I stället för förändring – ett storslaget skådespel

Att stanna upp och titta tillbaka brukar vara ett bra sätt att uppmärksamma förändringar. Nog har det hänt en del sedan det första numret av Effekt gavs ut hösten 2009, men det mest påtagliga är inte vad som har förändrats utan hur mycket som inte har gjort det. Faktiskt är det mesta i grunden oförändrat.

Essä ur sista numret av Klimatmagasinet Effekt, nr 3–4/2019

Det sätt som vi tacklar klimatet och andra ekologiska kriser på är i stort sett detsamma nu som då. Det upprepas – igen och igen – hur allvarligt läget är och vilka oerhörda samhällsförändringar som måste ske inom bara några år. Det sätts mål. Det jongleras med siffror och årtal. Det hålls möten. Det demonstreras. Det pratas innovationer och nytänk. Allt kretsar kring hur systemet ska kunna drivas vidare – fast med miljövänlig energi. Och under tiden svallar känslorna av ångest, skam och ilska.

Befinner man sig mitt i detta kan man kanske få intrycket att det faktiskt sker någon sorts framåtrörelse. Men det, vill jag hävda, är en illusion. Vårt sätt att hantera klimatkrisen är som ett skådespel som handlar om att vi hanterar klimatkrisen. Så att vi slipper det obekväma i att på allvar utmana de identiteter, de privilegier och den makt som de fossila bränslena har gett oss.

I en situation där våra möjligheter att påverka är så hopplöst små blir skådespelet en tillflyktsort. Där var och en själv kan välja att titta på som publik eller spela en roll som passar ens läggning: upplyst världsledare, ädel krigare, självuppoffrande klimatmunk, obekväm sanningssägare…

Det är inte någon vidare bra teater, men den innehåller i varje fall sådant som ett storslaget drama bör innehålla. Över hela föreställningen hänger det fruktansvärda hotet, mullrande som ett illavarslande åskoväder. Själva planetens framtid står på spel i denna strid mellan gott och ont. Karaktärer som Donald Trump är en stor tillgång i dramat. Trump är som en Sauron. Någon att hata och frukta, någon att mobilisera emot, någon att skylla på när det går åt helvete.

Greta Thunberg är som en Frodo. Den lika oväntade som självklara hjälten. Hon har, precis som Trump, skänkt ny näring åt dramat. Hon är dessutom äkta vara – ett fynd. Inte konstigt att så många av världens ledare omfamnar henne. De vill såklart att hennes bländande autenticitet ska öka deras trovärdighet när de med spelat patos säger sig ta klimathotet på allra största allvar och samtidigt gör allt i sin makt för att accelerera utsläppen genom att underblåsa konsumtionen.

Skådespelet är ett sätt att dölja hyckleriet.

Under tiden rullar det industriella dödsmaskineriet vidare tämligen opåverkat. Från scenen besjungs solcellerna som mänsklighetens hopp – i realiteten är det den fossila energin som byggs ut mest.

Mad Max
Medan klimatavtalet i Paris hyllas som en framgång fortsätter det industriella dödsmaskineriet att ånga framåt i full fart. Ungefär som i den galna apokalypsorgien Mad Max: Fury Road från 2015.

På 1960-talet beskrev den franska filosofen Guy Debord det som han kallade för ”skådespelssamhället” – där marknadsekonomin har fått en sådan makt över våra liv att den förvrider vår uppfattning av verkligheten. Hur något framställs blir mer verkligt än hur det verkligen är. Det leder till att vi gradvis börjar förväxla värde med synlighet, menade Debord och förutsåg därmed vår tids klimatpolitik – dominerad av symbolhandlingar med marginellt värde för annat än själva skådespelet. Inget område, skrev Debord, har i dag gått fritt från att transformeras utifrån den moderna industrins intressen.

Hans idéer var en viktig inspirationskälla bakom majrevolten i Paris 1968 och även om Debord hade en dyster syn på världen – där uppgivenheten hela tiden låg på lur – menade han att motstånd är något både nödvändigt och möjligt.

Frågan är vilken form av motstånd som eventuellt fungerar i dag och om man kan undvika att varken bli en del av skådespelet och hyckleriet eller sjunka ner i en uppgivenhet som till slut övergår i cynism?

