Välfärd utan tillväxt

TVÄRDRAG | Västvärldens tillväxtparadigm är oförenligt med målet om en hållbar värld då alla vinster äts upp av den ökade konsumtionen. David Jonstad om hållbarhetsforskaren Tim Jacksons enkla men ändå radikala slutsats.

Det är inget nytt att det finns gränser, men i denna gränslöshetens tidsålder verkar det ha glömts bort. Endast brist på kreativitet och entreprenörskap tycks kunna hindra den mänskliga expansionen. Särskilt gränslös anses ekonomin vara. Den eviga ekonomiska tillväxten är i dag lika självklar som politisk målsättning som den är omöjlig i en värld med fysiska gränser. Detta är som sagt inget nytt. Sedan 1970-talet har ekonomer, forskare, politiker och andra med jämna mellanrum försökt påpeka tillväxtens gränser. Förgäves.

När nu ytterligare en våg av tillväxtkritik börjar skölja in i samhället är förutsättningarna andra. De tidigare teoretiska gränserna går plötsligt att ta på – ekonomikrisens arbetslöshet, den söndertorkade jorden i klimatkrisens spår och ett oljepris som kryper upp mot nya rekordnivåer. Tillväxttanken är utmanad i grunden.

– Det är den avgörande frågan. Den viktigaste frågan genom tiderna, säger Tim Jackson.

Han är professorn i hållbar utveckling som för den brittiska regeringens hållbarhetskommission skrivit rapporten ”Prosperity without growth” som i höstas byggdes ut till bok. Enligt kollegorna har Tim Jackson uppnått en sorts rockstjärnestatus inom den politiska debatten i Storbritannien. En respekterad dissident som mitt under lågkonjunkturen vågar gå på tvärs mot det som många menar är den enda lösningen – att stimulera konsumtionen.

– Vi borde göra saker annorlunda i stället för att fortsätta göra det som ledde till finanskrisen. En av orsakerna till krisen var tillväxtjakten, jakten på ökad konsumtion. Vi ökade skuldsättning för konsumtenter och för staten så att konsumtionstillväxten kunde hållas igång. Det faktum att så få reflekterar över det nu är galet. Och det är bara den ekonomiska biten. Sen är det klimatet, resurserna… Tillväxtekonomin spelar en så stor roll för allt detta, så det är bokstavligen den viktigaste frågan att titta på.

”Prosperity without growth”-rapporten är radikal i sitt slag, särskilt som den ges ut av en regeringskommission. Den nöjer sig inte med att kritisera BNP-begreppet och löst prata om nya välfärdsmått. Den säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt i den rika delen av världen inte är möjlig och föreslår en politik som innebär långtgående omfördelning av resurser, sänkt arbetstid, nya ägandeformer och ett omfattande värderingsskifte.

Samtidigt är Tim Jackson ödmjuk inför det faktum att samhället i dag är beroende av tillväxt för att fungera. ”Tillväxt må vara ohållbart, men ’nerväxt’ förefaller vara instabilt.” Den inneboende dynamiken i vårt nuvarande kapitalistiska system pressar det mot ett av två lägen: expansion eller kollaps. Ett dilemma som förmodligen är en av de viktigaste förklaringarna till varför det är så svårt att ta itu med tillväxtfrågan. Men, som Tim Jackson konstaterar, vi kommer inte runt den och att fortsätta som vanligt är inte längre något alternativ.

Till skillnad mot många andra som diskuterar ekonomi har Tim Jackson ett energiperspektiv i grunden. Han inledde sin karriär som fysiker inriktad på energiförsörjning, men när hans studiekamrater sögs in i kärnkraftsindustrin intresserade sig Tim Jackson i stället för den förnyelsebara energin. Det var det som fick honom att inse att det inte räcker med att bygga ut produktionen av förnyelsebar energi för att komma bort från oljan och kolet.

– Man måste kolla på efterfrågan av energi också. I ett decennium forskade jag på förnyelsebar energi och ytterligare ett decennium på hållbar konsumtion. En av de frågor som dök upp var om hållbar konsumtion handlar om att konsumera annorlunda eller om det handlar om att konsumera mindre. Och om det är möjligt att leva ett bättre liv utan att konsumera mer.

Vilket ledde in honom på tillväxtspåret. Under 1990-talet arbetade han med att ta fram ett grönt BNP-mått för Storbritannien och Sverige. Därefter arbetade han inom hållbarhetskommissionen med att undersöka psykologin kring konsumtionsbeteenden och fick en del svar på frågorna ovan. Sambandet mellan ökad konsumtion och välmående i ett samhälle tenderar att avta efter att människors grundläggande materiella behov blivit tillfredställda. Västvärlden har blivit flera gånger rikare det senaste halvseklet utan att nivån av välmående har gått upp. I vissa fall har det tvärtom sjunkit. Forskningen tyder på att det finns många baksidor med ett överkonsumerande samhälle. Flera studier visar att personer som hyser materialistiska värderingar – som hög status och ekonomisk framgång – mår sämre än andra. Tim Jackson citerar psykologen Tim Kasser som påvisat att det som skapar välmående snarare är motsatsen till materialistiska värden: tid med familj och vänner, självförverkligande och en känsla av delaktighet i samhället.

Ändå verkar stödet vara starkt för en samhällsmodell där ekonomin hela tiden växer, trots att det finns en växande missnöje med den moderna ekonomins draksådd i form av tuffare krav, tidsstress och konsumism. Varför?

– Ett skäl är att vi vill ha en känsla av framgång. Vi är beroende av denna känsla. Den spelar en viktig roll på flera sociala och psykologiska sätt och det är den framgångsidén som vi har byggt samhället på under de senaste decennierna, säger Tim Jackson.

Ett annat skäl, menar han, är att vi ständigt uppmuntras att omfamna denna framgångsvision.

– Det är inte så att vi är totalt hjärntvättade av reklammakarna, men det är en process där även signalerna från regeringen är att man ska gå ut och shoppa för att motverka den ekonomiska nedgången och där industrin talar om för oss vad vi behöver för att leva det goda livet. Det är väldigt förföriska budskap som alla pekar i samma riktning.

Sedan Prosperity without growth-rapporten kom ut har den diskuterats på vitt skilda arenor. Tim Jackson har åtskilliga gånger talat inför grupper inom finans- och företagsvärlden vars reaktioner han beskriver som ”försiktiga”.

– Det intressanta med företagsfolk är att de tänker väldigt strategiskt och därför kan förstå analysen. Samtidigt är de begränsade av de affärsmodeller som de arbetar under. Jag får intressant respons från dem, men det är inte så att de ställer sig upp och håller med offentligt. I så fall gör de det i privata konversationer.

Svårast har det varit att förklara tillväxtens gränser i den politiska sfären där framgångsmyten verkar vara som bäst cementerad. Tim Jackson berättar hur politikerna i regeringen reagerade rätt ilsket när han första gången pratade inför dem.

