Kategoriarkiv: Klimat

På liv och död när extremväder blir normalväder

Är det så här det börjar? Med en brännande sol och himlens vägran att släppa något regn. Där heta sommardagar upphör att vara något trevligt och ter sig mer och mer läskiga. Är det nu vi får känna av det extremväder som tidigare mest plågat fattiga människor fjärran från oss? Är det nu det kickar igång på allvar? Fortsätt läsa På liv och död när extremväder blir normalväder

Annonser

Alla dessa meningslösa tv-inslag om ”klimatsmart” leverne

Vi börjar kunna upplägget vid det här laget. Först en larmrapport om hur livet på jorden är hotat och forskare som säger att handling är absolut nödvändig, helst i förrgår. Därefter den mediala bevakningen: en expert får berätta vad var och en kan göra för att ”rädda miljön”. Källsortera, ät mindre kött, köp miljömärkt, och så vidare.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Fortsätt läsa Alla dessa meningslösa tv-inslag om ”klimatsmart” leverne

”Vi hoppas inte på en klimatkollaps”

Replik tillsammans med Dougald Hine till den något bisarra artikeln ”Dark Mountain hoppas på en klimatkollaps” (Aftonbladet 26 maj 2012)

En kollaps av vår industriella civilisation ter sig trolig skriver Rikard Warlenius och Andreas Malm (Aftonbladet 26 maj), men de provoceras av att några vill diskutera just detta: vad innebär en kollaps, hur vi ska förhålla oss till denna och hur kan vi bäst hantera en värld som krackelerar ekologiskt och ekonomiskt?

I helgen startade den svenska grenen av Dark Mountain Project genom festivalen Ociviliserat i Stockholm. Festivalen var utsåld en vecka innan. Många fler än vad lokalerna kunde rymmas törstade uppenbarligen efter en mötesplats som befinner sig utanför den vanliga miljödebattens teknikfixering och önsketänkande.

Men Warlenius och Malm kräver rättning i ledet: Vi har inte tid att tala om människans frånkoppling från naturen, att bygga alternativ bortom industrisamhället eller att med hjälp av dramapedagoger diskutera konsumtionsberoende. Det fossila kapitalet ska ju upplösas och vindkraftsverk resas. För klockan är fem i tolv och om vi bara uppbådar lite mer politisk vilja kan det industriella samhället eventuellt göras grönt.

Dark Mountain är emellertid inte någon politisk rörelse – inte heller en klimatrörelse – det är en kulturell rörelse. Se den som ett komplement snarare än en konkurrent. Många av oss som är engagerade i Dark Mountain har vigt våra liv åt att försöka förändra systemet. Många av oss gör det fortfarande. Vi är inte mer uppgivna än någon annan. Ingen av oss önskar en kollaps. Men vi kan inte heller blunda för att de resurser som civilisationen livnär sig på sinar, att de ekologiska kriserna fördjupas och att det svajar allt mer i det korthus som vår skuldbaserade tillväxtekonomi består av. Att fortsätta låtsas att vi kan ställa saker till rätta bara vi vill det tillräckligt mycket är att förtränga verkligheten. Världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på. Den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet.

För att kunna orientera oss i denna värld behöver vi se vad som har lett oss in i kriserna: civilisationens myter om evig ekonomisk expansion och om människan som herre över allt annat levande. När dessa gamla kartor för att förstå världen nu faller sönder är vi i behov av nya. Att börja skissa på dessa utmanar våra identiteter och invanda föreställningar. Men att erkänna hur vilse vårt samhälle är innebär också en befrielse. Då kan vi sluta låtsas och konfrontera verkligheten på en realistisk grund.

David Jonstad, författare till Kollaps (Ordfront) och aktiv i Dark Mountain Sverige

Dougald Hine, grundare till Dark Mountain Project

Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012

Gud i maskinen

ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?

Låt oss börja med några påståenden:

Vattenförsörjningen måste privatiseras.

Stratosfären bör fyllas med svavel.

Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.

Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.

Genmodifierade grödor är bäst.

Alla borde bo i städer.

Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.

Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.

Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?

En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.

Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.

När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.

Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.

För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.

Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?

Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.

Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.

Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.

Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.

Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”

Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).

Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…

Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.

Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.

Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.

Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

David Jonstad

Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012

Förord till Kollaps

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok

Konsten att leva på en planet

TÄNK GRÖNT | Under många år hade jag svårt att ta till mig varningar som ”om alla levde som vi i Västvärlden skulle det behövas ytterligare tre planeter”. Det finns ju bara en planet, tänkte jag, så varför oroa sig för att vi ska använda fler? Om planeten inte räcker till kommer vi ju att tvingas ändra livsstil.

Sedan dess har jag lärt mig att man faktiskt kan leva på mer än vår enda planets resurser, åtminstone för en tid. Man skulle kunna jämföra planeten med en trädgård som varje år ger en viss skörd. Om man är nöjd med denna skörd, trädgårdens ”avkastning”, och samtidigt tar väl hand om sin trädgård kan man fortsätta leva så under lång tid. Men det går också, om man ger sig fan på det, att få ut mer än bara den årliga skörden genom konsumtion av trädgårdens ”kapital”. Till exempel hugga ner flera av träden i trädgården för att bygga sig ett lusthus. Problemet är att man då minskar avkastningen och till slut kan man inte längre leva på vad trädgården ger.

