Mitt namn är Muhammed Habib, jag är partisekreterare för Socialdemokraterna.
I dag firar vi partiets 140 årsjubileum. Vi kommer att göra det med prinsesstårta och riktigt kaffe till fikat i eftermiddag. Det blir en riktig prinsesstårta. En rosa, färgad med rödbetor – något annat färgmedel fick vi inte tag på. Faktum är att det tog en hel dag bara att fixa fram kaffet.
Fram tills det är dags för fikat är det detta jag ska ägna mig åt – att skriva det här brevet. Denna gratulation till ert 120 årsjubileum. Denna hälsning från partikamraterna på Sveavägen 68 i Stockholm, den 23 april 2029.
Ni kommer att tro att jag och alla andra som lever nu hatar er, fördömer er, förbannar er.
Så är det inte. Det är ju inte direkt ert fel att det blev som det blev. Ni gjorde, antar jag, vad ni trodde var bäst? Även om jag får känslan av att ni inte riktigt tog varningarna om vad som var på väg att hända på allvar.
När jag tänker på er som levde under tillväxttiden brukar jag tänka på er som ganska nonchalanta, som lite dumma. Ungefär som en hund kan vara dum, men utan att den menar något illa.
Hopplöst dumma tänker jag ibland, men jag är inte arg på er.

Jag var elva år när Barack Obama valdes till president i USA. Jag minns att mina föräldrar blev sanslöst glada. Jag minns att de sa att det nu fanns hopp om att jag skulle få en bra framtid. De hade inte helt fel, jag har haft det ganska bra. Men det som har hänt världen sedan dess är långt ifrån vad mina föräldrar tänkte sig och hoppades på. Ändå inser jag att fröna till det som blivit min verklighet var sådda redan då Obama blev president.
När jag var liten älskade jag kartor. Från att jag var ett par år gammal har jag ritat kartor. Alla mina ritblock från skolan var fulla av kustlinjer, bergsmassiv, öknar, insjöar och storstäder. Jag kunde sitta hela dagar och zooma mig in och ut på internets 3D-satellitkartor. Än i dag när jag får tag på satellitbilder och kartor kan jag bli helt fast.
När jag ska berätta om vår tid vill jag därför börja med att zooma ut så långt det bara går: till rymdperspektiv.
Se det snurrande klotet framför dig. Skillnaden mellan er tid och vår syns faktiskt redan här. Kollar man in en satellitbild under sommaren ser man till exempel att Nordpolen är helt utan is och Grönland är grönare än på satellitbilderna från 00-talet.
I mitten av jordklotet täcker de sandfärgade delarna större ytor, de har svällt åt alla håll. Längs ekvatorn där det förut var gröna skogar är det mest ökenlandskap. Nästan hela Amazonas är borta, det mesta har ätits upp av skogsbränder. Det finns bara kvar lite av regnskogen i Ecuador och Colombia.
Också själva landytan är mindre, det ser man inte lika lätt, men om man lägger två satellitbilder bredvid varandra går det att se att vissa länder har krympt. Bangladesh och Holland är två tydliga exempel. Floridas landtunga har blivit vassare och smalare. Zoomar man in lite till märker man att vissa öar i Still Havet inte syns alls längre. Tuvalu, Maldiverna och Kiribati till exempel. Stilla Havet känns nu ännu väldigare än det gjorde innan.
Zoomar man ännu lite mer börjar det bli obehagligt. Militären släpper sådana bilder ibland. På dessa kan man se den brända marken – det svarta och gråa. Och så kontrasterna i form av flyktinglägren – hav av gråvita tält som flyter ut från städerna. Hur situationen är där är det nästan ingen som vet. Vi kan bara gissa utifrån satellitbilder och vissa berättelser från soldater som varit där och lämnat mat och vatten.
Den amerikanska spärrlinjen mot Latinamerika syns också bra på satellitbilderna. De har tagit hjälp av israelerna för att bygga den. Den är 200 meter bred på det värsta stället. Elstängslen är sju meter höga. Betongmuren är fyra meter. Förra året dödades tiotusentals människor som försökte ta sig förbi på olika sätt, eller kom för nära. Just nu försöker de bygga muren nedåt för att göra det ännu svårare att gräva sig under.
Rysslands spärrlinje är inte klar än, men de jobbar hårt på att utvidga den – med stöd från flera europeiska stater, bland annat Sverige. Mest murar bygger kineserna som också upprättat världens största försvarssystem mot beväpnade klimatflyktingar.
Flyktingarna har blivit så många fler under 20-talet. Några år innan de sista glaciärerna i Himalaya smälte bort 2025 torkade floderna på den indiska kontinenten ut och miljontals indier, bangladeshier och pakistanier började försöka ta sig norrut – flyende från de eviga krigen, torkan och svälten.
Samma sak som hände i Afrika tio år tidigare.
Utöver klimatflyktingarna är många iranier, saudier och irakier fortfarande på flykt efter ockupationerna. Den olja som fortfarande går att pumpa upp är nu helt kontrollerad av Kina.

