Media om Kollaps

En samling länkar till media som på olika sätt uppmärksammar boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut.

Medverkan i tv och radio

Tv4:s Nyhetsmorgon, 17 januari 2012

P4 Extra med Lotta Bromé, 18 januari 2012

P3 Morgonpasset, 30 januari 2012

Diskussion om boken i P1 Nya Vågen (32.50 in i programmet), 8 februari 2012

Människor och tro, 24 februari 2012

En bok, en författare i Kunskapskanalen, 20 mars 2012

SVT Kobra (webb), 11 oktober 2012

Intervjuer i tidningar

”Redo för osäkra tider” (Tidningen Grus & Guld)

”Jonstad tror på kollaps för civilisationen” (Dala-Demokraten)

”Skapar ett nytt samhälle ur det gamla” (Metro)

”Kris – vår chans att öka lyckan” (Svenska Dagbladet)

”Systemkritikern” (Reko)

”Änggärdet – fristad i kristider för att klara grundbehoven” (Civil)

Recensioner i tidningar

Övervägande positiva

”Ögonöppnare om väntad kollaps” (Norrländska SocialdemokratenSundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Kris och vägar till överlevnad” (Göteborgs-Posten)

”Livet efter kollapsen” (Dala-Demokraten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)

”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)

”Undergångens process” (Fria Tidningen)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)

”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)

Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)

”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)

Bra sammanfattningar av boken

”Jonstad tar greppet på livet efter kollapsen” (Nerikes Allehanda)

”Civilisationer är cykliska” (Affärsmagasinet Forum)

”En västerländsk kollaps” (Svensk Tidskrift)

Både positiva och negativa, eller utan tydligt omdöme

”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)

”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)

”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)

”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)

”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)

”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)

”Hem till gården” (ETC)

”Den smygande svårfångade kollapsen” (Ikon1931)

”Kollaps” (Kommunalarbetaren)

”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)

Övervägande negativa

”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning)

”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)

”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)

Recensioner på bloggar

”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)

Supermiljöbloggen

”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)

”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)

Upp 19:15

”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)

Den svenska Argus

”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)

Osunt

Bokbunden

”När civilisationer dör” (Bokguldet)

Att leva det levande livet

HaparandaTorino

”Gilla läget?” (Dagens Bok)

”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Kollaps – Inget för räddhågnsa” (Lasses blogg)

”Efter kollapsen” (Trädgården Jorden – det civiliserade Eden)

Förord till Kollaps

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok

Staden som ställer om

Många undrar: Varför tar inte politikerna oljetoppen på allvar? Svaret är: Det gör de, i Bristol. Den brittiska staden storsatsar på att förbereda folk på en allvarlig energikris, bland annat med hjälp av den familjetillvända aktiviteten ”peak oil fun day”.

Det behövs inte så mycket för att effekterna ska bli kännbara. Ett lite högre oljepris, en ekonomi på dekis. Rätt som det är har bensinstölder blivit en vanlig sysselsättning. Redan 2008 märkte polisen i Bristol en kraftig ökning av anmälningar från bilister som upptäckt att någon borrat ett hål in till bensintanken och ur detta tappat det eftertraktade bränslet. Ingen stor sak kanske, men ett av många tecken på hur samhället förändras i takt med att oljetillgångarna tryter. Ändå står de flesta av världens städer helt utan beredskap för en permanent oljekris.

Bristol i sydvästra England är ett av undantagen; här har politikerna börjat engagera sig i frågan. Nyligen släppte man en rapport som inte svävar på målet: att bygga en positiv framtid för Bristol efter oljetoppen, peak oil.

Rapporten konstaterar att oljeproduktionen snart kommer att nå sin maxproduktion och att det inom tio år är sannolikt att världen befinner sig i en global oljekris. Man konstaterar också att Bristols infrastruktur och ekonomi är byggd på tillgången till billig olja och att det inte finns några kommersiellt gångbara alternativ som kan ersätta oljan.

