GÖTEBORGS-POSTEN | Vi står inför en ödesstund – ska klimatförändringarna bromsas måste det ske snabbt. Men först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och undvika den ekologiska och sociala kollapsen, skriver David Jonstad.

Den legendariska guldruschen i Kalifornien 1850 var en bitter besvikelse och brutal erfarenhet för många som var en del av den. Vissa åkte emellertid därifrån med en förmögenhet. En av dessa tog sitt guld med sig på ett skepp som förliste i Stilla havet och som några år senare blev föremål för en sede­lärande berättelse av den brittiske författaren John Ruskin.

Han beskrev hur mannen, som bar 200 pund guld med sig, vägrade att överge sin tillkämpade rikedom när skeppet började försvinna i vågorna. Så han band fast så mycket av guldet han förmådde på sin kropp och hoppade över bord. När han hamnade i vattnet drog guldet honom ner till botten.

”Nu, när han sjönk”, frågade sig Ruskin retoriskt, ”hade han guldet, eller hade guldet honom?”

Det är en rar analogi med det vi gör på global skala och kollektivt just nu. Närmast på det stora klimatmötet i Köpenhamn i december. Alla är överens om att det är en ödesstund; kanske den sista chansen att tvärnita klimatförändringarna innan naturen tar denna möjlighet ifrån oss. Ändå verkar ingen tro att något gott ska komma ut ur mötet. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skriver att förhandlingstexten ”riskerar att bli historiens längsta och mest globala självmordsbrev”.

Idéer på hur dödläget ska brytas saknas inte – ”mer pengar”, ”mer teknik”, ”tuffare utsläppsminskningar” – men de allra flesta undviker grundproblemet: att vi vägrar släppa taget om guldet – samhällets oupphörliga jakt på ökad materiell rikedom, tillväxtfetischen. Den som driver konsumtionen av fossila bränslen liksom andra ändliga naturresurser och som därigenom, enligt färsk forskning, spränger planetens gränser och pressar ekosystemen mot kollaps.

Berättelsen om mannen som går till botten med sitt guld beskrivs av de brittiska författarna David Boyle och Andrew Simms i den nyutkomna boken The New Economics. Den ingår i en våg av tillväxtkritik som ännu inte sköljt in i mainstream-debatten, men som växer sig större vid sidan av. Den framsynta rapporten Tillväxtens gränser från 1972 citeras flitigt av konservativa politiker, vänster­intellektuella, företagsledare och företrädare för folkrörelser som dissar den neoklassiska ekonomin och efterlyser ett nytt ekonomiskt tänkande.

Det var ju meningen att ekonomin skulle tjäna människor och naturens behov, skriver Boyle och Simms, nu är det allt oftare tvärtom. Männi­skor värderas utifrån hur de bidrar till att få ekonomin att växa. Vilket i sin tur gör att människor ofta ser ett egenvärde i ökad materiell rikedom, trots att denna i sig inte gör oss lyckligare.

Ändå fortsätter partierna, från höger till vänster, tillväxtjakten. Det är värt att påminna om att såväl vänsterns John Maynard Keynes som liberalernas John Stuart Mill redan på sin tid insåg att det finns gränser för hur länge en ekonomi kan expandera. Vi kommer inte ifrån att ekonomin är en del av naturen och inte tvärtom.

I den mån kritik av tillväxttanken tar sig upp på agendan viftas den snabbt bort med fromma förhoppningar om att tillväxten kan bestå av mer tjänster i stället för mer prylar. Healingkurser till exempel. Eller att tillväxten avmaterialiseras genom smart teknik och effektivare energianvändning. I bakgrunden ekar den gamla idén att teknologin alltid besegrar naturen tack vare den gränslösa mänskliga idérikedomen.

Det som grekerna kallade hybris.

I den färska rapporten Prosperity without growth från den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling plockar professor Tim Jackson isär tillväxtmyten bit för bit. Rapporten har väckt så stort intresse att den nu ges ut som bok.

Tim Jackson konstaterar att tjänstekonsumtionen många gånger är lika resurshungrig som klassisk prylshopping. En flygresa är exempelvis värre än ett berg av plastprylar. Och som bekant är det snarare resetjänster som konsumeras än aldrig så resurssnåla healingkurser.

Ny teknik och energieffektivisering gör att vi får ut mer av de resurser som vi använder, men vinsten äts upp flera gånger om av den växande ekonomin. För att upprätthålla tillväxten, låta världens snart nio miljarder människor bli lika rika som vi i Europa och dessutom nå klimatmålen måste koldioxidintensiteten i världsekonomin på fyrtio år bli 130 gånger lägre än i dag – mer eller mindre en fysisk omöjlighet.

Dilemmat är att vi har blivit beroende av tillväxten. Den kapitalistiska modell som världsekonomin bygger på kräver expan­sion för att inte kollapsa. Nerväxt i stället för tillväxt riskerar i denna modell att leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Lösningen, skriver Tim Jackson, är inte att fortsätta förneka tillväxtens gränser, men att förändra strukturerna i den ekonomiska modellen. Till exempel låta andra måttstockar än BNP vägleda politiken, exempelvis index som tar hänsyn till klimatpåverkan och mäter välmående snarare än rikedom. Jämlikhet är en annan nyckel – det behövs en genomgripande omfördelning av resurser, nationellt och än mer globalt. Vi behöver också ifrågasätta våra föreställningar om vad ett gott liv är och frigöra oss från konsumtionssamhällets sociala logik som gör oss osäkra och otillfredsställda samtidigt som vi erbjuds säkerhet och tillfredsställelse genom ny konsumtion.

Först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och globala avtal som förhindrar att vi dras ner i den ekologiska och sociala kollapsens mörka vatten.

Den stora frågan för samhället borde inte vara hur vi får ekonomin att vända uppåt igen, utan hur vi skapar välstånd för alla – inom planetens gränser.

David Jonstad, chefredaktör för nystartade Klimatmagasinet Effekt, författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad i Göteborgs-Posten, 23 november 2009