EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.