Det dunsar dovt i marken när ännu en gran fälls i skogsbacken. Vi pulsar fram genom snön med yxor och sågar för att kvista stammarna. Det doftar starkt av nysågat trä. Fåglarna sjunger. Vårvintersolen värmer. Vi är omkring femton personer som lämnat våra bekväma lägenheter i storstan för att under en helg ordna ved – till den gård i Sörmland som vi äger gemensamt genom en ekonomisk förening. Det är en sorts kollektivt lantställe och experimentverkstad.

Essä i Sydsvenskan 20 februari 2022

En annan helg planterar vi fruktträd. Groparna gräver vi för hand i den kompakta leran. Vi hade kunnat hyra en grävmaskin, liksom vi hade kunnat använda motorsågen mycket mer än vad vi gör i skogen. Det hade kanske varit mer rationellt, men det är inte så mycket det rationella vi är ute efter. Vi söker något större än så. Även om vi kanske inte riktigt förstår vad just då.

För mig kommer det senare visa sig att detta är mina första stapplande steg bort från staden, bort från min urbana identitet – inte bara till ett nytt liv på landsbygden, men också en annan syn på samhället och livet självt.

Ett skäl till att jag och de andra hamnar där i den sörmländska skogsbacken – svettandes tillsammans i varsin ände av stocksågen – är en växande oro över världens utveckling och en vilja att kunna fixa åtminstone en del av våra grundbehov, som värme och mat. Detta äger rum för drygt ett decennium sedan, strax efter den stora finanskrisen och när klimatförändringarna toppar agendan. Den insikt som då börjar växa fram är att dessa kriser, liksom en uppsjö andra, inte är problemen i sig utan snarare symptomen på ett mer grundläggande predikament – att vårt moderna, urbana och oljedopade tillväxtsamhälle aldrig har varit och heller aldrig kommer att bli hållbart. Maskineriets själva funktion är att i allt högre takt omvandla natur och mänskligt arbete till varor och tjänster att omsättas inom konsumtionskapitalismen. Huruvida drivmedlet är olja eller vindkraftsel är mer av en distraktion. Förr eller senare kommer vi att behöva anpassa oss till planetens och fysikens gränser. Tillväxten är inte evig.

I dag blir jag ofta förvånad över hur brett denna insikt har spridit sig, även om den många gånger bara består av en vag magkänsla över att något inte står rätt till. Det som nu sker är att en mer påtaglig insikt adderas till den förra: Det är inte bara världens ekosystem som stressas av den ständiga expansion som äger rum i vår civilisation, detsamma gäller för dess invånare.

Vi lever i ett samhälle där allt accelererar, menar den tyska sociologen Hartmut Rosa. Mer, fler, större och snabbare är mantrat. Löftet är att detta ska göra att våra liv blir bättre. Genom mer pengar, fler upplevelser, större prylberg och snabbare kommunikationer. Vi lägger allt mer av världen under oss, men löftet om det bättre livet knuffas hela tiden till framtiden. I stället får vi betala accelerationens pris – i form av ökade krav och högre tempo, såväl i arbetslivet som i vardagen. Det är som i Alice i Underlandet: du måste springa fortare och fortare bara för att hålla dig kvar på samma ställe.

Enligt Rosa har den sociala accelerationen utvecklats till en totalitär kraft som inte skonar någon. Med resultatet att vi inte längre hinner med – vare sig oss själva, folk vi bryr oss om eller samhället och världen omkring oss. På detta följer en tilltagande känsla av alienation. Det blir allt svårare att känna sig hemma i det senmoderna samhället.
Rosa bygger vidare på Max Webers tankar om avförtrollning – hur samhällets strävan efter det rationella visserligen leder till tekniska och ekonomiska framsteg, men samtidigt gör att vi förlorar ett existentiell djup. Världen upplevs som stum – den slutar att sjunga.

