Alla vill ha ett datum

Jag har skrivit en bok om att hela vår industriella civilisation går mot en kollaps. Självklart – tänkte jag medan jag skrev – kommer många tycka att jag är galen eller bara knäpp. Man kommer att raljera över mig, kalla mig domedagsprofet och förklara att fusionskraften ju är på gång.

Men när boken väl var ute blev den vanligaste reaktionen en annan: När? När kommer den där kollapsen egentligen?
Alla vill ha ett datum. Något att planera efter, något att skriva in i kalendern.

Jag pratar kollaps i Morgonpasset i P3. Den vanligaste frågan från lyssnarna: När kommer den? I ett ögonblick av tanklöshet råkar jag säga att vi en dag i framtiden kanske ser tillbaka och konstaterar att vi har genomgått en kollaps, kanske någon gång kring år XX. Det är det årtalet som snappas upp. ”Jaså, så kollapsen sker först år XX?”.

Ett av de mer udda exemplen på hur folk har reagerat på boken är från herrmagasinet Café där krönikören Jonas Cramby bloggar om sina nya konsumtionsvanor efter att ha börjat se världen med kollapsglasögonen på: ”Innan jag köper något nu så funderar jag nämligen på om man kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte.” Och så ger han exempel på vad det innebär:

”Sugen på: Perfekt sliten second hand-läderjacka exakt i min storlek som jag hittade på Ebay.
Tänker: ’Allvarligt. Vad ska du ha en sån till efter kollapsen? Idiot. Köp ej.’
Sugen på: En urgullig quarterhäst jag såg på hästnet.se.
Tänker: ’Du kan inte rida, är rädd för hästar och har ingenstans att ha den. Men du måste ju kunna transportera dig efter kollapsen. KÖP!!!’”

Ett tydligt före och efter. Det gäller bara att kunna placera var i tiden som skiftet kommer att ske.

Ibland kan det kännas lite tjatigt – och spänningsdödande – att om och om igen förklara att kollapsen inte är en händelse utan en process. Förmodligen en ganska utdragen sådan, präglad av en mängd kriser – vissa plötsliga och dramatiska, andra mer lågmälda och ihållande. Tänker vi oss kollapsen som en händelse kommer vi inte att förstå den och därmed få svårt att hantera den.

Ändå har jag full förståelse för att många vill ha ett svar på frågan ”när?”. Det var så jag själv tänkte när jag för ett antal år sedan började fundera på allvar kring detta ämne. Med stigande adrenalinhalt läste jag de initierade bloggare som alltid verkade finna bevis för att det stora sammanbrottet låg ungefär ett halvår framåt i tiden – lagom för att hinna göra de sista förberedelserna. Men så gick det något år och även om mycket dramatiskt hann hända i världen så uteblev sammanbrottet.

Nu kanske det där sammanbrottet kommer till sommaren, vem vet, men det är mer sannolikt att den nuvarande kollapsprocessen fortsätter – och fördjupas.

Svenska Dagbladets finanskrönikör Andreas Cervenka beskriver samma sak när det gäller skuldkrisen. Han konstaterar att många förväntar sig att ”Den stora kraschen” förr eller senare kommer, men att spektakulära börskrascher ofta är relativt harmlösa, börsen brukar återhämta sig några dagar senare. Annat är det med den utdragna kraschen, den som är svårare att få grepp om: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.”

Det är först i efterhand som vi inser hur mycket dramatik som vi egentligen har bevittnat.

Men kanske är det oron för den där plötsliga händelsen som krävs för att få oss att tänka utanför bubblan. Det blir en överlevnadsfråga som gör att vi skärper sinnena och börjar tänka praktiskt. Som en person skrev efter att ha läst boken: ”Allt man suttit och pratat om i alla år kan (måste!) plötsligt omsättas i handling.”

Och när vi väl börjar göra det blir nog det är det där med ett datum inte längre så viktigt.

Publicerad i Effekt nr 1/2012

Drömmen om apokalypsen

SYDSVENSKAN | Apokalyps nu, tack. Suget efter undergång är en önskan om en nystart.

Det har knappt gått en dag av 2012 utan att jag hört eller läst någon säga att i år kommer världen gå under enligt mayakalendern. Ofta med en förtjust förväntan i rösten. Jag gissar att få tror att detta verkligen är på gång, men utan tvekan finns det något i utsagan om undergången som både kittlar och lockar. Varför?

