Kategoriarkiv: Kollaps

”Vi hoppas inte på en klimatkollaps”

Replik tillsammans med Dougald Hine till den något bisarra artikeln ”Dark Mountain hoppas på en klimatkollaps” (Aftonbladet 26 maj 2012)

En kollaps av vår industriella civilisation ter sig trolig skriver Rikard Warlenius och Andreas Malm (Aftonbladet 26 maj), men de provoceras av att några vill diskutera just detta: vad innebär en kollaps, hur vi ska förhålla oss till denna och hur kan vi bäst hantera en värld som krackelerar ekologiskt och ekonomiskt?

I helgen startade den svenska grenen av Dark Mountain Project genom festivalen Ociviliserat i Stockholm. Festivalen var utsåld en vecka innan. Många fler än vad lokalerna kunde rymmas törstade uppenbarligen efter en mötesplats som befinner sig utanför den vanliga miljödebattens teknikfixering och önsketänkande.

Men Warlenius och Malm kräver rättning i ledet: Vi har inte tid att tala om människans frånkoppling från naturen, att bygga alternativ bortom industrisamhället eller att med hjälp av dramapedagoger diskutera konsumtionsberoende. Det fossila kapitalet ska ju upplösas och vindkraftsverk resas. För klockan är fem i tolv och om vi bara uppbådar lite mer politisk vilja kan det industriella samhället eventuellt göras grönt.

Dark Mountain är emellertid inte någon politisk rörelse – inte heller en klimatrörelse – det är en kulturell rörelse. Se den som ett komplement snarare än en konkurrent. Många av oss som är engagerade i Dark Mountain har vigt våra liv åt att försöka förändra systemet. Många av oss gör det fortfarande. Vi är inte mer uppgivna än någon annan. Ingen av oss önskar en kollaps. Men vi kan inte heller blunda för att de resurser som civilisationen livnär sig på sinar, att de ekologiska kriserna fördjupas och att det svajar allt mer i det korthus som vår skuldbaserade tillväxtekonomi består av. Att fortsätta låtsas att vi kan ställa saker till rätta bara vi vill det tillräckligt mycket är att förtränga verkligheten. Världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på. Den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet.

För att kunna orientera oss i denna värld behöver vi se vad som har lett oss in i kriserna: civilisationens myter om evig ekonomisk expansion och om människan som herre över allt annat levande. När dessa gamla kartor för att förstå världen nu faller sönder är vi i behov av nya. Att börja skissa på dessa utmanar våra identiteter och invanda föreställningar. Men att erkänna hur vilse vårt samhälle är innebär också en befrielse. Då kan vi sluta låtsas och konfrontera verkligheten på en realistisk grund.

David Jonstad, författare till Kollaps (Ordfront) och aktiv i Dark Mountain Sverige

Dougald Hine, grundare till Dark Mountain Project

Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012

Alla vill ha ett datum

Jag har skrivit en bok om att hela vår industriella civilisation går mot en kollaps. Självklart – tänkte jag medan jag skrev – kommer många tycka att jag är galen eller bara knäpp. Man kommer att raljera över mig, kalla mig domedagsprofet och förklara att fusionskraften ju är på gång.

Men när boken väl var ute blev den vanligaste reaktionen en annan: När? När kommer den där kollapsen egentligen?
Alla vill ha ett datum. Något att planera efter, något att skriva in i kalendern.

Jag pratar kollaps i Morgonpasset i P3. Den vanligaste frågan från lyssnarna: När kommer den? I ett ögonblick av tanklöshet råkar jag säga att vi en dag i framtiden kanske ser tillbaka och konstaterar att vi har genomgått en kollaps, kanske någon gång kring år XX. Det är det årtalet som snappas upp. ”Jaså, så kollapsen sker först år XX?”.

