Klimatfilm slår premiärrekord

FOKUS | »Age of Stupid« går upp på världens biografer nästa vecka. Filmen ska skapa opinion inför FN:s klimatmöte.

När världen kollapsat år 2055, som en följd av skenande klimatförändringar, sitter en man i en arkivbyggnad någonstans i Arktis och sorterar videoklipp från Age of Stupid, dårarnas tid – vår tid. Varför hind­rade vi inte denna katastrof medan det fortfarande var möjligt? frågar han sig.

Filmen »Age of Stupid« lämnar besökarna rödgråtna och förbannade. Den har slagit filmpremiärrekord i Storbritannien och jämförs ofta med Al Gores »En obekväm sanning«. Men medan den filmen framför allt byggde på klimat­modeller om vad som kommer hända i en varmare värld bygger »Age of Stupid« till största delen på dokumentärt material om vad som faktiskt händer, skildrat genom olika människoöden. Och Al Gores diskussion om lösningar befann sig på en enkel individnivå, medan »Age of Stupid« diskuterar mer systeminriktade politiska lösningar.

När filmen har global premiär i nästa vecka går den upp samtidigt i över 50 länder. Med lite tur kommer den att bräcka »Star Wars« som hittills har världsrekordet i största globala filmpremiär. I USA kommer 440 biografer att visa filmen på premiärkvällen, och New York kör en livesändning med bland andra förre FN-chefen Kofi Annan som talare.

Al Gores film backades upp av ett av världens största filmbolag, »Age of Stupid« är något så ovanligt som en långfilm utan tunga finansiärer i ryggen. Filmen har blivit möjlig genom att andelar för fem miljoner sålts till privatpersoner och att en lång rad filmarbetare, inklusive Oscarsnominerade skådespelaren Pete Postlethwaite, ställt upp helt eller nästan gratis. Distributionen har maxats genom att Armstrong gått bakom ryggen på biografjättarna och låtit företag, organisationer, kommuner och skolor visa filmen mot en relativt låg avgift.

Under det senaste året har regissören Franny Armstrong gått från att ha varit en ganska okänd politisk filmare, till att jobba dygnet runt med att lansera filmen världen över, träffa politiker och mobilisera människor till att kräva förändring.

– Under de fyra-fem år som jag gjorde filmen tänkte jag att det var mitt bidrag till klimatfrågan, men när den var klar insåg jag att ansvaret inte slutar där. Det är därför vi startat kampanjen »Not Stupid« tillsammans med de stora miljö- och klimat­organisationerna, för att mobilisera så mycket folk som möjligt inför klimatmötet i Köpenhamn, säger Franny Armstrong på ett kafé vägg i vägg med »Age of Stupid«-teamets sjabbiga kontor i Camden i norra London.

Det är på klimatmötet i Köpenhamn som världens länder ska försöka förhandla fram ett nytt avtal som begränsar utsläppen av växthusgaser så kraftigt att de skenande klimatförändringar som skapat ramberättelsen i »Age of Stupid« aldrig blir verklighet.

– Den tid som återstår fram till Köpenhamnsmötet kommer att definiera vår generation. Och ändå är det ingen som bryr sig. Om du frågar folk på det här kaféet om de vet vad Köpenhamnsmötet är så säger förmodligen alla nej. Trots att det kommer att avgöra deras framtid.

Av de rika länderna har EU lagt det mest långtgående förslaget vilket enligt Armstrong på sin höjd ger en 50-procentig chans att stoppa klimatförändringar.

– Varför är inte det den största skandalen någonsin? Alla bara: »Femtio procent, det är lugnt för mig.« Som att singla slant, säger hon.
Hon har ändå hopp om sitt eget lands klimatminister, Ed Miliband, som har ett gott öga inte bara till Franny Armstrong själv utan också till andra delar av den livfulla brittiska klimatrörelsen. Under våren har de båda träffats frekvent och hennes intryck av Ed Miliband är att han faktiskt är en politiker som har förstått vad som behövs och är beredd att kämpa för det.

– Jag säger till honom: »Kom igen! Du kan bli som Mandela eller Gandhi. De som lyckas få till avtalet i Köpenhamn kommer att bli hjältar för all framtid. Utan ett bra avtal blir du bara en till grå politiker som misslyckades.« Jag hoppas på honom.

Kanske har Ed Miliband blivit påverkad av att ha sett »Age of Stupid« som fungerat som en ögonöppnare för många.

– Det som folk påverkas av är det som händer med planeten genom att vi berättar hur situationen är. Det är ingen ny information, men vissa har av olika skäl ännu inte tagit den till sig. Så när de ser vår film så fattar de för första gången. Men en bra sak är att folk förstår problemet medan det fortfarande finns tid att göra något åt det. Det är bättre att få veta att du har cancer så att du kan göra något åt det än att bara dö en hemsk död.

Franny Armstrong pratar ultrasnabbt och när hon märker att det hon säger låter för uppgivet eller för nattsvart, fnissar hon till för att släta över det. Sedan återupptar hon svadan. Filmandet har påverkat henne starkt.

– Jag har jobbat med filmen i nästan fem år så jag har förändrats totalt. Den största skillnaden är att jag är ännu mer övertygad om att mänskligheten är värd att rädda. Som art är vi väldigt destruktiva, så på ett sätt vore det bästa som hänt planeten att vi utrotade oss själva, men efter att ha tillbringat de senaste fem åren med att möta världens mest fantastiska personer inser jag att vi är så speciella och så unika och att det skulle vara en enorm förlust. Och för vilket skäl – för att få köra runt i stora bilar och sitta och glo på plasma-­tv-skärmar?

Den 1 september lanserade Franny Armstrongs kampanjmaskin ytterligare ett projekt med namnet »10:10«. Syftet är att få så många som möjligt att göra 10-procentiga utsläppsminskningar till år 2010. En lång rad arbetsplatser, kyrkor, sjukhus, kändisar och så vidare var med redan från början. Och efter några dagar hade topparna inom de största politiska partierna, inklusive Gordon Brown och regeringen, lovat att uppfylla »10:10«-kampanjens målsättning.

Ändå undviker Franny Armstrong att svara på frågan om hur hoppfull hon känner sig inför framtiden.

– Det är lite som att man spelar i ett fotbollslag och man inser att man nog inte kommer att vinna. Men man fortsätter ändå att spela, man har kul medan man tränar tillsammans.

David Jonstad

Publicerad i Fokus, 18 september 2009

Annonser

Omställning pågår

EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.

Förordet till Vår beskärda del

Vår beskärda del - En lösning på klimatkrisenVid nittio års ålder gör sig miljöforskaren och författaren James Lovelock redo att åka ut i rymden. Som en av världens första rymdturister satsar han en dryg miljon av det han har tjänat ihop under sin långa forskargärning på att få se jorden utifrån. Det är den bilden – av det ensamma och sköra grönblå klotet – som fått så många, inte minst James Lovelock, att inse hur unik vår planet är. Att den sprudlar av liv i ett annars livlöst universum. Att det vore ett enormt misstag att rycka undan mattan för livet genom att knäcka klimatsystemet. Fortsätt läsa Förordet till Vår beskärda del

Inför ransoneringskort för koldioxidutsläpp

GÖTEBORGS-POSTEN | Åtta av tio svenskar säger att de är beredda att ändra sin livsstil för klimatets skull – om de vet att andra gör detsamma. Därför är den logiska slutsatsen att vi behöver ett ransoneringssystem för koldioxid där varje medborgare får en lika stor kvot, skriver frilansskribenten David Jonstad.