Festen fortsätter trots varningar

Sedan 1970-talet knaprar vi för varje år som går på naturens kapital. Vi överutnyttjar resurserna på ett sätt som är helt ohållbart i längden. Det är knappast någon nyhet. Många är väl medvetna om detta, ändå har denna trend fortsatt och till och med accelererat. Med jämna mellanrum har nya ansatser gjorts för att varna för utvecklingen. I början av 1970-talet pratade man om ”tillväxtens gränser” utifrån det stora forskningsprojekt som initierades av den globala tankesmedjan Romklubben. I projektet tog man hjälp av den tidens mest avancerade datateknik och fick fram modeller som visade på en samhällelig kollaps under 2000-talet om trenderna skulle fortsätta.[i] På 1980-talet kallade William Catton den ohållbara resursförbrukningen för ”overshoot” i sin berömda bok med samma namn. Catton menade att människan förr eller senare skulle tvingas att anpassa sig till planetens bärförmåga (”carrying capacity”) – förmodligen på ett högst brutalt sätt om inte kursen snabbt lades om.[ii]

På 1990-talet blev det populärt att prata om ett växande ”ekologiskt fotavtryck”, ett mått på hur stort ekologiskt utrymme någon tar i anspråk. Det var detta som ledde till varningarna om att en planets resurser inte räcker till om alla anammar den rika befolkningens livsstil.[iii]

Och i våra dagar arbetar ett forskarteam lett av Johan Rockström vid Stockholm Environment Institute med konceptet ”planetens gränser”. Dessa forskare kartlägger gränserna för hur stora påfrestningar olika delar av naturen klarar av utan att biosfären kastas in i helt nya – och potentiellt livsfarliga – tillstånd.[iv]

Varje tids förklaringsmodell – från tillväxtens gränser till planetens gränser – har pekat på dilemmat med att vilja äta mer än man har. I världens hittills dyraste filmproduktion, James Camerons Avatar från 2009, utgjorde faktiskt detta dilemma grundstoryn. Filmen utspelar sig 150 år in i framtiden då mänskligheten fortfarande håller liv i sin glupande resursaptit – genom att exploatera andra planeter.

Visserligen finns det de som drömmer om att nya tekniska landvinningar ska göra sådana rymdresor möjliga även för oss, men allt tyder ändå på att min magkänsla i längden kommer att visa sig riktig: det finns bara en planet och vi kommer att bli tvungna att anpassa oss till dess gränser.

Man kan grovt dela in dessa gränser i två grupper. De gränser som avgör hur mycket av resurserna som vi kan använda och de som handlar om hur mycket avfall som naturen kan absorbera.

Peak everything

Den första gruppen skulle med ett populärt begrepp kunna döpas till ”peak everything”. Här kan man stoppa in allt sådant som kommer att nå sin ”peak”, sin maxproduktion, under den första halvan av tjugohundratalet och därefter bli allt mer svåråtkomligt: färskvatten, vissa mineraler, uran, kol och gas för att nämna några av de viktigaste. Den mest avgörande råvaran som kommer att ”peaka” är tveklöst oljan. Det går inte att nog understryka hur viktig denna ändliga resurs är och har varit för det industriella samhället. Det amerikanska energidepartementet har kallat oljan för ”civilisationens livsnerv” och syftar då på alla de transporter av människor och varor som utgör grundstommen i världsekonomin.[v] Över 90 procent av dessa transporter görs möjliga tack vare den koncentrerade energin som oljan bär på.[vi] Skulle detta civilisationens blodomlopp strypas hade det bara tagit dagar innan matbutikernas hyllor gapat tomma och de flesta arbetsplatser ödelagts.[vii]

Nu lär varken oljan eller någon annan resurs försvinna över en natt, men eftersom dagens ekonomiska system förutsätter en ständigt ökande mängd energi och resurser räcker det att tillgången på en viktig resurs minskar för att stora problem ska uppstå. För oljans del är detta trendbrott, peak oil eller oljetoppen som det brukar kallas, nära förestående. Om det inte redan har skett. Enligt Internationella Energiorganet, IEA, nådde den vanliga råoljan sin topp redan år 2006. Sedan dess sjunker produktionen med omkring sju procent varje år. Än så länge har detta produktionsfall kunnat kompenseras genom att ersätta oljan med flytande naturgas liksom den olja som tvättas fram ur oljesanden i Kanada och Venezuela. Men för att fortsätta skjuta ett fall i oljeproduktionen på framtiden krävs att ofantliga mängder ny olja hittas. Under de närmaste 25 åren behöver oljebolagen springa på nya oljefält motsvarande fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Och det på en planet som finkammats på det svarta guldet i åtminstone ett halvt sekel.[viii]

Som IEA uttrycker det: ”den billiga oljans era är över”. Eftersom några substitut till oljan som kan skalas upp i tillräckliga volymer inte existerar lär ekonomin behöva anpassa sig till den gräns för hur mycket billig energi som finns tillgänglig. Och även om en ny lika billig, koncentrerad och lättanvänd energikälla som oljan mot förmodan skulle hittas väntar en rad andra kritiska resursgränser i kulisserna.

