De som drömmer om ett stundande robotsamhälle blundar för vad den nya och balla tekniken förutsätter – fortsatt billig energi, fortsatt tillväxt och framför allt: en lydig armé av låglönearbetare som producerar den nya tekniken.
Omvärldsanalys i Grus & Guld nr 4/2015
Allt går i vågor, så även tron att framtiden blir som en science fiction-film. Sist det begav sig, under 1950- och 60-talet när oljan på allvar började pumpa i världsekonomins ådror, gjordes många fantasifulla förutsägelser om framtiden. Det var flygande bilar, intelligenta maskiner som skulle minimera hushållsarbetet och givetvis koloniseringen av andra planeter. Utvecklingsoptimismen var på topp och med de första resorna ut i rymden på 1960-talet verkade prognoserna bekräftas. Att mänskligheten vid år 2015 skulle ha byggt bostäder på Mars ansågs i många kretsar mer eller mindre givet.
Energikriserna och miljöhotens 1970-tal lade band på optimismen, men nu tycks det vara dags igen. Under det senaste året har det upprepats om och om igen att robotsamhället snart är verklighet. Inom tjugo år har hälften av dagens jobb tagits över av maskiner. Utgångspunkterna tas för självklara. Framtiden innebär att allt fortsätter som förut, med hög tillväxt, billig energi (fast förnybar i stället för fossil), en stabil världsordning och en lydig armé av låglönearbetare som står för produktionen av den nya tekniken. Självförtroendet hos de som förutser den skinande nya framtiden är det inget fel på. De kan med närmast hundraprocentig säkerhet säga att de flesta arbetare inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske kommer att ersättas av maskiner inom tjugo år. I stället blir framtiden än mer virtuell och den som exempelvis tänker försörja sig på att spela dataspel har betydligt bättre utsikter.
Bakom dessa tvärsäkra prognoser finns en föreställning om att mänsklig vilja i kombination med tekniska innovationer kan kliva över fysiska gränser. I robotberättelsen finns också en förment godhet i och med att det utlovas plats för alla i det stundande maskinparadiset. Så kan exempelvis en utvecklingsoptimist som Hans Rosling hävda att om hela världens befolkning vill ha tvättmaskiner så kommer de också att få det. Det är såklart ett tacksamt och säljande budskap att leverera eftersom det på många sätt friskriver den privilegierade delen av mänskligheten från sitt ansvar i en brutalt ojämlik värld.
Men ett ansvar har vi och hur spektakulär teknik vi än åkallar kommer inte detta faktum att ändras, snarare tvärtom. För som Alf Hornborg, professor i humanekologi, så skarpt beskriver det i sin senaste bok, Nollsummespelet, äger maskinerna inte någon magisk förmåga att skapa välstånd för alla. Maskinerna existerar tack vare de brutala ojämlikheterna i världen. Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metallerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem. Det är det ojämna utbytet av pengar, råvaror, arbetskraft och energi i världssystemet som gör tekniken möjlig.
Hornborgs budskap är svårsmält och svårsålt. Men det har en stor fördel framför Roslings – det ger mer realistiska förväntningar på framtiden. Om vi mot förmodan får leva i vår tids science fiction-drömmar kommer vi också få hantera än större globala motsättningar som en följd av en än mer brutalt ojämlik värld.
David Jonstad 
Intressant och tankeväckande om framtiden och robotsamhället. Mina tankar landar någonstans emellan Rosling och Hornborgs/Jonstad.
Denna robotframtid där dessa skulle förutom industriproduktion även skulle syssla med rena hushållssysslor ligger nog betydligt längre fram i tiden än vad optimisterna tror, det har ju bl. a talats om robotar som skulle kunna arbeta inom hemtjänsten. Detta är troligen rena utopier, framförallt av 2 skäl: Jag tror alldrig att den medmänsklighet som krävs av en person inom t ex hemtjänsten kan ersättas av en maskin eller robot, det krävs ett medvetande för att detta skall fungera och robotar med eget medvetande kommer alldrig att finnas det ligger i sakens natur att det är någon människa som ger roboten hela dess meny av olika sorters intelligens. Av samma orsak är jag -till skillnad från t ex den framstående vetenskapsmannen Edwin Hawking- inte särskilt orolig över att robotarna skulle ta över makten över oss människor det är ju trots allt vi människor som är robotarnas ”Mammor och pappor”.