Jag tror inte att någon förstod hur många människor det egentligen fanns på den här jorden förrän maten började ta slut i mitten av 10-talet. Det kom så plötsligt. På några få veckor var det hungerkravaller i över femtio länder, de flesta av dessa länder har fortfarande inbördeskrig. Sverige gjorde det nog inte bättre genom köpa på sig stora ris- och spannmålslager från de fattigaste länderna, men de flesta svenskarna slapp i varje fall svälta. Nu odlar vi det mesta av den mat som vi behöver själva. Vi skickar till och med iväg en del som nödhjälp.
Inte för att det hjälper så mycket. För första gången sedan digerdöden minskar världens befolkning – genom svält, klimatkatastrofer, pandemier och krig, om vartannat eller allt på samma gång.
10-talet blev förövrigt det stora ”vad var det vi sa”-decenniet. Militära analytiker, säkerhetstjänster, klimatexperter och framtidsforskare som förutspått mer eller mindre exakt denna utveckling redan på 00-talet var nästan mer stolta av att ha fått rätt än förskräckta över detsamma.
Det som är mest otäckt är att det bara blir värre. Trots att befolkningen minskar så är det ändå krig om maten och vattnet. Efter att pesten dragit fram på medeltiden fick i varje fall folk det bättre efteråt, de hade mer mark att odla på, mer mat att äta. Men i dag, i de flesta länderna, minskar befolkningsantalet i samma takt som ytan som det går att odla på. Livsmånen skrumpnar.
När väl någon region lyckas bli lite mer stabil kan man ge sig fan på att det kommer en orkan, en skogsbrand eller någon ny växtsjukdom som välter allt över ända igen.
I Europa har Grekland, Italien, Spanien och Portugal mer eller mindre kollapsat som sammanhållna stater. Vattenbristen, ökenspridningen och skogsbränderna knäckte dem. Östra Europa – där folk var mer vana att klara sig själva – klarade sig bäst till en början, fram tills att flyktingarna blev för många.
Sverige är mer stabilt, men även här minskar befolkningsmängden. Det föds inte så många barn längre. Det var som om luften gick ur hela samhället när FN för elva år sedan meddelade att det inte längre är möjligt att stoppa klimatförändringarna. Alldeles för många återkopplingsmekanismer hade hunnit starta i klimatsystemet, slog forskarna fast. Systemet började helt leva sitt eget liv. Skogarna och haven slutade ta upp koldioxid och började i stället släppa koldioxid ifrån sig. Skogsbränderna bidrog med flera hundra miljoner ton koldioxid varje år. Och så släppte locket i Sibirien – allt kol som ligger lagrat där håller på att pysa ut som metangas. De senaste åren har även Antarktis börjat falla isär. Stora ismassor bryter sig loss och smälter sedan när de driver ut till havs.
USA:s experiment med att spruta ut svaveldioxid i stratosfären för att dämpa uppvärmningen gav åtminstone mig ett visst hopp i början, men efter en liten dipp fortsatte ändå koldioxidhalten att öka. Det enda som experimentet gav var att regnet blev surt och giftigt. Inte heller försöken att dumpa gödningsmedel i haven för att skapa algblomning verkar göra någon skillnad. Temperaturökningen närmar sig två grader.
Nu tror ingen längre att klimatförändringarna kommer att kunna hejdas. Vi försöker i stället lära oss leva med dem. Det är som om världen har fått en typ av cancer som är omöjlig att bota. Man vänjer sig fort vid tanken. Det enda man kan göra är att skapa det bästa av det som är kvar.

