Etikettarkiv: Aftonbladet

Ekonomi och tillväxt, Energi, Klimat, Kollaps

Undergång vs motstånd

Lämna en kommentar

AFTONBLADET | Förvänta dig inte att känna dig bekväm på den här workshopen. Det här på riktigt. Det här är om liv och död.

Vinay Gupta och Mike Bennet är specialiserade på att hjälpa företag, organisationer och stater att förbereda sig för krissituationer.

Senaste uppdraget var att bygga nödbostäd­er på Haiti. Nu är de på konferensen Uncivilisation i norra Wales och pratar ”kollapsonomi” – deras eget begrepp för studier av ekonomiska och sociala system på randen till kollaps.

För de flesta är en samhällelig kollaps något som man njuter av i biofåtöljen, få förbereder sig för en i verkligheten. Men enligt Gupta och Bennet är det inte längre intressant att diskutera om en kollaps kommer att inträffa, utan när, hur och framför allt var. USA är lågoddsaren på den senare frågan. Delar av landet befinner sig redan i något sorts förstadie. I Detroit har en fjärdedel av stadens yta redan övergetts – och återtagits av naturen. Ur husen växer träd. En ny tillväxtbransch utgörs av de gäng som åker runt och plundrar byggnader på koppar och stål. Matbutikerna har slagit igen, vilket gett urban odling ett rejält uppsving. Inte som hipp trend, men som ett sätt att få mat på bordet för de som bor kvar.

Om sådant handlade konferensen Uncivilisation, den första i sitt slag. Bakom den står The Dark Mountain Project – startat av de brittiska journalisterna Paul Kingsnorth och Dougald Hine som en reaktion på vad de kallar en ”falsk optimism” i samhället.

I sitt manifest frågar de sig: Om vi i den rika världen slutar låtsas att vårt sätt att leva kan göras ”hållbart”, var hamnar vi då?

Dark Mountain började som en kulturell rörelse för författare och allehanda kulturarbetare, men har på senare tid svällt till något som är mer politiskt. Uncivilisation är ett försök att skapa ett utrymme för att seriöst diskutera en framtid som till skillnad mot vad många tänker sig inte är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Snarare något som präglas av en nedgång för den industriella civilisationen.

Huvudskälet till denna dystra analys är att vi låst in oss i ett komplext ekonomiskt system som kräver ofantliga mängder billig fossil energi för att inte braka ihop. Inom bara några år kommer produktionen av olja vara långt mindre än efterfrågan. Konsekvenserna kan var och en själv fantisera kring.

På det ekologiska planet ser det inte bättre ut – trots att världens ledare lovat att ”rädda planeten”. Tiden har runnit ut. Att ens ha en liten chans att styra undan från skenande klimatförändringar kräver att världens samlade utsläpp inom bara fyra år börjar minska och därefter sjunker lika snabbt som utsläppsnivåerna gjorde i Sovjetunionen efter att landet kollapsade 1990 – med fem procent årligen.

Tidsandan påbjuder ändå ett alltjämt positivt tänkande. Som Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, snyggt uttrycker det: ”Jag är professionellt optimistisk”.

Häromveckan presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, ett nytt projekt inom detta område. Beroende på om världen drabbas av en allvarlig oljekris, av fördjupade klimatförändringar, eller både och samtidigt, identifieras ett par möjliga framtidsscenarier. Från det optimistiska ”grönt hopp” via ”brun dystopi” till det apokalyptiska ”efter floden”. Tillfrågade om vad som är mest troligt lutade en majoritet av seminariepubliken åt det senare scenariot. Ändå, kunde SEI konstatera, är det i princip ingen som förbereder sig för något annat än det mest optimistiska scenariot eftersom ingen vill tänka sådana tankar. Devisen ”planera för det värsta, hoppas på det bästa” har fått pessimiststämpeln tryckt i pannan.

Vad händer den dagen då världens rika och mäktiga förstår hur en ekologisk kollaps kommer att drabba dem själva och deras barn? Clive Hamilton, en av Australiens mest framstående debattörer, varnar för detta i sin senaste bok, Requiem for a species: ”Om de mäktiga inte möts av motstånd, kommer de att tvinga sina lösningar på oss andra. De kommer att skydda sina egna intressen och förvärra den redan ojämlika tillgången till överlevnadsmöjligheter så att de svaga lämnas åt sitt öde. Så har det alltid varit”.

Som sagt, detta kan bli en fråga om liv och död. Svaret måste bli att – med Clive Hamiltons ord – ”demokratisera överlevnaden”.

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet 2010-06-30

Ekonomi och tillväxt, Klimat, Ransonering

Så tar vi kol på utsläppen

Lämna en kommentar

AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009

Ekonomi och tillväxt, Klimat, Mat

Kolonimark till salu

Lämna en kommentar

AFTONBLADET | Det är lite som inledningen till en dystopisk James Bond-film.

Världen är på väg att gasa rakt in i en extrem resurskris: vattnet håller på att ta slut, grödorna torkar bort i hettan och oljan sinar. I hemlighet planerar en slug sammanslutning att lägga beslag på den bästa odlingsmarken i de fattigaste länderna. Där ska de odla mat till sig själva och sockerrör till sina etanolbilar. Dessutom ska de få världens fattiga att minska sina redan små koldioxidutsläpp så att de själva inte behöver ändra livsstil.

Det är synd att James Bond inte finns i verkligheten för han hade behövts. Övertagandet av odlingsmarken är nämligen i full gång och det sker inte ens i hemlighet.