Människor är experter på att jämföra sig med andra. Allt som oftast vill vi ha detsamma som de runt omkring oss har. Vårt välmående är, visar forskningen på detta område, direkt beroende av hur vi står oss i en jämförelse med grannarna eller arbetskompisarna. Om andra kör små bilar nöjer vi oss själva med att äga en liten bil. Börjar andra köra stora bilar vill vi också göra det.

I klimatfrågan är detta faktum en viktig förklaring till varför alla säger sig vilja minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen likförbannat fortsätter att öka år efter år. Varför ta cykeln i stället för bilen om det bara innebär att man får åka till jobbet i grannarnas bilavgaser? Varför nöja sig med en omodern tv när arbetskompisen just bytt ut sin två år gamla platt-tv mot en ny 55-tums HD Led-tv?

I en attitydundersökning beställd av Ordfront säger åtta av tio svenskar att de är beredda att minska sin klimatpåverkan genom att dra ner på bilresor, flygresor och energikonsumtion – om de vet att andra gör detsamma. Endast en av tio säger nej till detta. En tiondel anser att de redan gjort allt de kan.

Jämlikhet krävs

Med andra ord: En förutsättning för att klimatkrisen ska kunna lösas stavas jämlikhet. Att vi delar lika på den fossila energi som orsakar utsläppen och att vi gör klimatomställningen till en gemensam ansträngning.

Vi måste kollektivt ändra vår livsstil och vår ekonomi. Samhället behöver ställas om så att vi inte är beroende av bil för att resa i städerna, så att vi kan undvika flygresor och så att vi endast konsumerar så mycket resurser som naturen kan återskapa.

Dessa stora förändringar kommer inte att ske av sig själva och inte heller kommer de till stånd genom att vi konsumerar mer klimat-smart. Först när vi upplever att våra ansträngningar motsvaras av andras handlingar blir det möjligt att genomföra omställningen till ett hållbart samhälle.

Hur detta översätts i politik har brittiska tankesmedjor och forskningsinstitutioner grunnat på i drygt tio års tid. Förslaget de lanserat kallas individuella utsläppsrätter eller koldioxidransonering. I korthet innebär koldioxidransonering att ett tak för hur mycket utsläpp som får göras fastställs och att utsläppen därefter fördelas i form av ransoner – en lika stor del till var och en i befolkningen.

Fördelarna är flera:

* Det blir en garanterad minskning av utsläppen, jämfört med en koldioxidskatt vars effekt är väldigt svårbedömd.

*Alla får samma tillgång till den energi som vi i dagens samhälle är beroende av. Vi slipper en situation där exempelvis bensin blir så dyrt att bara rika har råd att köpa den.

* Den som lever klimatsmart kan sälja outnyttjade ransoner till den som inte klarar av att hålla sig inom sin kvot. Det skulle vara socialt progressivt eftersom framför allt låginkomsttagare skulle kunna sälja ransoner till höginkomsttagare.

Liknande kriget

Det är snart på dagen 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Den energi- och resurskris som då uppstod har mycket gemensamt med dagens klimatkris. I många av de länder som drabbades av kriget insåg regeringarna att det enda sättet att få folk att acceptera de stora livsstilsförändringar som krävdes var att dela lika på resurserna – man ransonerade. I stället för protester mot detta präglades krigsåren av känslan att alla var med och tog ansvar för krisen. Beredskapsviljan ökade, liksom solidariteten. Folk anmälde sig frivilligt för att hjälpa till.

Trots att det var krigstider skedde många positiva förändringar. Järnvägen elektrifierades och byggdes ut, arbetslösheten minskade till rekordlåga nivåer och folkhälsan förbättrades när kosten blev mer vegetarisk och cyklar ersatte bilar.

Nu är det dags för en liknande mobilisering där vi använder samhällets resurser och vår kollektiva kreativitet för att ställa om. Den attitydundersökning som Ordfront låtit göra visar att tre av fyra svenskar tror att vi måste ändra vårt sätt att leva om vi ska kunna undvika fortsatta klimatförändringar.

Upprätthålla konsumtionen

Trots det syftar i princip all politik till att upprätthålla business as usual. Den kris som på många sätt orsakats av för mycket konsumtion ska hanteras genom mer konsumtion trots att vi i Sverige redan i dag lever över våra tillgångar. Det skulle behövas tre planeter om resten av världen levde som oss.

Lyckligtvis visar sig stödet för en ökad konsumtion vara svagt bland befolkningen. En majoritet (60 procent) vill antingen inte ändra sina konsumtionsvanor eller konsumera mindre.

Tidigare undersökningar visar att trots att Sverige blivit dubbelt så rikt de senaste decennierna har inte vårt välmående ökat, det har till och med minskat. Detta – tillsammans med det faktum att den ständigt ökande konsumtionen i Sverige och resten av världen lett till inte bara en klimatkris utan även en uppseglande energikris, utfiskade hav, utarmade jordar och så vidare – borde få oss att ifrågasätta meningen med en ekonomi i behov av ständig expansion på en planet med begränsade resurser.

Utmaningen som dagens klimat- och resurskriser ställer oss inför är enorm. Vi ska ställa om ett samhälle och en ekonomi helt beroende av billig fossil energi till ett samhälle som klarar sig helt på förnyelsebar energi. I denna omställning skulle en modell med koldioxidransonering både sätta upp de ramar vi måste hålla oss inom och göra omställningen socialt accepterad tack vare principen om en jämlik fördelning av den fossila energin.

Det är början på en omställning som inte bara löser klimatkrisen utan också ger oss goda liv, även när vi jämför oss med andra.

David Jonstad
frilansskribent en av grundarna till magasinet Effekt. Aktuell med boken Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen.

Fotnot: Undersökningen som refereras i artikeln är utförd av Intermetra Business & Market Research på uppdrag av Ordfront och bygger på frågor till 530 personer i en slumpvis utvald panel.
Publicerad i Göteborgs-Posten, 14 augusti 2009

Kolonimark till salu

AFTONBLADET | Det är lite som inledningen till en dystopisk James Bond-film.

Världen är på väg att gasa rakt in i en extrem resurskris: vattnet håller på att ta slut, grödorna torkar bort i hettan och oljan sinar. I hemlighet planerar en slug sammanslutning att lägga beslag på den bästa odlingsmarken i de fattigaste länderna. Där ska de odla mat till sig själva och sockerrör till sina etanolbilar. Dessutom ska de få världens fattiga att minska sina redan små koldioxidutsläpp så att de själva inte behöver ändra livsstil.

Det är synd att James Bond inte finns i verkligheten för han hade behövts. Övertagandet av odlingsmarken är nämligen i full gång och det sker inte ens i hemlighet.

En gång i tiden var odlingsmark det mest värdefulla som fanns. Den som hade mark hade makt. En liten åkerlapp innebar makt över det egna livet, ett stort gods gav makten över hundratals jordlösa. Men de senaste femtio åren har ingen brytt sig om den. I Sverige bebyggs åkrarna kring städerna med nya bostäder och shoppingcentrum. Det har gett bättre avkastning än att odla.

Nu är något på väg att hända. De Bondliknande resurskriserna är ett reellt hot. Inte minst matkrisen. Sedan industrialismen tog fart har jordens befolkning sexdubblats och odlingsmarken har – likt en kroppsbyggare på anabola – pumpats full med konstgödsel och därmed utarmats. Samtidigt innebär det hetare klimatet allt sämre skördar. Förra vårens matkris och de efterföljande hungerkravallerna i över trettio länder världen över var en teaser inför framtiden.

Marken har blivit en allt viktigare faktor i det globala maktspelet, och i kampen om den har den rika delen av världen ett försprång – vi är ju vana att ta för oss av världen. Sedan Columbus dagar har vi slagit oss ner på de fattigas landområden, skeppat hem råvarorna, förädlat dem och sålt tillbaka dem dyrt. Rikedomarna har vi använt till att ta flyget till andra sidan jorden där vi slagit oss ner på de finaste sandstränderna och fått förstklassig service för en spottstyver. Nu verkar det vara dags att ta ytterligare ett steg – en kolonialism för resurskrisernas 2010-tal.

Det senaste året har framför allt nyrika länder som Kina, Sydkorea, Saudiarabien och Kuwait köpt och tecknat hyreskontrakt på enorma arealer mark i fattiga länder för att trygga sin framtida livsmedelsförsörjning. Småbönder, ursprungsbefolkningar och andra som tidigare brukat den ofta statligt ägda marken får flytta på sig.

Det kallas landgrabbing och enligt FN är det en accelererande trend. Bara under de senaste sex månaderna har en yta motsvarande hälften av Europas jordbruksmark tagits över.

Chefen för FN:s jordbruksorgan FAO, Jacques Diouf, kan inte göra annat än att kalla det för vad det är: nykolonialism.

Men det är inte bara de nyrika länderna som köper mark. Även Sverige deltar i kapplöpningen. Med hjälp av svenska pensionpengar har det svenska företaget Alpcot Agro tagit kontroll över 135  000 hektar mark i forna Sovjetunionen. Företagets störste ägare är Tredje AP-fonden.

Sverige lägger även beslag på mark i Tanzania genom etanolbolaget Sekab. Inte för att producera mat, utan för att odla sockerrör som kan omvandlas till etanol för svenska bilar.

De människor som tills nyligen odlade ris och kassava på marken har snällt fått maka på sig. Sveriges nya etanolbilsflotta är nämligen törstig.

När inte vi själva är beredda att anpassa oss till en verklighet där resurserna är begränsade och utsläppen måste bort tvingas vi kolonisera de som är för fattiga för att säga nej om de erbjuds pengar. Trenden går igen i klimatpolitiken som numer till en stor del syftar till att åstadkomma utsläppsminskningar utomlands, men räkna dem på hemmaplan.

I den svenska regeringens klimatmål utgörs en tredjedel av sådana utsläppsminskningar. I EU är samma siffra två tredjedelar. Detta motiveras med att det gynnar de fattiga. Samma motivering som används vid landgrabbing. Kolonialismen – gammal som ny – har ju aldrig kunnat motiveras med dess verkliga syfte utan måste beskrivas som en uppoffring av kolonisatören till den koloniserades gagn. Som humanekologiprofessorn Alf Hornborg uttrycker det: ”Den vite konsumentens börda” – en modern variant av Rudyard Kiplings ”Den vite mannens börda”.

Nu sker inte detta helt smärtfritt. Sekabs kontroversiella satsning fick nyligen tre svenska kommuner som är delägare i företaget att dra tillbaka sina pengar och Sekab söker nu finansiering från svenska och norska biståndsmyndigheter för att kunna fortsätta.

I Madagaskar tvingades presidenten Marc Ravalomanana bort efter att ha tecknat ett 99-årigt hyreskontrakt med Sydkorea om att överlåta en miljon hektar bördig jordbruksmark. Kontraktet har nu rivits upp. Sydkorea har i stället köpt en halv miljon hektar i Sudan.

Frågan om landgrabbing är så het att den till och med kommer upp på det pågående G8-mötet i Italien. Inte så att världens rikaste länder vill stoppa denna verksamhet, men Japan tycker att det vore klädsamt med någon sorts uppförandekod så att det hela kan bli ”en win-win-situation”.

Som sagt, det hade behövts en James Bond.

I stället får vi nöja oss med en brokig och föga glamourös rörelse. Inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn i december ställer fattiga länder, forskare, aktivister och sociala rörelser hårda krav på Sverige och resten av västvärlden. De säger: Vi har inte bara råd, men också en moralisk plikt att både fasa ut de fossila bränslena ur våra egna samhällen och hjälpa utvecklingsländer att göra detsamma. Västvärldens överkonsumtion måste få ett slut samtidigt som utvecklingsländerna får utvecklas.

Bara så går det att hindra att det återigen blir de fattiga som får ta de hårdaste smällarna. Bara så går det att stoppa en fortsatt utbredning av klimatkolonialismen.
David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 9 juli 2009

Sortering i klassamhället

SYDSVENSKAN | Jag har flera vänner som är jätteduktiga på återvinning. De diskar minutiöst sina mjölkkartonger och yoghurtburkar och skaffar sig därigenom ett gott klimatsamvete. Samtidigt är dessa de av mina vänner som mest obekymrat flyger till London över helgen för att gå på konsert.
Denna kombination – stort klimatsamvete och stor klimatpåverkan – borde vara svår att få till, men verkar för många fungera rätt bra. Jag gissar att det beror på att (1) klimathotet hotar så viktiga saker i människors liv – flygresor, bilåkande och köttätande – att politikerna gärna låter klimatfrågan bli en fråga om moral snarare än om politik. Genom att bara upplysa om vad som är bra och dåligt blir det upp till varje medborgares samvete om utsläppen ska minskas eller inte.
Samt (2) att definitionen av vad som är ”klimatsmart” bestäms av de i samhället som har råd att göra sådant som innebär stora utsläpp. Vilket gör att det mest klimatsmarta anses vara återvinning av mjölkkartonger, Kravmärkta tomater och att köpa ”miljöbil” för en kvarts miljon.
I en ny avhandling som just lagts fram vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm undersöks det ofta osynliggjorda klassperspektivet på klimatfrågan. Doktoranden Karin Bradley jämför ett svenskt välbärgat villaområde med ett multietniskt fattigt miljonprogramsområde.
Områdena ligger precis bredvid varandra, men skiljer sig åt på alla sätt. I villaområdet – Gamla Spånga utanför Stockholm – är folk duktiga på att återvinna, de köper ekologisk mat och mellan villorna är det prydligt, rent och prunkande grönt. De boende anser att de lever miljövänligt.
De som bor i höghusen i Tensta däremot är inte lika duktiga på återvinning. Deras bostadsområde är skräpigt och mer betonggrått än grönt. De berättar att de ser upp till de miljömedvetna ”svenskarna” (även om en intervjuad beskriver dem som ”återvinningsfundamentalister”) och att de strävar efter att bli lika miljöduktiga själva.
Ur ett klimatperspektiv borde det vara precis tvärtom.
De som bor i de energikrävande villorna flyger nämligen flera gånger om året på utlandssemestrar, de flesta har bil och många äger fritidshus. Deras klimatpåverkan är därför många gånger större än deras höghusgrannar vilka sällan har egen bil och inte har råd att åka på Thailandsresor.
Samma mönster gäller i Sverige i stort där utsläppen ökar i takt med inkomsten
och där den rikaste tiondelen står för fyra gånger så mycket utsläpp som den
fattigaste tiondelen.
Följden av att glömma klassperspektivet i klimatfrågan och dessutom låta en medelklassnorm styra vad som är klimatvänligt blir rätt nedslående. Bradley berättar om ett Agenda 21-projekt som kommunen genomfört i det område hon undersökt. I detta satsas 90 procent av resurserna på att få Tenstaborna att lära sig återvinna, hålla området snyggt, åka kollektivtrafik och köpa lågenergilampor. På villaborna i Gamla Spånga däremot spills knappt någon energi alls. Deras klimatsamveten är på topp. Liksom deras koldioxidutsläpp.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 2 maj 2009

Det våras för undergången

SYDSVENSKAN | Undergång och överlevnad är teman som kommer att märkas i biorepertoaren framöver. Klimat- och finanskrisen börjar sätta sina avtryck också på filmen, menar David Jonstad.