– Sen verkade de åtminstone greppa vissa delar och bad om nya möten. Man kan säga att det har varit en härdande process att träffa dem.

Om han hade talat inför det politiska toppskitet i Sverige skulle han med hundra procents säkerhet få veta att vi i Sverige minsann visat att det går att öka tillväxten och samtidigt minska utsläppen. En del av förklaringen till detta, hade Tim Jackson kunnat svara, är att en stor del av de utsläpp som vi konsumerar i Sverige bokförs i andra länder – där varorna som vi köper har producerats. Det ser därför ut som utsläppen minskar när de i själva verket bara flyttats utanför Sveriges gränser.

I en ny studie som publicerades i den amerikanska vetenskapsakademins tidsskrift PNAS i mars pekas rentav Sverige ut som ett av de länder som är bäst på att ”oursourca” sina utsläpp. Omkring en tredjedel av konsumtionsutsläppen är importerade – även efter att utsläppen som är inbäddade i svensk export räknats bort.

Visst kan Sverige, liksom flera andra länder, uppvisa en minskad koldioxidintensitet, det vill säga hur mycket koldioxidutsläpp som görs per BNP-enhet. Men det är inte i närheten av vad som är nödvändigt, menar Tim Jackson, eftersom den växande ekonomin äter upp de vinster som görs i form av energieffektiviseringar och en ökad andel förnyelsebar energi. Detta hänger också ihop med det som brukar kallas rekyleffekten. När något blir mer effektivt, säg bränsleförbrukningen i en bil, så sänks samtidigt kostnaden för att köra bilen vilket gör att folk kan köra mer.

– Systemets dynamik innebär att vi tvingas springa snabbare och snabbare bara för att kunna stå kvar på samma plats.

Ett annat argument som tillväxtförespråkare brukar föra fram är att ett skifte från varukonsumtion till tjänstekonsumtion skulle göra att ekonomin successivt minskar sin resursförbrukning och sina utsläpp. Är inte det en möjlig lösning på dilemmat? Tim Jackson menar att helt klart finns en potential i en mer tjänstebaserad ekonomi – att det faktiskt är en del av lösningen – men om en sådan verkligen skulle innebära minskande utsläpp och resursförbrukning i den takt som krävs beror väldigt mycket på vilken typ av tjänster det gäller. Han pekar på tre viktiga typer av tjänster:

1) Finansiella tjänster. Dessa är vid en första titt hyfsat resurssnåla, men studerar man dem närmare är det uppenbart att en förutsättning för att skapa värde i dessa tjänster till exempel är handel med råvaror som bygger på aktiviteter vilka kräver mycket resurser.

2) Fritidstjänster. Det är här vi gör av med pengarna när vi stillat våra grundläggande behov – den snabbast växande sektorn i avancerade ekonomier. Men fritidstjänsterna är sällan särskilt utsläppssnåla. Dels reser folk mycket på sin fritid, dels hänger många fritidsaktiviteter tätt ihop med energiförbrukning av olika slag och dels bygger denna industri på att folk inte bara gör saker utan också att de köper saker: semestershopping.

3) Slutligen, de personliga tjänsterna. De som faktiskt kan vara verkligt utsläppssnåla. Till exempel tjänster människor emellan som inte behövt resa långt för att utföra eller utnyttja dem: fotmassage eller psykoterapi. Och visst, säger Tim Jackson, de finns verkligt koldioxidlätta tjänster, men de är inte särskilt bra för tillväxten. Inom EU har sektorn för personliga tjänster sedan mitten av 1990-talet haft en negativ tillväxt. När ekonomier blir mer servicebaserade så saktar det ofrånkomligen ner tillväxten.

– Det bästa man kan säga om idén att koppla isär tillväxt från resursförbrukning och utsläpp är att det är ett rejält önsketänkande. Jag är nöjd med att lämna det där, som en enorm utmaning. Folk får gärna bevisa att det går att genomföra, men bevisen ser inte särskilt övertygande ut.

Så hur ser den då ut, ekonomin som inte bygger på ständig tillväxt? Och vad kallar man den?

– En hållbar ekonomi, duger gott, säger Tim Jackson. I boken använder jag också ordet Askungen-ekonomi. Med det menar jag att många av de aktiviteter som en hållbar ekonomi skulle bestå av faktiskt redan finns där. Sådana som är resurssnåla, förankrade i lokalsamhället och som har potential att få samhället att blomstra – men som är nedvärderade till andra klassens medborgare i den existerande ekonomin eftersom de inte skapar tillväxt. De så att säga sopar upp askan vid eldstaden medan de fula styvsystrarna går på bal.

Tim Jackson är dock ingen revolutionär. Han vill inte skicka styvsystrarna till giljotinen. De nödvändiga förändringarna för att skapa en hållbar ekonomi kommer utan tvekan att bli omvälvande, men han menar att de till största delen måste göras inom de befintliga politiska strukturerna. Något annat har vi inte tid med och kan vi inte chansa på.

I ”Prosperity without growth”-rapporten ges en lång räcka av politiska förslag som det går att genomföra mer eller mindre på direkten. Tim Jackson utstrålar en kontrollerad desperation över den trögheten som världen möter de sammanstrålande kriserna med. Känslan av desperation förstärks av att jag gör intervjun i Köpenhamn, mitt under klimatmötet i december dit världen riktat all sin politiska potens för att ta itu med ett gemensamt hot. Utan att lyckas över huvud taget.

Världen lär misslyckas igen – om den inte tacklar tillväxtfrågan. Det är som Tim Jackson säger, ”vår tids viktigaste uppgift”.

David Jonstad

Tim Jacksons tre steg för en hållbar ekonomi

och några exempel på vad de skulle innebära

1. Etablera gränserna

Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. Tim Jackson anser att ransonering av utsläppen, både globalt och nationellt, är en nödvändighet. ”Exakt hur det kommer att se ut är inte helt klart, men den grundläggande logiken är klar: Vi måste etablera ett tak för utsläppen och under det måste utsläppen ransoneras. Det är en ofrånkomlig dynamik.”

2. Fixa den ekonomiska modellen

Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Mät ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

3. Ändra den sociala logiken

Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinträttningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen genom hårdare regleringar av reklam. Tackla inkomstklyftorna med omfördelning: ”Ojämlikhet är en stor barriär för förändring”.

TRE MYTER

Vi måste ha tillväxt därför att…

… de fattiga i världen ska kunna ta sig ur fattigdomen

Att öka tillväxten i rika länder är inget särskilt effektivt sätt bekämpa fattigdom på. I sin rapport Growth isn’t working visar New Economics Foundation att en global tillväxtökning på 100 dollar inte ger mer än 60 cent till de nästan en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen. Med andra ord: för att göra de fattiga lite mindre fattiga måste de rika bli väldigt mycket rikare. Ett mer effektivt sätt att minska inkomstklyftorna är att omfördela resurser från rika till fattiga. Ett annat är att skapa utrymme för tillväxt i fattiga länder genom att inte öka tillväxten i rika länder.