Klimatkollapsen

Den andra gränsen – den som handlar om hur mycket naturen kan absorbera – är på många sätt baksidan av myntet. Att vilja använda mer resurser än vad som återskapas är ett problem i sig, men resursförbrukningen får samtidigt konsekvenser genom det som blir kvar när resurserna är förbrukade. Världens industriella livsmedelssystem är exempelvis helt beroende av att det bryts fosfor till konstgödsel. Eftersom fosfor är en ändlig resurs som förväntas sina inom de närmaste decennierna kommer det att bli en utmaning att hålla liv i det industriella jordbruket framöver. Men fosforn är också ett problem när den använts färdigt i jordbruket och därefter, via avloppsrör och gödselstackar, letar sig ner i sjöar och hav där den bidrar till övergödning.[ix]

På samma sätt är utsläppen av koldioxid baksidan av den fossila energianvändningen. Klimatsystemet kan bara hantera en viss mängd av den överskottsenergi som är följden av den förstärkta växthuseffekten. När temperaturen stiger rubbas balansen på planeten, ett faktum som numera kan observeras med blotta ögat på många håll i världen. De senaste årtiondenas framtidsvarningar har blivit dagens verklighet. Kanske är det rentav så att 2010-talet kommer att indikera övergången från varningar till konstateranden. Den globala klimatrörelsens nestor, amerikanske författaren Bill McKibben, skriver i sin senaste bok Eaarth. Making life on a tough new planet att jorden efter 150 år av mänsklig klimatpåverkan inte längre är vad den varit. Den är ny plats och behöver därför ett nytt namn, menar McKibben. Han föreslår ”Eaarth”, på svenska skulle det kunna bli ”Joorden”.[x]

För jordbrukarna i Marocko som sett 80 procent av sina odlingar torka bort i hettan eller de pakistanier som sommaren 2010 såg sina hem sköljas bort i översvämningar är jorden utan tvekan en ny plats. För den som bor i Sverige ligger klimatkatastrofen ännu en bit in i framtiden. Men framtiden kommer samtidigt snabbare än vad många tidigare trott. Medan politiker över hela världen gläds åt att ha satt upp ett mål om att hålla temperaturhöjningen under två grader ångar klimatförändringarna på mot fyra grader och mer. Det är enligt en regeringsrapport från brittiska Met Office (motsvarigheten till Sveriges SMHI) en stor sannolikhet att planeten har värmts upp med fyra grader – fem gånger mer än i dag – redan år 2060.[xi] Vilket innebär att tvågradersvallen kommer att sprängas långt innan dess. De tafatta försök som hittills gjorts för att undvika denna utveckling har inte varit till någon nytta. Tvärtom har utsläppen accelererat sedan Kyotoprotokollet kom till 1997. Vilket innebär att även om utsläppen skulle nå sin topp år 2015 – vilket verkar politiskt omöjligt – skulle minskningstakten därefter behöva vara fem procent årligen. Det kanske inte låter så mycket, men man kan då påminna sig om att när Sovjetunionen kollapsade i början 1990-talet och dess industri gick ner på sparlåga lyckades man åstadkomma en årlig utsläppsminskning på just fem procent. Om utsläppskurvorna börjar vika av nedåt först år 2020 – något mindre politiskt omöjligt – behövs en årlig minskningstakt på nio procent. Alltså nästan två Sovjetkollapser globalt. Varje år.[xii]

Inte konstigt att det är så svårt att göra seriös politik av klimatfrågan. Vilken ledande politiker vågar knysta något om att produktionen och konsumtionen kanske behöver minska i stället för att öka?

James Hansen, en av världens främsta klimatforskare, skrev för ett par år sedan en rapport om “vetenskaplig tystlåtenhet”. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt den obekväma sanningen om läget för planeten.[xiii] Den saken har definitivt förändrats sedan dess. Ledande klimatforskare är i dag ytterst tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna – om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – duckar de flesta för.

Det hjälper inte att hävda att Sverige är ett globalt föredöme. Våra nationella utsläppskurvor må minska (om man inte räknar med flyg och sjöfart), men tittar man på handelsbalansen för koldioxidutsläpp avslöjas det att Sverige är ett av de länder som varit bäst på att outsourca sina utsläpp till andra länder. Vi konsumerar mer än någonsin, men låter andra stå för produktionen och tillhörande utsläpp.[xiv]

Vad gäller Sveriges ekologiska fotavtryck gör vi ett övertramp motsvarande ett par planeter.[xv] Det skulle alltså krävas ett antal extraplaneter om hela jordens befolkning levde som vi gör i Sverige.

Ny teknik – räddare i nöden?

Så hur ska man hantera detta dilemma? Hur ska vi lära oss att leva på en planet?

Den dominerande politiska strategin, ekomodernismen, är att undvika de svåra frågorna genom att förlita sig på att utvecklingen av ny teknik ska bryta sambandet mellan det moderna samhällets livsstil och ohållbar resursförbrukning. Med tanke på att utnyttjandet av naturresurser har dubblerats de senaste femtio åren[xvi] – en enastående teknikutveckling till trots – får man nog invänta ett mirakel. Men strategin är ändå populär eftersom den ger möjlighet att verka engagerad för planetens väl utan att man behöver föreslå några genomgripande förändringar av vare sig ekonomins och samhällets uppbyggnad eller folks beteende.

Som allt fler börjar inse är det riskfyllt att kallt räkna med ny teknik som problemlösare. Dessutom är det inte längre bara en fråga om att undvika framtida kriser utan att hantera kriser som nu är oundvikliga. Exempelvis en peak oil-chock de närmaste åren, vilket en lång rad rapporter från forskarvärlden, militära organisationer, enskilda länder och näringslivsgrupper varnar för.[xvii]

Att lära sig leva på en planet kan komma att bli en högst kaotisk lektion.

I den färska rapporten Common Cause [xviii], som givits ut av Världsnaturfonden i Storbritannien tillsammans med bland andra Friends of the Earth och Oxfam, ställs hela denna dominerande politiska strategi på ända. Där konstateras inledningsvis att människor inte nödvändigtvis tar rationella beslut bara för att de ges en viss information, snarare styrs vi av våra värderingar och vår identitet. Omfattande psykologisk forskning visar att folk lätt tar till sig information som bekräftar deras identitet och värderingar, medan annan information filtreras bort. Det spelar därför inte så stor roll hur passionerat en politiker talar om ”vår tids ödesfråga” ifall de föreslagna åtgärderna krockar med medborgarnas värderingar.

