Alla vill ha ett datum

Jag har skrivit en bok om att hela vår industriella civilisation går mot en kollaps. Självklart – tänkte jag medan jag skrev – kommer många tycka att jag är galen eller bara knäpp. Man kommer att raljera över mig, kalla mig domedagsprofet och förklara att fusionskraften ju är på gång.

Men när boken väl var ute blev den vanligaste reaktionen en annan: När? När kommer den där kollapsen egentligen?
Alla vill ha ett datum. Något att planera efter, något att skriva in i kalendern.

Jag pratar kollaps i Morgonpasset i P3. Den vanligaste frågan från lyssnarna: När kommer den? I ett ögonblick av tanklöshet råkar jag säga att vi en dag i framtiden kanske ser tillbaka och konstaterar att vi har genomgått en kollaps, kanske någon gång kring år XX. Det är det årtalet som snappas upp. ”Jaså, så kollapsen sker först år XX?”.

Ett av de mer udda exemplen på hur folk har reagerat på boken är från herrmagasinet Café där krönikören Jonas Cramby bloggar om sina nya konsumtionsvanor efter att ha börjat se världen med kollapsglasögonen på: ”Innan jag köper något nu så funderar jag nämligen på om man kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte.” Och så ger han exempel på vad det innebär:

”Sugen på: Perfekt sliten second hand-läderjacka exakt i min storlek som jag hittade på Ebay.
Tänker: ’Allvarligt. Vad ska du ha en sån till efter kollapsen? Idiot. Köp ej.’
Sugen på: En urgullig quarterhäst jag såg på hästnet.se.
Tänker: ’Du kan inte rida, är rädd för hästar och har ingenstans att ha den. Men du måste ju kunna transportera dig efter kollapsen. KÖP!!!’”

Ett tydligt före och efter. Det gäller bara att kunna placera var i tiden som skiftet kommer att ske.

Ibland kan det kännas lite tjatigt – och spänningsdödande – att om och om igen förklara att kollapsen inte är en händelse utan en process. Förmodligen en ganska utdragen sådan, präglad av en mängd kriser – vissa plötsliga och dramatiska, andra mer lågmälda och ihållande. Tänker vi oss kollapsen som en händelse kommer vi inte att förstå den och därmed få svårt att hantera den.

Ändå har jag full förståelse för att många vill ha ett svar på frågan ”när?”. Det var så jag själv tänkte när jag för ett antal år sedan började fundera på allvar kring detta ämne. Med stigande adrenalinhalt läste jag de initierade bloggare som alltid verkade finna bevis för att det stora sammanbrottet låg ungefär ett halvår framåt i tiden – lagom för att hinna göra de sista förberedelserna. Men så gick det något år och även om mycket dramatiskt hann hända i världen så uteblev sammanbrottet.

Nu kanske det där sammanbrottet kommer till sommaren, vem vet, men det är mer sannolikt att den nuvarande kollapsprocessen fortsätter – och fördjupas.

Svenska Dagbladets finanskrönikör Andreas Cervenka beskriver samma sak när det gäller skuldkrisen. Han konstaterar att många förväntar sig att ”Den stora kraschen” förr eller senare kommer, men att spektakulära börskrascher ofta är relativt harmlösa, börsen brukar återhämta sig några dagar senare. Annat är det med den utdragna kraschen, den som är svårare att få grepp om: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.”

Det är först i efterhand som vi inser hur mycket dramatik som vi egentligen har bevittnat.

Men kanske är det oron för den där plötsliga händelsen som krävs för att få oss att tänka utanför bubblan. Det blir en överlevnadsfråga som gör att vi skärper sinnena och börjar tänka praktiskt. Som en person skrev efter att ha läst boken: ”Allt man suttit och pratat om i alla år kan (måste!) plötsligt omsättas i handling.”

Och när vi väl börjar göra det blir nog det är det där med ett datum inte längre så viktigt.