… om vi inte konsumerar mer blir det arbetslöshet

Det är säkert sant med de nuvarande ekonomiska strukturerna i samhället, men vad händer om man förändrar dessa? Något som skulle skapa många nya jobb är offentliga investeringar i en grön omställning. En annan förändring som skulle väga upp förlusten av jobb i konsumtionsekonomin är att sänka arbetstiden – att dela på jobben. Den kanadensiska miljöekonomen Peter Victor har i en studie undersökt en modell för nolltillväxt i Kanadas ekonomi. I modellen stiger arbetslösheten när tillväxten minskar – de första åren. Men genom förändringar av strukturerna på arbetsmarknaden, bland annat en arbetstidsförkortning, börjar arbetslösheten snart att sjunka för att efter omkring femton år komma ner på hälften av vad den var från början.

… annars måste vi byta ut det kapitalistiska systemet (vilket vi inte har tid med/vilket det saknas alternativ till)

Enligt Tim Jackson skulle kapitalismen – så som vi känner den i dag – knappast överleva ett skifte till en hållbar ekonomi. Men, och detta är viktigt, kapitalismen måste inte nödvändigtvis se ut som den gör i dag. Flera kapitalistiskt inriktade ekonomer, exempelvis William Baumol, menar att tillväxt inte är något absolut krav för ett kapitalistiskt system där produktionsmedlen huvudsakligen ägs av privata intressen. Historiskt sett har kapitalistiska ekonomier överlevt såväl nolltillväxt som nerväxt.

Tidigare publicerad i Tvärdrag nr 1/2010.

Annonser

Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern

ANTOLOGI | Det fanns en tid när grönt och rött hängde ihop. När borgerligheten inte ens försökte slåss om väljarna i miljöfrågor.

Så kom hösten 2006. Knappt hade Fredrik Reinfeldt hunnit installera sig i Rosenbad förrän den allvarligaste miljöfrågan någonsin sköt upp på agendan. Först genom Al Gores film En obekväm sanning som förutspådde mänsklighetens snara undergång ifall utsläppen av växthusgaser inte bromsades fort. Senare samma höst genom Stern-rapporten av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som förklarade världsekonomins snara undergång ifall inte utsläppen ströps. Medierna hängde på och blickarna vändes mot politikerna: ”hur tänker ni fixa detta?”.

Jag vet många som under denna tid himlade med ögonen att tyckte att det var typiskt att vi fått ett högerstyre just som en miljöfråga plötsligt hamnade högst på agendan. Föreställningen att den rödgröna oppositionen skulle hantera klimathotet betydligt bättre än alliansen var utbredd, säkert även inom delar av borgerligheten.

Men det som kunde ha gett de rödgröna ett oöverträffat övertag inför valet 2010 blev något annat. Framgångsrikt vred Moderaterna miljöpolitiken till höger. I en artikel 2009 i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje beskriver Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten denna manöver. Hon konstaterar att miljöfrågorna under den senaste mandatperioden på många sätt frigjorts från politiken. ”Företagare, biltillverkare, forskare, livsmedelsföretag, elbolag och andra engagerade människor som tidigare inte synts i debatten får plötsligt utrymme.” Och lösningarna som diskuteras har blivit därefter: ”teknikoptimism och marknadsinriktning”, skriver Sofia Arkelsten gillande. Hon har tyvärr också rätt i sin analys när hon hävdar att ”vänsterpartierna har tappat initiativet och de vet inte heller hur de ska möta högervridningen i miljö­politiken.”

Hur kunde detta ske? Vem lät högern kidnappa klimatfrågan?

En viktig del av förklaringen är att tidigare stora miljöfrågor varit nog så allvarliga, men aldrig så systemutmanande som klimatfrågan är. Till stor del beror det på att klimatfrågan hänger intimt ihop med användningen av billig fossil energi och att blodet i det industrialiserade samhällets expansiva ekonomi är just denna billiga fossila energi.  Att verkligen lösa klimatkrisen kan bara göras genom att ta sig an själva grundproblemet: en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökad konsumtion av icke förnybara resurser.

Det är en gigantisk utmaning. Tillväxtekonomin – och det konsumtionssamhälle som är dess förutsättning – är i dag något så självklart att många inte ens ser den som något problem. Och om man ifrågasätter poängen med att konsumera mer och mer för varje år måste man också vara beredd att ge sig in i en diskussion om hur samhället ska kunna genomgå en massiv omställning.

För den som just förlorat ett riksdagsval upplevs säkert detta som övermäktigt. Det är enklare att skjuta omställningen på framtiden, fortsätta bejaka business as usual och anamma högerns idéer på hur man tacklar klimathotet. Det vill säga:

1) Lägg över ansvaret på medborgarna. Uppmana dem att bli mer ”klimatsmarta” och ”energieffektiva”. Dessutom: definiera det klimatsmarta som sådant som inte hotar de rikas livsstil. Så att klimatsmart är lika med att sopsortera och att byta glödlampor, ja till och med att åka bil (om det är en ”miljöbil”).

2) Bli tekniktroende. Allt kan lösas med ny teknik. Om inte i dag så åtminstone i framtiden eller åtminstone i en teoretisk framtid. Om den vetenskapliga grunden, eller till och med branschens egna optimistiska prognoser, inte är tillräckligt optimistiska – tro hårdare.

3) Konsumentmakt. Sätt nya märken på produkter så att konsumenterna kan ”rösta med plånboken”.

4) När inte något annat går – klimatkompensera. Till och med för politiker kan besjungandet av ”gröna flygresor” låta falskt. Lösningen är att betala några tior extra på biljettpriset så att utsläppen från fattiga människor kan hållas på en låg nivå eller rentav minskas till en lägre nivå än tidigare.

5) Som övergripande mål för all politik: ökad tillväxt genom ökad konsumtion.

Visst existerar det skillnader mellan blocken i klimatpolitiken, men likheter är vad det finns mest av. När befolkningen i mars 2010 tillfrågades vilket parti i klimatfrågan som de hade högst förtroende för vann Miljöpartiet stort (39 procent). Av hävd skulle man kunna säga. Det intressanta var hur förtroendet var för övriga partier. Samtliga hamnade på en bottennivå. Endast 11 procent hade högst förtroende för Moderaterna, 6 procent svarade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hamnade allra längst ner på 1 procent tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det ska sägas att det inte är någon rödgrön uppgift att säkra vår överlevnad på den här planeten. Det är en fråga för alla icke-suicidala, vare sig de är moderater eller miljöpartister. Och oavsett politisk åskådning kommer utträdet ur fossilsamhället att kräva många nya idéer och en ödmjuk inställning till den gamla politikens brister. Ingen sitter inne på svaret för hur ett fossilfritt och verkligt hållbart samhälle ser ut. Däremot finns i den socialistiska och gröna idétraditionen flera viktiga byggstenar som det är hög tid att plocka fram om man ska kunna ta tillbaka initiativet.