”Apokalypsens gosiga mörker” heter en nyutgiven bok som går ut på att det mesta i världen bara blir bättre och bättre: färre krig, färre som svälter, till och med miljön blir bättre. Att folks uppfattning av verkligheten ofta är en helt annan beror, menar författaren Anders Bolling, på att vi tilltalas av undergångsskildringar.

Det är nog sant att undergången säljer och allra bäst funkar det på bioduken. På 1960-talet var det olika pandemier som biobesökarna fasade för, i många 70-talsfilmer försökte människorna överleva på en jord som kollapsat på grund av olika miljökatastrofer. 80-talet massproducerade filmer om ett tredje världskrig – ofta med kärnvapeninslag – och under 90-talet växlades rymdinvasioner med allt från de tidigare årtiondena.

Att undergångsgenren är så populär beror naturligtvis inte bara på fantasirika skildringar utan att dessa skildringar (rymdinvasioner undantagna) har växt fram från frön som är sådda i verkligheten. Genren lockar eftersom den knyter an till människors oro för hur de ska kunna överleva om något går galet.

2009 är hoten mot samhället mer reella än vad muterade virus och kärnvapenkrig någonsin har varit. De sammanfallande kriserna, med klimathotet, finanskrisen och oljetoppen i spetsen, oroar även de mest optimistiskt lagda. Den våg av filmer om undergång och överlevnad som nu sköljer fram är därför perfekt tajmad.

Mest aktuell är ”Motstånd” som har svensk premiär imorgon med Daniel Craig i huvudrollen. Den har inget med någon av de nämnda kriserna att göra, men är en fantastisk skildring av överlevnad i kristider. Filmen utspelar sig i Östeuropa under andra världskriget. Nazisterna jagar alla judar de kommer åt och tre bröder gör det som många tänker sig som en sista utväg – de flyr rakt in i skogen. Det hinner inte gå många timmar innan de inser att det krävs organisation för att överleva. Inom kort har de byggt upp ett primitivt läger som lockar ut fler och fler människor i den vitryska skogen. Lägret växer med tiden till ett mindre samhälle där alla får bidra efter förmåga. Även den glasögonprydde bokhandlaren får en uppgift i form av att sätta igång en diskussion om demokrati.

”Motstånd” bygger på den sanna historien om de så kallade Bielskipartisanerna vars skogsby i slutet av kriget beboddes av omkring 1 200 judar som kunde stoltsera med bland annat egen sjukstuga, skola, smedja och ett bageri.

Samma idé om hur människor snabbt upptäcker att samarbete är det bästa verktyget för överlevnad präglar den brittiska tv-serien ”Survivors” som visades förra året på bästa sändningstid i BBC. I ”Survivors” är det ett virus som utrotar större delen av mänskligheten och lämnar kvar ett samhälle präglat av anarki och våld till de få överlevande.

För vissa är dessa scenarier en dröm – att få bygga upp något nytt utan att vara begränsad av det moderna samhällets ramar. Men den romantiska glansen försvinner fort när ytterligare en dimension adderas till överlevnadstemat: klimatkaos.

I filmen ”Age of Stupid”, som just haft premiär i Storbritannien, sitter en äldre man (spelad av Oscars-nominerade Pete Postlethwaite) i ett arkiv i Arktis 2055. Världen har kollapsat som en följd av skenande klimatförändringar och i arkivet har delar av människans historia räddats undan med förhoppningen att jorden ska bli beboelig någon gång i framtiden. Arkivmannen ställer sig frågan varför vi inte stoppade klimatförändringarna när vi hade chansen samtidigt som han sorterar dokumentära videoklipp från 2000-talet som skildrar vårt samhälles destruktiva drag med hjälp av sex människoöden.

”Age of Stupid” var innan den ens haft premiär rejält uppmärksammad och har nu kanaliserat biopublikens engagemang in i klimatkampanjen ”Not stupid”.

Blanda i ytterligare några apokalypsingredienser så har du en undergångscocktail som är så dyster att den är trögflytande. På filmforumet Quiet Earth som är helt tillägnat postapokalyptiska filmer är förväntningarna skyhöga på filmatiseringen av Cormac McCarthys roman ”The Road”, som har premiär senare i år lagom till klimatmötet i Köpenhamn. I denna ultrasvarta undergångsfilm spelar Viggo Mortensen en pappa som tillsammans med sin son hankar sig fram i jakt på mat som kan förlänga överlevandet några dagar till. Det mesta är öde sånär som på ett och annat beväpnat gäng. Landskapet är fyllt av aska. Marken är sönderbränd.

Den svarta marken känner jag igen från annat håll. Det är så klimatforskarna brukar beskriva att jordens yta såg ut för några hundra miljoner år sedan – när skenande klimatförändringar höjde jordens medeltemperatur med sex grader och utrotade det mesta av planetens liv.

I dag pekar alla kurvor mot en sexgradersvärld innan detta århundrade är slut.

Vem vågar hävda att dagens undergångsfilmer bara är science fiction?

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 23 april 2009

Brev från 2029

Mitt namn är Muhammed Habib, jag är partisekreterare för Socialdemokraterna.
I dag firar vi partiets 140 årsjubileum. Vi kommer att göra det med prinsesstårta och riktigt kaffe till fikat i eftermiddag. Det blir en riktig prinsesstårta. En rosa, färgad med rödbetor – något annat färgmedel fick vi inte tag på. Faktum är att det tog en hel dag bara att fixa fram kaffet.
Fram tills det är dags för fikat är det detta jag ska ägna mig åt – att skriva det här brevet. Denna gratulation till ert 120 årsjubileum. Denna hälsning från partikamraterna på Sveavägen 68 i Stockholm, den 23 april 2029.
Ni kommer att tro att jag och alla andra som lever nu hatar er, fördömer er, förbannar er.
Så är det inte. Det är ju inte direkt ert fel att det blev som det blev. Ni gjorde, antar jag, vad ni trodde var bäst? Även om jag får känslan av att ni inte riktigt tog varningarna om vad som var på väg att hända på allvar.
När jag tänker på er som levde under tillväxttiden brukar jag tänka på er som ganska nonchalanta, som lite dumma. Ungefär som en hund kan vara dum, men utan att den menar något illa.
Hopplöst dumma tänker jag ibland, men jag är inte arg på er.