Det andra stora hindret för detta robotiserade framtidsscenrio är eneregibehovet.. Förhoppningsvis kommer inom en snar framtid världens behov av energi övergå från fossil- eller nukleärproducerad energi till förnybar sådan. Jag är optimist och tror att efter senaste klimatmötet kommer denna industri att få ett stort genombrott jag tänker då i första hand på solenergi producerad i länder med solrikt klimat, ofta fattiga länder. Export av solpkraftsroducerad el från dessa länder skulle kunna ge deras ekonomi en skjuts framåt. Men denna förnybara energi kommer knappast att räcka till för att försörja ett totalt robotiserat samhälle, tvärtom kommer det att krävas energibesparingar och energieffetivisernig för att energin skall räcka till jordens totala kommande behov
Däremot kan jag inte riktigt följa David Jonstads resonemang om att robotiserning förutsätter en arme av lågbetalda arbetare . Det är robotar som mer och mer tar över tillverkning av industriellt producerade varor som bilar och kylskåp- det är just detta dom är mest lämpade för.
Anledningen är enkel: Dom kräver inte någon lön eller OB-tillägg ,blir alldrig trötta vilket leder till att dom dygnet runt kan producera varor av hög kvalitet. Och dom kräver trots allt mindre energitillförsel än vad en levande människa gör.
Det är därför t ex dagens bilar är billigare relativt sett än gårdagens trots att dom håller högre kvalitet och har mer sofistikerad teknik. På 60-talet krävdes i Sverige mer än en årslön för att köpa en mellanklassbil i dag räcker det med mindre än en halv årslön.
Av denna anledning kan även den växande medelklassen i länder som Kina,Brasilien och Indien börja fundera på ett bilinköp och många har redan gjort det. Ur miljösynpunkt är inte detta så bra kanske. Men talet om att dom ekonomiska orättvisorna i världen skulle öka pga robotisering stämmer inte hitttils är det precis tvärtom.
Så om jag får vara optimist så tänker jag mig en framtid där robotar tagit över nästan all industriproduktion-ofta monotona fysiskt krävande jobb- samtidigt som människor världen över får mer tid över att ta hand om varandra och även våran natur, miljö mm samt kultur och forskning.
Jag vill bara förtydliga en en sak angående robotiserad industriproduktion. När alf Hornborg skriver om den smutsiga och ohälsosamma hanteringen som utförs inom gruvbrytningen, så har han helt rätt-Idag. Men i framtiden finns mycket som tyder på att robotar skulle ta över även denna del av den industriella proccessen. Detta har redan börjat på sina håll i världen bl. a inom opalindustrin i Australien.
Dessutom kommer mer och mer råvaror att återvinnas även detta en högteknologisk verksamhet i allt större omfattning utförd av robotar. Slutligen kommer nya syntetiska material
som t.ex Grafen att spela en allt större roll inom industrin i framtiden. Inte minst pga att det börjar bli brist på många viktiga råvaror som idag tas upp ur smutsiga gruvor.
Intressant om robotar som tillverkar andra robotar. Men om vi följer Alf Hornborgs resonemang, som utgår ifrån Marx arbetsvärdelag så finns det ingen värdeförmering där det inte finns något mänskligt arbete. Maskiner utgör bara ”kristaliserad mänsklig arbetskraft” som skapats när de byggts av mänskliga händer och frigörs när de konsumeras. Denna utveckling med stigande organisk sammansättning inom produktionen (mer maskiner och färre människor) leder, som vi ser idag, till en raskt fallande profitkvot (ökade investeringar men till minskad avkastning). Vilket i sin tur fått som följd; en ökad ovilja till återinvesteringar (och istället en växande finansialisering) och sedermera kristendenser.
Om vi bortser från de fysiska problemen med en tänkt framtid där energi och resurser är billigt och tillgängligt i massor så står vi inför ett faktum att rådande världssystem och produktionsordning inte tillåter en sådan utveckling. Bara för att nyansera ditt påstående om att det ”finns mycket som tyder på” en full automatisering av industrin.