En gång i tiden var odlingsmark det mest värdefulla som fanns. Den som hade mark hade makt. En liten åkerlapp innebar makt över det egna livet, ett stort gods gav makten över hundratals jordlösa. Men de senaste femtio åren har ingen brytt sig om den. I Sverige bebyggs åkrarna kring städerna med nya bostäder och shoppingcentrum. Det har gett bättre avkastning än att odla.

Nu är något på väg att hända. De Bondliknande resurskriserna är ett reellt hot. Inte minst matkrisen. Sedan industrialismen tog fart har jordens befolkning sexdubblats och odlingsmarken har – likt en kroppsbyggare på anabola – pumpats full med konstgödsel och därmed utarmats. Samtidigt innebär det hetare klimatet allt sämre skördar. Förra vårens matkris och de efterföljande hungerkravallerna i över trettio länder världen över var en teaser inför framtiden.

Marken har blivit en allt viktigare faktor i det globala maktspelet, och i kampen om den har den rika delen av världen ett försprång – vi är ju vana att ta för oss av världen. Sedan Columbus dagar har vi slagit oss ner på de fattigas landområden, skeppat hem råvarorna, förädlat dem och sålt tillbaka dem dyrt. Rikedomarna har vi använt till att ta flyget till andra sidan jorden där vi slagit oss ner på de finaste sandstränderna och fått förstklassig service för en spottstyver. Nu verkar det vara dags att ta ytterligare ett steg – en kolonialism för resurskrisernas 2010-tal.

Det senaste året har framför allt nyrika länder som Kina, Sydkorea, Saudiarabien och Kuwait köpt och tecknat hyreskontrakt på enorma arealer mark i fattiga länder för att trygga sin framtida livsmedelsförsörjning. Småbönder, ursprungsbefolkningar och andra som tidigare brukat den ofta statligt ägda marken får flytta på sig.

Det kallas landgrabbing och enligt FN är det en accelererande trend. Bara under de senaste sex månaderna har en yta motsvarande hälften av Europas jordbruksmark tagits över.

Chefen för FN:s jordbruksorgan FAO, Jacques Diouf, kan inte göra annat än att kalla det för vad det är: nykolonialism.

Men det är inte bara de nyrika länderna som köper mark. Även Sverige deltar i kapplöpningen. Med hjälp av svenska pensionpengar har det svenska företaget Alpcot Agro tagit kontroll över 135  000 hektar mark i forna Sovjetunionen. Företagets störste ägare är Tredje AP-fonden.

Sverige lägger även beslag på mark i Tanzania genom etanolbolaget Sekab. Inte för att producera mat, utan för att odla sockerrör som kan omvandlas till etanol för svenska bilar.

De människor som tills nyligen odlade ris och kassava på marken har snällt fått maka på sig. Sveriges nya etanolbilsflotta är nämligen törstig.

När inte vi själva är beredda att anpassa oss till en verklighet där resurserna är begränsade och utsläppen måste bort tvingas vi kolonisera de som är för fattiga för att säga nej om de erbjuds pengar. Trenden går igen i klimatpolitiken som numer till en stor del syftar till att åstadkomma utsläppsminskningar utomlands, men räkna dem på hemmaplan.

I den svenska regeringens klimatmål utgörs en tredjedel av sådana utsläppsminskningar. I EU är samma siffra två tredjedelar. Detta motiveras med att det gynnar de fattiga. Samma motivering som används vid landgrabbing. Kolonialismen – gammal som ny – har ju aldrig kunnat motiveras med dess verkliga syfte utan måste beskrivas som en uppoffring av kolonisatören till den koloniserades gagn. Som humanekologiprofessorn Alf Hornborg uttrycker det: ”Den vite konsumentens börda” – en modern variant av Rudyard Kiplings ”Den vite mannens börda”.

Nu sker inte detta helt smärtfritt. Sekabs kontroversiella satsning fick nyligen tre svenska kommuner som är delägare i företaget att dra tillbaka sina pengar och Sekab söker nu finansiering från svenska och norska biståndsmyndigheter för att kunna fortsätta.

I Madagaskar tvingades presidenten Marc Ravalomanana bort efter att ha tecknat ett 99-årigt hyreskontrakt med Sydkorea om att överlåta en miljon hektar bördig jordbruksmark. Kontraktet har nu rivits upp. Sydkorea har i stället köpt en halv miljon hektar i Sudan.

Frågan om landgrabbing är så het att den till och med kommer upp på det pågående G8-mötet i Italien. Inte så att världens rikaste länder vill stoppa denna verksamhet, men Japan tycker att det vore klädsamt med någon sorts uppförandekod så att det hela kan bli ”en win-win-situation”.

Som sagt, det hade behövts en James Bond.

I stället får vi nöja oss med en brokig och föga glamourös rörelse. Inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i december ställer fattiga länder, forskare, aktivister och sociala rörelser hårda krav på Sverige och resten av västvärlden. De säger: Vi har inte bara råd, men också en moralisk plikt att både fasa ut de fossila bränslena ur våra egna samhällen och hjälpa utvecklingsländer att göra detsamma. Västvärldens överkonsumtion måste få ett slut samtidigt som utvecklingsländerna får utvecklas.

Bara så går det att hindra att det återigen blir de fattiga som får ta de hårdaste smällarna. Bara så går det att stoppa en fortsatt utbredning av klimatkolonialismen.
David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 9 juli 2009