Jag var elva år när Barack Obama valdes till president i USA. Jag minns att mina föräldrar blev sanslöst glada. Jag minns att de sa att det nu fanns hopp om att jag skulle få en bra framtid. De hade inte helt fel, jag har haft det ganska bra. Men det som har hänt världen sedan dess är långt ifrån vad mina föräldrar tänkte sig och hoppades på. Ändå inser jag att fröna till det som blivit min verklighet var sådda redan då Obama blev president.
När jag var liten älskade jag kartor. Från att jag var ett par år gammal har jag ritat kartor. Alla mina ritblock från skolan var fulla av kustlinjer, bergsmassiv, öknar, insjöar och storstäder. Jag kunde sitta hela dagar och zooma mig in och ut på internets 3D-satellitkartor. Än i dag när jag får tag på satellitbilder och kartor kan jag bli helt fast.
När jag ska berätta om vår tid vill jag därför börja med att zooma ut så långt det bara går: till rymdperspektiv.
Se det snurrande klotet framför dig. Skillnaden mellan er tid och vår syns faktiskt redan här. Kollar man in en satellitbild under sommaren ser man till exempel att Nordpolen är helt utan is och Grönland är grönare än på satellitbilderna från 00-talet.
I mitten av jordklotet täcker de sandfärgade delarna större ytor, de har svällt åt alla håll. Längs ekvatorn där det förut var gröna skogar är det mest ökenlandskap. Nästan hela Amazonas är borta, det mesta har ätits upp av skogsbränder. Det finns bara kvar lite av regnskogen i Ecuador och Colombia.
Också själva landytan är mindre, det ser man inte lika lätt, men om man lägger två satellitbilder bredvid varandra går det att se att vissa länder har krympt. Bangladesh och Holland är två tydliga exempel. Floridas landtunga har blivit vassare och smalare. Zoomar man in lite till märker man att vissa öar i Still Havet inte syns alls längre. Tuvalu, Maldiverna och Kiribati till exempel. Stilla Havet känns nu ännu väldigare än det gjorde innan.
Zoomar man ännu lite mer börjar det bli obehagligt. Militären släpper sådana bilder ibland. På dessa kan man se den brända marken – det svarta och gråa. Och så kontrasterna i form av flyktinglägren – hav av gråvita tält som flyter ut från städerna. Hur situationen är där är det nästan ingen som vet. Vi kan bara gissa utifrån satellitbilder och vissa berättelser från soldater som varit där och lämnat mat och vatten.
Den amerikanska spärrlinjen mot Latinamerika syns också bra på satellitbilderna. De har tagit hjälp av israelerna för att bygga den. Den är 200 meter bred på det värsta stället. Elstängslen är sju meter höga. Betongmuren är fyra meter. Förra året dödades tiotusentals människor som försökte ta sig förbi på olika sätt, eller kom för nära. Just nu försöker de bygga muren nedåt för att göra det ännu svårare att gräva sig under.
Rysslands spärrlinje är inte klar än, men de jobbar hårt på att utvidga den – med stöd från flera europeiska stater, bland annat Sverige. Mest murar bygger kineserna som också upprättat världens största försvarssystem mot beväpnade klimatflyktingar.
Flyktingarna har blivit så många fler under 20-talet. Några år innan de sista glaciärerna i Himalaya smälte bort 2025 torkade floderna på den indiska kontinenten ut och miljontals indier, bangladeshier och pakistanier började försöka ta sig norrut – flyende från de eviga krigen, torkan och svälten.
Samma sak som hände i Afrika tio år tidigare.
Utöver klimatflyktingarna är många iranier, saudier och irakier fortfarande på flykt efter ockupationerna. Den olja som fortfarande går att pumpa upp är nu helt kontrollerad av Kina.

Jag tror inte att någon förstod hur många människor det egentligen fanns på den här jorden förrän maten började ta slut i mitten av 10-talet. Det kom så plötsligt. På några få veckor var det hungerkravaller i över femtio länder, de flesta av dessa länder har fortfarande inbördeskrig. Sverige gjorde det nog inte bättre genom köpa på sig stora ris- och spannmålslager från de fattigaste länderna, men de flesta svenskarna slapp i varje fall svälta. Nu odlar vi det mesta av den mat som vi behöver själva. Vi skickar till och med iväg en del som nödhjälp.
Inte för att det hjälper så mycket. För första gången sedan digerdöden minskar världens befolkning – genom svält, klimatkatastrofer, pandemier och krig, om vartannat eller allt på samma gång.
10-talet blev förövrigt det stora ”vad var det vi sa”-decenniet. Militära analytiker, säkerhetstjänster, klimatexperter och framtidsforskare som förutspått mer eller mindre exakt denna utveckling redan på 00-talet var nästan mer stolta av att ha fått rätt än förskräckta över detsamma.
Det som är mest otäckt är att det bara blir värre. Trots att befolkningen minskar så är det ändå krig om maten och vattnet. Efter att pesten dragit fram på medeltiden fick i varje fall folk det bättre efteråt, de hade mer mark att odla på, mer mat att äta. Men i dag, i de flesta länderna, minskar befolkningsantalet i samma takt som ytan som det går att odla på. Livsmånen skrumpnar.
När väl någon region lyckas bli lite mer stabil kan man ge sig fan på att det kommer en orkan, en skogsbrand eller någon ny växtsjukdom som välter allt över ända igen.
I Europa har Grekland, Italien, Spanien och Portugal mer eller mindre kollapsat som sammanhållna stater. Vattenbristen, ökenspridningen och skogsbränderna knäckte dem. Östra Europa – där folk var mer vana att klara sig själva – klarade sig bäst till en början, fram tills att flyktingarna blev för många.
Sverige är mer stabilt, men även här minskar befolkningsmängden. Det föds inte så många barn längre. Det var som om luften gick ur hela samhället när FN för elva år sedan meddelade att det inte längre är möjligt att stoppa klimatförändringarna. Alldeles för många återkopplingsmekanismer hade hunnit starta i klimatsystemet, slog forskarna fast. Systemet började helt leva sitt eget liv. Skogarna och haven slutade ta upp koldioxid och började i stället släppa koldioxid ifrån sig. Skogsbränderna bidrog med flera hundra miljoner ton koldioxid varje år. Och så släppte locket i Sibirien – allt kol som ligger lagrat där håller på att pysa ut som metangas. De senaste åren har även Antarktis börjat falla isär. Stora ismassor bryter sig loss och smälter sedan när de driver ut till havs.
USA:s experiment med att spruta ut svaveldioxid i stratosfären för att dämpa uppvärmningen gav åtminstone mig ett visst hopp i början, men efter en liten dipp fortsatte ändå koldioxidhalten att öka. Det enda som experimentet gav var att regnet blev surt och giftigt. Inte heller försöken att dumpa gödningsmedel i haven för att skapa algblomning verkar göra någon skillnad. Temperaturökningen närmar sig två grader.
Nu tror ingen längre att klimatförändringarna kommer att kunna hejdas. Vi försöker i stället lära oss leva med dem. Det är som om världen har fått en typ av cancer som är omöjlig att bota. Man vänjer sig fort vid tanken. Det enda man kan göra är att skapa det bästa av det som är kvar.

I Malmö ska socialdemokraterna, som styr stan tillsammans med Vänsterpartiet och Ekosocialisterna, arrangera en festival i sommar. De ska kalla den Vattenfestivalen och jag hoppas innerligt att folk fattar att det är en hyllning till rent vatten och inte en festival tillägnad översvämningarna, de ständiga skyfallen, de sura regnen och havet som tar mer och mer av landytan. Partiet i Göteborg blev inte direkt överförtjusta när de fick höra om namnidén. Det är bara tre år sedan som de tvingades flytta ifrån Folkets hus vid Järntorget på grund av vattnet. Å andra sidan är det i ärlighetens namn ingen som bryr sig så mycket om vad göteborgarna säger. Deras stad är i det närmaste förlorad. Det är nästan omöjligt att rekrytera soldater och poliser dit. Folk flyttar därifrån om de kan – och om de tillåts komma ut. Hittills i år har två hundra personer dödats. Det som återstår av hamnen är nästan helt kontrollerat av maffian. Man kan inte ens vara säker i den gröna zonen. I vintras kidnappades länspolischefen mitt utanför militärens huvudkvarter och blev frisläppt först efter att regeringen gått med på att betala lösensumman i form av fem kubikmeter olja.
Här i Stockolm är det lugnare. Den gröna zonen täcker stora delar av innerstan. Så länge man håller sig där behöver man inte vara särskilt rädd. Det är över ett år sedan en bomb detonerade här senast. Mitt problem är att jag bor utanför den gröna zonen. I den blå. Varje dag måste jag passera två olika checkpoints och åka i en buss med beväpnade vakter. Vid ett ställe passerar vi en bit av den röda zonen. Nästan varje dag bombarderas bussen av stenar från de som bor i slummen och jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta.
Vi i partiet var faktiskt emot att skapa zonerna. Åtminstone i början. De flesta tyckte att det räckte med slusstationerna där flyktingarna togs emot och sedan normalt skickades tillbaka. När protesterna och kravallerna inne i städerna både blev fler och mer våldsamma kände vi oss tvungna att byta linje. Bombattentatet mot Drottningsholms slott gav den sista knuffen – sedan röstade vi, tillsammans med högerpartierna, för det skärpta lagpaketet NATSÄK (Nationell trygghet och säkerhet). Då skapades de första zonerna och militär- och polismakten fick mer möjligheter att skapa trygghet.
Den som inte rapporterar en illegal flykting riskerar två års fängelse. Folk som inte samarbetar med myndigheterna kan mista rätten att vistas i den gröna och blå zonen. Samma sak gäller för de som anordnar olagliga demonstrationer eller maskerar sig på offentlig plats.
Vår förhoppning är att delar av den röda zonen ska kunna göras om till blå och att den gröna zonen på sikt ska kunna expandera. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden, när läget är mindre kaotiskt i världen, mildra vissa av NATSÄK-lagarna något. Det finns vissa tecken som tyder på att flyktingfloden är på väg att minska. Särskilt verkar antalet som kommer via Finland sjunka.