I denna tradition finns en tro på politikens möjligheter och kraft liksom en vana att på djupet och diskutera hur samhället borde inrättas för att ge människor möjligheten till goda liv. Socialistiska och gröna tänkare har i historien inte varit rädda för att ställa de stora svåra frågorna och har därmed fått många vilda och spännande idéer som svar: Sänkt arbetstid för mer fritid, deltagardemokrati, nya boendeformer, arbetarstyrda fabriker, ekonomisk jämlikhet och så vidare.

Ett exempel är den numera bortglömda diskussionen om arbetets mening. År 1883 skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue sin storsäljande stridsskrift Rätten till lättja i vilken han sågar idén om att öka produktionen enbart för att skapa mer arbete. Resultatet av denna ekonomiska modell – det sena 1800-talets överflöd – beskriver Lafargue som ”berg av produkter som är högre och mera enorma än Egyptens pyramider” (vad hade han sagt om han upplevt dagens samhälle?). ”Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete.” Frustrerat ser Lafargue på när nationalekonomernas tillväxtfetisch förs över på arbetarna: ”Likt Arkadiens papegojor härmar de ekonomerna: ’Låt oss arbeta, låt oss arbeta för att öka nationens rikedom!’ Dårar!”. Paul Lafargue var knappast oemotsagd, men hans skrift var ett av många exempel på den typ av friska diskussioner om de underliggande strukturerna i samhället som fördes under denna omvälvande tid. I dagens politiska debatt i Sverige – mitt under brinnande klimat-, ekonomi- och energikris – verkar en av de största frågorna vara om framtidens bilar ska gå på el, etanol eller biogas.

En mer intressant fråga skulle kunna vara hur vi ska ordna samhället nu när den nuvarande ekonomiska modellen visar sig vara på kollisionskurs med planetens ekologiska ramar och resursbas. Det är en provocerande fråga eftersom den utmanar det konsensus som råder kring ekonomisk tillväxt som oantastlig politisk målsättning. Vilket inte gör den mindre nödvändig att ställa.

I ett samhälle så hårt präglat av myten om gränslös och evig framgång är det svårt att få grepp om det faktum att tillväxten har gränser. När New Economics Foundation ska förklara saken i sin rapport Growth isn’t working tar man därför en liten gullig hamster till hjälp.

När en hamster har fötts, berättas det i rapporten, dubblerar den sin vikt varje vecka fram till dess att den når puberteten. Om den inte hade nöjt sig med detta utan hade fortsatt växa i samma takt skulle den vid ett års ålder väga nio miljarder kilo. Den då inte längre lika gulliga hamstern skulle dagligen behöva käka mat motsvarande den globala årsproduktionen av majs. ”Det finns ett skäl till att saker i naturen inte växer obegränsat”, skriver New Economics Foundation.

Föreställningen att det skulle gå att fortsätta öka den globala ekonomiska tillväxten och samtidigt möta de extremt tuffa kraven på utsläppsminskningar är inte särskilt realistisk och saknar dessutom vetenskapligt stöd. De vinster i form av energieffektivisering som ny teknik hittills har gett har i regel ätits upp av den växande ekonomin. New Economics Foundations studie visar att koldioxidintensiteten i ekonomin – för att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader – behöver sjunka med 6,5 procent per år fram till år 2050. Ska alla världens medborgare dessutom få komma upp till västerländska inkomstnivåer måste koldioxidintensiteten minska med omkring 11 procent varje år. Jämför det med den årliga minskningen sedan 1990: 0,7 procent.

Flera liknande rapporter ger samma resultat. Kevin Anderson, chef för Tyndall-centret i Manchester, konstaterar i en annan studie att fortsatt ekonomisk tillväxt i OECD-länderna kommer att göra det omöjligt att hålla den globala temperaturen under 4 grader.

Och även om klimatkrisen genom ett mirakel löstes i ett trollslag gör resursbristen att evig tillväxt på en begränsad planet förblir en omöjlig ekvation. Den billiga olja som driver ekonomin sinar obönhörligen. Exakt hur nära den beryktade oljetoppen, peak oil, vi befinner oss är omöjligt att säga, men många bedömare – inklusive delar av den fossila industrin – pekar på 10-talet som decenniet då oljeproduktionen kommer att börja falla för gott. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men en sak är säker: det blir en svår prövning för ett ekonomiskt system byggt på olja.

Tillväxtens gränser ställer samhället inför ett svårt dilemma. Vi är beroende av en ekonomisk modell som inte möjlig särskilt länge till. Det är en minst sagt tuff utmaning att ta sig an, men det fina i att lyfta bort slöjan från dessa underliggande ekonomiska strukturer i samhället är att det gör politik till något större än att administrera en konsumtionsdriven kapitalism. Det återupprättar tron på politiken.

Förutsatt att politikerna har en bra plan.

Ekonomisk tillväxt är tacksam i den mån att den gör alla rikare (åtminstone i teorin). Visserligen blir vissa väldigt mycket rikare medan de flesta blir bara lite rikare, men ändå. Om ekonomin hela tiden växer slipper de som sitter på den politiska makten att stöta sig med eliten i samhället eftersom de slipper föra en progressiv omfördelningspolitik. Som högerekonomen Henry Wallich har uttryckt det: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

I ett samhälle utan tillväxt skulle behovet av ökad jämlikhet växa, och omvänt – som Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden – ”större jämlikhet gör även tillväxt mycket mindre nödvändig”. Jämlikhet är med andra ord ett av de viktigaste sätten för att ta sig ur tillväxtdilemmat.

Wilkinson och Pickett visar i sin bok att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Det borde därför vara en självklar målsättning för en rödgrön regering att bryta trenden med ökande inkomstklyftor så att de i stället börjar minska rejält. En målsättning som är rimlig först när man överger tillväxtmålet eftersom stora inkomstklyftor håller uppe konsumtionstrycket vilket är en förutsättning för tillväxten. Denna onda spiral som konsumtionssamhället leder in samhället i måste brytas. För det krävs ett skifte som gör att mer pengar och ökad konsumtion värderas lägre och sådant som verkligen har betydelse för folks livskvalitet värderas högre: tid för familj och vänner, en meningsfull sysselsättning, god hälsa och en känsla av samhörighet.

”I grund och botten innebär en minskning av ojämlikheten att siktet ställs om, från splittrande egennyttig konsumism, som drivs av statuskonkurrensen, till ett mer socialt integrerat och förenande samhälle. Större jämlikhet kan hjälpa oss att utveckla det kollektiva etos och engagemang för samarbete som behövs om vi ska kunna lösa de problem som hotar oss alla”, skriver Wilkinson och Pickett.