Drömmen om en apokalyps är gammal, omkring tre tusen år. Religionsstiftaren Zarathustra i Iran tros ha varit innovatören. Som ung prästlärling fick han en vision där han såg slutstriden i kampen mellan ont och gott som enligt Zoroastrismen pågått sedan tidens begynnelse. I denna apokalyps avgår till slut det goda med segern vilket innebär att alla som inte har accepterat den sanna läran drabbas av ohyggliga upplevelser, som att vada fram genom smält metall. Samtidigt kan de rättrogna kliva in i ett paradis där alla sorger och plågor har försvunnit för gott.

Konceptet var slagkraftigt och kopierades därför av senare religioner. Judendomen, genom Daniels bok i Gamla testamentet, plagierade friskt men beskrev domedagen mer diffust vilket gjorde den lättare att applicera på dagspolitiska händelser. Inom kristendomen berättas apokalypsmyten genom Johannes profetior i Uppenbarelseboken – fantasifullt och bombastiskt som en Hollywoodfilm.

I dag återfinns samma typ av fantasier i mer sekulära versioner. New age-rörelsen har ingen egen apokalypsvision utan läser in en sådan i den gamla mayakalendern, trots att den 21 december 2012 inte utlovar något mer än ett skifte i kalenderns stora årscykel. En annan nutida grupp, survivalisterna, tänker sig att hela samhället plötsligt störtar samman och i anarkin därefter får de rättrogna – de som har gjort de korrekta förberedelserna – sin belöning. Som en survivalist uttrycker det i en dokumentär på Kanal 5 nyligen: ”Som ensamstående yrkesförare i en hyreslägenhet har jag inte så hög status i dag, men om det blir en katastrof så kommer mina förberedelser kanske göra att jag blir, om inte kung, så åtminstone överklass.”

Detta är den röda tråden som löper hela vägen från de första som hörde talas om Zarathustras visioner, fram till i dag: ”Det förföriska löftet i föreställningen om apokalypsen är att det verkar erbjuda en fribiljett ut ur vardagens svårigheter och bekymmer”, skriver den amerikanske författaren John Michael Greer i sin nya bok ”Apocalypse Not”. Greers exposé över hur drömmen om undergången har exploaterats i årtusendena är uppfriskande läsning. Särskilt som apokalypsmyten ofta blir ett sätt att slippa ta ställning till mer sannolika scenarier som hotar den rådande ordningen. Liksom jag själv menar Greer att vår nuvarande civilisation faktiskt ser ut att vara på väg mot en kollaps – om än i en betydligt mer utdragen och mindre dramatisk version än de apokalyptiska fantasierna.

Publicerad i Sydsvenskan 8 mars 2012

Gud i maskinen

ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?

Låt oss börja med några påståenden:

Vattenförsörjningen måste privatiseras.

Stratosfären bör fyllas med svavel.

Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.

Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.

Genmodifierade grödor är bäst.

Alla borde bo i städer.

Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.

Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.

Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?

En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.

Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.

När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.

Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.

För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.

Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?

Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.

Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.

Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.

Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.

Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”

Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).

Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…

Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.

Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.

Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.

Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

David Jonstad

Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012

Media om Kollaps

En samling länkar till media som på olika sätt uppmärksammar boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut.

Medverkan i tv och radio

Tv4:s Nyhetsmorgon, 17 januari 2012

P4 Extra med Lotta Bromé, 18 januari 2012

P3 Morgonpasset, 30 januari 2012

Diskussion om boken i P1 Nya Vågen (32.50 in i programmet), 8 februari 2012

Människor och tro, 24 februari 2012

En bok, en författare i Kunskapskanalen, 20 mars 2012

SVT Kobra (webb), 11 oktober 2012

Intervjuer i tidningar

”Redo för osäkra tider” (Tidningen Grus & Guld)

”Jonstad tror på kollaps för civilisationen” (Dala-Demokraten)

”Skapar ett nytt samhälle ur det gamla” (Metro)

”Kris – vår chans att öka lyckan” (Svenska Dagbladet)

”Systemkritikern” (Reko)

”Änggärdet – fristad i kristider för att klara grundbehoven” (Civil)