Svaret, menar man i rapporten, måste bli att hela samhället genast engageras i arbetet med att ställa om Bristol så att följderna av oljetoppen blir så milda som möjligt. Först och främst gäller det att öka medvetenheten. I viss mån har omställningen redan kommit igång tack vare de senaste årens klimatdiskussion, förklarar Simone Osborn som är rapportens författare, men vetskapen om oljetoppen bidrar med extra energi i arbetet.

– Många vet fortfarande inte vad oljetoppen är, men fler än tidigare gör det nu eftersom kommunen har satsat på olika former av utåtriktade aktiviteter. Bland annat en ”peak oil fun day”, säger Simone och kan sedan inte låta bli att skratta högt.

– Det var ett sätt att få folk med barn med på tåget. Vi underhöll barnen medan vi gav föräldrarna information om oljetoppen och hur lokalsamhället kan engageras i frågan, på ett positivt sätt.

Vilket är lättare sagt än gjort. Den krassa verkligheten är att de närmaste tio åren kommer att bjuda på många obehagliga överraskningar, menar Simone Osborn.

– Vi befinner oss redan nu i en ekonomisk recession, framöver kommer vi att få se djupare recessioner. Det är förmodligen det som kommer att påverka oss mest.

Förklaringen är att energin har en så avgörande roll för hur ekonomin fungerar. Utan billig olja – ingen tillväxt. Men konsekvenserna kommer också att bli kännbara på många andra områden. Transporter är ett givet sådant. Bilåkandet måste minska, vilket inte behöver bli så svårt som det kanske låter.

– De flesta resor som folk gör är väldigt korta resor. Hur kan man få folk att göra de resorna med cykel eller till fots, förutsatt att folk klarar av det fysiskt? Det är en uppgift för kommunen att göra det säkrare och lättare att gå och cykla i staden. Med rätt förutsättningar kan du ganska enkelt ta dig runt även i en stor stad med hjälp av en cykel.

Det handlar också om att öka tillgänglighet för sådant som folk behöver. Att planera staden så att folk bor nära platser som de besöker ofta. Ett hinder för det är att arbetsmarknaden i det moderna samhället är så specialiserad – många tvingas göra långa resor för att komma till en specifik arbetsplats. Det går inte alltid att välja en arbetsplats nära bostaden.

– För vissa kan distansarbete vara något som gör det lättare att jobba närmare där de bor. Vi laborerar till exempel med idén om lokala kontorshotell, där många distansarbetare kan sitta tillsammans.

Ett annat område som hamnar i fokus när oljan sinar är maten. Det moderna industrijordbruket är helt beroende av olja. Så om oljepriset går upp går också matpriset upp. Och om matpriset går upp, konstateras det i rapporten, så knuffas fler in i matfattigdom.

– Det är en stor utmaning att ge alla människor i staden tillgång till god och prisvärd mat. En stad kommer alltid att vara en nettoimportör av mat eftersom det bor så många människor i staden. Simone Osborn förklarar att kommunen har gett sitt stöd till många grupper som på olika sätt ökat frukt- och grönsaksodlingarna i staden. I gemensamma trädgårdar, på balkonger och i parker odlas det nu för fullt. En organisation har specialiserat sig på att plantera fruktträd i Bristol, medan en annan har skapat en modell som kopplar ihop folk som har en trädgård och vill ha hjälp med matodling med dem som vill vara med och odla.

Mycket är alltså på gång, men risken är ändå överhängande att det uppstår matbrist när folk börjar panikhandla efter att en oljekris fått genomslag på matpriset. Eller att det blir störningar i matdistributionen, något som tidigare hänt i Storbritannien i samband med protester mot höga bränslepriser.

– Det vore bra om folk hade lite mat hemma, åtminstone för några veckor, då skulle det inte behöva bli samma panik. Japan är ett bra exempel. Folk där är väl förberedda på jordbävningar, så efter den stora jordbävningen i vintras uppstod inte någon panik trots att det började bli ont om mat i affärerna.

