GÖTEBORGS-POSTEN | Åtta av tio svenskar säger att de är beredda att ändra sin livsstil för klimatets skull – om de vet att andra gör detsamma. Därför är den logiska slutsatsen att vi behöver ett ransoneringssystem för koldioxid där varje medborgare får en lika stor kvot, skriver frilansskribenten David Jonstad.

Människor är experter på att jämföra sig med andra. Allt som oftast vill vi ha detsamma som de runt omkring oss har. Vårt välmående är, visar forskningen på detta område, direkt beroende av hur vi står oss i en jämförelse med grannarna eller arbetskompisarna. Om andra kör små bilar nöjer vi oss själva med att äga en liten bil. Börjar andra köra stora bilar vill vi också göra det.

I klimatfrågan är detta faktum en viktig förklaring till varför alla säger sig vilja minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen likförbannat fortsätter att öka år efter år. Varför ta cykeln i stället för bilen om det bara innebär att man får åka till jobbet i grannarnas bilavgaser? Varför nöja sig med en omodern tv när arbetskompisen just bytt ut sin två år gamla platt-tv mot en ny 55-tums HD Led-tv?

I en attitydundersökning beställd av Ordfront säger åtta av tio svenskar att de är beredda att minska sin klimatpåverkan genom att dra ner på bilresor, flygresor och energikonsumtion – om de vet att andra gör detsamma. Endast en av tio säger nej till detta. En tiondel anser att de redan gjort allt de kan.

Jämlikhet krävs

Med andra ord: En förutsättning för att klimatkrisen ska kunna lösas stavas jämlikhet. Att vi delar lika på den fossila energi som orsakar utsläppen och att vi gör klimatomställningen till en gemensam ansträngning.

Vi måste kollektivt ändra vår livsstil och vår ekonomi. Samhället behöver ställas om så att vi inte är beroende av bil för att resa i städerna, så att vi kan undvika flygresor och så att vi endast konsumerar så mycket resurser som naturen kan återskapa.

Dessa stora förändringar kommer inte att ske av sig själva och inte heller kommer de till stånd genom att vi konsumerar mer klimat-smart. Först när vi upplever att våra ansträngningar motsvaras av andras handlingar blir det möjligt att genomföra omställningen till ett hållbart samhälle.

Hur detta översätts i politik har brittiska tankesmedjor och forskningsinstitutioner grunnat på i drygt tio års tid. Förslaget de lanserat kallas individuella utsläppsrätter eller koldioxidransonering. I korthet innebär koldioxidransonering att ett tak för hur mycket utsläpp som får göras fastställs och att utsläppen därefter fördelas i form av ransoner – en lika stor del till var och en i befolkningen.

Fördelarna är flera:

* Det blir en garanterad minskning av utsläppen, jämfört med en koldioxidskatt vars effekt är väldigt svårbedömd.

*Alla får samma tillgång till den energi som vi i dagens samhälle är beroende av. Vi slipper en situation där exempelvis bensin blir så dyrt att bara rika har råd att köpa den.

* Den som lever klimatsmart kan sälja outnyttjade ransoner till den som inte klarar av att hålla sig inom sin kvot. Det skulle vara socialt progressivt eftersom framför allt låginkomsttagare skulle kunna sälja ransoner till höginkomsttagare.

Liknande kriget

Det är snart på dagen 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Den energi- och resurskris som då uppstod har mycket gemensamt med dagens klimatkris. I många av de länder som drabbades av kriget insåg regeringarna att det enda sättet att få folk att acceptera de stora livsstilsförändringar som krävdes var att dela lika på resurserna – man ransonerade. I stället för protester mot detta präglades krigsåren av känslan att alla var med och tog ansvar för krisen. Beredskapsviljan ökade, liksom solidariteten. Folk anmälde sig frivilligt för att hjälpa till.

Trots att det var krigstider skedde många positiva förändringar. Järnvägen elektrifierades och byggdes ut, arbetslösheten minskade till rekordlåga nivåer och folkhälsan förbättrades när kosten blev mer vegetarisk och cyklar ersatte bilar.

Nu är det dags för en liknande mobilisering där vi använder samhällets resurser och vår kollektiva kreativitet för att ställa om. Den attitydundersökning som Ordfront låtit göra visar att tre av fyra svenskar tror att vi måste ändra vårt sätt att leva om vi ska kunna undvika fortsatta klimatförändringar.

Upprätthålla konsumtionen

Trots det syftar i princip all politik till att upprätthålla business as usual. Den kris som på många sätt orsakats av för mycket konsumtion ska hanteras genom mer konsumtion trots att vi i Sverige redan i dag lever över våra tillgångar. Det skulle behövas tre planeter om resten av världen levde som oss.

Lyckligtvis visar sig stödet för en ökad konsumtion vara svagt bland befolkningen. En majoritet (60 procent) vill antingen inte ändra sina konsumtionsvanor eller konsumera mindre.

Tidigare undersökningar visar att trots att Sverige blivit dubbelt så rikt de senaste decennierna har inte vårt välmående ökat, det har till och med minskat. Detta – tillsammans med det faktum att den ständigt ökande konsumtionen i Sverige och resten av världen lett till inte bara en klimatkris utan även en uppseglande energikris, utfiskade hav, utarmade jordar och så vidare – borde få oss att ifrågasätta meningen med en ekonomi i behov av ständig expansion på en planet med begränsade resurser.

Utmaningen som dagens klimat- och resurskriser ställer oss inför är enorm. Vi ska ställa om ett samhälle och en ekonomi helt beroende av billig fossil energi till ett samhälle som klarar sig helt på förnyelsebar energi. I denna omställning skulle en modell med koldioxidransonering både sätta upp de ramar vi måste hålla oss inom och göra omställningen socialt accepterad tack vare principen om en jämlik fördelning av den fossila energin.

Det är början på en omställning som inte bara löser klimatkrisen utan också ger oss goda liv, även när vi jämför oss med andra.

David Jonstad
frilansskribent en av grundarna till magasinet Effekt. Aktuell med boken Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen.

Fotnot: Undersökningen som refereras i artikeln är utförd av Intermetra Business & Market Research på uppdrag av Ordfront och bygger på frågor till 530 personer i en slumpvis utvald panel.
Publicerad i Göteborgs-Posten, 14 augusti 2009