Precis som många andra som tar sig an klimatkrisen utifrån ett tillväxtkritiskt perspektiv använder Wilkinson och Pickett andra världskriget som parallell och inspiration. Om människor ska acceptera stora och snabba förändringar i samhället måste dessa uppfattas som rättvisa och jämlika. När det under andra världskriget uppstod brist på viktiga resurser hanterades detta genom att ge alla medborgare en lika stor del av dessa resurser. Fattig som rik fick tillgång till en lika stor del matolja, smör, kaffe och annat som det var brist på. På samma sätt, menar Wilkinson och Pickett och många andra brittiska debattörer, kan man i dag argumentera för en ransonering av den fossila energin i form av bensin, el, värme och flygresor.

Jag tillhör själv förespråkarna av denna moderna form av ransonering som även går under namnet personliga utsläppskvoter.  Det är en spännande idé – med rötterna i Storbritannien – som har ett ökande stöd och skulle fungera ungefär så här: En koldioxidbudget skapas för flera år framåt vilken garanterar att utsläppen minskar enligt de nivåer som vetenskapen kräver. Den årliga budgeten delas upp mellan landets medborgare så att var och en får en lika stor kvot. Medborgarna får ett koldioxidkonto där de varje månad får insatt ett antal koldioxidransoner. När man köper bensin, el, värme eller flygresor lämnar man ifrån sig ransoner. Företag och organisationer skulle regleras för sig inom samma budget. De skulle behöva köpa sina ransoner och baka in kostnaden för dessa i sina varor och tjänster.

Eftersom utsläppsklyftorna är stora skulle en majoritet av befolkningen direkt gynnas av ett system med inbyggd jämlikhet.

Idén om personliga utsläppskvoter är ett konkret förslag på hur klimat- och energikrisen kan hanteras, men de har också en annan viktig dimension: de skulle etablera ett ramverk för ekonomin och skulle lära oss att leva inom planetens gränser. Det ekonomiska systemet skulle tvingas anpassa sig till ekosystemet i stället för tvärtom.

Det rödgröna samarbetet har goda förutsättningar för att påbörja denna omställning inte bara av den ekonomiska politiken men också av den sociala logik som orsakas av konsumtionssamhället. Det socialistiska jämlikhetssträvandet skulle kunna kombineras med den gröna grundpelaren att skapa goda livsförutsättningar inom de ramar som naturen ger.

Möjligheterna öppnas i samma stund som vi tar oss ur det grepp som tillväxtparadigmet håller oss i.

Exempel på sådana möjligheter är investeringar i gröna jobb och grön infrastruktur. Inte med motivet att stimulera tillväxten, men för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle genom energisnåla hus, utbyggd kollektivtrafik, förnyelsebar energi och utvidgad offentlig service. Investeringarna skulle kunna finansieras med intäkterna från en skatt på finansiella transaktioner, enligt konceptet Tobinskatt som Attac-rörelsen drev under 00-talet. (På senare år har idén fått stöd bland annat av regeringarna i Tyskland, Frankrike och Brasilien. Även EU har propagerat för en Tobinskatt.)

En annan möjlighet som uppstår är att, som Paul Lafargue var inne på redan på sin tid, ta ut ökad produktivitet i sänkt arbetstid i stället för höjd lön. Med dagens tillväxtjakt är det en mer eller mindre otänkbar tanke, trots att det skulle ge jobb åt fler. Med andra politiska mål blir det i stället en självklarhet.

Ytterligare något som blir både önskvärt och nödvändigt i ett samhälle som inte sätter höjd BNP-siffra som övergripande mål är att produktionen blir mer lokal och att ägarförhållandena ändras. I det gamla paradigmet är expansiva globala vinstjagande storföretag något eftersträvansvärt – sådana företag som kräver tillväxt för att få valuta för sina investeringar. I ett samhälle där ekonomin organiseras inom ekologiska gränser är det annat som är intressant. Det är vettigt att när det är möjligt förlägga produktionen av en vara närmare det ställe där den konsumeras. Och mer lokala och icke-vinstdrivna företag gynnar andra ägandeformer: arbetarägda, kooperativa, familjeägda och kommunala.

Stora och svåra förändringar, visst, men i regel positiva sådana. Det rödgröna samarbetet har att välja mellan att 1) ducka den information som pekar på att vi antingen påbörjar omställningen nu eller gör den under kaotiska förhållanden inom kort. Eller att 2) acceptera läget, kavla upp ärmarna och göra det som politiska rörelser en gång byggdes för.

Samtidigt som man vinner tillbaka miljöfrågan från högern.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se) och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Källor:
Arkelsten, Sofia: ”En miljöpolitisk högervridning” (Svensk Linje nr 2, 2009)
Sifoundersökning om förtroendet för partierna i klimatfrågan. Beställd av Westanders i mars 2010.
Lafargue, Paul: ”Rätten till lättja” (Symposion, 1989)
Simms, Andrew och Victoria Johnson: ”Growth isn’t possible” (New Economics Foundation, 2010)
Jackson, Tim: ”Prosperity without growth” (Earthscan, 2009)
Wilkinson, Richard och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden” (Karneval, 2010)

Publicerad i antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard), april 2010

“Snart spricker fossilbubblan”

SVT DEBATT |  Tänk dig att vi skulle låta slavar utföra allt arbete som oljan gör åt oss i dag. I Sverige hade vi i så fall behövt 270 miljoner energislavar. För varje svensk skulle 30 personer slita – dag och natt – med att knuffa fram våra bilar, anlägga vägarna, lyfta charterplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat.

Idén är så klart absurd men illustrerar vilken fantastisk energiskatt vi festat loss på de senaste 150 åren – årmiljoner av solenergi som naturen lagrat åt oss i en superkoncentrerad och lättanvänd form. Dessutom har den varit väldigt billig att plocka upp ur markskorpan.

Inte så konstigt att oljan – tillsammans med de andra fossila bränslena gas och kol – har skapat världens största bubbla: fossilbubblan. En bubbla som nu hotar att spricka – precis som IT-bubblan och bolånebubblan redan har gjort.

Produktionen av olja har inte ökat sedan 2005 och en lång rad av experter, inklusive delar av den fossila industrin och näringslivet, menar att det inte är sannolikt att produktionen kommer att bli särskilt mycket större än vad den är nu. Tvärtom lär den inom några år, max ett årtionde, att börja minska.

Den exakta tidpunkten för när denna oljetopp, peak oil, inträffar kan man diskutera hur mycket som helst – vilket också görs- men viktigare är att komma fram till hur vi ska kunna ställa om samhället så att vi klarar av att leva utan oljan.

När energikonsulten Robert Hirsch för det amerikanska energidepartementet 2005 utredde frågan om oljetoppen var hans slutsats att det kommer att behövas tjugo år av omställning för att hantera den situation då tillgången på olja minskar i stället för ökar i ett samhälle så uppbyggt på billig energi som vårt.

Med endast tio års förberedelser skulle åtminstone de värsta effekterna av en oljekris kunna undvikas, med mindre tid än så är det bara att hålla i sig.