I Malmö ska socialdemokraterna, som styr stan tillsammans med Vänsterpartiet och Ekosocialisterna, arrangera en festival i sommar. De ska kalla den Vattenfestivalen och jag hoppas innerligt att folk fattar att det är en hyllning till rent vatten och inte en festival tillägnad översvämningarna, de ständiga skyfallen, de sura regnen och havet som tar mer och mer av landytan. Partiet i Göteborg blev inte direkt överförtjusta när de fick höra om namnidén. Det är bara tre år sedan som de tvingades flytta ifrån Folkets hus vid Järntorget på grund av vattnet. Å andra sidan är det i ärlighetens namn ingen som bryr sig så mycket om vad göteborgarna säger. Deras stad är i det närmaste förlorad. Det är nästan omöjligt att rekrytera soldater och poliser dit. Folk flyttar därifrån om de kan – och om de tillåts komma ut. Hittills i år har två hundra personer dödats. Det som återstår av hamnen är nästan helt kontrollerat av maffian. Man kan inte ens vara säker i den gröna zonen. I vintras kidnappades länspolischefen mitt utanför militärens huvudkvarter och blev frisläppt först efter att regeringen gått med på att betala lösensumman i form av fem kubikmeter olja.
Här i Stockolm är det lugnare. Den gröna zonen täcker stora delar av innerstan. Så länge man håller sig där behöver man inte vara särskilt rädd. Det är över ett år sedan en bomb detonerade här senast. Mitt problem är att jag bor utanför den gröna zonen. I den blå. Varje dag måste jag passera två olika checkpoints och åka i en buss med beväpnade vakter. Vid ett ställe passerar vi en bit av den röda zonen. Nästan varje dag bombarderas bussen av stenar från de som bor i slummen och jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta.
Vi i partiet var faktiskt emot att skapa zonerna. Åtminstone i början. De flesta tyckte att det räckte med slusstationerna där flyktingarna togs emot och sedan normalt skickades tillbaka. När protesterna och kravallerna inne i städerna både blev fler och mer våldsamma kände vi oss tvungna att byta linje. Bombattentatet mot Drottningsholms slott gav den sista knuffen – sedan röstade vi, tillsammans med högerpartierna, för det skärpta lagpaketet NATSÄK (Nationell trygghet och säkerhet). Då skapades de första zonerna och militär- och polismakten fick mer möjligheter att skapa trygghet.
Den som inte rapporterar en illegal flykting riskerar två års fängelse. Folk som inte samarbetar med myndigheterna kan mista rätten att vistas i den gröna och blå zonen. Samma sak gäller för de som anordnar olagliga demonstrationer eller maskerar sig på offentlig plats.
Vår förhoppning är att delar av den röda zonen ska kunna göras om till blå och att den gröna zonen på sikt ska kunna expandera. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden, när läget är mindre kaotiskt i världen, mildra vissa av NATSÄK-lagarna något. Det finns vissa tecken som tyder på att flyktingfloden är på väg att minska. Särskilt verkar antalet som kommer via Finland sjunka.

Nästa år är det riksdagsval. Som det ser ut just nu kommer vi att förlora ännu fler mandat. Vi står fortfarande utanför den moderatledda Sverige-alliansen, även om vi samarbetar på flera områden. Förlorar vi ännu fler mandat kan vi inte utesluta att vi går in i alliansen helt och hållet, även om Sverigedemokraterna och nystartade Nordiska Fronten är med.
De senaste veckorna har jag jobbat med vår valstrategi. Den kommer att gå ut på att ge folk hopp om en bättre framtid – att inte utesluta möjligheten att det kan bli bättre (även om de flesta inte tror det). Huvudbudskapet kommer att vara:
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

