Omställning pågår

EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.

Förordet till Vår beskärda del

Vår beskärda del - En lösning på klimatkrisenVid nittio års ålder gör sig miljöforskaren och författaren James Lovelock redo att åka ut i rymden. Som en av världens första rymdturister satsar han en dryg miljon av det han har tjänat ihop under sin långa forskargärning på att få se jorden utifrån. Det är den bilden – av det ensamma och sköra grönblå klotet – som fått så många, inte minst James Lovelock, att inse hur unik vår planet är. Att den sprudlar av liv i ett annars livlöst universum. Att det vore ett enormt misstag att rycka undan mattan för livet genom att knäcka klimatsystemet. Fortsätt läsa Förordet till Vår beskärda del

Inför ransoneringskort för koldioxidutsläpp

GÖTEBORGS-POSTEN | Åtta av tio svenskar säger att de är beredda att ändra sin livsstil för klimatets skull – om de vet att andra gör detsamma. Därför är den logiska slutsatsen att vi behöver ett ransoneringssystem för koldioxid där varje medborgare får en lika stor kvot, skriver frilansskribenten David Jonstad.

Människor är experter på att jämföra sig med andra. Allt som oftast vill vi ha detsamma som de runt omkring oss har. Vårt välmående är, visar forskningen på detta område, direkt beroende av hur vi står oss i en jämförelse med grannarna eller arbetskompisarna. Om andra kör små bilar nöjer vi oss själva med att äga en liten bil. Börjar andra köra stora bilar vill vi också göra det.

I klimatfrågan är detta faktum en viktig förklaring till varför alla säger sig vilja minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen likförbannat fortsätter att öka år efter år. Varför ta cykeln i stället för bilen om det bara innebär att man får åka till jobbet i grannarnas bilavgaser? Varför nöja sig med en omodern tv när arbetskompisen just bytt ut sin två år gamla platt-tv mot en ny 55-tums HD Led-tv?

I en attitydundersökning beställd av Ordfront säger åtta av tio svenskar att de är beredda att minska sin klimatpåverkan genom att dra ner på bilresor, flygresor och energikonsumtion – om de vet att andra gör detsamma. Endast en av tio säger nej till detta. En tiondel anser att de redan gjort allt de kan.

Jämlikhet krävs

Med andra ord: En förutsättning för att klimatkrisen ska kunna lösas stavas jämlikhet. Att vi delar lika på den fossila energi som orsakar utsläppen och att vi gör klimatomställningen till en gemensam ansträngning.

Vi måste kollektivt ändra vår livsstil och vår ekonomi. Samhället behöver ställas om så att vi inte är beroende av bil för att resa i städerna, så att vi kan undvika flygresor och så att vi endast konsumerar så mycket resurser som naturen kan återskapa.

Dessa stora förändringar kommer inte att ske av sig själva och inte heller kommer de till stånd genom att vi konsumerar mer klimat-smart. Först när vi upplever att våra ansträngningar motsvaras av andras handlingar blir det möjligt att genomföra omställningen till ett hållbart samhälle.

Hur detta översätts i politik har brittiska tankesmedjor och forskningsinstitutioner grunnat på i drygt tio års tid. Förslaget de lanserat kallas individuella utsläppsrätter eller koldioxidransonering. I korthet innebär koldioxidransonering att ett tak för hur mycket utsläpp som får göras fastställs och att utsläppen därefter fördelas i form av ransoner – en lika stor del till var och en i befolkningen.

Fördelarna är flera:

* Det blir en garanterad minskning av utsläppen, jämfört med en koldioxidskatt vars effekt är väldigt svårbedömd.

*Alla får samma tillgång till den energi som vi i dagens samhälle är beroende av. Vi slipper en situation där exempelvis bensin blir så dyrt att bara rika har råd att köpa den.

* Den som lever klimatsmart kan sälja outnyttjade ransoner till den som inte klarar av att hålla sig inom sin kvot. Det skulle vara socialt progressivt eftersom framför allt låginkomsttagare skulle kunna sälja ransoner till höginkomsttagare.

Liknande kriget

Det är snart på dagen 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Den energi- och resurskris som då uppstod har mycket gemensamt med dagens klimatkris. I många av de länder som drabbades av kriget insåg regeringarna att det enda sättet att få folk att acceptera de stora livsstilsförändringar som krävdes var att dela lika på resurserna – man ransonerade. I stället för protester mot detta präglades krigsåren av känslan att alla var med och tog ansvar för krisen. Beredskapsviljan ökade, liksom solidariteten. Folk anmälde sig frivilligt för att hjälpa till.

Trots att det var krigstider skedde många positiva förändringar. Järnvägen elektrifierades och byggdes ut, arbetslösheten minskade till rekordlåga nivåer och folkhälsan förbättrades när kosten blev mer vegetarisk och cyklar ersatte bilar.

Nu är det dags för en liknande mobilisering där vi använder samhällets resurser och vår kollektiva kreativitet för att ställa om. Den attitydundersökning som Ordfront låtit göra visar att tre av fyra svenskar tror att vi måste ändra vårt sätt att leva om vi ska kunna undvika fortsatta klimatförändringar.

Upprätthålla konsumtionen

Trots det syftar i princip all politik till att upprätthålla business as usual. Den kris som på många sätt orsakats av för mycket konsumtion ska hanteras genom mer konsumtion trots att vi i Sverige redan i dag lever över våra tillgångar. Det skulle behövas tre planeter om resten av världen levde som oss.

Lyckligtvis visar sig stödet för en ökad konsumtion vara svagt bland befolkningen. En majoritet (60 procent) vill antingen inte ändra sina konsumtionsvanor eller konsumera mindre.

Tidigare undersökningar visar att trots att Sverige blivit dubbelt så rikt de senaste decennierna har inte vårt välmående ökat, det har till och med minskat. Detta – tillsammans med det faktum att den ständigt ökande konsumtionen i Sverige och resten av världen lett till inte bara en klimatkris utan även en uppseglande energikris, utfiskade hav, utarmade jordar och så vidare – borde få oss att ifrågasätta meningen med en ekonomi i behov av ständig expansion på en planet med begränsade resurser.

Utmaningen som dagens klimat- och resurskriser ställer oss inför är enorm. Vi ska ställa om ett samhälle och en ekonomi helt beroende av billig fossil energi till ett samhälle som klarar sig helt på förnyelsebar energi. I denna omställning skulle en modell med koldioxidransonering både sätta upp de ramar vi måste hålla oss inom och göra omställningen socialt accepterad tack vare principen om en jämlik fördelning av den fossila energin.

Det är början på en omställning som inte bara löser klimatkrisen utan också ger oss goda liv, även när vi jämför oss med andra.

David Jonstad
frilansskribent en av grundarna till magasinet Effekt. Aktuell med boken Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen.

Fotnot: Undersökningen som refereras i artikeln är utförd av Intermetra Business & Market Research på uppdrag av Ordfront och bygger på frågor till 530 personer i en slumpvis utvald panel.
Publicerad i Göteborgs-Posten, 14 augusti 2009

Kolonimark till salu

AFTONBLADET | Det är lite som inledningen till en dystopisk James Bond-film.

Världen är på väg att gasa rakt in i en extrem resurskris: vattnet håller på att ta slut, grödorna torkar bort i hettan och oljan sinar. I hemlighet planerar en slug sammanslutning att lägga beslag på den bästa odlingsmarken i de fattigaste länderna. Där ska de odla mat till sig själva och sockerrör till sina etanolbilar. Dessutom ska de få världens fattiga att minska sina redan små koldioxidutsläpp så att de själva inte behöver ändra livsstil.

Det är synd att James Bond inte finns i verkligheten för han hade behövts. Övertagandet av odlingsmarken är nämligen i full gång och det sker inte ens i hemlighet.

En gång i tiden var odlingsmark det mest värdefulla som fanns. Den som hade mark hade makt. En liten åkerlapp innebar makt över det egna livet, ett stort gods gav makten över hundratals jordlösa. Men de senaste femtio åren har ingen brytt sig om den. I Sverige bebyggs åkrarna kring städerna med nya bostäder och shoppingcentrum. Det har gett bättre avkastning än att odla.

Nu är något på väg att hända. De Bondliknande resurskriserna är ett reellt hot. Inte minst matkrisen. Sedan industrialismen tog fart har jordens befolkning sexdubblats och odlingsmarken har – likt en kroppsbyggare på anabola – pumpats full med konstgödsel och därmed utarmats. Samtidigt innebär det hetare klimatet allt sämre skördar. Förra vårens matkris och de efterföljande hungerkravallerna i över trettio länder världen över var en teaser inför framtiden.

