhälle som folket faktiskt önskar, inte det samhälle som systemet fordrar.

En liknande tanke framförs i boken ”Administrationssamhället” där företagsekonomerna Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg menar att det överdrivna fokuset på att sitta i möten, upprätta policydokument, utvärdera verksamhet och mäta prestationer innebär ett slöseri med resurser. Deras forskning ger på många sätt stöd åt Graebers tes. Det administrativa arbetet tycks ha ökat rejält i samhället. Delvis som en följd av teknikutvecklingen. Exempelvis läggs det numer ner oerhört mycket mer tid på dokumentation än för bara tjugo år sedan – tack vare den digitalisering som såldes in som ett sätt att förenkla dokumenterandet. De konstaterar också att den allt mer komplexa organisationsstrukturen kräver mer samordning och därmed mer administration. Det tillkommer till exempel ständigt nya enheter som alla ska ha en chef. På bara några decennier har antalet personer sysselsatta med ledningsarbete nära fördubblats.

Byråkratiseringen sipprar dessutom nedåt i organisationen vilket innebär att exempelvis lärare, läkare och poliser tvingas ägna allt mer av sin tid åt administrativa sysslor. Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg talar om en administrationens svarta hål som slukar en allt större del av samhällets resurser: ”Vi riskerar att administrera oss till döds”.

Är detta vad vi bör frukta? Att byråkraterna ska ta över världen? Nej då, en lösning är på gång. Nyligen producerade myndigheten Ekonomistyrningsverket en rapport om hur bildandet av en helt ny myndighet ska ”stödja en ökad administrativ effektivisering i statsförvaltningen som helhet”. Med andra ord, en ny byråkratisk apparat ska hantera problemet med för mycket byråkrati. Känns inte det betryggande?

David Jonstad

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s