Nästa år är det riksdagsval. Som det ser ut just nu kommer vi att förlora ännu fler mandat. Vi står fortfarande utanför den moderatledda Sverige-alliansen, även om vi samarbetar på flera områden. Förlorar vi ännu fler mandat kan vi inte utesluta att vi går in i alliansen helt och hållet, även om Sverigedemokraterna och nystartade Nordiska Fronten är med.
De senaste veckorna har jag jobbat med vår valstrategi. Den kommer att gå ut på att ge folk hopp om en bättre framtid – att inte utesluta möjligheten att det kan bli bättre (även om de flesta inte tror det). Huvudbudskapet kommer att vara:
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

De religiösa sekterna hotar att bojkotta valet. De säger att soldaterna och avspärrningarna motarbetar Guds vilja. De gulklädda anhängarna av den största sekten, Ljusets hopp, syns överallt. Åtminstone en gång om dagen går de längs Sveavägen. Egentligen är det en olaglig demonstration, men polis och militär har order om att låta dem gå. Ledaren Holger Nilsson har lovat vedergällning mot den som stoppar Ljusets hopp att sprida sitt budskap och ingen vågar utmana honom.
En annan otäck företeelse är drogerna. Inte heller dem är det någon som rår på, varken militären, polisen eller stängslen. Drogerna verkar nå fram till alla som vill ha dem. Kanske är det lika bra. Det hade förmodligen varit mer våldsamt utan.

Forskarna uppskattar att 30 procent av alla arter på jorden är utrotade nu. Oftast för att den naturliga miljön där en art levt brunnit upp, torkat ut, svämmats över eller fått ett helt nytt klimat som det inte gått att anpassa sig till.
Det var exakt detta FN varnade för på 00-talet, att det var precis detta som skulle hända. När jag läser vad som skrevs under tillväxttiden studsar jag ofta på vissa meningar om just klimatkrisen. De är många gånger fullständigt korrekta, men ändå är de skrivna som om de aldrig skulle kunna bli verklighet. Författaren Mark Lynas skrev till exempel att ”om vi hade velat förstöra så mycket av livet på jorden som möjligt, skulle det inte finnas något bättre sätt än att gräva upp och elda så mycket fossilt bränsle som möjligt.”
Det går inte att föreställa sig vilka krafter som släpps lös när naturen flippar och blir ens motståndare. För två år sedan drog den värsta stormen hittills in över Sverige. Bara vinden skapade enorma skador, hundratals människor dog när hustak och träd rasade. Sedan kom stormfloden. Flera kuststäder översvämmades. I Stockholm trängde vattnet ner i tunnelbanan och släckte el- och avloppssystemet i flera veckor. Mitt i vintern dessutom. Två tusen personer frös ihjäl eller drunknade.
Och det är ändå ingenting mot Sydeuropas orkaner.
Inte ens kärnvapenmissilerna kan vara så destruktiva.
Jag tänker på tiden då dagens verklighet fortfarande bara var en hypotes – ett möjligt framtidsscenario bland andra. Dessutom ett scenario som de flesta såg som otänkbart.
Jag kommer ihåg när jag var sju-åtta år och badade i havet på sommaren. Att vi kunde ta pendeltåget ut till Nynäshamn och lägga oss på varma klippor och beundra det oändliga blåa vattnet. Jag minns att vi åkte med kusinerna till Härjedalen. Att vi åkte skidor, byggde snögrottor och var på safari för att kolla på myskoxar.
I den värld jag lever i är minnen som dessa mer värda än någonsin. Jag vårdar dem ömt och försöker att inte plocka fram dem för ofta. Jag vill ha dem så orörda som möjligt, så att de inte tappar sin magi.

Jag skrev att jag inte är arg på er. Men fan, när jag skriver det här blir jag det. Hur kunde ni?
Jag vet att ni visste, jag skiter i om ni försökte – ni misslyckades med något som man inte får misslyckas med. Ni skrev att klimathotet var ”vår tids ödesfråga”. Ni skrev att ”djur- och växtarter riskerar att dö ut och människors möjligheter till försörjning riskerar att försvinna”. Ni skrev att vi i Sverige överkonsumerade jordens resurser flera gånger om – att det inte var hållbart. Det var sant!
Och det bästa ni kunde föreslå som lösning var mer av allt: mer teknik, mer bilar, mer prylar (klimatmärkta) och naturligtvis massor av mer tillväxt.

Det är dags för fikat nu. I 140 år har vi socialdemokrater ätit tårta och druckit kaffe. Under tiden har vi kunnat se det moderna samhällets mest häpnadsväckande uppgång och sedan början av dess tragiska fall. Optimismen från 1800-talet och 1900-talet är död, men inte hoppet.
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

Publicerad i antologin Snart går vi utan er, april 2009

Kollapsen kan komma

ORDFRONT | Den som vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser att det kan vara klokt att börja förbereda sig inför en kollaps, skriver David Jonstad.

Det är inget det pratas högt om, men allt fler har börjat planera för en kollaps. Vänner och bekanta berättar förtroligt att de scannar Hemnet efter hus med odlingsmark utanför stan. Att de börjat lära sig hur man gör saker själv i stället för att köpa dem. På nätforumen är diskussionerna mer avancerade: Vilken nödmat är bäst att lagra? Ska man skaffa sig vapen? I så fall vilken typ? Också jag själv tänker aningen motvilligt tanken: Vad händer om de snabbt uppseglande kriserna gör gemensam sak och knäcker samhället?
Det är ingen särskilt rolig tanke och det är därför inte så konstigt att de flesta människor håller den ifrån sig. Men den som trots allt vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser snart att det kan vara klokt att fila på vissa förberedelser. De senaste åren har det kommit en rad böcker som berör ämnet, de flesta från den anglosaxiska kultursfären, några av de bästa heter: Evolutions Edge. The Coming Collapse and Transformation of our World av Graeme Taylor, The Long Descent av John Michael Greer, Reinventing Collapse av Dmitry Orlov och The Long Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the 21st Century av James Howard Kunstler. På svenska finns nyutkomna Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet av Harald Welzer.
Även om det nog finns de som skulle vilja kalla dem det, är dessa böcker inga domedagsprofetior – de flesta är mer eller mindre optimistiska, och grundade i fakta. Men den världsbild de ger är att klimatkrisen, finanskrisen, oljekrisen, matkrisen och vattenkrisen är seriekopplade till en bomb som det är för sent att desarmera.
Det hela kan sammanfattas i ordet »overshoot « – världens samhällen har överskridit gränserna för planetens bärkraft. Sedan industrialismen har särskilt världens överklass (vi) använt mer av jordens resurser än vad som kan återskapas. Samtidigt har avfallet dumpats i hav, jord och atmosfär, i större mängder än vad ekosystemen kan hantera. Det är som att världen gasat rakt upp i himlen med en fantastisk farkost och först nu upptäcker att bränslet verkar ha tagit slut.