Dessa värderingar delar psykologerna in i inre (”intrinsic”) och yttre (”extrinsic”). De inre har att göra med sådant som känsla av samhörighet, vänskap och familjerelationer. De yttre handlar främst om social status, materiell rikedom, ekonomisk framgång och makt.

Vi föds inte med våra värderingar, de formas av vår omgivning. I dagens konsumtionsinriktade och individualistiska samhälle är vi bombarderade med signaler som oftast stärker de yttre värdena på bekostnad av de inre. Det blir därför allt svårare att driva genom politiska reformer som inte handlar om att exempelvis ge folk mer pengar i plånboken. Såväl gröna politiker som miljörörelsen har många gånger själva stärkt dessa signaler genom att tala till de yttre värderingarna i sina kampanjer: Köp en ”miljöbil” så tjänar du pengar och framstår som mer ”klimatsmart”. Satsa på förnyelsebar energi så blir svensk industri mer konkurrenskraftig och vi ökar tillväxten.

Sådana satsningar kanske kan ge kortsiktiga vinster, men när de yttre värderingarna på detta sätt stärks undergrävs möjligheterna att föra en politik som handlar om annat än plånboksfrågor och att elda på tillväxten. I ett sådant samhälle framstår förslag om till exempel sänkt arbetstid som ett hot mot privatekonomin snarare än något som ger mer tid för familj och vänner.

En av de inre värderingar som tryckts tillbaka är förmågan att känna samhörighet med och bry sig om sådant som är större än en själv (”bigger-than-self values”). Det kan vara sådant som att vilja bekämpa global fattigdom eller att stärka de mänskliga rättigheterna, men också att ha ett engagemang för miljön. En person med starka inre värderingar har lättare att se sig själv som en del av naturen, hen har en större vilja att bevara biologisk mångfald, orörda skogar, ett stabilt klimatsystem och så vidare. Av detta skäl, menar Common Cause-rapporten, kallar resurs- och klimatkrisen på inget mindre än ett kulturellt skifte – från ett betonande av yttre värderingar till inre. Det är en förutsättning om folk ska vilja ha de förändringar som behövs för att skapa ett verkligt hållbart samhälle.

Omställning underifrån

Historiskt sett har miljöorganisationer och gröna partier varit den viktigaste bäraren av de värderingar som klassas som inre. Ekologisk hänsyn har satts före hänsyn till den kapitalistiska ekonomin. Man har främjat kortare arbetstid och möjligheter för människor att utvecklas utan krav på ekonomisk lönsamhet. Likaså har det funnits ett starkt engagemang för lokalsamhället och dess betydelse för organiseringen av ett hållbart samhälle. Här har också insikten odlats om att decentraliserade och småskaliga satsningar ofta är de mest hållbara, även om de saknar den statusfyllda lyskraften hos centraliserade och storskaliga satsningar.

I dag är detta inte lika givet. Kombinationen av klimatkrisens skriande behov av djupgående systemomställning och ett ekonomistiskt och konkurrensinriktat samhälle har lockat fram nya politiska budskap. Som förhoppningen om att med hjälp av tekniklöften kunna undvika stora livsstilsförändringar och samtidigt tilltala befolkningens yttre värderingar.

Men frågan är om det är en strategi som kommer att hålla i längden? Det är inte bara delar av miljörörelsen som har börjat tveka, intresset för ett radikalt annorlunda sätt att tackla resurs- och klimatkrisen har också fött nya initiativ. Ett vitalt exempel är den omställningsrörelse som startade i Storbritannien för några år sedan och som i dag har etablerat sig i hundratals städer världen över. I Sverige finns rörelsen representerad på ett 70-tal orter.

Det intressanta med omställningsrörelsen och liknande initiativ är att deras vision av framtiden bekräftar inre snarare än yttre värderingar. De är tillväxtkritiska, de föreslår inga grandiosa infrastruktursatsningar, de hävdar inte ens att folk kan fortsätta leva sina liv lika bekvämt som i dag. I stället betonar de det positiva i att vara del av ett spännande förändringsarbete. Projekt som går ut på att odla mer mat lokalt säljs inte in med plånboksargument utan lanseras som ett sätt att öka gemenskapen i lokalsamhället och tillfredställelsen i att vara mer självförsörjande. Småskaliga satsningar på förnyelsebar energi är inte något som i första hand görs för att skapa mer jobb, utan ett sätt att göra samhället mindre sårbart i tider av energikris.

Än så länge har inte dessa initiativ gjort några omfattande avtryck i samhället i stort. Men om strategin visar sig fungera i liten skala. Skulle den i så fall gå att skala upp i större? Kan den rentav gjuta nytt mod i den gröna rörelsen?

Jag hoppas det. Och jag tror också att även om denna strategi inte räcker för att avstyra en ekologisk katastrof så innebär varje steg i denna riktning att samhället står lite bättre rustat. I längden är trots allt en djupgående systemförändring oundviklig. Det finns bara en planet.

