Håller trenden med att odla sina egna grönsaker på att dö ut? Låt oss hoppas det. För följderna av denna trend har ärligt talat varit rätt sorgliga. En massa pallkragar som i bästa fall levererat en handfull salladsblad och fem pinnsmala morötter någon säsong eller två innan de glömts bort och tagits över av svinmålla och penningört. Odling – inte för allt som odlingen kan ge – utan som ett attribut, ett försök att hänga med i en trend. Jag talar av egen erfarenhet – jag har flera övergivna pallkragar på mitt samvete.
Krönika i Dala-Demokraten, 18 april 2023
För den som har trenden att tacka för att faktiskt ha kommit igång och upptäckt hur givande det kan vara med odling – grattis! För nu är det som bekant nya tider. Priset på grönsaker har tagit ett rejält skutt upp och odlingens drivkraft håller på att skifta – från att vara trendig till att vara ekonomisk (i ordets ursprungliga betydelse, hushållning). Odling i syfte att kunna servera tillbehören till fredagstacosen utan att känna sig ruinerad. Och då duger inte några halvhjärtade pallkragsförsök.
Det råder inte någon som helst brist på kunskap och tips för att komma igång, däremot är det skralt med hårda siffror på hur mycket man egentligen måste satsa. Både i form av utrymme och tid. I fall man på riktigt vill få skörd som bidrar till hushållet.
När det gäller hur mycket mark som behövs har det hittills mest figurerat teoretiska siffror som utgått från ekologisk storskalig grönsaksodling. Men eftersom den storskaliga odlingen är mycket mindre yteffektiv än småskalig odling är dessa siffrorna vilseledande. Jag har själv roat mig med att varje år räkna ut hur mycket potatis jag har fått per kvadratmeter, odlade i upphöjda bäddar. Det brukar ligga på 5–8 kilo. Det är mer än det dubbla jämfört med storskalig konventionell potatisodling och det fyrdubbla jämfört med storskalig ekologisk odling.
Inte heller tidsåtgången är det många odlingsentusiaster som ids hålla koll på, och varför skulle de? Det är ju en hobby, något man gör för att det är tillfredsställande på olika vis, inget som kan jämföras med lönearbete.
Men det finns faktiskt en studie som ger tydliga svar. Den har det käcka namnet ”Mätt på en plätt” och har genomförts i Sunne i Värmland av trädgårdsmästaren Annelie Engkvist. Under två säsonger odlade hon alla grönsaker som hennes familj äter under ett år. Hon vägde och dokumenterade all skörd och skrev upp alla timmar hon la ner. Resultatet: Det som krävs är två hundra kvadratmeter yta och en timme om dagen under odlingssäsongen.
Som hon själv uttrycker det:
”Om jag unnar mig att arbeta en dag mindre i veckan under sommarhalvåret så kan jag tillbringa den tiden i trädgården eller på odlingslotten och ha ständig tillgång till färska grönsaker, frukt och bär.”
Nu är det långt ifrån alla som har tillgång till två hundra kvadrat odlingsbar mark och inte heller har alla möjlighet att gå ner i tid för att kunna odla. Men ”Mätt på en plätt”-konceptet ger ändå en fingervisning om att utbytet kan vara rätt gott, även i strikt ekonomisk mening. Särskilt om det jämförs med butikspriset för motsvarande mängd grönsaker av hög kvalitet.
Fortsätter dessutom grönsakspriset att stiga kommer kalkylen för att producera en del av sin egen mat att bli än mer fördelaktig. Då blir det som det redan är på många platser i världen: Att sköta en liten köksträdgård eller odlingslott är en stolthet och en självklar del av hushållsekonomin. Ingen trend.
David Jonstad
Foto: Pexels/Gustavo Fring
David Jonstad 
Man måste börja på någon nivå och varje potatis eller morot som inte transporterats är en vinst för Jorden. Jag har odlat rätt mycket i 40 år. När familjen var stor använde jag 400 m2 plus kanske 200 m2 för potatis. Som ensamhushåll klarar jag mig nu på 80 m2 inkl ett växthus.
Jag är vegan och min huvudmåltid består av potatis, bladgrönsak, bönor/linser/kikärter plus riven morot samt en knäckebrödssmörgås. Jag är självförsörjande på potatis, morötter, rödbetor, diverse kål som broccoli plus vitkål som till stor del blev surkål. Andra bladgrönsaker är sockerärter, brytbönor och fänkål plus sallad, tomater och gurka under sommaren. Dessutom odlar jag varje år lök och purjolök. Den enda mat som jag köper är spannmål i olika former, matfett och baljväxter plus en och annan apelsin. Av bönor och kikärter gör jag smörgåspålägg förutom att jag använder dem i grytor av olika slag. Bär och frukt plockar jag både i trädgården och i skogen.
Genom åren har det varierat lite vad jag odlat. Ibland har jag odlat rotselleri, svartrot, majs ibland inte.
Hur stor skörd som jag fått har varit olika från år till år. Kålmal och kålfjäril kan verkligen ställa till det liksom rådjur och älg. Sniglar kan vara besvärliga och sorkar kan äta både potatis och morötter. Det har varit torka, det har varit regn och kyla. Men vi har alltid klarat oss till nästa skörd.
Jag odlar också tomat och gurka. Nu för tiden räcker mina tomater året runt i form av puré. Gurkorna räcker vissa år till inlagd gurka.
Det tar rätt många år och en del misstag för att lära sig att välja sorter och att hantera både plantor, odlingarna och skörden. Mycket av skörden fryser jag in i mina frysboxar. För att klara strömavbrott har jag ett reservelverk som drivs med bensin.
Jag tycker att det är roligt att odla och det är en skön känsla när höstmörkret faller att ha mat i huset som räcker hela vintern.
Men varje potatis, tomat eller morot som inte behöver transporteras är en vinst för Jorden. Var och en får odla efter sina förutsättningar och njuta av skörden så länge den varar.
Som jag fattar det så hade de vanliga människorna i Rysskand stor hjälp av sina små kökträdgårdar för att överleva när Sovjet började falla samman och kollapsa. Så det finns ett konkret nyttovärde i att sköta en liten köksträdgård. Inte minst är nog själva erfarenheten värdefull.