Borde myndigheterna uppmana folk att lagra mat hemma?

– Det kan vara ett sätt, men ibland har det en dålig effekt när myndigheterna säger åt folk vad de ska göra. Det kan vara bättre att ett nätverk av olika organisationer i stället går ut med sådan information.

I Bristol har kommunen satsat just på detta – att ha ett nära samarbete med civilsamhället. Exempelvis rekryterades Simone Osborn från stadens omställningsgrupp, Transition Bristol, för att skriva rapporten, vilken i sin tur sponsrades av en allians av lokala företagare. Många av de program som kommunen har sjösatt samarbetar med lokala organisationer.

Att kommunens politiker är så engagerad i frågan om oljetoppen är sällsynt och jag frågar Simone Osborn varför det på många håll, exempelvis i Sverige, är naturligt för politiker att prata om klimatkrisen, men att ytterst få vill tala om en kommande energikris.

– Klimatfrågan har beskrivits, åtminstone i Europa, som att vi bara behöver vidta ett antal åtgärder innan ett visst årtal för att det inte ska bli ett så stort problem, medan oljetoppen är något som drabbar oss oavsett vad vi gör. Vilket kanske kan förklara varför politiker är mer villiga att prata klimat än olja.

Att Bristol går mot strömmen förklarar Simone Osborn med att staden har en tradition av starkt miljöengagemang som frågan om planetens ändliga resurser kan haka i. Dessutom finns det redan en rörelse som är villig att driva frågan, vilket har gjort det lättare för kommunen att komma igång.

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 4/2011.

Foto: Jim O’Shaughnessy

Maskinernas första fiender

EFFEKT | Ludditernas uppror mot den industriella revolutionen fyller 200 år.

Det måste ha varit i högstadiet. Under en historielektion som beskrev den industriella revolutionen i England – om hur maskinerna lade grunden till det moderna samhället. I förbifarten berättade läraren om ludditerna – de som hade försökt stoppa utvecklingen genom att slå sönder maskinerna. Ludditerna framstod som löjeväckande: korkade och bakåtsträvande människor som inte förstod fördelen med att låta den nya tekniken göra det jobb som folk tidigare tvingats göra för hand.

Det har gått två decennier sedan den där historielektionen och två sekel sedan ludditerna startade sitt uppror i England. När jag nu återkommer till ludditerna inför deras 200-årsjubileum ser jag på dem med helt nya ögon: såklart att de slog sönder maskiner!

Livet i det förindustriella England var ingen dans på rosor – tandvården lär till exempel ha varit usel – men på det stora hela levde människor ett ganska gott liv. De flesta var självförsörjande bönder som drog in extrapengar genom att pyssla med hantverksarbete i hemmet. Enligt en samtida berättare hade var och en ”en trädgård, en tunna med hembryggt öl, en uppsättning vardagskläder och en söndagskostym, samt gott om fritid”. Livet var hårt, men arbetstiden ofta kortare än vad vi är vana vid i dag. Chefer existerade inte och en hel del av arbetet kunde göras när man tyckte att det passade. Livet i denna relativa frihet, i lokalsamhället med sina långa traditioner och ömsesidiga beroende mellan människor, var vad som definierade folks identitet och skänkte dem trygghet.

Så inträffade under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en rad händelser som verkade som orkestrerade för att rubba denna ordning. I den industriella revolutionens hjärta bultade den nyuppfunna ångmaskinen – driven med den nyupptäckta fossila energin, stenkolet. Plötsligt kunde den som hade tillgång till både maskin och bränsle producera en mängd föremål utan att vara beroende av en plats med vattenkraft och inte heller fler än en handfull arbetare. Detta, skriver författaren Kirkpatrick Sale i sin bok om ludditerna, Rebels Against the Future, ”möjliggjorde det enastående skiftet från en organisk ekonomi byggd på jordbruksmark, arbetare och lokal byteshandel till en mekaniserad ekonomi baserad på fossilt bränsle, industrier och utländsk handel. Mer än någonsin tidigare stärktes maskinens roll i samhället”.