Marken har blivit en allt viktigare faktor i det globala maktspelet, och i kampen om den har den rika delen av världen ett försprång – vi är ju vana att ta för oss av världen. Sedan Columbus dagar har vi slagit oss ner på de fattigas landområden, skeppat hem råvarorna, förädlat dem och sålt tillbaka dem dyrt. Rikedomarna har vi använt till att ta flyget till andra sidan jorden där vi slagit oss ner på de finaste sandstränderna och fått förstklassig service för en spottstyver. Nu verkar det vara dags att ta ytterligare ett steg – en kolonialism för resurskrisernas 2010-tal.

Det senaste året har framför allt nyrika länder som Kina, Sydkorea, Saudiarabien och Kuwait köpt och tecknat hyreskontrakt på enorma arealer mark i fattiga länder för att trygga sin framtida livsmedelsförsörjning. Småbönder, ursprungsbefolkningar och andra som tidigare brukat den ofta statligt ägda marken får flytta på sig.

Det kallas landgrabbing och enligt FN är det en accelererande trend. Bara under de senaste sex månaderna har en yta motsvarande hälften av Europas jordbruksmark tagits över.

Chefen för FN:s jordbruksorgan FAO, Jacques Diouf, kan inte göra annat än att kalla det för vad det är: nykolonialism.

Men det är inte bara de nyrika länderna som köper mark. Även Sverige deltar i kapplöpningen. Med hjälp av svenska pensionpengar har det svenska företaget Alpcot Agro tagit kontroll över 135  000 hektar mark i forna Sovjetunionen. Företagets störste ägare är Tredje AP-fonden.

Sverige lägger även beslag på mark i Tanzania genom etanolbolaget Sekab. Inte för att producera mat, utan för att odla sockerrör som kan omvandlas till etanol för svenska bilar.

De människor som tills nyligen odlade ris och kassava på marken har snällt fått maka på sig. Sveriges nya etanolbilsflotta är nämligen törstig.

När inte vi själva är beredda att anpassa oss till en verklighet där resurserna är begränsade och utsläppen måste bort tvingas vi kolonisera de som är för fattiga för att säga nej om de erbjuds pengar. Trenden går igen i klimatpolitiken som numer till en stor del syftar till att åstadkomma utsläppsminskningar utomlands, men räkna dem på hemmaplan.

I den svenska regeringens klimatmål utgörs en tredjedel av sådana utsläppsminskningar. I EU är samma siffra två tredjedelar. Detta motiveras med att det gynnar de fattiga. Samma motivering som används vid landgrabbing. Kolonialismen – gammal som ny – har ju aldrig kunnat motiveras med dess verkliga syfte utan måste beskrivas som en uppoffring av kolonisatören till den koloniserades gagn. Som humanekologiprofessorn Alf Hornborg uttrycker det: ”Den vite konsumentens börda” – en modern variant av Rudyard Kiplings ”Den vite mannens börda”.

Nu sker inte detta helt smärtfritt. Sekabs kontroversiella satsning fick nyligen tre svenska kommuner som är delägare i företaget att dra tillbaka sina pengar och Sekab söker nu finansiering från svenska och norska biståndsmyndigheter för att kunna fortsätta.

I Madagaskar tvingades presidenten Marc Ravalomanana bort efter att ha tecknat ett 99-årigt hyreskontrakt med Sydkorea om att överlåta en miljon hektar bördig jordbruksmark. Kontraktet har nu rivits upp. Sydkorea har i stället köpt en halv miljon hektar i Sudan.

Frågan om landgrabbing är så het att den till och med kommer upp på det pågående G8-mötet i Italien. Inte så att världens rikaste länder vill stoppa denna verksamhet, men Japan tycker att det vore klädsamt med någon sorts uppförandekod så att det hela kan bli ”en win-win-situation”.

Som sagt, det hade behövts en James Bond.

I stället får vi nöja oss med en brokig och föga glamourös rörelse. Inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i december ställer fattiga länder, forskare, aktivister och sociala rörelser hårda krav på Sverige och resten av västvärlden. De säger: Vi har inte bara råd, men också en moralisk plikt att både fasa ut de fossila bränslena ur våra egna samhällen och hjälpa utvecklingsländer att göra detsamma. Västvärldens överkonsumtion måste få ett slut samtidigt som utvecklingsländerna får utvecklas.