Recensioner i tidningar

Övervägande positiva

”Ögonöppnare om väntad kollaps” (Norrländska SocialdemokratenSundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Kris och vägar till överlevnad” (Göteborgs-Posten)

”Livet efter kollapsen” (Dala-Demokraten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)

”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)

”Undergångens process” (Fria Tidningen)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)

”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)

Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)

”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)

Bra sammanfattningar av boken

”Jonstad tar greppet på livet efter kollapsen” (Nerikes Allehanda)

”Civilisationer är cykliska” (Affärsmagasinet Forum)

”En västerländsk kollaps” (Svensk Tidskrift)

Både positiva och negativa, eller utan tydligt omdöme

”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)

”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)

”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)

”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)

”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)

”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)

”Hem till gården” (ETC)

”Den smygande svårfångade kollapsen” (Ikon1931)

”Kollaps” (Kommunalarbetaren)

”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)

Övervägande negativa

”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning)

”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)

”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)

Recensioner på bloggar

”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)

Supermiljöbloggen

”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)

”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)

Upp 19:15

”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)

Den svenska Argus

”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)

Osunt

Bokbunden

”När civilisationer dör” (Bokguldet)

Att leva det levande livet

HaparandaTorino

”Gilla läget?” (Dagens Bok)

”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Kollaps – Inget för räddhågnsa” (Lasses blogg)

”Efter kollapsen” (Trädgården Jorden – det civiliserade Eden)

Förord till Kollaps

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok

Staden som ställer om

Många undrar: Varför tar inte politikerna oljetoppen på allvar? Svaret är: Det gör de, i Bristol. Den brittiska staden storsatsar på att förbereda folk på en allvarlig energikris, bland annat med hjälp av den familjetillvända aktiviteten ”peak oil fun day”.

Det behövs inte så mycket för att effekterna ska bli kännbara. Ett lite högre oljepris, en ekonomi på dekis. Rätt som det är har bensinstölder blivit en vanlig sysselsättning. Redan 2008 märkte polisen i Bristol en kraftig ökning av anmälningar från bilister som upptäckt att någon borrat ett hål in till bensintanken och ur detta tappat det eftertraktade bränslet. Ingen stor sak kanske, men ett av många tecken på hur samhället förändras i takt med att oljetillgångarna tryter. Ändå står de flesta av världens städer helt utan beredskap för en permanent oljekris.

Bristol i sydvästra England är ett av undantagen; här har politikerna börjat engagera sig i frågan. Nyligen släppte man en rapport som inte svävar på målet: att bygga en positiv framtid för Bristol efter oljetoppen, peak oil.

Rapporten konstaterar att oljeproduktionen snart kommer att nå sin maxproduktion och att det inom tio år är sannolikt att världen befinner sig i en global oljekris. Man konstaterar också att Bristols infrastruktur och ekonomi är byggd på tillgången till billig olja och att det inte finns några kommersiellt gångbara alternativ som kan ersätta oljan.

Svaret, menar man i rapporten, måste bli att hela samhället genast engageras i arbetet med att ställa om Bristol så att följderna av oljetoppen blir så milda som möjligt. Först och främst gäller det att öka medvetenheten. I viss mån har omställningen redan kommit igång tack vare de senaste årens klimatdiskussion, förklarar Simone Osborn som är rapportens författare, men vetskapen om oljetoppen bidrar med extra energi i arbetet.

– Många vet fortfarande inte vad oljetoppen är, men fler än tidigare gör det nu eftersom kommunen har satsat på olika former av utåtriktade aktiviteter. Bland annat en ”peak oil fun day”, säger Simone och kan sedan inte låta bli att skratta högt.

– Det var ett sätt att få folk med barn med på tåget. Vi underhöll barnen medan vi gav föräldrarna information om oljetoppen och hur lokalsamhället kan engageras i frågan, på ett positivt sätt.

Vilket är lättare sagt än gjort. Den krassa verkligheten är att de närmaste tio åren kommer att bjuda på många obehagliga överraskningar, menar Simone Osborn.

– Vi befinner oss redan nu i en ekonomisk recession, framöver kommer vi att få se djupare recessioner. Det är förmodligen det som kommer att påverka oss mest.

