Tv-programmen frossar i hönor i motljus och frejdiga renoveringar av någon gammal timmerstuga. I radion illustreras längtan till landet av knastret från cykeldäck mot grusväg. Och i tidningar och magasin kan man i stort sett dagligen läsa om forna storstadsfamiljer som packar upp flyttkartonger i nyköpta hus på landet eller i småstaden. Är det en ny grön våg vi ser?

Krönika i Dala-Demokraten 21 maj 2021

Under det senaste året har något hänt som för många tidigare varit otänkbart: storstäder världen över har börjat krympa. I New York och London, liksom i de svenska metropolerna, är det numer fler som lämnar än vad som flyttar dit.

Samtidigt tycks pandemin ha fått nya grupper att söka sig ut i naturen eller att börja odla. Och de som gjorde detta redan innan har kunnat ta det ytterligare några snäpp. Media älskar nya trender och särskilt sådana som har en tydlig benämning. Följaktligen tas det numer som ett tydligt tecken på en ny grön våg så fort någon flyttar ut på landet. Jag hade gärna sett att det var så – av många skäl – men än så länge går det inte att säga så mycket om flyttmönstren. Förändringarna är rätt små, de har endast skett under en kort tid och dessutom vet vi ännu inte riktigt hur och varför folk flyttar.

Att ett intressant trendbrott pågår stämmer nog, det är bara att det inte är en grön våg, det är något större än så. Detta beskrevs bra när P1:s Kropp & Själ nyligen gjorde ett program med titeln ”Stadsliv?  Nej tack!”. I studion satt landsbygdsforskaren och kulturgeografen Josefina Syssner och lyssnade till olika berättelser om folk som flyttat ut på landet. Bland annat författaren Karin Smirnoff om hur det är att flytta in i en liten by i Västerbotten efter att tidigare i livet bott i Stockholm och Paris. En sådan flytt innebär inte bara ett möte mellan det stora och lilla, det rörliga och det stillastående, men också mellan olika idéer om vad som är ett gott liv. Och just detta, menade Josefina Syssner, är det nya i sammanhanget. I flera decennier har normen sagt att framgång handlar om tillväxt, att vi förverkligar oss själva genom arbete och uttrycker vår identitet genom konsumtion. Men nu utmanas denna norm. Idén om vad som är ett lyckligt liv håller på att stöpas om så att den handlar mer om andra saker. Att vara i balans med sig själv. Att känna samhörighet med en viss plats, både med människorna där och platsen i sig. Att producera mer, exempelvis mat, snarare än att enbart konsumera. Och, påpekar Syssner, ett liv som innehåller detta blir många gånger lättare på landsbygden.

När större samhällsförändringar sker är det sällan orsakat av en viss händelse. Snarare är de resultatet av idéer som legat och grott under en längre tid och som blommar ut när de materiella förutsättningarna blir de rätta. Jag gissar att det är vad som håller på att ske nu. Flera faktorer samverkar: De skyhöga bostadspriserna storstäderna. De ekologiska krisernas uppmaning till en mer hållbar livsstil. Den nyss nämnda normförskjutningen. Och så en pandemi som får oss att tänka över vad vi värdesätter i våra liv och som dessutom gjort det möjligt för vissa att arbeta mer platsoberoende.

Kanske behövs ytterligare tryck för att en verklig grön våg ska skölja över landet, men förutsättningarna börjar falla på plats. Det är upplagt för mer kackel – både av nyskaffade hönor och nyinflyttade stadsbor.

David Jonstad

Bild från SVT:s Hjälp vi har köpt en bondgård med Brita och Kalle Zackari Wahlström. Foto: Janne Danielsson/SVT