Samtidigt drog den brittiska staten igång en kampanj för att förvandla betesmarker och skogar som tidigare brukats som allmänningar till privatägd mark. Under ett halvt sekel övertogs allmänningar motsvarande en yta stor som Wales.

När folk förlorade den mark som de tidigare haft djur på eller jagat på tappade de en viktig möjlighet till självförsörjning. De reducerades till konsumenter. Vilket passade som hand i handske för den framväxande klassen av fabriksägare som sökte nya grupper att sälja sina varor till.

Fråntagna sin mark av staten och av de nya maskinerna fråntagna sin inkomst från handarbetet tvingades allt fler att flytta in till städerna – till det arbete som erbjöds i fabrikerna. Det skedde motvilligt. Många svalt hellre än inrättade sig i det nya industrisamhällets sociala kontroll och skitiga miljö. Andra riktade sin vrede mot maskinerna.

Den fjärde november 1811, i byn Bulwell norr om Nottingham, gav sig en grupp män ut i natten. Med ansiktena målade i svart och beväpnade med sina tyngsta verktyg tog de sig in i en vävfabrik, slog sönder sex maskinella vävstolar och försvann sedan ut i natten igen. En vecka senare slog två nya grupper till i andra byar. Ytterligare två dagar senare överfölls en transport vars last med nya maskinvävstolar slogs i bitar. Och samma natt gav sig totalt tusen personer, varav 300 beväpnade, till staden Sutton för en räd mot samtliga fabriker som hade de hatade maskinerna.

Strax därefter kom de första kommunikéerna från den nya rörelsen och dess mystiske och fiktive ledare Ned Ludd som markerade sitt släktskap med Robin Hood genom att underteckna kommunikéerna från Sherwood-skogen. Ludditerna hade ingen tillgång till vare sig Twitter eller Facebook, men uppvisade ändå en makalös förmåga till mobilisering och organisering. Ryktet om händelserna i Nottinghamshire spreds genom sånger och brev. Redan i december hölls underjordiska möten i Manchester och Leeds och under vintern fattade upproret eld i än fler städer.

Ludditernas rörelse utgjordes av autonoma grupper utan högre ledning. Precis som så många andra av historiens motståndsgrupper njöt de det fulla stödet från lokalsamhället. Ju mer ludditernas uppror växte, desto mer revolutionära blev kraven och metoderna, och desto räddare blev staten. Förutom poliser och de lokala miliser som fabriksägarna avlönade sattes tusentals soldater in. Regeringen införde dödsstraff för den som förstörde en maskin.

Först efter ett drygt år av militant maskinmotstånd lyckades 16 000 soldater och minst lika många milismän sätta stopp för ludditerna, bland annat genom massavrättningar.

Därefter tystnade sångerna om Ned Ludd.

Nu, efter två hundra år av industriell produktion när baksmällan börjar kännas i form av klimatförändringar och ekologisk förstörelse, hamnar tekniken återigen i centrum: Om gårdagens teknik orsakade klimat- och resurskrisen, kan morgondagens teknik lösa dem?

Oavsett vad man svarar på den frågan är ludditernas kamp en viktig påminnelse: Tekniken är inte neutral. Ludditerna var aldrig emot tekniken i sig, skriver Patrick Mulvany i den brittiska tidskriften The Land vars senaste nummer helt ägnas åt ludditerna, de ”utmanade i stället de vars maskiner skapade oordning i samhället genom att tvinga på folk tekniker som hade en negativ inverkan”. Tekniken, åtminstone av den mer avancerade typ som är kopplad till industrin, har alltid fått sociala konsekvenser. Den som har tillgång till en maskin kan gynnas av den, medan den som förlorar sitt arbete till den eller tvingas förse den med bränsle ofta missgynnas.

