AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009