En del idéer får man av litteraturprofessorn Sven Anders Johansson som förra året kom ut med boken Det cyniska tillståndet. Här finns ingen mask av käck optimism. Guy Debord citeras, det är rätt dystert och uppgivet, men bokens dagboksanteckningar präglas också av en frisk ärlighet. Johansson brottas med de känslor som uppstår när man betraktar världen så som den verkligen är.

Är det cyniskt att vara pessimist? Att inte tro att det är möjligt att upprätthålla vårt globala och liberala marknadssamhälle när det ställs inför hot i form av klimatförändringar, ekologisk utarmning, sociala klyftor, flyende människor och ekonomiska kriser? Även när vi är medvetna om konsekvenserna av det nuvarande samhällets sönderfall?

Eller är det verkligt cyniska att ägna sig åt den falska optimismen och att till varje pris bevara det rådande? ”En optimism som inte bär på något hopp om förändring, bara ett löfte om evig förstörelse”, som Johansson skriver och därmed sätter fingret på något av det som faktiskt fick oss att grunda Effekt från början: det störande politiska samförståndet att det nuvarande systemet i allt väsentligt är rätt sunt. Att systemet mest behöver förvaltas samt förbättras med diverse reformer – inte utmanas i grunden.

Har man en annan inställning är det lätt att känna sig knäpp och konstig. Med Johanssons ord:

”Berättigad misstro mot ett dysfunktionellt system patologiseras, medan systemets legitimitet stärks. Därför är det viktigt att inskärpa detta: cynism är systemet som det ser ut, inte subjektets sätt att överleva i det.”

En av ambitionerna med Effekt var att skapa ett utrymme där man inte skulle behöva känna sig knäpp för att man exempelvis ifrågasätter dogmen om ekonomisk tillväxt.

Sven Anders Johansson hämtar inspiration från de antika filosofer som ligger bakom ordet cyniker. Men ordet har med tiden både ändrat stavning och innebörd. Från början var man kyniker och tillhörde en filosofisk inriktning som handlade om något annat än att vara känslokall och likgiltig. Snarare gick det ut på att leva sant. Det vill säga, att ens tankar måste få konsekvenser för hur man lever sitt liv. Pratmakare som Platon hade kynikerna inget till övers för. De levde ett asketiskt och enkelt liv och genom detta manifesterade de sin filosofiska aktivism: att förändra världen genom att vända sig bort från den rådande ordningens ideal och leverne och visa nödvändigheten av ett annat liv.

Följer man denna filosofi är det självklart att vända sig bort från skådespelet, att varken spela med i det eller som publik ta det på allvar. En kyniker hade lätt kunnat peka på klimathotet för att visa upp ett bra exempel på klyftan mellan tanke och handling: I princip alla är överens om att temperaturhöjningen bör begränsas till åtminstone två grader. Men det är väldigt få i den rika delen av världen som är beredda att ta konsekvenserna av detta, vad som i praktiken skulle innebära en rejält sänkt materiell levnadsstandard.

Det är bara tack vare skådespelet som det ändå kan se ut som att det är möjligt att ta sig till en framtida plats där de accelererande klimatförändringarna har kunnat hejdas, utan att den rika världens bekväma livsstilar har påverkats i större utsträckning.

Men tänk om en sådan plats inte existerar? Och om det inte heller är möjligt att backa tillbaka till något som har varit?

Det är så den franske filosofen Bruno Latour beskriver vår situation i sin senaste bok Down to Earth. Hans liknelse är att vi är som passagerare på ett flygplan som satt kurs mot den där framtida platsen, tryggt förvissade om att komma fram. Men högt uppe i luften får vi höra en vettskrämd pilot meddela att flygplatsen vi är på väg till inte längre finns, och inte heller den vi startade ifrån.

Bokens franska titel är Oú Atterrir? – var ska vi landa? Precis som Sven Anders Johansson kretsar Latours tankar kring vår tids stora sammanlänkade frågor om klimat, migration och ojämlikhet. Situationen är något helt nytt för mänskligheten, slår Latour fast, särskilt som denna mänsklighet i dag är så enorm. ”Vi förstår inget av tomheten i dagens politik ifall vi inte kan greppa hur dagens situation i en så överväldigande utsträckning saknar motstycke”.