ATT BRÄNSLET SKULLE ta slut räknades ut redan för 40 år sedan. I början av 1970-talet gav Romklubben ett sjuttiotal toppforskare från olika länder uppdraget att undersöka mänsklighetens situation. Resultatet presenterades bland annat i den uppmärksammade rapporten Tillväxtens gränser, som slog fast att samhället kommer att bryta samman inom 100 år om världen fortsätter att öka sin konsumtion: »Det troligaste resultatet blir en ganska plötslig och okontrollerbar nedgång både i befolkning och industriell kapacitet«. De mest sannolika scenarierna pekade på ett sammanbrott någon gång kring år 2010. Sedan denna förutsägelse gjordes har mänskligheten mer än fördubblat sin konsumtion. I höstas gjorde Australiens statliga forskningsinstitut CSIRO en utvärdering som visade att modellerna som användes i Tillväxtens gränser har stämt ganska väl med verkligheten.
Samtidigt fortsätter världen längs den ohållbara kursen. Mest akut är bristen på energi (särskilt olja). Tidpunkten då världen nått sin maxproduktion av billig olja, oljetoppen, är antingen just nu eller nära förestående. Till och med OECD-ländernas eget energiorgan IEA som fram tills i höstas förnekade att det skulle råda någon större brist på olja säger nu att det krävs en energirevolution för att undvika en katastrof. En sammanfattande slogan för detta problem och de problem det i sin tur skapar, skulle kunna lyda: »Utan olja stannar världen.« På energikrisen följer matkrisen. Utan olja att driva världens transportsystem, och tillverka konstgödsel, blir det svårt att hålla liv i det konventionella jordbruket. Många jordar är redan utarmade. Som författaren Richard Heinberg uttrycker det: »Vi använder fossilt bränsle för att odla mat i jordar som annars skulle vara döda.« Matkrisen förvärras av den ökande bristen på rent vatten. Vattenkrisen beror på över- och felanvändning av resurserna, och den förvärras av klimatförändringarna. Som i sin tur hänger tungt över allt annat. Några år till med accelererande växthusgasutsläpp och sedan behöver klimatförändringarna inte längre människornas hjälp med att driva världen mot ett sexgradersinferno, vilket bland andra Mark Lynas beskrivit i Sex grader.

FAKTA LIGGER PÅ BORDET. De borde inte gå att förbise. Nyligen tog rent av Obamas energiminister Stephen Chu kollapsordet i munnen när han förklarade att Kalifornien på grund av de ovan nämnda kriserna riskerar att slås ut helt och hållet, om ingen drastisk kursändring sker. Ändå gäller business as usual över hela den politiska skalan. Varför? En bra förklaring ger John Michael Greer i The Long Descent. Han pekar på att samhällen i alla tider har präglats starkt av tron på myter, ofta i form av religion. Myter som förklarat, rättfärdigat och underhållit den rådande ordningen. Under medeltiden i Europa präglades samhället av den kristna myten om att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. 1700-talets upplysning angrep den kristna myten, och den nyklassiska ekonomiska teorin – formad under den industriella revolutionens genombrott – gav oss det som så sakteliga blev vår nya dominerande myt: Berättelsen om att människans enastående uppfinningsrikedom och framåtanda alltid forcerar varje hinder som ställs i vår väg. Denna nya myt uppkom i samband med upptäckten och det expanderande utnyttjandet av kolet och senare oljan.
Skjutsen som miljontals år av lagrad solenergi gav oss, gjorde myten möjlig att formulera, och tro på. Den tycks ju ha stämt hittills. Befolkningen har ökat från en miljard människor till snart sju. Rikedomarna likaså, liksom antalet fabriker, bilar, flygplan, McDonalds-restauranger, datorer och så vidare.
I dag är framstegsmyten lika svår att rubba som gudstron under medeltiden. Den upprepas i offentligheten med jämna mellanrum: För varje problem som uppstår, kommer det en innovation som löser det. Myten gör det möjligt att tro att om vi bara vill ha obegränsade resurser tillräckligt mycket, så kommer vi att få det. Att framstegssagan kommer att fortsätta. Att evig tillväxt är en naturkraft som endast en rejäl lågkonjunktur kan rå på. Ett litet tag. Innan »det vänder«.

DET REELLA PROBLEMET är att när den fossila energiskatten nu är slut (eller inte kan användas mer eftersom den ger oss klimatförändringar), så rasar grunden för det industriella samhället, och för den eviga tillväxten. Innovationer uppstår inte som löser detta problem. Greer jämför tron på framstegsmyten med en person som vunnit högsta vinsten på lotto och som när pengarna börjar ta slut räknar med att kunna vinna högsta vinsten igen – bara han eller hon använder de sista pengarna till att köpa nya lotter. På de lotter vårt samhälle köpt och sätter sitt hopp till står sådant som »biobränsle«, »vindkraft «, »elbilar«, »fjärde generationens kärnkraft «, »oljesand« och »koldioxidavskiljning«. Mer och mindre goda idéer, men de kan omöjligt mäta sig med den lättåtkomliga, billiga och superkomprimerade energin i de fossila bränslena.
Se på historien, skriver Greer, under den flertusenåriga mänskliga civilisationen har de flesta samhällen sett ganska lika ut. Det har skett en ständig teknisk utveckling men de yttre ramarna har varit desamma: jordens förmåga att producera mat och den energi som vind, vatten, biomassa och muskelkraft kunnat ge. Befolkningsmängden har ökat långsamt. Vi har i 200 år vidgat de ramarna med billig fossil energi. Men den dag denna inte står att tillgå längre, gäller samma ramar för oss som gällt för människor i alla tider.
Historien berättar också vad som händer de samhällen som blir alltför komplexa och alltför beroende av en omfattande energitillförsel – de kollapsar under sin egen tyngd, vilket antropologen Joseph Tainter beskriver i The Collapse of Complex Societies. Jared Diamond, som i boken Undergång, undersöker tidigare civilisationers sammanbrott, beskriver den vanligaste kollapsprocessen som en form av ekologiskt självmord. Människor tömmer och förstör oavsiktligt de resurser som deras samhälle bygger på. När effekterna av de sinande resurserna börjar märkas är responsen ofta att trycka ner gaspedalen ytterligare, för att liksom klämma ut det sista. De samhällen som har haft förmågan att se, och bryta, denna process, har dock kunnat överleva.