Motsatsen till detta – och en möjlig lösning på problemet – är det som Rosa kallar resonans. Upplevelsen av att världen svarar tillbaka – i relationer till andra människor, men också till naturen, till ting eller till en plats. Det är upplevelserna av resonans som gör att vi uppfattar livet som gott, som rentav gör det värt att leva. Detta går vi miste om när vår roll i samhället reduceras till att följa arbetslinjen och vara duktiga konsumenter. En skriande längtan efter resonans uppstår. Utan denna kan vi nämligen inte ha en meningsfull relation till vår omgivning.

I varsin essä i denna tidning har Caroline Söderholm och Anna Axfors skrivit om trenden att flytta till landet, kliva ur ekorrhjulet eller åtminstone längta till ett enklare, mer genuint och mer hållbart liv. De är båda kritiska till denna trend, eftersom den inte ”räddar klimatet”.
Men jag tror det kan vara värt att släppa ambitionen att ”rädda klimatet” för en stund och i stället se på längtan bort från staden inte främst som ett utslag av klimatångest och en allmän oro över världens utveckling, men som en stark längtan efter resonans. Det är i så fall en sund reaktion på accelerationen och alienationen, vilken är som störst och mest påtaglig i staden.

Det var detta som gick upp för mig där i skogsbacken. Upplevelsen av att vara mitt i naturen och med min egen kraft åstadkomma något så meningsfullt och konkret som värme och mat – dessutom tillsammans med andra – fick sannerligen strängarna att svänga. Från att alltid tänkt att jag skulle bo i en storstad tvingades jag tänka om. Om jag mådde så mycket bättre på landet, vad hade jag då i stan att göra? För drygt sex år sedan flyttade jag och och min familj till den gård i Dalarna där jag nu bor.

Med tiden har jag insett att den oro som knuffade mig ur min trygghetszon inte längre är drivkraften. I stället drivs jag av att utforska ett annat sätt att leva på som kontrar accelerationen. Att strunta i arbetslinjen, dra ner konsumtionen och leva mer på mindre. Vilket många gånger är lättare i landsbygd där bopriserna är lägre och konsumtionssamhället mindre påträngande.

Men det handlar också om att dra ner på tempot, inte försöka hinna med allt och utveckla en resonansfylld relation till omgivningen.
Det finns ett romantiskt drag över allt detta, vilket jag inte skäms över, tvärtom tror jag det är nödvändigt för att släppa den ingenjörsmässiga blicken på omvärlden. Men det är också en fråga om solidaritet och att ge upp vissa privilegier – den höga materiella levnadsstandarden i den rika världen bygger inte bara på exploatering av naturen men också av människor i de fattigare delarna världssystemet.

Att utforska ett liv som kontrar accelerationen kan man göra i staden också. Gräv där du står! Men det går inte att blunda för att dagens storstäder är ett resultat av accelerationen. När denna bromsar in – oavsett orsaker – kommer storstäderna att krympa. För många kommer det att bli lättare att försörja sig på landsbygden, inte minst på grund av tillgången till jordbruksmark där.

En sådan framtid kan såklart te sig skrämmande, men en fortsatt flytt från stad till land blir nog svår att stoppa. Oavsett hur mycket man irriterar sig på flamsiga tv-program där den privilegierade medelklassen myser runt i sina köksträdgårdar och renoveringsprojekt.
Frågan är snarare hur vi underlättar för fler att bosätta sig på landsbygden. Dagens urbana norm gör att det allra mesta som byggs och investeras görs utifrån föreställningen att alla vill och snart också kommer att bo i storstäder. Så skulle det inte behöva vara. Låt oss experimentera med alla möjliga sätt att hitta ett mer hållbart hem, både i staden och på landet.

David Jonstad

Publicerad i Sydsvenskan 20 februari 2022

Bilden ovan visar plantering av äppelträd på gårdsgemenskapen Änggärdet 2010. Foto: David Jonstad