Alla har vi våra favoritord. Min morfar förknippar jag med ordet ”infernaliskt”. Med betoning på varje stavelse kunde han verkligen få en att förstå exakt hur jävliga och många myggen hade varit under hjortonplockningen. För politiker som tvingas upprepa sig själva hela tiden sticker favoritorden ut som ett vindkraftverk i landskapet. Migrationsminister Anders Ygeman är känd för att gång och gång utbrista ”oacceptabelt” när han ska signalera upprördhet och handlingskraft i frågor där han egentligen står ganska handfallen.

Krönika i Dala-Demokraten 21 mars 2022

För vår finansminister verkar ordet ”exceptionellt” ligga särskilt bra i munnen. Om läget beskrivs som sådant kan man ju hoppas på överseende med att de föreslagna åtgärderna är så exceptionellt ogenomtänkta och kortsiktiga.

Elprisstödet – utformat för att belöna de som förbrukar mest el – beskrev Mikael Damberg som ”ett exceptionellt undantag” och sa att ingen skulle räkna med fler stöd på grund av prisökningar, exempelvis på bensin och diesel. Men det gick bara en månad innan vi återigen hade ”en exceptionell situation” som krävde ”åtgärder av exceptionell karaktär”. Och så föreslog man sju miljarder kronor för att subventionera köp av mer olja – som om klimatkrisen inte existerade och under ett krig som finansieras med oljepengar.

Detta övertrumfades sedan av förslag på ännu större oljesubventioner från andra partier.

Nog lever vi i en exceptionell tid. Men på ett helt annat sätt än vad många tänker sig. Ur ett historiskt perspektiv är det exceptionella på väg att hamna bakom oss – eran av billig energi, billiga pengar, billig mat och fred i vår omvärld. Det är det som har utgjort det stora undantaget. Snart längtar vi tillbaka till dagarna då kriget mest påverkade oss genom att bensinpriset steg med ett par kronor.

Och då om inte förr kommer vi förbanna oss själva för att vi inte utnyttjade de stora resurser vi hade till att påbörja den omställningen som nu i stället lär tvingas fram på ett mer bryskt vis.

Det är det största problemet med att politikerna inte kan hålla huvudet kallt och strör miljarder omkring sig i hopp om att hålla väljarna på gott humör inför valet – den starka signalen att allt snart kommer vara som vanligt igen. Tuta och kör!

Men vad som väntar är att det pågående kriget accelererar den brist som redan existerar på energi och andra viktiga resurser. Vilket kommer få ett rejält genomslag i ekonomin framöver, inte minst när det gäller maten. ”Det här är helt sjukt. Jag har hållit på med matpriser sedan 80-talet, men jag har inte sett något liknande”, säger Ulf Mazur, grundare av Matpriskollen till DN. Han syftar på de snabbt ökande matpriserna, men påpekar att dessa ännu bara är en följd av höstens ökade kostnader för energi, frakt, förpackningsmaterial och vissa råvaror.

Det andra är den slumrande jätten i form av den stora skuldbubblan. Den har kunnat hållas sövd genom ett decennium av låga räntor och massiva stödköp av centralbankerna. När priserna nu ökar och inflationen sticker iväg lär räntorna tvingas upp på ett sätt som mycket väl kan väcka jätten till liv. Eller att något dramatiskt sker för att förhindra detta.

Vad blir då politikens sätt att hantera ytterligare påfrestningar på vårt extremt resurs- och energikrävande samhälle? Låt oss hoppas att någon inte kallar situationen för ”exceptionell” och börjar kasta mer skattepengar på redan gynnade grupper. Eller att någon annan påstår att det hela är ”oacceptabelt”. För i så fall förlorar politiken sitt förtroende, då är den bara ett meningslöst surrande – som en infernalisk myggsvärm.

David Jonstad