Förklaringen är att energin har en så avgörande roll för hur ekonomin fungerar. Utan billig olja – ingen tillväxt. Men konsekvenserna kommer också att bli kännbara på många andra områden. Transporter är ett givet sådant. Bilåkandet måste minska, vilket inte behöver bli så svårt som det kanske låter.

– De flesta resor som folk gör är väldigt korta resor. Hur kan man få folk att göra de resorna med cykel eller till fots, förutsatt att folk klarar av det fysiskt? Det är en uppgift för kommunen att göra det säkrare och lättare att gå och cykla i staden. Med rätt förutsättningar kan du ganska enkelt ta dig runt även i en stor stad med hjälp av en cykel.

Det handlar också om att öka tillgänglighet för sådant som folk behöver. Att planera staden så att folk bor nära platser som de besöker ofta. Ett hinder för det är att arbetsmarknaden i det moderna samhället är så specialiserad – många tvingas göra långa resor för att komma till en specifik arbetsplats. Det går inte alltid att välja en arbetsplats nära bostaden.

– För vissa kan distansarbete vara något som gör det lättare att jobba närmare där de bor. Vi laborerar till exempel med idén om lokala kontorshotell, där många distansarbetare kan sitta tillsammans.

Ett annat område som hamnar i fokus när oljan sinar är maten. Det moderna industrijordbruket är helt beroende av olja. Så om oljepriset går upp går också matpriset upp. Och om matpriset går upp, konstateras det i rapporten, så knuffas fler in i matfattigdom.

– Det är en stor utmaning att ge alla människor i staden tillgång till god och prisvärd mat. En stad kommer alltid att vara en nettoimportör av mat eftersom det bor så många människor i staden. Simone Osborn förklarar att kommunen har gett sitt stöd till många grupper som på olika sätt ökat frukt- och grönsaksodlingarna i staden. I gemensamma trädgårdar, på balkonger och i parker odlas det nu för fullt. En organisation har specialiserat sig på att plantera fruktträd i Bristol, medan en annan har skapat en modell som kopplar ihop folk som har en trädgård och vill ha hjälp med matodling med dem som vill vara med och odla.

Mycket är alltså på gång, men risken är ändå överhängande att det uppstår matbrist när folk börjar panikhandla efter att en oljekris fått genomslag på matpriset. Eller att det blir störningar i matdistributionen, något som tidigare hänt i Storbritannien i samband med protester mot höga bränslepriser.

– Det vore bra om folk hade lite mat hemma, åtminstone för några veckor, då skulle det inte behöva bli samma panik. Japan är ett bra exempel. Folk där är väl förberedda på jordbävningar, så efter den stora jordbävningen i vintras uppstod inte någon panik trots att det började bli ont om mat i affärerna.

Borde myndigheterna uppmana folk att lagra mat hemma?

– Det kan vara ett sätt, men ibland har det en dålig effekt när myndigheterna säger åt folk vad de ska göra. Det kan vara bättre att ett nätverk av olika organisationer i stället går ut med sådan information.

I Bristol har kommunen satsat just på detta – att ha ett nära samarbete med civilsamhället. Exempelvis rekryterades Simone Osborn från stadens omställningsgrupp, Transition Bristol, för att skriva rapporten, vilken i sin tur sponsrades av en allians av lokala företagare. Många av de program som kommunen har sjösatt samarbetar med lokala organisationer.

Att kommunens politiker är så engagerad i frågan om oljetoppen är sällsynt och jag frågar Simone Osborn varför det på många håll, exempelvis i Sverige, är naturligt för politiker att prata om klimatkrisen, men att ytterst få vill tala om en kommande energikris.

– Klimatfrågan har beskrivits, åtminstone i Europa, som att vi bara behöver vidta ett antal åtgärder innan ett visst årtal för att det inte ska bli ett så stort problem, medan oljetoppen är något som drabbar oss oavsett vad vi gör. Vilket kanske kan förklara varför politiker är mer villiga att prata klimat än olja.

Att Bristol går mot strömmen förklarar Simone Osborn med att staden har en tradition av starkt miljöengagemang som frågan om planetens ändliga resurser kan haka i. Dessutom finns det redan en rörelse som är villig att driva frågan, vilket har gjort det lättare för kommunen att komma igång.

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 4/2011.

Foto: Jim O’Shaughnessy

Journalist, författare och föreläsare