Bara så går det att hindra att det återigen blir de fattiga som får ta de hårdaste smällarna. Bara så går det att stoppa en fortsatt utbredning av klimatkolonialismen.
David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 9 juli 2009

Sortering i klassamhället

SYDSVENSKAN | Jag har flera vänner som är jätteduktiga på återvinning. De diskar minutiöst sina mjölkkartonger och yoghurtburkar och skaffar sig därigenom ett gott klimatsamvete. Samtidigt är dessa de av mina vänner som mest obekymrat flyger till London över helgen för att gå på konsert.
Denna kombination – stort klimatsamvete och stor klimatpåverkan – borde vara svår att få till, men verkar för många fungera rätt bra. Jag gissar att det beror på att (1) klimathotet hotar så viktiga saker i människors liv – flygresor, bilåkande och köttätande – att politikerna gärna låter klimatfrågan bli en fråga om moral snarare än om politik. Genom att bara upplysa om vad som är bra och dåligt blir det upp till varje medborgares samvete om utsläppen ska minskas eller inte.
Samt (2) att definitionen av vad som är ”klimatsmart” bestäms av de i samhället som har råd att göra sådant som innebär stora utsläpp. Vilket gör att det mest klimatsmarta anses vara återvinning av mjölkkartonger, Kravmärkta tomater och att köpa ”miljöbil” för en kvarts miljon.
I en ny avhandling som just lagts fram vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm undersöks det ofta osynliggjorda klassperspektivet på klimatfrågan. Doktoranden Karin Bradley jämför ett svenskt välbärgat villaområde med ett multietniskt fattigt miljonprogramsområde.
Områdena ligger precis bredvid varandra, men skiljer sig åt på alla sätt. I villaområdet – Gamla Spånga utanför Stockholm – är folk duktiga på att återvinna, de köper ekologisk mat och mellan villorna är det prydligt, rent och prunkande grönt. De boende anser att de lever miljövänligt.
De som bor i höghusen i Tensta däremot är inte lika duktiga på återvinning. Deras bostadsområde är skräpigt och mer betonggrått än grönt. De berättar att de ser upp till de miljömedvetna ”svenskarna” (även om en intervjuad beskriver dem som ”återvinningsfundamentalister”) och att de strävar efter att bli lika miljöduktiga själva.
Ur ett klimatperspektiv borde det vara precis tvärtom.
De som bor i de energikrävande villorna flyger nämligen flera gånger om året på utlandssemestrar, de flesta har bil och många äger fritidshus. Deras klimatpåverkan är därför många gånger större än deras höghusgrannar vilka sällan har egen bil och inte har råd att åka på Thailandsresor.
Samma mönster gäller i Sverige i stort där utsläppen ökar i takt med inkomsten
och där den rikaste tiondelen står för fyra gånger så mycket utsläpp som den
fattigaste tiondelen.
Följden av att glömma klassperspektivet i klimatfrågan och dessutom låta en medelklassnorm styra vad som är klimatvänligt blir rätt nedslående. Bradley berättar om ett Agenda 21-projekt som kommunen genomfört i det område hon undersökt. I detta satsas 90 procent av resurserna på att få Tenstaborna att lära sig återvinna, hålla området snyggt, åka kollektivtrafik och köpa lågenergilampor. På villaborna i Gamla Spånga däremot spills knappt någon energi alls. Deras klimatsamveten är på topp. Liksom deras koldioxidutsläpp.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 2 maj 2009

Det våras för undergången

SYDSVENSKAN | Undergång och överlevnad är teman som kommer att märkas i biorepertoaren framöver. Klimat- och finanskrisen börjar sätta sina avtryck också på filmen, menar David Jonstad.

”Apokalypsens gosiga mörker” heter en nyutgiven bok som går ut på att det mesta i världen bara blir bättre och bättre: färre krig, färre som svälter, till och med miljön blir bättre. Att folks uppfattning av verkligheten ofta är en helt annan beror, menar författaren Anders Bolling, på att vi tilltalas av undergångsskildringar.

Det är nog sant att undergången säljer och allra bäst funkar det på bioduken. På 1960-talet var det olika pandemier som biobesökarna fasade för, i många 70-talsfilmer försökte människorna överleva på en jord som kollapsat på grund av olika miljökatastrofer. 80-talet massproducerade filmer om ett tredje världskrig – ofta med kärnvapeninslag – och under 90-talet växlades rymdinvasioner med allt från de tidigare årtiondena.