Historien visar att ju mer komplexa samhällen blir och ju mer beroende de blir av ett ökat tillflöde av billig energi, desto större risk löper de att kollapsa under sin egen tyngd. För det moderna samhället – världshistoriens mest komplexa och energiberoende ? blir detta en enorm utmaning.

Som Robert Hirsch skriver i sin rapport: ”om åtgärder inte görs i tid kommer de ekonomiska, sociala och politiska kostnaderna att sakna motstycke”.

Vi står nu inför valet att göra en proaktiv, kontrollerad och demokratisk omställning till ett mer hållbart och resilient samhälle. Eller att inom de närmaste åren tvingas till en okontrollerad och förmodligen odemokratisk panikomställning.

Lyckligtvis har allt fler redan börjat verka för det tidigare alternativet. Enskilda personer, organisationer, nätverk och hela kommuner ligger i startgroparna för en omställning till ett mer lokalt baserat samhälle som i mindre grad är beroende av energislavar. Lyckligtvis verkar ett sådant samhälle ge bättre förutsättningar för människor att utvecklas och må bra.

Det kommer att bli en tuff resa när fossilbubblan spricker, men livet på andra sidan oljetoppen blir mindre skrämmande ju bättre vi förbereder oss för det.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad på SVT Debatt, 25 mars 2010

Fysiska lagbrott

SYDSVENSKAN | I de flesta serietidningar som jag känner till finns det en tekniknörd. En Skalman, en Oppfinnarjocke, en Doktor Snuggles. När det passar berättelsen plockar dessa fram en fantastisk mackapär som överraskande vrider berättelsens utveckling i en ny spännande riktning. Det spelar ingen roll hur orealistiskt det är; att ett paraply inte fungerar som fallskärm för en hel björnfamilj eller att det vore omöjligt att köra ett flygplan på koncentrerad hallonsaft

Kanske läses det för mycket serietidningar och för lite fysikböcker i dagens värld. För det är som att vi inte riktigt kan se skillnad mellan serietidningarnas Oppfinnarjockar och verklighetens

”Snart kan alger driva våra bilar”, rapporteras det från vetenskapskonferensen i San Diego. Några dagar senare berättas hur hushållen kan bli ”självförsörjande” på el med hjälp av en liten låda som man har i trädgården. Därefter följer nästa sensation: moderna Skalmän är på väg att producera energi ur havsvatten! ”Vi skulle kunna driva hela San Diego i ett år med ett badkar med vatten”, säger forskaren som försöker övertyga Dagens Nyheters reporter om fusionskraftens snara genombrott

Det kan låta som att den energikris som samhället står inför skulle kunna lösas om bara den där supertekniken blev på riktigt. Tills man läser lite till och inser att uppfinningen kanske ändå inte är helt problemfri eftersom man exempelvis måste tillföra mer energi än vad man får ut i slutändan. Att den skulle kosta åtskilliga miljarder att bygga. Eller, som i fallet med fusionskraften, att idén är något som forskarna har pratat lyriskt om i femtio år utan att det stora genombrottet har skett

Bakom denna nästan religiösa tekniktro finns en hybris som götts under de senaste två hundra åren då människan tillgodogjort sig miljoner års lagrad solenergi i form av fossila bränslen som lyft det moderna samhället till svindlande höjder

Men som den amerikanska författaren John-Michael Greer skriver i sin nya och mycket läsvärda bok ”The Ecotechnic Future” (New Society Publishers): att vi uppfunnit flygplan gör inte att gravitationen har upphört, bara att vi med stora mängder energi kan övervinna gravitationen och lämna marken för ett litet tag. På samma sätt gör inte den fossila energiskatten att vi kan övervinna de fysiska lagarna, så fort den tar slut kommer vi ner på marken igen

Det är detta som gör alla okritiska förhoppningar på tekniken så farliga. Bamse och hans vänner kan fara ut över ett stup med sin bil och läsaren lugnas när Skalman kvickt tar fram en propeller ur skalet och bygger om bilen till helikopter

Nu när vårt fossildrivna samhälle är på väg mot stupet varken bromsar vi eller svänger av – vi hoppas på tekniknördarna

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 6 mars 2010

En knuff mot en annan livsstil

GÖTEBORGS-POSTEN | Ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. David Jonstad skriver om Avatar och den nödvändiga rörelsen bort från konsumtionssamhället.

Kapitalismens försvarare rasar: Världens genom tiderna dyraste film är inget annat än ren propaganda för att tvinga människor att bry sig om miljön. Den är rentav ”det perfekta verktyget för att rekrytera ekoterrorister”, enligt Richard Swier, en av många högerkommentatorer som är blå av ilska efter att ha sett Avatar.
Sedan jag såg den själv är det svårt att inte ge dem rätt. Ta bara inledningen: Inflygningen till planeten Pandora där Avatar äger rum hade lätt kunnat spelas in i Alberta i Kanada där indianernas vildmark skurits upp av enorma dagbrott för utvinning av oljesand. Sett från luften brukar det beskrivas som det närmaste man kommer sinnesbilden av ett helvete. Det är hit som det fossila kapitalets investeringar styrs (inklusive svenska pensionspengar) för att säkra tillgången på olja – världsekonomins livselixir.
När Avatar utspelar sig – 150 år fram i tiden – är den mänskliga civilisationens jakt på ändliga resurser still going strong. Nya planeters resurser har upptäckts men problemet – då som nu – är att föga samarbetsvilliga varelser råkar bo just där de värdefulla resurserna finns. Ny trupp skickas därför till planeten Pandora för att säkra tillgången på värdefull råvara.
Det som följer är bländande vacker civilisationskritik, i 3D.
Den snaggade och ärriga överste Miles Quaritch briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: Naturen är ett rent helvete, ”varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis”.
Denna rädsla och den påföljande arrogansen för den del av naturen som människan ännu inte lagt under sig går långt tillbaka i historien. Redan på 1600-talet skrev filosofen Francis Bacon att naturen måste behärskas – vilket också skedde. Särskilt när den fossila energin upptäcktes. Fram till dess hade människans aktivitet begränsats av hur mycket energi som kunde odlas fram på jordens yta. Med kolet, oljan och gasen kunde energin i stället plockas upp ur hål i marken och människan klippa många av sina band till naturen. Eller snarare ”den icke-mänskliga naturen” (nonhuman nature) som det heter i boken ”Meeting Environmental Challenges: The Role of Human Identity” som gavs ut i höstas. Den springer ur forskningsprojekt initierat av brittiska Världsnaturfonden med syftet att förstå hur vi kan vara medvetna om de kriser som planeten och mänskligheten står inför och ändå inte åstadkomma någon avgörande förändring. En viktig förklaring, menar forskarna, är att många inte längre identifierar sig som en del av naturen. Därav begreppet ”icke-mänsklig natur” som påminner oss om att även de platser som människan har tagit kontroll över är en del av naturen.
Forskningen visar att ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. Eftersom det är just makt, pengar och status som konsumtionssamhället försöker sälja oss är det inte så konstigt att det blir som det blir, menar författarna till ”Meeting Environmental Challenges”.
Motgiftet är ett värderingskifte hos mänskligheten som innebär att folk i högre utsträckning omfamnar mindre materialistiska värderingar och börjar se sig själva som en del av naturen. Det vill säga tankar som får det att krypa i skinnet hos amerikanska högerdebattörer.
I en scen i Avatar försöker biologen Grace (Sigourney Weaver) övertala militärerna om att inte bomba skogen och det naturfolk som försvarar den. Hon använder inte ordet biologisk mångfald, men det är vad hon syftar på när hon förklarar att ekosystemets olika delar hänger ihop i en sofistikerad väv. ”Värdet på den här planeten är inte det som finns nere i marken… det är allt ovanför som räknas”. Budskapet att vi gör klokt i att respektera naturen eftersom vi är beroende av den har framförts många gånger förr, men sällan så attraktivt som i Avatar. Filmen är en av de mest inkomstbringande någonsin – civilisationskritik säljer uppenbarligen.
Kanske kommer några biobesökare att inspireras till att göra ekoattentat mot oljesandsgruvorna i Alberta. Men för de flesta andra lär filmen fungera som en inte obetydlig knuff bort från konsumtionssamhället. Mot naturen och en ny identitet.
David Jonstad