David Jonstad

Texten ingår i antologin Tänk grönt (Premiss förlag)

Fotnoter:


[i]                            Meadows, Dennis, Donella Meadows, Jorgen Randers och William Behrens III (1972), Tillväxtens gränser, Bonniers

[ii]                           Catton, William R. (1980), Overshoot. The Ecological Basis for Revolutionary Change, Illinois

[iii]                          Rees, William E. (1992), ”Ecological footprints and appropriated carrying capacity: what urban economics leaves out”, Environment and Urbanisation 4 (2): 121–130

[iv]

[iv] Rockström, Johan, Will Steffen, Kevin Noone et al (2009), ”Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity”, Ecology and Society vol. 14, nr 2, artikel 32

[v]                           Hirsch, Robert L. (2005): Peaking of world oil production. Impacts, mitigation & risk management, rapport till amerikanska energidepartementet

[vi]                          IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[vii]                         Simms, Andrew (2008), Nine Meals from Anarchy. Oil dependence, climate change and the transition to resilience, New Economics Foundation

[viii]                        IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[ix]                          Cordell, Dana, Jan-Olof Drangert och Stuart White (2009), ”The story of phosphorus: Global food security and food for thought”, Global Environmental Change, vol 19, nr 2, maj 2009, s. 292–305

[x]                           McKibben, Bill (2010), Eaarth. Making life on a tough new planet, Times Books

[xi]                          Adam, David (2009), ”Met Office warns of catastrophic global warming in our lifetime”, The Guardian 28/9 2009

[xii]                         Anderson, Kevin och Alice Bows (2008), ”Reframing the climate change challenge in light of post-2000 emission trends”, Philosophical Transactions of the Royal Society, nr. 366, s. 3863–3882

[xiii]                        Hansen, James (2007), ”Scientific reticence and sea level rise”, Environmental Research Letters nr 2, april–juni 2007

[xiv]                         Davis, Steven J. och Ken Caldeira (2010), ”Consumption-based accounting of CO2 emissions”, PNAS 2010, 107 (12) 5687–5692

[xv]                          WWF (2010), Living Planet Report 2010, WWF

[xvi]

[xvi] Ibid.

[xvii]

[xvii] Se exempelvis Smith, Clint (2010), The next oil shock?, Parliamentary Library (Nya Zeelands parlament); Bundeswehr Transformation Center (2010), Peak oil. Sicherheitspolitische Implikationen knapper Ressourcen, Bundeswehr Transformation Center; United States Joint Forces Command (2010), Joint Operating Environment, United States Joint Forces Command 2010; Lloyd’s (2010), Lloyd’s 360° Risk Insight: Sustainable energy security. Strategic risks and opportunities for business, Lloyd’s/Chatham House 2010; Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security (2010), The Oil Crunch. A wake-up call for the UK economy, Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security;

[xviii]                       Crompton, Tom (2010), Common Cause. The Case for Working with our Cultural Values, WWF UK, Oxfam, Friends of the Earth, Campaign to Protect Rural England, Climate Outreach and Information Network

Klimatförändringarna sätter stopp för säker kärnkraft

SVT DEBATT | ”Världen är på väg in i en djup energikris. En lång rad tunga organisationer, däribland den amerikanska försvarsmakten, spår att tillgången på billig olja drastiskt kommer att minska inom det närmaste årtiondet. Det vill säga, det kommer att uppstå brist på den energi som är en förutsättning för såväl nödsystem som möjligheterna att begränsa skadorna av ett kärnkraftshaveri.” Det skriver Klimatmagasinet Effekts chefredaktör David Jonstad.

Det som skrämmer mig mest med kärnkraftsanhängare är att de är så säkra på säkerheten. Deras näst intill religiösa tro på att komplexa högteknologiska system är bra och säkra i sig, just för att de är så högteknologiska och komplexa. Man förutsätter också att människan har förmågan att i alla situationer – även de som ligger en bit in i framtiden och som vi inte vet något om – kommer att kunna hantera dessa komplexa system utan stora risker för andra.

Anhängare av kärnkraft tar såklart med i beräkningen att teknik av alla slag kan sluta fungera av olika skäl, men räknar då med att något reservsystem kickar in i dess ställe.

När tsunamivågen rullade in över kärnkraftverket Fukushima i Japan och slog ut kylsystemet stod inte mindre än tretton dieseldrivna reservaggregat redo att hantera situationen – samtliga aggregat havererade. Och så visade det sig (igen) att kärnkraften inte är så säker trots allt – när det oförutsedda inträffar.

Författaren Nassim Nicolas Taleb kallar fenomenet för en svart svan. Den oförutsedda händelsen som ingen räknat med och som därmed ingen hade förberett sig på.

I världen finns 442 kärnkraftverk, de flesta ligger – precis som Fukushima – väldigt nära havet.

Inom de närmaste decennierna kommer klimatförändringarna att orsaka kraftigare stormar, fler översvämningar, högre havsnivåer, mer skogsbränder och ett dussin andra händelser som är konsekvensen av ett klimatsystem ur balans.

Samtidigt tyder det mesta på att världen är på väg in i en djup energikris. En lång rad tunga organisationer, däribland den amerikanska försvarsmakten, spår att tillgången på billig olja drastiskt kommer att minska inom det närmaste årtiondet. Det vill säga, det kommer att uppstå brist på den energi som är en förutsättning för såväl nödsystem som möjligheterna att begränsa skadorna av ett kärnkraftshaveri.

Utöver det finns många andra skäl till att framtiden förmodligen inte kommer att bli så som många räknar med – särskilt inte kärnkraftsanhängarna.

Inget kan försvara de enorma risker som kärnkraften utsätter vårt samhälle för, men man skulle åtminstone kunna ha en viss förståelse om det plötsligt dyker upp svarta svanar. Det är dock inte fallet nu. Riskerna med kärnkraften är väl beskrivna. För fyra år sedan varnade seismologer i Japan att den katastrof som nu inträffar i de japanska kärnkraftverken var högst trolig på grund av jordbävningar. Man påpekade också att såväl industrin som regeringen kraftigt underskattade de stora riskerna.