Ett av de mer udda exemplen på hur folk har reagerat på boken är från herrmagasinet Café där krönikören Jonas Cramby bloggar om sina nya konsumtionsvanor efter att ha börjat se världen med kollapsglasögonen på: ”Innan jag köper något nu så funderar jag nämligen på om man kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte.” Och så ger han exempel på vad det innebär:

”Sugen på: Perfekt sliten second hand-läderjacka exakt i min storlek som jag hittade på Ebay.
Tänker: ’Allvarligt. Vad ska du ha en sån till efter kollapsen? Idiot. Köp ej.’
Sugen på: En urgullig quarterhäst jag såg på hästnet.se.
Tänker: ’Du kan inte rida, är rädd för hästar och har ingenstans att ha den. Men du måste ju kunna transportera dig efter kollapsen. KÖP!!!’”

Ett tydligt före och efter. Det gäller bara att kunna placera var i tiden som skiftet kommer att ske.

Ibland kan det kännas lite tjatigt – och spänningsdödande – att om och om igen förklara att kollapsen inte är en händelse utan en process. Förmodligen en ganska utdragen sådan, präglad av en mängd kriser – vissa plötsliga och dramatiska, andra mer lågmälda och ihållande. Tänker vi oss kollapsen som en händelse kommer vi inte att förstå den och därmed få svårt att hantera den.

Ändå har jag full förståelse för att många vill ha ett svar på frågan ”när?”. Det var så jag själv tänkte när jag för ett antal år sedan började fundera på allvar kring detta ämne. Med stigande adrenalinhalt läste jag de initierade bloggare som alltid verkade finna bevis för att det stora sammanbrottet låg ungefär ett halvår framåt i tiden – lagom för att hinna göra de sista förberedelserna. Men så gick det något år och även om mycket dramatiskt hann hända i världen så uteblev sammanbrottet.

Nu kanske det där sammanbrottet kommer till sommaren, vem vet, men det är mer sannolikt att den nuvarande kollapsprocessen fortsätter – och fördjupas.

Svenska Dagbladets finanskrönikör Andreas Cervenka beskriver samma sak när det gäller skuldkrisen. Han konstaterar att många förväntar sig att ”Den stora kraschen” förr eller senare kommer, men att spektakulära börskrascher ofta är relativt harmlösa, börsen brukar återhämta sig några dagar senare. Annat är det med den utdragna kraschen, den som är svårare att få grepp om: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.”

Det är först i efterhand som vi inser hur mycket dramatik som vi egentligen har bevittnat.

Men kanske är det oron för den där plötsliga händelsen som krävs för att få oss att tänka utanför bubblan. Det blir en överlevnadsfråga som gör att vi skärper sinnena och börjar tänka praktiskt. Som en person skrev efter att ha läst boken: ”Allt man suttit och pratat om i alla år kan (måste!) plötsligt omsättas i handling.”

Och när vi väl börjar göra det blir nog det är det där med ett datum inte längre så viktigt.

Publicerad i Effekt nr 1/2012

Media om Kollaps

En samling länkar till media som på olika sätt uppmärksammar boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut.

Medverkan i tv och radio

Tv4:s Nyhetsmorgon, 17 januari 2012

P4 Extra med Lotta Bromé, 18 januari 2012

P3 Morgonpasset, 30 januari 2012

Diskussion om boken i P1 Nya Vågen (32.50 in i programmet), 8 februari 2012

Människor och tro, 24 februari 2012

En bok, en författare i Kunskapskanalen, 20 mars 2012

SVT Kobra (webb), 11 oktober 2012

Intervjuer i tidningar

”Redo för osäkra tider” (Tidningen Grus & Guld)

”Jonstad tror på kollaps för civilisationen” (Dala-Demokraten)

”Skapar ett nytt samhälle ur det gamla” (Metro)

”Kris – vår chans att öka lyckan” (Svenska Dagbladet)

”Systemkritikern” (Reko)

”Änggärdet – fristad i kristider för att klara grundbehoven” (Civil)

Recensioner i tidningar

Övervägande positiva

”Ögonöppnare om väntad kollaps” (Norrländska SocialdemokratenSundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Kris och vägar till överlevnad” (Göteborgs-Posten)

