En knuff mot en annan livsstil

GÖTEBORGS-POSTEN | Ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. David Jonstad skriver om Avatar och den nödvändiga rörelsen bort från konsumtionssamhället.

Kapitalismens försvarare rasar: Världens genom tiderna dyraste film är inget annat än ren propaganda för att tvinga människor att bry sig om miljön. Den är rentav ”det perfekta verktyget för att rekrytera ekoterrorister”, enligt Richard Swier, en av många högerkommentatorer som är blå av ilska efter att ha sett Avatar.
Sedan jag såg den själv är det svårt att inte ge dem rätt. Ta bara inledningen: Inflygningen till planeten Pandora där Avatar äger rum hade lätt kunnat spelas in i Alberta i Kanada där indianernas vildmark skurits upp av enorma dagbrott för utvinning av oljesand. Sett från luften brukar det beskrivas som det närmaste man kommer sinnesbilden av ett helvete. Det är hit som det fossila kapitalets investeringar styrs (inklusive svenska pensionspengar) för att säkra tillgången på olja – världsekonomins livselixir.
När Avatar utspelar sig – 150 år fram i tiden – är den mänskliga civilisationens jakt på ändliga resurser still going strong. Nya planeters resurser har upptäckts men problemet – då som nu – är att föga samarbetsvilliga varelser råkar bo just där de värdefulla resurserna finns. Ny trupp skickas därför till planeten Pandora för att säkra tillgången på värdefull råvara.
Det som följer är bländande vacker civilisationskritik, i 3D.
Den snaggade och ärriga överste Miles Quaritch briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: Naturen är ett rent helvete, ”varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis”.
Denna rädsla och den påföljande arrogansen för den del av naturen som människan ännu inte lagt under sig går långt tillbaka i historien. Redan på 1600-talet skrev filosofen Francis Bacon att naturen måste behärskas – vilket också skedde. Särskilt när den fossila energin upptäcktes. Fram till dess hade människans aktivitet begränsats av hur mycket energi som kunde odlas fram på jordens yta. Med kolet, oljan och gasen kunde energin i stället plockas upp ur hål i marken och människan klippa många av sina band till naturen. Eller snarare ”den icke-mänskliga naturen” (nonhuman nature) som det heter i boken ”Meeting Environmental Challenges: The Role of Human Identity” som gavs ut i höstas. Den springer ur forskningsprojekt initierat av brittiska Världsnaturfonden med syftet att förstå hur vi kan vara medvetna om de kriser som planeten och mänskligheten står inför och ändå inte åstadkomma någon avgörande förändring. En viktig förklaring, menar forskarna, är att många inte längre identifierar sig som en del av naturen. Därav begreppet ”icke-mänsklig natur” som påminner oss om att även de platser som människan har tagit kontroll över är en del av naturen.
Forskningen visar att ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. Eftersom det är just makt, pengar och status som konsumtionssamhället försöker sälja oss är det inte så konstigt att det blir som det blir, menar författarna till ”Meeting Environmental Challenges”.
Motgiftet är ett värderingskifte hos mänskligheten som innebär att folk i högre utsträckning omfamnar mindre materialistiska värderingar och börjar se sig själva som en del av naturen. Det vill säga tankar som får det att krypa i skinnet hos amerikanska högerdebattörer.
I en scen i Avatar försöker biologen Grace (Sigourney Weaver) övertala militärerna om att inte bomba skogen och det naturfolk som försvarar den. Hon använder inte ordet biologisk mångfald, men det är vad hon syftar på när hon förklarar att ekosystemets olika delar hänger ihop i en sofistikerad väv. ”Värdet på den här planeten är inte det som finns nere i marken… det är allt ovanför som räknas”. Budskapet att vi gör klokt i att respektera naturen eftersom vi är beroende av den har framförts många gånger förr, men sällan så attraktivt som i Avatar. Filmen är en av de mest inkomstbringande någonsin – civilisationskritik säljer uppenbarligen.
Kanske kommer några biobesökare att inspireras till att göra ekoattentat mot oljesandsgruvorna i Alberta. Men för de flesta andra lär filmen fungera som en inte obetydlig knuff bort från konsumtionssamhället. Mot naturen och en ny identitet.
David Jonstad

Publicerad i Göteborgs-Posten, 17 januari 2010

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s