Teknikutvecklingen för dessutom med sig en egen dynamik som människan ofta har mindre makt över än vad hon kanske vill erkänna. Med tanke på att maskiner av alla de slag är så dominerande i våra liv i dag är det lite märkligt vi så sällan tycks fundera över vårt beroende av inte bara maskinerna i sig utan också den typ av samhälle som den industriella tekniken fordrar.

På ludditernas tid, när tekniken inte var lika självklar, var denna fråga central och rädslan för att bli slav under en maskin eller en maskinägare var ständigt närvarande. År 1818 skrev Mary Shelley sin banbrytande science fictionroman Frankenstein som varnade för farorna med att ge maskinerna för mycket makt. I bokens avslutning talar monstret till vetenskapsmannen med en kylig röst som ekar ända in i våra dagar: ”Du är min skapare, men jag är din herre.”

Publicerad i Effekt nr 4/2011.

Magiska maskiner

EFFEKT | Tekniken bedrar oss. De maskiner som har byggts efter den industriella revolutionen har varken besparat världen arbete eller resurser. Det menar Alf Hornborg, professorn som både avfärdats som ”foliehatt av näver” och förändrat människorssyn på världen med sin kritik av vår blinda tekniktro.

Om alla tror att solen snurrar runt jorden krävs det antingen en dåre eller en fritänkare för att påstå att det är tvärtom. Problemet för fritänkaren är att den som påstår något som strider mot gängse uppfattning om hur världen fungerar oftast framstår som en dåre. Det fick den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei lära sig när han på 1600-talet försökte motbevisa föreställningen att jorden är världsalltets centrum. Tids nog blev det uppenbart även för den tidens maktelit att Galileis beskrivning av solsystemet faktiskt var sann, men det var en lång process.

Alf Hornborg skulle kunna beskrivas som en modern Galileo Galilei. Han ställer mycket av det moderna samhällets självbild på huvudet genom det djärva påståendet att mänskligheten – tvärtemot den vanliga föreställningen – inte alls befinner sig på en evig resa mot ett allt högre stadium, framdriven av nya tekniska innovationer. Den moderna tekniken, hävdar Hornborg, är en illusion. Den får det att se ut som om vi sparar tid och använder resurserna mer effektivt, när det i själva verket handlar om att drastiskt omfördela både tid och resurser från världssystemets utkanter till dess centrum.

När magasinet Neo recenserade Hornborgs bok Myten om maskinen gjordes det med ett enda stort hånskratt. ”En foliehatt av näver” var den påhittiga rubriken. Hade recensionen skrivits på 1600-talet hade man förmodligen krävt att kättaren skulle sättas i husarrest.

I dessa tider av allt mer påträngande resurskriser är det inte bara de mest inbitna framstegsoptimisterna som förväntar sig att tekniken ska lösa mänsklighetens problem. Från höger till vänster manas det med darr på rösten till massiva satsningar på den teknikfrälsning som för dagen anses mest lovande. Hur kommer det sig, är min första fråga till Alf Hornborg, att så många hoppas att ny teknik ska vara en så stor del av lösningen?

– Jag misstänker att vi i grunden har missuppfattat det här med teknik och jag tror att det går tillbaka till en specifik historisk erfarenhet som våra förfäder gjorde i Europa för omkring två hundra år sedan. Man upptäckte då att det samhälle som man hade vant sig vid under hundratals år, jordbrukssamhället, plötsligt genomgick en snabb omvandling. Nya tekniska prylar – tåg, ångbåtar, gruvfabriker, telegrafer, kommunikationer och så vidare – skapade ett helt nytt samhälle, det moderna samhället.