Publicerad i Effekt nr 1/2012

Advertisements

9 thoughts on “Alla vill ha ett datum”

  1. Såg dig på TV i går natt! Intressant. Jag ska nog ta och köpa den där boken. Ska bara fundera på om jag kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte… / Jon J

  2. Jag vill bidra med något mer handfast för att gynna hotade arter – nu! Så frågan är hur vi (om det nu finns någon mer än jag) praktiskt går tillväga för att samla våra krafter?

    1. Även om din kommentar är drygt ett år gammal väljer jag att svara ändå (ingen annan har ju gjort det), då jag själv har gått i exakt samma tankebanor. Kanske är det någon annan som läser om inte annat. Jag har kollat upp lite vad man kan göra, och jag har faktiskt hittat en hel del kunskaper som jag kan dela med mig av.

      Ett av de största hoten mot många arter är, precis som det börjat bli för många människor, bostadsbrist. Att sätta upp fågelholkar i trädgården är både enkelt och trevligt, och olika arter trivs i olika holkar. Man kan ganska enkelt snickra ihop specialholkar för svalor, falkar, ugglor och allt möjligt. Jag satte själv upp en kattuggleholk vid sommarstugan och fick häckning redan första våren. Nu är visserligen inte kattugglan hotad, men ändå. Du kan så klart även göra holkar för småfåglar, och anpassar man ingångshålet kan man undvika att talgoxarna kommer in (för att istället gynna mindre krabater).

      På samma sätt kan man göra övervintringsplatser för igelkottar, holkar för fladdermöss (där många arter är hotade) och inte minst för humlor och bin. Bara googla runt så hittar du ganska snabbt beskrivningar på hur man kan gå tillväga. Har du ingen trädgård kan du besöka närmsta skog och höra med ägaren om det är ok att du sätter upp holkar, efter vad jag har hört brukar de flesta vara positiva till det. Ugglor och rovfåglar äter möss och bör därför uppskattas nära bebyggelse, likaså fladdermöss som lever på myggor.

      Du kan också plantera honungsblomster eller annat som gynnar bin, vilka är på stark nedgång. Många kryddväxter är också bra ”bidragare”, exempelvis timjan. Då får du dessutom ett tillskott till kryddhyllan, och det går att odla i en kruka på balkongen också om du bor i stan (annars är kolonilotter billiga). Mata fåglar är också en ”handfast” sak man kan ägna sig åt.

      Om du har en större trädgård med plats för träd kan du plantera/bevara exempelvis sälg, som är en väldigt viktig art för många humlor och bin då den blommar tidigt på våren och ofta är deras enda födokälla i början av säsongen. Sälgen betraktas vanligen som skräpträd och har därför till stor del försvunnit. En annan syssla man kan ägna sig åt är att hamla träd (bidrar på sikt till fler hålträd så att du inte behöver sätta upp så många holkar åt sparvugglan) och kanske framförallt lämna lite rishögar och låta döda träd få stå/ligga kvar!

      Ett sista tips, som tyvärr också kräver att man har en tomt, är att gräva en damm. Ju större desto bättre, men även en liten damm är bättre än ingen. Så sent som för en dryg vecka sedan gjorde jag en liten damm vid sommarstugan som bara är ca 1×2 meter, kanske en halvmeter djup. Ett enkelt endagsjobb. I förrgår när jag var ute och kollade där så fullkomligt kryllade det av grodyngel!

      Jag kan avsluta med att tipsa om en bok som heter ”Vilda Grannar”, jag tror att det var Naturskyddsföreningen som gav ut den. Tyvärr är den slut på förlaget om jag inte missminner mig och lite svår att få tag på, men det kan vara mödan värt att leta efter den!

  3. Hej jag hörde dig i P3 och jag håller med dig men varför försöker du inte lyfta fram peak oil mer det känns som den enskilt störta orsaken till krisen sen 2008 att oljeutvinningen är på en platå och inte längre ökar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s