”Livet efter kollapsen” (Dala-Demokraten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)

”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)

”Undergångens process” (Fria Tidningen)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)

”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)

Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)

”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)

Bra sammanfattningar av boken

”Jonstad tar greppet på livet efter kollapsen” (Nerikes Allehanda)

”Civilisationer är cykliska” (Affärsmagasinet Forum)

”En västerländsk kollaps” (Svensk Tidskrift)

Både positiva och negativa, eller utan tydligt omdöme

”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)

”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)

”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)

”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)

”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)

”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)

”Hem till gården” (ETC)

”Den smygande svårfångade kollapsen” (Ikon1931)

”Kollaps” (Kommunalarbetaren)

”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)

Övervägande negativa

”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning)

”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)

”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)

Recensioner på bloggar

”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)

Supermiljöbloggen

”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)

”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)

Upp 19:15

”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)

Den svenska Argus

”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)

Osunt

Bokbunden

”När civilisationer dör” (Bokguldet)

Att leva det levande livet

HaparandaTorino

”Gilla läget?” (Dagens Bok)

”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Kollaps – Inget för räddhågnsa” (Lasses blogg)

”Efter kollapsen” (Trädgården Jorden – det civiliserade Eden)

Förord till Kollaps

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok

Magiska maskiner

EFFEKT | Tekniken bedrar oss. De maskiner som har byggts efter den industriella revolutionen har varken besparat världen arbete eller resurser. Det menar Alf Hornborg, professorn som både avfärdats som ”foliehatt av näver” och förändrat människorssyn på världen med sin kritik av vår blinda tekniktro.

Om alla tror att solen snurrar runt jorden krävs det antingen en dåre eller en fritänkare för att påstå att det är tvärtom. Problemet för fritänkaren är att den som påstår något som strider mot gängse uppfattning om hur världen fungerar oftast framstår som en dåre. Det fick den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei lära sig när han på 1600-talet försökte motbevisa föreställningen att jorden är världsalltets centrum. Tids nog blev det uppenbart även för den tidens maktelit att Galileis beskrivning av solsystemet faktiskt var sann, men det var en lång process.

Alf Hornborg skulle kunna beskrivas som en modern Galileo Galilei. Han ställer mycket av det moderna samhällets självbild på huvudet genom det djärva påståendet att mänskligheten – tvärtemot den vanliga föreställningen – inte alls befinner sig på en evig resa mot ett allt högre stadium, framdriven av nya tekniska innovationer. Den moderna tekniken, hävdar Hornborg, är en illusion. Den får det att se ut som om vi sparar tid och använder resurserna mer effektivt, när det i själva verket handlar om att drastiskt omfördela både tid och resurser från världssystemets utkanter till dess centrum.

När magasinet Neo recenserade Hornborgs bok Myten om maskinen gjordes det med ett enda stort hånskratt. ”En foliehatt av näver” var den påhittiga rubriken. Hade recensionen skrivits på 1600-talet hade man förmodligen krävt att kättaren skulle sättas i husarrest.

I dessa tider av allt mer påträngande resurskriser är det inte bara de mest inbitna framstegsoptimisterna som förväntar sig att tekniken ska lösa mänsklighetens problem. Från höger till vänster manas det med darr på rösten till massiva satsningar på den teknikfrälsning som för dagen anses mest lovande. Hur kommer det sig, är min första fråga till Alf Hornborg, att så många hoppas att ny teknik ska vara en så stor del av lösningen?

– Jag misstänker att vi i grunden har missuppfattat det här med teknik och jag tror att det går tillbaka till en specifik historisk erfarenhet som våra förfäder gjorde i Europa för omkring två hundra år sedan. Man upptäckte då att det samhälle som man hade vant sig vid under hundratals år, jordbrukssamhället, plötsligt genomgick en snabb omvandling. Nya tekniska prylar – tåg, ångbåtar, gruvfabriker, telegrafer, kommunikationer och så vidare – skapade ett helt nytt samhälle, det moderna samhället.