Detta gör grunden till föreställningen om det eviga framsteget som historiens naturliga gång, fortsätter Alf Hornborg. Visst har det gjorts många imponerande tekniska framsteg sedan den industriella revolutionen, men det är fortfarande bara en minoritet som kan njuta av dem. För en stor del av det globala samhället har teknikutvecklingen inte varit något framsteg. Den har snarare lett till en ökad exploatering, både av människor och de ekologiska systemen. Ändå uppfattar vi teknik som i grunden en fråga om uppfinningsrikedom, snarare än om förskjutningar i belastningen på människor och miljö.

Alf Hornborg har ägnat sig åt denna teknikkritik i flera decennier, varav de senaste arton åren som professor i humanekologi vid Lunds universitet. Men trots att han har arbetsplatsen i Lund är det på en gård utanför Västervik som Alf Hornborg har sitt hem. Gården, som han övertagit av föräldrarna, består av över två hundra hektar mark, varav det mesta är skog. Han flyttade hit med sin hustru på 1970-talet, som ”gröna vågare” med en stark vilja att bli självförsörjande. Det fungerade ett tag, men snart tog den akademiska karriären över. Nu har han bara fritidsodlingar. På marken har han får och tio köttkor. Fåren sköter han inte själv, men korna tar han hand om, liksom den vidsträckta skogen som delvis är ett naturreservat. Det är under en promenad i denna skog som Alf Hornborg lägger ut texten om den mytbildning som uppstått kring tekniken.

Det finns två huvudskäl till varför tekniken inte kommer att lösa de resurskriser som vi står inför, förklarar han. Det första är de fysiska ramarna. Det finns helt enkelt en begränsad mängd produktiv mark på planeten och en begränsad mängd resurser. Vi kan förbruka dessa snabbare eller långsammare, men förr eller senare tar det stopp.

Det andra skälet, och det som Alf Hornborg lagt mest kraft på, är det som kallas för ojämnt utbyte (se mer om detta i Effekt nr 2/2011) – att den typ av modern teknik som vi har vant oss vid handlar mer om omfördelning än att öka vår hastighet eller vår effektivitet.

– Teknik är en mystifiering av ojämnt utbyte. Det finns egentligen ingen modern teknologi som är frikopplad från globala fördelningsfrågor. Vi har länge inbillat oss att man kan värdera teknologier utifrån det ena eller andra effektivitetsmåttet, men vad som är effektivt på en plats är alltid knutet till kostnader i utbytet med andra platser. Fördelningsfrågor är alltid invävda i teknikens vara.

Det gäller i princip alla moderna teknikprylar som vi omger oss med – kylskåp, tvättmaskiner, datorer och lastbilar. De underlättar våra liv men för att bli till och för att fungera kräver de att resurser och tid förbrukas på andra platser.

Inte minst gäller det olika former av miljöteknik. Etanolbilen är ett tydligt exempel på det ojämna utbytets två aspekter. För det första, påpekar Alf Hornborg, är det inte fysiskt möjligt att driva den moderna fordonsparken med etanol. Det skulle kräva en åkerareal långt större än vad som finns tillgängligt på planetens yta. För det andra: i den mån etanol används som ett sätt att minska förbrukningen av fossil energi sker det på bekostnad av människor och miljö i andra delar av världen.

– I Brasilien är det som tydligast. Det är rena slavförhållandena för vissa av arbetarna på etanolplantagen. Dessa odlingar breder dessutom ut sig över enorma arealer av det tidigare savannlandskapet.

De brasilianska arbetarna får ju arbete, skulle många säga, och det är väl bra?

– Jo, men samtidigt har hundratusentals människor drivits bort från de här markområdena och de har tidigare kunnat leva där, försörjt sig där. De har inte varit slavar. Det där är exploatörernas argument. Vi måste komma förbi synen på samhället som en nation. Samhället är globalt. Det som händer i Europa kan inte frikopplas från vad som händer i resten av världen. Det ena förutsätter det andra.