Publicerad i Göteborgs-Posten, 17 januari 2010

Så tar vi kol på utsläppen

AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009

Sista chansen att tvärnita

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi står inför en ödesstund – ska klimatförändringarna bromsas måste det ske snabbt. Men först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och undvika den ekologiska och sociala kollapsen, skriver David Jonstad.

Den legendariska guldruschen i Kalifornien 1850 var en bitter besvikelse och brutal erfarenhet för många som var en del av den. Vissa åkte emellertid därifrån med en förmögenhet. En av dessa tog sitt guld med sig på ett skepp som förliste i Stilla havet och som några år senare blev föremål för en sede­lärande berättelse av den brittiske författaren John Ruskin.

Han beskrev hur mannen, som bar 200 pund guld med sig, vägrade att överge sin tillkämpade rikedom när skeppet började försvinna i vågorna. Så han band fast så mycket av guldet han förmådde på sin kropp och hoppade över bord. När han hamnade i vattnet drog guldet honom ner till botten.

”Nu, när han sjönk”, frågade sig Ruskin retoriskt, ”hade han guldet, eller hade guldet honom?”

Det är en rar analogi med det vi gör på global skala och kollektivt just nu. Närmast på det stora klimatmötet i Köpenhamn i december. Alla är överens om att det är en ödesstund; kanske den sista chansen att tvärnita klimatförändringarna innan naturen tar denna möjlighet ifrån oss. Ändå verkar ingen tro att något gott ska komma ut ur mötet. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skriver att förhandlingstexten ”riskerar att bli historiens längsta och mest globala självmordsbrev”.

Idéer på hur dödläget ska brytas saknas inte – ”mer pengar”, ”mer teknik”, ”tuffare utsläppsminskningar” – men de allra flesta undviker grundproblemet: att vi vägrar släppa taget om guldet – samhällets oupphörliga jakt på ökad materiell rikedom, tillväxtfetischen. Den som driver konsumtionen av fossila bränslen liksom andra ändliga naturresurser och som därigenom, enligt färsk forskning, spränger planetens gränser och pressar ekosystemen mot kollaps.

Berättelsen om mannen som går till botten med sitt guld beskrivs av de brittiska författarna David Boyle och Andrew Simms i den nyutkomna boken The New Economics. Den ingår i en våg av tillväxtkritik som ännu inte sköljt in i mainstream-debatten, men som växer sig större vid sidan av. Den framsynta rapporten Tillväxtens gränser från 1972 citeras flitigt av konservativa politiker, vänster­intellektuella, företagsledare och företrädare för folkrörelser som dissar den neoklassiska ekonomin och efterlyser ett nytt ekonomiskt tänkande.

Det var ju meningen att ekonomin skulle tjäna människor och naturens behov, skriver Boyle och Simms, nu är det allt oftare tvärtom. Männi­skor värderas utifrån hur de bidrar till att få ekonomin att växa. Vilket i sin tur gör att människor ofta ser ett egenvärde i ökad materiell rikedom, trots att denna i sig inte gör oss lyckligare.

Ändå fortsätter partierna, från höger till vänster, tillväxtjakten. Det är värt att påminna om att såväl vänsterns John Maynard Keynes som liberalernas John Stuart Mill redan på sin tid insåg att det finns gränser för hur länge en ekonomi kan expandera. Vi kommer inte ifrån att ekonomin är en del av naturen och inte tvärtom.

I den mån kritik av tillväxttanken tar sig upp på agendan viftas den snabbt bort med fromma förhoppningar om att tillväxten kan bestå av mer tjänster i stället för mer prylar. Healingkurser till exempel. Eller att tillväxten avmaterialiseras genom smart teknik och effektivare energianvändning. I bakgrunden ekar den gamla idén att teknologin alltid besegrar naturen tack vare den gränslösa mänskliga idérikedomen.

Det som grekerna kallade hybris.

I den färska rapporten Prosperity without growth från den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling plockar professor Tim Jackson isär tillväxtmyten bit för bit. Rapporten har väckt så stort intresse att den nu ges ut som bok.

Tim Jackson konstaterar att tjänstekonsumtionen många gånger är lika resurshungrig som klassisk prylshopping. En flygresa är exempelvis värre än ett berg av plastprylar. Och som bekant är det snarare resetjänster som konsumeras än aldrig så resurssnåla healingkurser.

Ny teknik och energieffektivisering gör att vi får ut mer av de resurser som vi använder, men vinsten äts upp flera gånger om av den växande ekonomin. För att upprätthålla tillväxten, låta världens snart nio miljarder människor bli lika rika som vi i Europa och dessutom nå klimatmålen måste koldioxidintensiteten i världsekonomin på fyrtio år bli 130 gånger lägre än i dag – mer eller mindre en fysisk omöjlighet.

Dilemmat är att vi har blivit beroende av tillväxten. Den kapitalistiska modell som världsekonomin bygger på kräver expan­sion för att inte kollapsa. Nerväxt i stället för tillväxt riskerar i denna modell att leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Lösningen, skriver Tim Jackson, är inte att fortsätta förneka tillväxtens gränser, men att förändra strukturerna i den ekonomiska modellen. Till exempel låta andra måttstockar än BNP vägleda politiken, exempelvis index som tar hänsyn till klimatpåverkan och mäter välmående snarare än rikedom. Jämlikhet är en annan nyckel – det behövs en genomgripande omfördelning av resurser, nationellt och än mer globalt. Vi behöver också ifrågasätta våra föreställningar om vad ett gott liv är och frigöra oss från konsumtionssamhällets sociala logik som gör oss osäkra och otillfredsställda samtidigt som vi erbjuds säkerhet och tillfredsställelse genom ny konsumtion.