Detta gör grunden till föreställningen om det eviga framsteget som historiens naturliga gång, fortsätter Alf Hornborg. Visst har det gjorts många imponerande tekniska framsteg sedan den industriella revolutionen, men det är fortfarande bara en minoritet som kan njuta av dem. För en stor del av det globala samhället har teknikutvecklingen inte varit något framsteg. Den har snarare lett till en ökad exploatering, både av människor och de ekologiska systemen. Ändå uppfattar vi teknik som i grunden en fråga om uppfinningsrikedom, snarare än om förskjutningar i belastningen på människor och miljö.

Alf Hornborg har ägnat sig åt denna teknikkritik i flera decennier, varav de senaste arton åren som professor i humanekologi vid Lunds universitet. Men trots att han har arbetsplatsen i Lund är det på en gård utanför Västervik som Alf Hornborg har sitt hem. Gården, som han övertagit av föräldrarna, består av över två hundra hektar mark, varav det mesta är skog. Han flyttade hit med sin hustru på 1970-talet, som ”gröna vågare” med en stark vilja att bli självförsörjande. Det fungerade ett tag, men snart tog den akademiska karriären över. Nu har han bara fritidsodlingar. På marken har han får och tio köttkor. Fåren sköter han inte själv, men korna tar han hand om, liksom den vidsträckta skogen som delvis är ett naturreservat. Det är under en promenad i denna skog som Alf Hornborg lägger ut texten om den mytbildning som uppstått kring tekniken.

Det finns två huvudskäl till varför tekniken inte kommer att lösa de resurskriser som vi står inför, förklarar han. Det första är de fysiska ramarna. Det finns helt enkelt en begränsad mängd produktiv mark på planeten och en begränsad mängd resurser. Vi kan förbruka dessa snabbare eller långsammare, men förr eller senare tar det stopp.

Det andra skälet, och det som Alf Hornborg lagt mest kraft på, är det som kallas för ojämnt utbyte (se mer om detta i Effekt nr 2/2011) – att den typ av modern teknik som vi har vant oss vid handlar mer om omfördelning än att öka vår hastighet eller vår effektivitet.

– Teknik är en mystifiering av ojämnt utbyte. Det finns egentligen ingen modern teknologi som är frikopplad från globala fördelningsfrågor. Vi har länge inbillat oss att man kan värdera teknologier utifrån det ena eller andra effektivitetsmåttet, men vad som är effektivt på en plats är alltid knutet till kostnader i utbytet med andra platser. Fördelningsfrågor är alltid invävda i teknikens vara.

Det gäller i princip alla moderna teknikprylar som vi omger oss med – kylskåp, tvättmaskiner, datorer och lastbilar. De underlättar våra liv men för att bli till och för att fungera kräver de att resurser och tid förbrukas på andra platser.

Inte minst gäller det olika former av miljöteknik. Etanolbilen är ett tydligt exempel på det ojämna utbytets två aspekter. För det första, påpekar Alf Hornborg, är det inte fysiskt möjligt att driva den moderna fordonsparken med etanol. Det skulle kräva en åkerareal långt större än vad som finns tillgängligt på planetens yta. För det andra: i den mån etanol används som ett sätt att minska förbrukningen av fossil energi sker det på bekostnad av människor och miljö i andra delar av världen.

– I Brasilien är det som tydligast. Det är rena slavförhållandena för vissa av arbetarna på etanolplantagen. Dessa odlingar breder dessutom ut sig över enorma arealer av det tidigare savannlandskapet.

De brasilianska arbetarna får ju arbete, skulle många säga, och det är väl bra?

– Jo, men samtidigt har hundratusentals människor drivits bort från de här markområdena och de har tidigare kunnat leva där, försörjt sig där. De har inte varit slavar. Det där är exploatörernas argument. Vi måste komma förbi synen på samhället som en nation. Samhället är globalt. Det som händer i Europa kan inte frikopplas från vad som händer i resten av världen. Det ena förutsätter det andra.