På samma sätt finns gott om varningar för hur sårbart vårt samhälle är, särskilt med tanke på hur oviss framtiden är. Det gäller inte bara kärnkraftsanläggningarna utan många av de högteknologiska system som vi har gjort oss beroende av. Minns exempelvis vad vulkanmolnet från Eyjafjallajökull gjorde med Europas flygtrafik våren 2010.

Världen kan vara glad att katastrofen denna gång inträffar i ett land och i en tid där det än så länge finns resurser att i viss mån situationen. Det är inte säkert att så är fallet nästa gång.

David Jonstad

Publicerad på SVT Debatt, 14 mars 2011

Den mörka optimismen

EFFEKT | De utmålas som de som har gett upp hoppet och anklagas för att passivisera. Effekt har mött en av upphovsmännen bakom projektet Dark Mountain, som menar att det är dags för den politiskt inriktade klimatrörelsen att få sällskap av en kulturell gren.

Bara namnet slår an en mullrande mollton: The Dark Mountain Project. I manifestet – döpt till Uncivilisation – som lanserade projektet ljöd den där molltonen bakom varje rad när det publicerades sommaren 2009:

Så finner vi oss själva, alla tillsammans, stående med darrande ben på tröskeln till en förändring så omfattande att vi omöjligt kan bedöma den. Ingen av oss vet åt vilket håll vi ska titta, men alla aktar sig för att titta nedåt. [ … ]

Vår fråga är: vad skulle hända om vi tittade ner över kanten? Är det så illa som vi föreställer oss? Vad skulle vi se? Skulle det rentav kunna vara bra för oss?

Vi tror att det är dags att titta ner.

Upphovsmännen Paul Kingsnorth och Dougald Hine har båda en bakgrund i miljörörelsen. Paul Kingsnorth var fram till 2008 redaktör på The Ecologist (en brittisk motsvarighet till Effekt, modell större). Precis som så många andra oroades de över alla djupgående problem som världen står inför, inte minst klimatkrisen. Men de fann det upphetsade talet om att ”rädda planeten” allt mer ihåligt. Som om alla dessa problem skulle kunna tacklas med en uppsättning fiffiga lösningar; att det industriella kapitalistiska samhället plötsligt skulle kunna göras ekologiskt och socialt hållbart, med ny teknik och globala avtal. Dark Mountain Project blev stridsropet för en kulturell rörelse för de som vill prata om den verkligt obekväma sanningen, det som Uncivilisation-manifestet benämner ”slutet på världen så som vi känner den”.

Mottagandet var minst sagt blandat – och dessutom motsägelsefullt. Många blev förbannade och tolkade det som ett tecken på att ha gett upp hoppet.

– Folk översatte det vi skrev som apokalyptiskt. Vi kallades domedagsprofeter, nihilister, pessimister, säger Paul Kingsnorth. Men den vanligaste reaktionen vi fick var: ”Tack, det här ger mig hopp!” Folk tilltalades av projektet eftersom de inte längre ville låtsas att allt som måste göras faktiskt kommer göras och att det kommer att fungera. När du slutar låtsas så blir du befriad att faktiskt tänka på vad du kan göra och vad problemet verkligen är.

I slutet av maj i år, ett knappt år efter att manifestet getts ut, har jag åkt till den lilla byn Llangollen i norra Wales. Här är Uncivilisation i full gång, i form av en festival. Gissningsvis är det den första festivalen i historien tillägnad nedgången för en civilisation. Närmare femhundra personer har kommit för att under tre dagar i byns konferenscenter göra verklighet av ambitionen bakom stridsropet.

Om manifestet gick i moll går festivalen i dur. Dougald Hine och Paul Kingsnorth strålar av glädje och entusiasm. De hade inte räknat med att deras initiativ skulle mötas av ett så stort gensvar. Särskilt inte med tanke på den hårda kritik som de har fått utstå under året som gått.

– Folk har väldigt lätt att föreställa sig att framtiden kommer att bli ungefär som i dag, fast med lite förbättrad teknik. Folk har också väldigt lätt att föreställa sig ett Hollywood-total-kollaps-scenario där alla dör, som i Cormac McCarthys Vägen eller någon Zombie-apokalyps-film. Vår poäng är att däremellan finns det som händer när en civilisation kollapsar, när den genomgår en nedgång och faller isär, vilket förmodligen tar ett par decennier eller till och med sekel.

Det är detta mellanläge som Dark Mountain försöker fylla med ett kulturellt innehåll. Festivalen är en början. Här uppträder ett tjugotal artister och band, författare och poeter samtalar på scen, det hålls workshops i improvisationsteater.

– Se dig omkring i litteraturen, poesin, filmvärlden och så vidare. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av nedgång. Det finns nästan ingen som skriver om det. Inte inom mainstream i varje fall. Det vill vi ändra på, säger Paul Kingsnorth.

I samband med festivalen släppte Dark Mountain sin första antologi. Ett fyrtiotal författare och bildkonstnärer medverkar med en brokig samling verk. Vissa är subtila och poetiska, andra mer politiska och rakt på sak. Paul Kingsnorth och Dougald Hine har visserligen betonat att Dark Mountain är en kulturell rörelse, men ofrånkomligen har de avkrävts politiska svar.