Utöver detta har tekniken en förmåga att osynliggöra den globala infrastruktur som tekniken är beroende av. Ett svensk industrijordbrukare kan till exempel framstå som fantastiskt effektiv eftersom denne kan producera mycket mer per hektar än en afrikansk bonde som arbetar med handredskap och dragdjur. Vilket får det att se ut som om lösningen på matkrisen är mer av industriellt jordbruk. Men räknar man med den energi och de resurser som industrijordbrukaren hämtar någon annanstans ifrån – de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera allt detta – blir resultatet något helt annat. Den afrikanske bonden, visar flera studier, är då mycket mer effektiv eftersom dennes avkastning i förhållande till energiinsatsen är mycket större.

Som Alf Hornborg påpekar: det är skillnad på produktionens effektivitet och produktionens förmåga.

Men har inte teknik trots allt underlättat väldigt många människors liv?

– Absolut, visst är det så. Alltså, jag är ju inte teknikfientlig på det sättet att jag skulle tycka att all teknik är av ondo. För de som har tillgång till teknik, för de som har råd med teknik så finns det ju inget mer underbart än att se sitt liv bli bekvämare. Annars skulle vi inte ha utvecklat tekniken, om människan inte hade älskat det som den kan göra för dem.

Så var går gränsen? När gör tekniken gott och när blir tekniken något som förutsätter ett ojämnt utbyte och att vi utmanar de fysiska ramarna? Alf Hornborg placerar brytpunkten vid övergången från det förindustriella till det industriella samhället.

– Den förindustriella tekniken, åtminstone det mesta av den, var möjlig att reproducera lokalt. Små vatten- eller väderkvarnar till exempel. Sådana kan man faktiskt bygga själv, eller åtminstone inom en lokal enhet. Men så fort tekniken förutsätter globala utbytesrelationer så ökar mystifieringen, då blir det allt svårare att se de ojämna resursöverföringarna. När teknik som används för att lokalt ersätta mänskligt arbete bygger på resurser inköpta på världsmarknaden blir det genast fråga om samhälleliga relationer – alltså något för samhällsvetenskaperna, inte bara för tekniska högskolor.

Det krävs en stor omvärdering av ens syn på världen för att kunna acceptera konsekvenserna av ett sådant påstående. Som Dagens Nyheters Sverker Lenas skriver i sin recension av Myten om maskinen: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma.” Är man inte beredd på en sådan förändring är det säkrast att vända idéerna ryggen, vilket också är vad många gör.

– Det finns så många invanda tankespår hos folk som måste läggas om. Det blir också en moralisk problematik att förstå hur ens eget liv är subventionerat av andra människors arbete och resurser. Att ändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att vara som människa är bland det svåraste som finns. I grunden blir det väldigt existentiellt laddat att tvivla på att världen går framåt och vi med den.

Hur kommer det sig att det så ofta är män i övre medelåldern som har den starkaste tilltron till ny teknik?

– Jag tror att det framför allt beror på att männen har gjort karriärer inom den typ av mäktiga strukturer där sådana här tankar frodas. Inom näringsliv, ekonomi, politik där man alltid sätter sin tilltro till mer pengar och mer teknik. Jag tror att det har kommit att prägla hela deras världsbild.

Det du säger fråntar många det som de ser som ett sista hopp om att undvika en ekologisk katastrof och ett samhälleligt sammanbrott. Hur tänker du kring det?

– Jag har så många gånger genom åren fått höra att ”du ska inte vara en nattsvart pessimist”, ”du måste inge hopp annars slår folk bara ifrån sig eller blir passiva”. Nu har jag visserligen skissat på alternativa ekonomiska system som borde kunna förhindra mycket av den destruktivitet som finns inbyggd i kapitalismen. Men på ett annat plan borde vi alla vara väldigt medvetna om att det kanske inte kommer att lyckas att bli hållbara med mindre än att samhället av sin egen kraft bryter samman. Vi måste vara fullständigt intellektuellt ärliga här.