De religiösa sekterna hotar att bojkotta valet. De säger att soldaterna och avspärrningarna motarbetar Guds vilja. De gulklädda anhängarna av den största sekten, Ljusets hopp, syns överallt. Åtminstone en gång om dagen går de längs Sveavägen. Egentligen är det en olaglig demonstration, men polis och militär har order om att låta dem gå. Ledaren Holger Nilsson har lovat vedergällning mot den som stoppar Ljusets hopp att sprida sitt budskap och ingen vågar utmana honom.
En annan otäck företeelse är drogerna. Inte heller dem är det någon som rår på, varken militären, polisen eller stängslen. Drogerna verkar nå fram till alla som vill ha dem. Kanske är det lika bra. Det hade förmodligen varit mer våldsamt utan.

Forskarna uppskattar att 30 procent av alla arter på jorden är utrotade nu. Oftast för att den naturliga miljön där en art levt brunnit upp, torkat ut, svämmats över eller fått ett helt nytt klimat som det inte gått att anpassa sig till.
Det var exakt detta FN varnade för på 00-talet, att det var precis detta som skulle hända. När jag läser vad som skrevs under tillväxttiden studsar jag ofta på vissa meningar om just klimatkrisen. De är många gånger fullständigt korrekta, men ändå är de skrivna som om de aldrig skulle kunna bli verklighet. Författaren Mark Lynas skrev till exempel att ”om vi hade velat förstöra så mycket av livet på jorden som möjligt, skulle det inte finnas något bättre sätt än att gräva upp och elda så mycket fossilt bränsle som möjligt.”
Det går inte att föreställa sig vilka krafter som släpps lös när naturen flippar och blir ens motståndare. För två år sedan drog den värsta stormen hittills in över Sverige. Bara vinden skapade enorma skador, hundratals människor dog när hustak och träd rasade. Sedan kom stormfloden. Flera kuststäder översvämmades. I Stockholm trängde vattnet ner i tunnelbanan och släckte el- och avloppssystemet i flera veckor. Mitt i vintern dessutom. Två tusen personer frös ihjäl eller drunknade.
Och det är ändå ingenting mot Sydeuropas orkaner.
Inte ens kärnvapenmissilerna kan vara så destruktiva.
Jag tänker på tiden då dagens verklighet fortfarande bara var en hypotes – ett möjligt framtidsscenario bland andra. Dessutom ett scenario som de flesta såg som otänkbart.
Jag kommer ihåg när jag var sju-åtta år och badade i havet på sommaren. Att vi kunde ta pendeltåget ut till Nynäshamn och lägga oss på varma klippor och beundra det oändliga blåa vattnet. Jag minns att vi åkte med kusinerna till Härjedalen. Att vi åkte skidor, byggde snögrottor och var på safari för att kolla på myskoxar.
I den värld jag lever i är minnen som dessa mer värda än någonsin. Jag vårdar dem ömt och försöker att inte plocka fram dem för ofta. Jag vill ha dem så orörda som möjligt, så att de inte tappar sin magi.

Jag skrev att jag inte är arg på er. Men fan, när jag skriver det här blir jag det. Hur kunde ni?
Jag vet att ni visste, jag skiter i om ni försökte – ni misslyckades med något som man inte får misslyckas med. Ni skrev att klimathotet var ”vår tids ödesfråga”. Ni skrev att ”djur- och växtarter riskerar att dö ut och människors möjligheter till försörjning riskerar att försvinna”. Ni skrev att vi i Sverige överkonsumerade jordens resurser flera gånger om – att det inte var hållbart. Det var sant!
Och det bästa ni kunde föreslå som lösning var mer av allt: mer teknik, mer bilar, mer prylar (klimatmärkta) och naturligtvis massor av mer tillväxt.

Det är dags för fikat nu. I 140 år har vi socialdemokrater ätit tårta och druckit kaffe. Under tiden har vi kunnat se det moderna samhällets mest häpnadsväckande uppgång och sedan början av dess tragiska fall. Optimismen från 1800-talet och 1900-talet är död, men inte hoppet.
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

Publicerad i antologin Snart går vi utan er, april 2009