Hans förslag på hur man ska handskas med detta handlar om att överge de två dominerande polerna i dagens politiska landskap. Å ena sidan en högernationalism som vill återupprätta ett idealiserat förflutet, å andra sidan det liberala projektet med ökad globalisering och mer makt åt marknaden. Latour föreslår en tredje pol: det ”jordliga” (på engelska ”The Terrestrial”). Det är inte glasklart vad detta är, men om jag förstår honom rätt så handlar det om ett samhälle som har sin bas i det lokala, som är mer jordbundet, som utgår från platsens ekologi, människor, kultur och så vidare. Fast utan de exkluderande drag som förknippas med traditionella lokalsamhällen: etnisk homogenitet, slutenhet och nostalgi. ”Det jordliga är designat för att skilja ut sig genom att öppna upp sig själv”, skriver Latour, och skälet är att oavsett om det blir en nödlandning eller en kraschlandning kommer resultatet bli stora omflyttningar av människor.

Det är måhända inte så nya tankar för många av oss som läser Effekt, men det säger något när de formuleras av en av samtidens mest berömda tänkare, en akademiker som tidigare mest ägnat sig åt invecklade teorier långt ifrån något så handfast som jorden.

Allt detta är gott och väl, men som Marx sa: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Frågan är dock inte huruvida det går att förändra världen, alltså om det är möjligt att göra motstånd mot en destruktiv utveckling. Frågan är i vilken utsträckning det kan ske. Skälet till att så många i dag upplever hopplöshet och uppgivenhet, besvikelse och frustration, tror jag beror på orealistiska förväntningar vad gäller våra möjligheter till förändring.

Kanske är det att vi konsumerar så mycket storslagna berättelser – där den enskildes mod får det otroliga att ske – som gör att vi förväxlar drama med verklighet. Men det torde stå klart att de krafter som har släppts lös i biosfären och världssystemet är så ofantliga att det ens i teorin är svårt att föreställa sig hur man ska kunna tygla dem. Och även om det vore teoretiskt möjligt så finns det psykologiska, sociala, ekonomiska och inte minst fysiska hinder som gör det praktiskt omöjligt.

Det kan vara värt att påminna sig om att vid stora samhällsförändringar i historien har människor sällan varit särskilt proaktiva. Det vanliga är att vi reagerar på drastiskt förändrade situationer som uppstår bortom vårt direkta inflytande.

Världens öde kommer sannolikt inte att avgöras på FN-möten, på gator och torg eller i parlamenten. Inte heller kommer det att avgöras av ingenjörerna eller av nya konsumtionsmönster. Klimatförändringarna och den ekologiska förstörelsen kommer att hejdas först när det industriella maskineriet bromsar in eller helt stannar av. Och det lär ske genom ett haveri, inte genom en medveten och kontrollerad tvärnit.

Det här är skälet till att jag nuförtiden surfar mindre på nyhetssajter som berättar vad som sker med klimat och miljö, och desto mer på sajter som bevakar ekonomin. För det är där det avgörs. Det pyramidspel som dagens skulddrivna ekonomi har blivit kommer förr eller senare att nå sin slutpunkt. Det var nära att ske i och med finanskrisen 2008, men genom desperata åtgärder från världens centralbanker har systemet hållits på fötter. Om än med accelererande ojämlikheter som följd när räntesänkningar och andra stimulansåtgärderna till största delen berikat de redan rika.

Även detta är ett skådespel där man kan få för sig att utvecklingen bestäms genom en eller annan tweet från dramats storskurk, medan det i verkligheten handlar om djupt liggande strukturella problem som kommer att göra sig gällande på ett eller annat vis.

När så väl sker kommer det nog inte att bli så festligt för någon, men det finns något som är än mer skrämmande – att maskineriet bara fortsätter att rulla på och att det enda som förändras är skådespelet.

David Jonstad

4 reaktioner till “I stället för förändring – ett storslaget skådespel”

  1. Om du är intresserad av ekonominyheter kolla in Max Keiser på RT. Det är kul att följa honom och hans gäster. Mvh Ted

  2. Tack, David – en ovanlig och tänkvärd text! Johansson har jag läst med stor förtjusning (och en viss skräck…). Jag instämmer i det mesta du säger och ska försöka ta vara på det. Önskar att Latours text fanns på engelska; han finns också med i Peter Frase Four Futures som är en annan ”eye-opener”. Christer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.