Som statsanställd ser Alf Hornborg det som sin plikt att engagera sig i frågan hur människor ska klara av att hantera en allvarlig kris.

– Med en historisk tillbakablick borde vi kunna inse att även vår egen civilisation lever farligt. Vi satsar mer och mer på dyrbar komplex infrastruktur och bygger upp mer och mer sårbara system för att klara de mest elementära behov som energi och livsmedelsförsörjning. Vi bäddar för någon form av kris. Då är det väl inte bättre att säga: ”Glöm krisen, det där är bara domedagsprofeter som snackar, vi behöver inte någon beredskap.” I stället måste vi vara på det klara med att krisen kan komma och därmed bör vi ha åtminstone den beredskap vi hade för trettio år sedan. Nu har vi nedmonterat vår krisberedskap allt grundligare ju närmare krisen vi kommer. Det är en skrämmande utveckling.

David Jonstad

Foto: David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 3/2011

I skakiga tider

SYDSVENSKAN | När finanskrisen bröt ut 2008 förstod jag inte riktigt vad det var som hände, vilka de underliggande krafterna var. I dag förstår jag mer, men det förblir svårt att se hur allt hänger ihop i de oerhört komplexa system som utgör den industriella civilisationens ekonomi.

Och att förstå är lättare än att få andra att förstå. Vilket innebär att utmaningen för medierna är större än någonsin just nu. Den skuldkris som dessa dagar vecklar ut sig kommer att påverka de flesta i vår del av världen.

Det finns journalister och bloggare som skriver både insiktsfullt och pedagogiskt om detta, men för en genomsnittlig mediekonsument undrar jag om allvaret verkligen uppfattas fullt ut. Hur många förstår risken i det som Svenska Dagbladets Nils-Olof Ollevik beskriver som en ekonomisk istid, där de finansiella marknaderna fryser ner och lamslår ekonomin? Det vill säga, det som nästan skedde 2008, men som då kunde avvärjas genom statligt ingripande. Idag saknar vi många av de verktyg som användes 2008, som att sänka styrräntorna, de är redan nere i botten.

För Sveriges del skulle en sådan istid inte bara innebära en ekonomisk recession, den största smällen skulle troligtvis orsakas av en spräckt bobubbla. Den svenska bobubblan är en av de största i världen enligt The Economist. Sjunkande bopriser mixat med nerfryst kreditmarknad är ett giftigt recept för alla som har stora bolån och små ekonomiska marginaler.

I Aktuellt förra onsdagen intervjuades ett ungt par som just köpt ett hus för närmare sex miljoner kronor och tagit lån på fyra miljoner. Frågan om de kände någon oro besvarades med nervösa skratt och försök till skämt. De förstod kanske inte vilken riskbomb de sitter på, eller så jobbade de hårt på att förtränga det.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom det sällan betraktas som ett problem att den privata skuldsättningen i Sverige är på svindlande 2 700 miljarder kronor. I stället cementeras den självgoda bilden av ett Sverige som agerat mycket smartare än resten av världen. Ekonomibloggaren Cornucopia påpekar att Fredrik Reinfeldt gärna förklarar att resten av Europa har levt över sina tillgångar men tiger om att detta lika mycket gäller svenskarna. Även om det i vårt fall handlar om att privatpersoner tagit skulderna direkt i stället för att gå omvägen via staten.

Om skuldkrisen övergår i en finansiell kollaps – ett scenario som allt fler ser som sannolikt – lär många stå oförberedda. Vilket kan leda till rädsla och rädsla är som alla vet en väldigt dålig grund att stå på i en kris. Rädda människor gör desperata saker. De jagar syndabockar, de tar till våld och de röstar fram populistiska ledare.

Motgiftet är att medierna (och andra delar av samhället) skapar en mental beredskap genom att förklara hur skakningarna på Wall Street kan leda till skakningar på gatorna också hemma i Sverige.

Publicerad i Sydsvenskan 16/8 2011

Journalist, författare och föreläsare