Utöver detta har tekniken en förmåga att osynliggöra den globala infrastruktur som tekniken är beroende av. Ett svensk industrijordbrukare kan till exempel framstå som fantastiskt effektiv eftersom denne kan producera mycket mer per hektar än en afrikansk bonde som arbetar med handredskap och dragdjur. Vilket får det att se ut som om lösningen på matkrisen är mer av industriellt jordbruk. Men räknar man med den energi och de resurser som industrijordbrukaren hämtar någon annanstans ifrån – de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera allt detta – blir resultatet något helt annat. Den afrikanske bonden, visar flera studier, är då mycket mer effektiv eftersom dennes avkastning i förhållande till energiinsatsen är mycket större.

Som Alf Hornborg påpekar: det är skillnad på produktionens effektivitet och produktionens förmåga.

Men har inte teknik trots allt underlättat väldigt många människors liv?

– Absolut, visst är det så. Alltså, jag är ju inte teknikfientlig på det sättet att jag skulle tycka att all teknik är av ondo. För de som har tillgång till teknik, för de som har råd med teknik så finns det ju inget mer underbart än att se sitt liv bli bekvämare. Annars skulle vi inte ha utvecklat tekniken, om människan inte hade älskat det som den kan göra för dem.

Så var går gränsen? När gör tekniken gott och när blir tekniken något som förutsätter ett ojämnt utbyte och att vi utmanar de fysiska ramarna? Alf Hornborg placerar brytpunkten vid övergången från det förindustriella till det industriella samhället.

– Den förindustriella tekniken, åtminstone det mesta av den, var möjlig att reproducera lokalt. Små vatten- eller väderkvarnar till exempel. Sådana kan man faktiskt bygga själv, eller åtminstone inom en lokal enhet. Men så fort tekniken förutsätter globala utbytesrelationer så ökar mystifieringen, då blir det allt svårare att se de ojämna resursöverföringarna. När teknik som används för att lokalt ersätta mänskligt arbete bygger på resurser inköpta på världsmarknaden blir det genast fråga om samhälleliga relationer – alltså något för samhällsvetenskaperna, inte bara för tekniska högskolor.

Det krävs en stor omvärdering av ens syn på världen för att kunna acceptera konsekvenserna av ett sådant påstående. Som Dagens Nyheters Sverker Lenas skriver i sin recension av Myten om maskinen: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma.” Är man inte beredd på en sådan förändring är det säkrast att vända idéerna ryggen, vilket också är vad många gör.

– Det finns så många invanda tankespår hos folk som måste läggas om. Det blir också en moralisk problematik att förstå hur ens eget liv är subventionerat av andra människors arbete och resurser. Att ändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att vara som människa är bland det svåraste som finns. I grunden blir det väldigt existentiellt laddat att tvivla på att världen går framåt och vi med den.

Hur kommer det sig att det så ofta är män i övre medelåldern som har den starkaste tilltron till ny teknik?

– Jag tror att det framför allt beror på att männen har gjort karriärer inom den typ av mäktiga strukturer där sådana här tankar frodas. Inom näringsliv, ekonomi, politik där man alltid sätter sin tilltro till mer pengar och mer teknik. Jag tror att det har kommit att prägla hela deras världsbild.

Det du säger fråntar många det som de ser som ett sista hopp om att undvika en ekologisk katastrof och ett samhälleligt sammanbrott. Hur tänker du kring det?

– Jag har så många gånger genom åren fått höra att ”du ska inte vara en nattsvart pessimist”, ”du måste inge hopp annars slår folk bara ifrån sig eller blir passiva”. Nu har jag visserligen skissat på alternativa ekonomiska system som borde kunna förhindra mycket av den destruktivitet som finns inbyggd i kapitalismen. Men på ett annat plan borde vi alla vara väldigt medvetna om att det kanske inte kommer att lyckas att bli hållbara med mindre än att samhället av sin egen kraft bryter samman. Vi måste vara fullständigt intellektuellt ärliga här.