– Det vi inte har är de stora lösningarna. Vi säger inte ”här är fem saker du måste göra för att leva bättre”. Vilket inte betyder att det inte finns saker att göra, det gör det. Men det är olika för olika människor i olika samhällen. Själv tror jag att det viktigaste man kan göra på ett politiskt socialt plan är att bygga resiliens i lokalsamhället, snarare än att kampanja för att få regeringen att sätta upp fler vindkraftverk. Vilket dock inte behöver vara fel i sig, säger Paul Kingsnorth.

(Resiliens betyder ungefär: förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar).

Men han skakar på huvudet åt dem som hävdar att saker och ting löser sig – om alla bara kampanjar lite hårdare, lite snabbare. Och att det är det enda rätta att göra.

– Miljörörelsen måste säga det, vad ska de annars säga? Likväl är det ett binärt tänkande – antingen gör du alla de här sakerna, eller så ger du upp och låter världen dö. Men du kan inte kampanja mot hela det ekonomiska systemet och allt kulturellt som är inbäddat i det, på en global nivå, på väldigt kort tid, med demonstrationer, upprop och aktioner. Det är inte effektivt. Och om du inte gör det, vad ska du göra då? Det är det som Dark Mountain handlar om.

Att säga att det nuvarande systemet inte kommer att överleva är en sak. Att kritisera miljörörelsen är en annan. Det är en rörelse som ofta slipper kritik, särskilt från de egna leden. Och kanske är det så att Dark Mountain har kommit åt en öm punkt. Paul Kingsnorth menar att miljörörelsen har genomgått en förändring de senaste tio åren som få har noterat. Det centrala begreppet ”hållbarhet” har skiftat betydelse, gradvis och troligen obemärkt även inom rörelsen själv. Förr betydde hållbarhet att man skulle upprätthålla och försvara den naturliga biosfären i vilken människan ingår. Men när miljörörelsen i dag pratar om hållbarhet, säger Paul Kingsnorth, handlar det snarare om ”att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, utan att förstöra alltför mycket av det så kallade ’naturkapitalet’”.

I essän ”En tillfrisknande miljöväns bekännelser” i Dark Mountainantologin skriver Kingsnorth syrligt att miljökampen (”environmentalism”) av i dag är: ”en teknisk utmaning; en problemlösande uppfinning för människor som vid anblicken av en stormig bergstopp en klar vinterdag inte får känslan av något vidunderligt utan tänker på den outnyttjade potentialen för förnyelsebar energi. Den handlar om att rädda civilisationen från konsekvenserna av sina egna handlingar; ett desperat försök att hindra Gaia från att hicka till och sopa bort våra kaffekedjor och bredbandsuppkopplingar. Den är vårt sista hopp.”

En som provocerats av Dark Mountain är George Monbiot, en av Storbritanniens mest tongivande klimatdebattörer. Han och Paul Kingsnorth är visserligen goda vänner, men det har inte hindrat dem från att drabba samman i The Guardians spalter så att gnistorna yrt. George Monbiot finns också med på scenen under Uncivilisationfestivalen där han förklarar att han delar Dark Mountains uppgivenhet men att han anser att de underskattar systemets överlevnadsförmåga. ”Kriser kommer och går, men det kapitalistiska systemet består.” Därför dröjer kollapsen och när den väl sker lär planeten vara totalt sabbad. Av det skälet måste vi anstränga oss än mer för att radikalt lägga om kursen, menar Monbiot. Det är det enda som kan rädda oss från den massdöd som vi är garanterade om vi ger upp.

Intressant nog skrev George Monbiot nyligen en artikel inför klimatmötet i Cancún där han låter betydligt mindre säker: ”Vi tillät oss själva att tro att med lite påtryckningar och protester så skulle det någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det gör det inte”. Så vad gör vi nu? frågar han sig. ”Det enda jag vet är att vi måste sluta drömma om ett institutionellt svar som aldrig kommer att bli till, och i stället konfrontera en politisk verklighet som vi har försökt att undvika.”

Vilket det politiska svaret blir kan inte Dark Mountain säga, det är som sagt ingen politisk rörelse. De tycker att initiativ som Transition Towns (i Sverige: Omställningsrörelsen) sköter det politiska bättre. Men allt är inte politik och det finns enligt Paul Kingsnorth ett behov av att hantera de svåra existentiella frågorna, som vårt samhälles rädsla för döden. Vilket inte alltid är vad folk vill prata om.

– Vi har kommit till en punkt där vi liksom petar på folk och säger: ”kolla på det här!” Det tenderar att göra vissa lite sura ibland, medan andra tycker att det är väldigt inspirerande och intressant. Antingen är vi galna, eller så är vi bara före vår tid.

Ibland måste man säga sådant som folk inte vill höra, menar Paul Kingsnorth. Det finns inget annat sätt att komma runt det. Att, som miljörörelsen gör, sockra budskapet för att få folk att svälja det må vara lockande, men det är inte den väg som Dark Mountain har valt.

Ändå kan man ana ett frö av nytt hopp i Uncivilisation-manifestet. Bland de i sista raderna görs ett försök att gjuta mod i läsaren:

”Slutet på världen så som vi känner den är inte slutet på världen tvärt stopp. Tillsammans ska vi finna hoppet bortom hoppet, vägen som leder till den okända världen framför oss.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 6 2010

Vår tillväxt är oekonomisk

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofal när planeten säger stopp. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste därför problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen, skriver bland andra Johan Olsson, Anders Wijkman och Birger Schlaug, nätverket Steg 3.

Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta innebär ökande volymer av allt ifrån bilar och flygplan till datorer, mobiltelefoner, kläder och livsmedel. Var och en förstår att detta är ohållbart eftersom en sådan tillväxt är helt beroende av en ökande omsättning av energi och råvaror – från ändliga resurser men också från ekosystemen. Därför måste vi nu ha en seriös politisk diskussion om tillväxten.

Pressen på ekosystem som tropiska skogar, odlingsmark, färskvatten och fiskebestånd är redan för hög. Forskningsrapporter – som till exempel Millennium Ecosystem Assessment (MEA) – har visat att vi redan överskrider planetens hållbara gränser. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen utnyttjas över sin långsiktiga förmåga. Detta är ohållbart.

Den amerikanska försvarsledningen säger i en färsk rapport att peak oil – den tidpunkt då upptaget av olja når sin maxnivå – antas inträffa före 2015. Redan då kan vi alltså ha ett stort gap mellan efterfrågan och utbud på olja med dramatiska konsekvenser.

Miljövinsterna äts upp

Många har länge trott – eller hoppats – att den ekonomiska tillväxten skulle kunna göras grön eller hållbar. Den senaste forskningen visar hur svårt detta är. De vinster som hittills gjorts av att effektivisera resursanvändningen har till största delen ätits upp genom att ekonomierna fortsatt att växa.

Därför ter sig den rådande ekonomiska tillväxtmodellen allt mer problematisk. Nackdelarna av tillväxten överstiger nu fördelarna i många länder. Tillväxten i de redan rika länderna har blivit oekonomisk – den skadar mer än vad den bygger upp. Tydligast kan vi se det i klimatförändringarna och i de snabbt ökande skadorna på våra viktigaste ekosystem. Men även andra tecken börjar visa sig.

Ökad konsumtion spelade en avgörande roll för den nuvarande ekonomiska krisen genom att tillväxtfrämjande avregleringar av de finansiella systemen och snabbt ökande privat skuldsättning drev på en ohållbar konsumtion. Ändå är målet för den återhämtning som nu sker densamma, att öka den materiella konsumtionen. Men vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofala klimat- och miljökonsekvenser när planeten säger stopp.

En majoritet av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Om vi menar allvar med alla människors rätt till en acceptabel levnadsstandard måste vi lämna utrymme för en materiell utveckling i dessa regioner. Det går inte ihop med idén att fortsätta att öka den materiella konsumtionen i den redan rika världen. De gemensamma globala utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt och vår konsumtion tar stora landarealer och naturresurser i fattiga länder i anspråk – resurser som de själva behöver för att förbättra sin levnadsstandard.

Vi är givetvis för fortsatt utveckling av mycket i samhället – som utbildning, teknik, kultur, kreativitet och omsorg om barn och gamla – men utveckling innebär inte nödvändigtvis tillväxt. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen.

Inget annat val

Vi är medvetna om att detta ställer oss inför problem. Det nuvarande ekonomiska systemet har gjort sig beroende av materiell tillväxt för att skapa jobb och finansiera välfärd. Men vi ser inget annat val än att kavla upp ärmarna och sätta igång en seriös diskussion om hur vi kan lösa dessa problem – några tänkbara lösningar kan skönjas redan på kort sikt.

Avvägningen mellan investeringar och konsumtion är helt central, liksom mellan privata och offentliga investeringar. En hållbar resursanvändning kräver inte bara höjda skatter på resursuttag – och sänkt skatt på arbete – utan också ändrade vanor. Företag måste få incitament att skapa långlivade produkter som går att uppgradera, reparera och återanvända. Med minskad konsumtion av varor kan vi också sänka arbetstiden. Det kan ge ett både rikare och resurssnålare liv. Varför är just 40-timmarsveckan så helig?

Att utmåla Sverige som en ekologisk förebild och ett bevis på att det går att förena konventionell ekonomisk tillväxt med minskad miljöpåverkan är en populär form av kreativ bokföring – Sveriges klimatpåverkan blir minst 25 procent högre om utsläppen av koldioxid bokförs där de konsumeras, i stället för där de produceras.

Nytt steg i samhällsutvecklingen

De politiker som är ovilliga att diskutera tillväxtfrågan frånhänder sig sitt ansvar. De misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Vi är övertygade om att en debatt om en annan modell för samhällsutvecklingen skulle engagera och gillas av många människor. Det handlar helt enkelt om ett nytt steg i samhällsutvecklingen. Om inte de politiska partierna förmår samtala om detta hamnar de vid sidan av debatten i en för framtiden helt avgörande fråga. I ett sådant läge vore nya partibildningar en logisk konsekvens.

Den brittiska regeringens hållbarhetskommission har vågat ta upp en sådan modell i boken Prosperity without Growth som nu debatteras livligt i flera europeiska länder. Vågar Fredrik Reinfeldt beställa en sådan svensk utredning om tillväxtens gränser?

Johan Olsson

initiativtagare till nätverket Steg 3

Anders Wijkman

fd Europaparlamentariker, rådgivare SEI

Birger Schlaug

samhällsdebattör

Kia Andreasson

kommunalråd

Stefan Edman

författare

Annika Carlsson-Kanyama

forskare

Christer Sanne

forskare och författare

Nina Björk

kulturskribent och författare

David Jonstad

chefredaktör för klimatmagasinet Effekt

Lennart Fernström

vd Fria Tidningar

Katarina Bjärvall

journalist och författare

Per Grankvist

journalist och författare

Steg 3 är ett nybildat nätverk som vill få igång en debatt om tillväxtens gränser och stimulera ett kreativt idéutbyte kring hållbara lösningar för framtiden (www.steg3.se).

Publicerad i Göteborgs-Posten 7 november 2010