DE SOM FÖRUTSPÅR en kollaps är alltså relativt överens om orsakerna. Man diskuterar om den är på gång nu, eller om världen ska lyckas svänga sig upp i ytterligare en högkonjunktur innan resurserna slutligen viker. Och man diskuterar också hur kollapsen kommer att te sig, och hur snabbt den kommer att ske. En del tidigare komplexa samhällsbyggen, som Romarriket, har fallit ihop relativt långsamt – ibland har det tagit flera hundra år. Några decennier av kris har avlösts av en lika lång period av andrum som sedan följs av en ny krisperiod och så vidare. Men Jared Diamond påpekar också i Undergång att många samhällen i historien kollapsat just efter att de nått sin topp. De »förföll snabbt efter att ha uppnått sitt högsta invånarantal och sin största makt, och denna snabba nedgång måste ha kommit som en överraskning och chock för deras medlemmar«.
Men varken Romarrikets (långsam nedgång) eller Mayarikets (snabb) öden är nödvändigtvis något att gå efter i dag. Västvärldens kapitaliststater är så komplicerat uppbyggda att relativt små störningar gör att till exempel städerna drabbas av akut matbrist. Det räcker, som Europas lastbilschaufförer flera gånger under 2000-talet demonstrerat, att blockera vägarna eller bränsledepåerna för att matbutikernas hyllor ska gapa tomma efter ett par dagar. Inga tidigare samhällen har heller ställts inför hotet från skenande klimatförändringar som på kort tid kan vända upp och ner på det mesta.
Men det finns ett aktuellt exempel på kollaps: Sovjetunionen. Överraskande för de flesta föll det sovjetiska statsbygget ihop på några månader. Plötsligt fanns där i många städer och byar runtom i jätteriket knappt bensin att köpa, mataffärernas hyllor gapade ännu tommare än förut, löner slutade komma, och värdet på pengar föll till botten. Men folk anpassade sig till denna nya ordning, naturligtvis under umbäranden, men ändå. Det blev till att utveckla byteshandeln, att odla mat på varje jordplätt och på andra sätt hanka sig fram. Fanns inte diesel till traktorn fick man leta fram en häst och en gammal kärra.
Lärdomen kan vara att allt som gör ett lokalsamhälle mer självförsörjande blir oskattbart när storsamhället bryter ihop. Till exempel transportsystem som inte är beroende av olja, lokal matproduktion och bra lokala sociala nätverk.

OM VI BLIR LITE JORDNÄRA – slutar betrakta en kollaps som något hypotetiskt och i stället tänker oss den som ett sannolikt, om än inte ofrånkomligt, alternativ. Hur förbereder man sig? Enligt böckerna är detta några bra saker att tänka på:

1. Förbered dig mentalt
Att befinna sig i en farkost högt upp i luften och upptäcka att motorn börja hacka för att bränslet är slut är naturligtvis läskigt. Men att låta sig lugnas av pilotens försäkran om att ett nytt bränsle snart finns tillhands är direkt farligt. Bättre att förstå farans vidd och försöka skaffa sig en fallskärm. Att vänja sig vid tanken på en kollaps är det första och viktigaste steget för att kunna förbereda sig.

2. Bygg nätverk
Dagens individualiserade samhälle har en tendens att överdriva vad individen kan göra för att hantera kollektiva kriser. Grunden för att överleva i ett kollapsat samhälle är inte att köpa vapen och isolera sig i skogen, utan att bygga upp ett starkt och solidariskt lokalsamhälle. När alla förnödenheter inte längre går att köpa för pengar är det avgörande att hjälpas åt för att möta sina och andras behov.

3. Lär dig gårdagens tekniker
Det räcker med att gå tillbaka till första hälften av 1900-talet för att hamna i en tid när även svenskar levde av en bråkdel av den energi som dagens samhälle kräver. Den tidens människor visste hur man odlade mat, reparerade trasiga saker, stickade vantar och så vidare. Hur man hushöll med resurserna. I en världsekonomi som imploderat riskerar rangordningen av olika arbetsuppgifters värde att ställas på huvudet. I stället för att värdet (och därmed lönen) ökar ju längre ifrån produktionen som någon befinner sig kan det mycket väl bli tvärtom. Att skaffa sig användbara lågenergifärdigheter blir nödvändigt i en ekonomi som i högre grad bygger på byteshandel med få, essentiella, varor.

4. Odling och mark
Av dessa lågenergikunskaper är odling grundläggande. Erfarenheter från tidigare djupa kristider, som krigstillstånd eller Sovjets fall, visar att odlingsbar mark blir oundgänglig. När jordbruket inte längre kan drivas med fossil energi, kommer mycket mer kroppsarbete krävas. I det relativt glesbefolkade Sverige finns mycket, om än inte alltid så bördig, jord att tillgå. Lär dig grunderna i jordbruk, och skaffa någonstans där du och dina vänner kan odla mat.

SLUTLIGEN. I takt med att allt fler klimatforskare säger att det är för sent att hindra skenande klimatförändringar och att energipriserna skjuter i höjden lär diskussionen om en eventuell kollaps bli mer intensiv och detaljerad. Glöm då inte att kollapsen visserligen är ett fullt möjligt alternativ, men oundviklig endast med fortsatt business as usual. Att välja en annan väg kommer att vara möjligt in i det sista.

Tre framtidsscenarier

Snabb kollaps eller »Mad Max«
Världen kör vidare i hög fart utan att vidta några förebyggande åtgärder och smäller därför rakt in i väggen på flera plan samtidigt.Världsekonomin kollapsar, bristen på billig olja blir akut och klimatförändringarna löper amok. Konsekvensen blir globalt densamma som i det tjugotal länder som i dag klassas som »failed states« – det vill säga länder där staten har förlorat sitt våldsmonopol och en form av lågintensivt inbördeskrig utbrutit mellan lokala krigsherrar, terrororganisationer, paramilitära grupper, kriminella nätverk och stat. Fattigdom, nöd,matbrist, vattenbrist, brist på vård och mer eller mindre konstant krigstillstånd om resurser och socialt kaos leder till kraftig nedgång i befolkningsantalet.

Långsam kollaps eller »1984«

Världens ledare vidtar vissa åtgärder inför energikrisen, för att minska utsläppen och för att styra in ekonomin på ett mer hållbart spår. Men åtgärderna är för svaga, få och kommer för sent. Klimatsystemet hinner tippa över och när energikrisen slår till med full kraft hjälper inte den beredskap som byggts upp, med följden att världsekonomin går in i en lång recession. Staten behåller och stärker dock sitt grepp om samhället. Krig utbryter mellan stater i kampen om de återstående, sinande resurserna. Otryggheten i samhället gör att chauvinistiska och totalitära politiker vinner makten med våld och med löfte om säkerhet. I stället för att hantera ett stegrande klimatkaos siktar staten in sig på att behålla kontrollen över sitt territorium, och konkurrera med andra stater. Främlingsfientligheten breder ut sig och människorna får förutom materiell nedgång lida allt mer långtgående inskränkningar av fri- och rättigheter.

Medveten omställning
Kriserna fördjupas och när det blir uppenbart för de allra flesta att samhället är på väg mot en katastrofal kollaps sker en så stor svängning i den globala opinionen att det leder till ett paradigmskifte: Alla vackra ord om ett hållbart samhälle tas nu på allvar. Samhällen formas efter en ekonomisk modell som sätter hushållande av resurser framför ökat resursutnyttjande – det som i dag kallas tillväxt. Detta skapar möjlighet att anta en global krisplan som inte bara sätter upp ett lågt tak för världens koldioxidutsläpp, men som också hanterar andra miljömässiga och sociala problem, omfördelar resurser från Nord till Syd, och ökar engagemanget för att gemensamt hantera krissituationen. Denna nya utvecklingsmodell skapar förutsättningar för ett samhälle som är mer uppbyggt kring det lokala. Mindre behov av ökad konsumtion liksom långa resor för människor, varor och energi minskar resursanvändningen kraftigt, och krisen blir hanterlig.

Publicerad i Ordfront, nr 2/2009

Journalist, författare och föreläsare