Som statsanställd ser Alf Hornborg det som sin plikt att engagera sig i frågan hur människor ska klara av att hantera en allvarlig kris.

– Med en historisk tillbakablick borde vi kunna inse att även vår egen civilisation lever farligt. Vi satsar mer och mer på dyrbar komplex infrastruktur och bygger upp mer och mer sårbara system för att klara de mest elementära behov som energi och livsmedelsförsörjning. Vi bäddar för någon form av kris. Då är det väl inte bättre att säga: ”Glöm krisen, det där är bara domedagsprofeter som snackar, vi behöver inte någon beredskap.” I stället måste vi vara på det klara med att krisen kan komma och därmed bör vi ha åtminstone den beredskap vi hade för trettio år sedan. Nu har vi nedmonterat vår krisberedskap allt grundligare ju närmare krisen vi kommer. Det är en skrämmande utveckling.

David Jonstad

Foto: David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 3/2011

I skakiga tider

SYDSVENSKAN | När finanskrisen bröt ut 2008 förstod jag inte riktigt vad det var som hände, vilka de underliggande krafterna var. I dag förstår jag mer, men det förblir svårt att se hur allt hänger ihop i de oerhört komplexa system som utgör den industriella civilisationens ekonomi.

Och att förstå är lättare än att få andra att förstå. Vilket innebär att utmaningen för medierna är större än någonsin just nu. Den skuldkris som dessa dagar vecklar ut sig kommer att påverka de flesta i vår del av världen.

Det finns journalister och bloggare som skriver både insiktsfullt och pedagogiskt om detta, men för en genomsnittlig mediekonsument undrar jag om allvaret verkligen uppfattas fullt ut. Hur många förstår risken i det som Svenska Dagbladets Nils-Olof Ollevik beskriver som en ekonomisk istid, där de finansiella marknaderna fryser ner och lamslår ekonomin? Det vill säga, det som nästan skedde 2008, men som då kunde avvärjas genom statligt ingripande. Idag saknar vi många av de verktyg som användes 2008, som att sänka styrräntorna, de är redan nere i botten.

För Sveriges del skulle en sådan istid inte bara innebära en ekonomisk recession, den största smällen skulle troligtvis orsakas av en spräckt bobubbla. Den svenska bobubblan är en av de största i världen enligt The Economist. Sjunkande bopriser mixat med nerfryst kreditmarknad är ett giftigt recept för alla som har stora bolån och små ekonomiska marginaler.

I Aktuellt förra onsdagen intervjuades ett ungt par som just köpt ett hus för närmare sex miljoner kronor och tagit lån på fyra miljoner. Frågan om de kände någon oro besvarades med nervösa skratt och försök till skämt. De förstod kanske inte vilken riskbomb de sitter på, eller så jobbade de hårt på att förtränga det.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom det sällan betraktas som ett problem att den privata skuldsättningen i Sverige är på svindlande 2 700 miljarder kronor. I stället cementeras den självgoda bilden av ett Sverige som agerat mycket smartare än resten av världen. Ekonomibloggaren Cornucopia påpekar att Fredrik Reinfeldt gärna förklarar att resten av Europa har levt över sina tillgångar men tiger om att detta lika mycket gäller svenskarna. Även om det i vårt fall handlar om att privatpersoner tagit skulderna direkt i stället för att gå omvägen via staten.

Om skuldkrisen övergår i en finansiell kollaps – ett scenario som allt fler ser som sannolikt – lär många stå oförberedda. Vilket kan leda till rädsla och rädsla är som alla vet en väldigt dålig grund att stå på i en kris. Rädda människor gör desperata saker. De jagar syndabockar, de tar till våld och de röstar fram populistiska ledare.

Motgiftet är att medierna (och andra delar av samhället) skapar en mental beredskap genom att förklara hur skakningarna på Wall Street kan leda till skakningar på gatorna också hemma i Sverige.

Publicerad i Sydsvenskan 16/8 2011