Att undergångsgenren är så populär beror naturligtvis inte bara på fantasirika skildringar utan att dessa skildringar (rymdinvasioner undantagna) har växt fram från frön som är sådda i verkligheten. Genren lockar eftersom den knyter an till människors oro för hur de ska kunna överleva om något går galet.

2009 är hoten mot samhället mer reella än vad muterade virus och kärnvapenkrig någonsin har varit. De sammanfallande kriserna, med klimathotet, finanskrisen och oljetoppen i spetsen, oroar även de mest optimistiskt lagda. Den våg av filmer om undergång och överlevnad som nu sköljer fram är därför perfekt tajmad.

Mest aktuell är ”Motstånd” som har svensk premiär imorgon med Daniel Craig i huvudrollen. Den har inget med någon av de nämnda kriserna att göra, men är en fantastisk skildring av överlevnad i kristider. Filmen utspelar sig i Östeuropa under andra världskriget. Nazisterna jagar alla judar de kommer åt och tre bröder gör det som många tänker sig som en sista utväg – de flyr rakt in i skogen. Det hinner inte gå många timmar innan de inser att det krävs organisation för att överleva. Inom kort har de byggt upp ett primitivt läger som lockar ut fler och fler människor i den vitryska skogen. Lägret växer med tiden till ett mindre samhälle där alla får bidra efter förmåga. Även den glasögonprydde bokhandlaren får en uppgift i form av att sätta igång en diskussion om demokrati.

”Motstånd” bygger på den sanna historien om de så kallade Bielskipartisanerna vars skogsby i slutet av kriget beboddes av omkring 1 200 judar som kunde stoltsera med bland annat egen sjukstuga, skola, smedja och ett bageri.

Samma idé om hur människor snabbt upptäcker att samarbete är det bästa verktyget för överlevnad präglar den brittiska tv-serien ”Survivors” som visades förra året på bästa sändningstid i BBC. I ”Survivors” är det ett virus som utrotar större delen av mänskligheten och lämnar kvar ett samhälle präglat av anarki och våld till de få överlevande.

För vissa är dessa scenarier en dröm – att få bygga upp något nytt utan att vara begränsad av det moderna samhällets ramar. Men den romantiska glansen försvinner fort när ytterligare en dimension adderas till överlevnadstemat: klimatkaos.

I filmen ”Age of Stupid”, som just haft premiär i Storbritannien, sitter en äldre man (spelad av Oscars-nominerade Pete Postlethwaite) i ett arkiv i Arktis 2055. Världen har kollapsat som en följd av skenande klimatförändringar och i arkivet har delar av människans historia räddats undan med förhoppningen att jorden ska bli beboelig någon gång i framtiden. Arkivmannen ställer sig frågan varför vi inte stoppade klimatförändringarna när vi hade chansen samtidigt som han sorterar dokumentära videoklipp från 2000-talet som skildrar vårt samhälles destruktiva drag med hjälp av sex människoöden.

”Age of Stupid” var innan den ens haft premiär rejält uppmärksammad och har nu kanaliserat biopublikens engagemang in i klimatkampanjen ”Not stupid”.

Blanda i ytterligare några apokalypsingredienser så har du en undergångscocktail som är så dyster att den är trögflytande. På filmforumet Quiet Earth som är helt tillägnat postapokalyptiska filmer är förväntningarna skyhöga på filmatiseringen av Cormac McCarthys roman ”The Road”, som har premiär senare i år lagom till klimatmötet i Köpenhamn. I denna ultrasvarta undergångsfilm spelar Viggo Mortensen en pappa som tillsammans med sin son hankar sig fram i jakt på mat som kan förlänga överlevandet några dagar till. Det mesta är öde sånär som på ett och annat beväpnat gäng. Landskapet är fyllt av aska. Marken är sönderbränd.

Den svarta marken känner jag igen från annat håll. Det är så klimatforskarna brukar beskriva att jordens yta såg ut för några hundra miljoner år sedan – när skenande klimatförändringar höjde jordens medeltemperatur med sex grader och utrotade det mesta av planetens liv.

I dag pekar alla kurvor mot en sexgradersvärld innan detta århundrade är slut.

Vem vågar hävda att dagens undergångsfilmer bara är science fiction?

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 23 april 2009

Journalist, författare och föreläsare