Först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och globala avtal som förhindrar att vi dras ner i den ekologiska och sociala kollapsens mörka vatten.

Den stora frågan för samhället borde inte vara hur vi får ekonomin att vända uppåt igen, utan hur vi skapar välstånd för alla – inom planetens gränser.


David Jonstad
, chefredaktör för nystartade Klimatmagasinet Effekt, författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad i Göteborgs-Posten, 23 november 2009

Klimatfilm slår premiärrekord

FOKUS | »Age of Stupid« går upp på världens biografer nästa vecka. Filmen ska skapa opinion inför FN:s klimatmöte.

När världen kollapsat år 2055, som en följd av skenande klimatförändringar, sitter en man i en arkivbyggnad någonstans i Arktis och sorterar videoklipp från Age of Stupid, dårarnas tid – vår tid. Varför hind­rade vi inte denna katastrof medan det fortfarande var möjligt? frågar han sig.

Filmen »Age of Stupid« lämnar besökarna rödgråtna och förbannade. Den har slagit filmpremiärrekord i Storbritannien och jämförs ofta med Al Gores »En obekväm sanning«. Men medan den filmen framför allt byggde på klimat­modeller om vad som kommer hända i en varmare värld bygger »Age of Stupid« till största delen på dokumentärt material om vad som faktiskt händer, skildrat genom olika människoöden. Och Al Gores diskussion om lösningar befann sig på en enkel individnivå, medan »Age of Stupid« diskuterar mer systeminriktade politiska lösningar.

När filmen har global premiär i nästa vecka går den upp samtidigt i över 50 länder. Med lite tur kommer den att bräcka »Star Wars« som hittills har världsrekordet i största globala filmpremiär. I USA kommer 440 biografer att visa filmen på premiärkvällen, och New York kör en livesändning med bland andra förre FN-chefen Kofi Annan som talare.

Al Gores film backades upp av ett av världens största filmbolag, »Age of Stupid« är något så ovanligt som en långfilm utan tunga finansiärer i ryggen. Filmen har blivit möjlig genom att andelar för fem miljoner sålts till privatpersoner och att en lång rad filmarbetare, inklusive Oscarsnominerade skådespelaren Pete Postlethwaite, ställt upp helt eller nästan gratis. Distributionen har maxats genom att Armstrong gått bakom ryggen på biografjättarna och låtit företag, organisationer, kommuner och skolor visa filmen mot en relativt låg avgift.

Under det senaste året har regissören Franny Armstrong gått från att ha varit en ganska okänd politisk filmare, till att jobba dygnet runt med att lansera filmen världen över, träffa politiker och mobilisera människor till att kräva förändring.

– Under de fyra-fem år som jag gjorde filmen tänkte jag att det var mitt bidrag till klimatfrågan, men när den var klar insåg jag att ansvaret inte slutar där. Det är därför vi startat kampanjen »Not Stupid« tillsammans med de stora miljö- och klimat­organisationerna, för att mobilisera så mycket folk som möjligt inför klimatmötet i Köpenhamn, säger Franny Armstrong på ett kafé vägg i vägg med »Age of Stupid«-teamets sjabbiga kontor i Camden i norra London.

Det är på klimatmötet i Köpenhamn som världens länder ska försöka förhandla fram ett nytt avtal som begränsar utsläppen av växthusgaser så kraftigt att de skenande klimatförändringar som skapat ramberättelsen i »Age of Stupid« aldrig blir verklighet.

– Den tid som återstår fram till Köpenhamnsmötet kommer att definiera vår generation. Och ändå är det ingen som bryr sig. Om du frågar folk på det här kaféet om de vet vad Köpenhamnsmötet är så säger förmodligen alla nej. Trots att det kommer att avgöra deras framtid.

Av de rika länderna har EU lagt det mest långtgående förslaget vilket enligt Armstrong på sin höjd ger en 50-procentig chans att stoppa klimatförändringar.

– Varför är inte det den största skandalen någonsin? Alla bara: »Femtio procent, det är lugnt för mig.« Som att singla slant, säger hon.
Hon har ändå hopp om sitt eget lands klimatminister, Ed Miliband, som har ett gott öga inte bara till Franny Armstrong själv utan också till andra delar av den livfulla brittiska klimatrörelsen. Under våren har de båda träffats frekvent och hennes intryck av Ed Miliband är att han faktiskt är en politiker som har förstått vad som behövs och är beredd att kämpa för det.

– Jag säger till honom: »Kom igen! Du kan bli som Mandela eller Gandhi. De som lyckas få till avtalet i Köpenhamn kommer att bli hjältar för all framtid. Utan ett bra avtal blir du bara en till grå politiker som misslyckades.« Jag hoppas på honom.

Kanske har Ed Miliband blivit påverkad av att ha sett »Age of Stupid« som fungerat som en ögonöppnare för många.

– Det som folk påverkas av är det som händer med planeten genom att vi berättar hur situationen är. Det är ingen ny information, men vissa har av olika skäl ännu inte tagit den till sig. Så när de ser vår film så fattar de för första gången. Men en bra sak är att folk förstår problemet medan det fortfarande finns tid att göra något åt det. Det är bättre att få veta att du har cancer så att du kan göra något åt det än att bara dö en hemsk död.

Franny Armstrong pratar ultrasnabbt och när hon märker att det hon säger låter för uppgivet eller för nattsvart, fnissar hon till för att släta över det. Sedan återupptar hon svadan. Filmandet har påverkat henne starkt.

– Jag har jobbat med filmen i nästan fem år så jag har förändrats totalt. Den största skillnaden är att jag är ännu mer övertygad om att mänskligheten är värd att rädda. Som art är vi väldigt destruktiva, så på ett sätt vore det bästa som hänt planeten att vi utrotade oss själva, men efter att ha tillbringat de senaste fem åren med att möta världens mest fantastiska personer inser jag att vi är så speciella och så unika och att det skulle vara en enorm förlust. Och för vilket skäl – för att få köra runt i stora bilar och sitta och glo på plasma-­tv-skärmar?

Den 1 september lanserade Franny Armstrongs kampanjmaskin ytterligare ett projekt med namnet »10:10«. Syftet är att få så många som möjligt att göra 10-procentiga utsläppsminskningar till år 2010. En lång rad arbetsplatser, kyrkor, sjukhus, kändisar och så vidare var med redan från början. Och efter några dagar hade topparna inom de största politiska partierna, inklusive Gordon Brown och regeringen, lovat att uppfylla »10:10«-kampanjens målsättning.

Ändå undviker Franny Armstrong att svara på frågan om hur hoppfull hon känner sig inför framtiden.

– Det är lite som att man spelar i ett fotbollslag och man inser att man nog inte kommer att vinna. Men man fortsätter ändå att spela, man har kul medan man tränar tillsammans.

David Jonstad

Publicerad i Fokus, 18 september 2009

Omställning pågår

EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.

Journalist, författare och föreläsare