Vid nittio års ålder gör sig miljöforskaren och författaren James Lovelock redo att åka ut i rymden. Som en av världens första rymdturister satsar han en dryg miljon av det han har tjänat ihop under sin långa forskargärning på att få se jorden utifrån. Det är den bilden – av det ensamma och sköra grönblå klotet – som fått så många, inte minst James Lovelock, att inse hur unik vår planet är. Att den sprudlar av liv i ett annars livlöst universum. Att det vore ett enormt misstag att rycka undan mattan för livet genom att knäcka klimatsystemet.

Min klimat-aha-upplevelse – eller klimatfrälsning om man så vill – kom från ett helt annat håll. Jag minns att jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna när jag läste om lystrosaurusen i Mark Lynas bok Oväder. Lystrosaurusen var den grisliknande och anpassningsbara varelse som ensam lufsade runt på jordytan när alla andra större landlevande djur hade utrotats i de våldsamma klimatförändringar som drabbade jorden för 251 miljoner år sedan. Ett enormt vulkanutbrott hade då spytt ut mängder av växthusgaser vilket ledde till att solens värme kapslades in på jorden och den globala temperaturen steg med sex grader.

Med nöd och näppe och efter många miljoner år lyckades jorden återhämta sig.

Nu är världen återigen på väg mot ett sexgradersinferno.

Lystrosaurusen knuffade mig för fyra år sedan ur förnekelsen och in i ett stadium av engagemang kombinerat med förtvivlan över den till synes omöjliga uppgiften att undvika en klimatkatastrof. Sedan jag började skriva denna bok har jag lämnat det mesta av förtvivlan bakom mig och i stället klivit in i handlingsstadiet – det vill säga, blivit övertygad om att det med rätt åtgärder är möjligt att undvika katastrofen.

Jag tror att detta är en ganska naturlig utveckling: förnekelse–förtvivlan–handling. Det är nödvändigt att förstå omfattningen av klimatkrisen för att ta sig ur förnekelsen, men det är ännu viktigare att bejaka och våga tro på en radikal samhällsomställning för att kunna gå till handling.

Här ligger det största hindret – att bryta den djupt rotade föreställningen att allt till varje pris måste fortsätta som vanligt, att business as usual är det enda realistiska alternativet.

För mig har det blivit tydligt att klimatkrisen inte är problemet i sig, utan snarare det allvarligaste symtomet på ett mer grundläggande problem: att vi överkonsumerar jordens resurser.

Ett ständigt ökat uttag av resurser från en ändlig planet är i längden omöjligt.

Om vi med ett trollspö kunde få överskottet av koldioxid i atmosfären att försvinna hade vi sluppit oroa oss för skenande klimatförändringar, men i stället kört in i den vägg som de sinande oljetillgångarna rest. Och även om vi trollade fram oändliga mängder energi skulle andra väggar ställas i vägen – utarmad jordbruksmark, brist på rent vatten, tömda mineralgruvor, skövlade skogar, överutnyttjade ekosystem och så vidare.

Business as usual är inte ens något alternativ – snart är det en omöjlighet.

Historien visar att människor som ställs inför krissituationer ofta frammanar en oanad kreativitet, samarbetsförmåga och målmedvetenhet. De är också beredda att göra stora förändringar i sina liv, men bara om andra gör detsamma. Jämlikhet och rättvisa är därför en förutsättning för att en radikal förändring av samhället ska kunna ske.

Framtidsteknik, nya prylar eller mer pengar är inte nyckeln. I stället behöver vi blåsa liv i hoppet om att en hållbar värld är möjlig och ge kraft åt en rörelse som tar oss dit. Utgångspunkten för denna bok är att det hoppet bara kan uppstå om lösningarna präglas av just jämlikhet och rättvisa.

Al Gore brukar hävda att klimatfrågan är en moralisk snarare än politisk fråga. Jag skulle säga att det är tvärtom. Det kan inte vara upp till medborgarnas moral och dåliga samveten att hantera krisen – frågan måste få en politisk lösning. Det är därför idén om ransonering löper som en röd tråd från första till sista sidan. Ett system med koldioxidransonering innebär i korthet att det sätts ett tak för utsläppen och att dessa fördelas till medborgarna enligt en lika för alla-princip. Det skulle garantera en nödvändig utsläppsminskning och vi skulle alla bidra med vår beskärda del för att lösa krisen.

Ett system för ransonering är den hoppingivande plan som gör alla delaktiga i den gemensamma ansträngningen för att bevara planeten sprudlande av liv.

Förordet till Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront).