Hellre producent

Det fanns en tid då människan i första hand var producent. Endast för särskilda saker och vid särskilda tillfällen gick hon in i rollen som konsument. Idealet var – fram till dess att industrialiseringen av Västerlandet fullbordats – att ha ett stycke mark och färdigheter nog för att kunna försörja sig själv med det grundläggande i livet, utan att mer än nödvändigt behöva nedlåta sig till löneslaveri och konsumtion.

I dag har detta ideal ställts på huvudet. Nu är det mesta möjliga köpkraft som räknas. Att ha någon mycket specifik färdighet som efterfrågas i dagens extremt specialiserade världsekonomi räcker. Då behöver man inte kunna så mycket annat – varken göra egen sylt, sätta potatis i jorden eller laga punkan på cykeldäcket. Sedan några år tillbaka behöver man inte ens veta hur man städar hemmet eller planerar och handlar mat i affären. Allt konsumeras och den moderna människan har därför mer eller mindre frivilligt blivit en heltidskonsument. Och som sådan består våra liv av en ändlös serie av affärsrelationer mellan oss själva i rollen som konsument och de som vill ha våra pengar i utbyte mot varor och tjänster.

Själv vantrivs jag i denna konsumtionskultur och för varje dag som går tilltalas jag allt mer av det där förindustriella idealet. Jag blir rentav provocerad när det dyker upp en ny bok som vill lära mig att bli en lyckad konsument: ”Rätt åt dig”, skriven av konsumentjournalisten Åsa Avdic. ”Ge mig en bok om hur jag slipper vara heltidskonsument i stället!”, tänker jag, men inser snart hur fåfäng en sådan tanke är. Det räcker med att bläddra lite i boken för att förstå att ingen kommer undan och att man är ett lätt byte om man inte vet sina rättigheter som konsument.

Medan företagen utnyttjar alla knep – tillåtna som otillåtna – för att skilja oss från våra pengar, har vi själva sällan mer än en vag idé om vad vi har att sätta emot: Var går till exempel gränsen mellan smart reklam och olagligt lurendrejeri? Den där tilläggsförsäkringen på tv:n som säljaren erbjuder oss, ger den oss verkligen något mer än den lagstadgade reklamationsrätten? Vad gör jag med telefonförsäljaren som skickar mig varor som jag inte vill ha?

Än värre blir det när vi i valfrihetsens namn tvingas bli konsumenter också av pensionssparande, sjukvård, omsorg och annat som tidigare erbjöds oss som medborgare.

Det är, som författaren själv erkänner i boken, väldigt tråkigt att läsa om hur man ska tänka som kund på en avreglerad elmarknad. Tyvärr står valet mellan det och att riskera att bli blåst.

Mitt mål är ändå inte att bli en lyckad konsument. Jag vill bli mindre konsument. Mer producent – bredda mitt register av sådant som jag kan göra med mina egna händer. Fast det kommer såklart att ta lång tid. Och till dess vill jag kunna svara säljaren i butiken lika kaxigt som Åsa Avdic.

Publicerad som krönika i Sydsvenskan 10 juli 2012

Största bloggen skrivs i skogen

Fårskötsel, trädfällning – och en analys av resurskrisen i Mellanöstern. Så kan en vanlig dag se ut för bloggaren Lars Wilderäng. Effekt har hälsat på hos IT-konsulten som sade upp sig av peak oil-skäl och som driver Cornucopia?,  en av Sveriges mest lästa bloggar.

Listan över Sveriges mest lästa bloggar består mest av bloggar om mode, kändisar, shopping och sport. Men strax efter tätskiktet seglar en udda fågel: Cornucopia? En blogg som handlar om helt andra frågor: resurskriser, ekonomi, miljö, försvar, omställning med mera. De flesta som sysslar med någon form av omvärldsbevakning verkar läsa den – myndighetsfolk, politiker, banktjänstmän, försvarsanställda – liksom naturligtvis många av oss andra som försöker hänga med i nyhetsflödet.

Alla känner dock inte till mannen bakom bloggen, Lars Wilderäng. En tvåbarnspappa som varvar hemmabestyr, fårskötsel, skogsbruk och odlingar med bloggskrivande. Och en nystartad författarkarriär.

För ett drygt årtionde sedan såg det annorlunda ut. Lars Wilderäng hade gjort sig en karriär som webbprogrammerare och njöt frukterna av den då ännu inte smällda IT-bubblan. Genom internet fick han upp ögonen för peak oil, det faktum att världens oljekällor en dag sinar, vilket inom kort förväntas leda till en sjunkande oljeproduktion med enorma konsekvenser för vårt oljedopade samhälle. Om det är så, tänkte Lars Wilderäng, kommer oljepriset att stiga och gynna oljebolagen, därmed borde det vara smart att köpa aktier i oljebolag. Vilket det också var. Under några steg allt som hade med olja att göra. Avkastningen på de aktier han köpt blev tillräckligt startkapital för att säga upp sig som IT-konsult, lämna Göteborg och flytta ut till en gård i Västergötland.

Längtan efter landet hade funnits tidigare, men förstärktes av insikten att resurserna är på väg att bli mer och mer knappa och att det därför är klokt att kunna förse sig själv med mat och energi. Dessutom framstod en investering i mark som betydligt säkrare än att ha pengarna i ett ekonomiskt system som till stor del är uppblåst av billiga lån. Nu kan vi från Lars Wilderängs köksfönster se ut över den nyplöjda potatisåkern, hagen där fåren går och bräker och bortom dem 25 hektar skog.

Efter några år på gården startade han bloggen Cornucopia?, med undertiteln ”Evig tillväxt i en ändlig värld?”. Cornucopia betyder ymnighetshorn och frågetecknet markerar att vår planet inte verkar vara ett sådant. Vi kan inte pumpa ut hur mycket resurser som helst ur jordskorpan utan att resurserna tar slut eller åtminstone inte längre blir värda mödan att exploatera.

För vissa är detta numer något självklart, men eftersom vi har inrättat oss i ett ekonomiskt system som förutsätter ett ymninghetshorn, en evig tillväxt, är det många som väjer för en sådan slutsats. Inte minst gäller det politikerna.

– Varken högern eller vänstern bryr sig om de här frågorna. Ideologierna funkar inte längre, de hanterar inte situationen som det är nu. I dag handlar allt om tillväxt. För alla partier, inklusive Miljöpartiet. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är hur tillväxten ska fördelas.

Ofta låter det som att tillväxten är något av en naturlag som alltid tickar på, bara politikerna vidtar rätt stimulansåtgärder. Men sanningen, menar Lars Wilderäng, är att Västvärldens tillväxt har stagnerat på grund av sinande resurser. Problemet är att politikerna inte vet hur de ska hantera detta. Så de fortsätter att utlova mer pengar i plånboken, både medborgarnas och statens.

Hur länge kan politikerna fortsätta att lova mer?

– Så länge folk förväntar sig det och det är det folk tror att de vill ha. Politikerna kan säga: NU löser vi problemen. Men det händer inte. Sedan kan visserligen Sverige gå bra periodvis. Men vi gör det med hjälp av lånade pengar. Privat lånade pengar. Att öka vår privata belåning i högre takt än BNP fungerar inte hur länge som helst.

Varför inte?

– En skuld är ett problem. Och om vi hela tiden får större och större skulder så blir de till slut oändliga. Det fungerar inte. Det blir bubblor. Till slut måste man skriva av skulderna vilket blir väldigt kaotiskt.

På bloggen uttrycker sig Lars Wilderäng slagkraftigt och han måttar sina svingar åt både höger och vänster. Åsiktsspannet förklarar han med sin uppväxt.

– Eftersom jag växte upp i en frånskild familj fick jag två olika typer av uppfostran. En fri och eget ansvars-uppfostran från en bohem och kommunist. Respektive en mer strikt hållen uppfostran från en folkpartist. I det ena fallet var det inte så noga med att städa, i det andra var det kliniskt rent. Och jag har samtidigt fått två olika politiska duvningar. Det har gjort att jag blivit en oberoende människa.

Vårt samtal ackompanjeras av de dramatiska ljuden från den tecknade film som underhåller barnen. Det skapar en passande stämning i huset. I skuggorna av de kriser som vi nu är inne i och som flitigt bevakas på Cornucopia? är det dramatiska händelser som hotar. Konflikter alldeles säkert, även krig. Lars Wilderäng tror inte att krigen nödvändigtvis blir så mycket vanligare, men konstaterar samtidigt att man redan nu kan se resursbrist som en orsak till moderna krig. Libyen är ett exempel där Europa gick in med full kraft, förmodligen pressade av att Libyen står för tio procent av Europas oljeimport.

– Den stora frågan blir hur de resurser som det är brist på ska fördelas. Och hur dessa resurser ska kontrolleras. Saudiarabien har till exempel köpt upp mycket mark i Afrika eftersom de har tvingats lägga ner sitt eget jordbruk på grund av vattenbrist. Hur ska Saudiarabien försvara sin afrikanska mark? Förr eller senare kommer folk som bor omkring den att få problem, på grund av befolkningsökning, klimatförändringar eller annat. Där kan det bli allvarliga konflikter om den mark som Saudiarabien har köpt.

Ett annat exempel är Kina vars turboekonomi lägger beslag på allt större del av de globala resurserna. Det påverkar oss i Europa redan nu genom att priserna på till exempel olja och metaller går upp.

– Det är svårt att bjuda över Kina, deras ekonomi växer så kraftigt och är inte skuldsatt på samma sätt som våra europeiska ekonomier är. Kina köper till och med olja från Nordsjön, visste du det? De är inne på vår egen bakgård och köper resurser.

En annan storspelare som Lars Wilderäng förväntar sig kommer att utöka sin makt är Ryssland. De sitter på helt avgörande resurser för Europas energiförsörjning, framför allt i form av gas, men också olja. Medan den europeiska gasproduktionen sjunker ökar den ryska.

– Ryssland har klart och tydligt visat att man har politiska ambitioner med till vem man säljer sin gas och olja. Och Europa vet att om Ryssland slutar exportera kommer det att bli mörkt och kallt. Det intressanta är att Ryssland skulle kunna exportera till Kina i stället.

Sverige använder inte så mycket gas, men mer än hälften av vår olja importerar vi från grannen i öst. Den övriga importen kommer framför allt från Danmarks och Norges oljefält där produktionen sjunker snabbt – inom tjugo år kan vi inte längre räkna med olja från våra skandinaviska grannar. Hur kommer Sverige påverkas av vårt ökade beroende av Ryssland i en tid av resursbrist?

– Vi kommer att vilja vara Ryssland till lags. Vi kommer inte att lika hårt driva sådant som inte Ryssland håller med om. Att den svenska regeringen gått med på exploatering av Arktis är ett exempel på det. Att vi så lättvindligt gick med på att bygga Nordstream är en annan eftergift.

Sverige är rätt mesiga, vi går med på vad som helst.

Förra året romandebuterade Lars Wilderäng med Midvintermörker, en berättelse om hur det skulle kunna gå ifall Ryssland bestämde sig för att ockupera Gotland för att skaffa sig bättre kontroll över sina exportrutter för olja och gas. Boken som i detalj beskriver anfallet och det förtvivlade svenska försvaret har blivit en succé och hittills sålt i fem tusen exemplar. En uppföljare är på gång. I boken framställs den svenska försvarspolitiken som ett skämt och Ryssland som en brutal stat som tar vad den vill ha. Men Lars Wilderäng menar varken att Sverige behöver någon stor militär upprustning eller att en rysk attack mot Sverige är särskilt realistisk.

– Ryssland behöver inte ockupera Gotland. Sverige går med på det som Ryssland vill ändå. Däremot bör vi ha ett försvar som fungerar ändå. För att ha en trovärdighet att säga till Ryssland om vi vill det, men också för att försvaret är en resurs för samhället i kristider. För att kunna hantera översvämningar, stormar, försörjningsproblem och annat som drabbar samhället.

Det är snarare detta – olika kriser som drabbar viktiga samhällsfunktioner – som Lars Wilderäng menar att vi främst kommer att märka av resurskrisen. Han spår att vi redan under 10-talet får vi allvarliga problem, att 20-talet blir riktiga krisår. Och sedan?

– Tja, det beror helt och hållet på hur vi agerar när kriserna börjar bli allvarliga. Fortsätter vi att stoppa huvudet i sanden och tänker att det bara är något tillfälligt kan det riktigt riktigt illa. Om vi däremot får en bred acceptans för att resurskrisen är här för gott, då kommer vi inte ha något problem med sysselsättning. Då kommer vi att kunna göra något bra.

Men till dess får han nöja sig med att ge röst åt den frustration som många känner inför oviljan att ta itu med de stora problemen. Och att bygga upp kunskaperna om hur man lever ett resurssnålt liv. För Lars Wilderäng passar det ganska bra.

– Jag ser till fåren, tvättar, städar, lagar mat, skjutsar barnen, jobbar i skogen, skriver och odlar. Jag jobbar väldigt bra genom denna blandning. Jag tänker ut blogginläggen medan jag står med motorsågen i skogen. Sedan kan jag bara gå och sätta mig vid tangentbordet.

Och skriva en av Sveriges mest inflytelserika bloggar.

Lars Wilderäng spekulerar om framtiden för tre stater

Kina

1800-talet var Storbritanniens århundrade. 1900-talet var USAs. Tjugohundratalets kommer att vara Kinas århundrade. Kina kommer att krascha, de har en bubbla som har blåsts upp, men Kina kommer att resa sig. De har en sådan stark ekonomi och tillväxt att de kan lyfta sig själva i håret. Och de kommer tids nog att vara världens största ekonomi. Samtidigt som de inte är skuldsatta. De kommer att kunna bjuda över oss på allt och vi får snällt köpa saker av dem. Just nu köper Kina hangarfartyg för att kunna driva utrikespolitik. De vet vad som väntar.

USA

På samma sätt som Storbritanniens tidigare imperium krympte ihop, kommer även USA:s makt att minska. Men kom ihåg att London fortfarande är ett finansiellt centrum. USA kommer inte att försvinna. Wall Street kommer att fortsätta vara en viktig plats i världsekonomin. Hollywood kommer att fortsätta vara dominerande inom underhållning. Men man kommer antagligen bli alltmer upptagen med interna problem. För det brittiska imperiet tog det sjuttio år innan det upplösts. Vad händer med det amerikanska imperiet? Kommer USA att släppa ifrån sig sina protektorat? Kommer USA kanske falla isär i flera stater? Oavsett vad lär de fortsätta att ha ett stort inflytande eftersom de har världens största militärmakt, inklusive kärnvapen.

Norge

Norge kommer att få problem. Inom tjugo år kommer de förmodligen inte kunna exportera mer olja och gas. Vad ska de leva av då? Att de har pumpat upp så mycket olja hittills kommer att visa sig vara ett stort misstag. Visst har de fått massor av pengar, men vad ska de göra av alla pengarna i dag? Just nu är det bara papperspengar, de saknar ett reellt värde. Vad de borde göra är att satsa pengarna på något som är på riktigt. Förnybar energi kanske?

Artikeln är publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 2/2012

”Vi hoppas inte på en klimatkollaps”

Replik tillsammans med Dougald Hine till den något bisarra artikeln ”Dark Mountain hoppas på en klimatkollaps” (Aftonbladet 26 maj 2012)

En kollaps av vår industriella civilisation ter sig trolig skriver Rikard Warlenius och Andreas Malm (Aftonbladet 26 maj), men de provoceras av att några vill diskutera just detta: vad innebär en kollaps, hur vi ska förhålla oss till denna och hur kan vi bäst hantera en värld som krackelerar ekologiskt och ekonomiskt?

I helgen startade den svenska grenen av Dark Mountain Project genom festivalen Ociviliserat i Stockholm. Festivalen var utsåld en vecka innan. Många fler än vad lokalerna kunde rymmas törstade uppenbarligen efter en mötesplats som befinner sig utanför den vanliga miljödebattens teknikfixering och önsketänkande.

Men Warlenius och Malm kräver rättning i ledet: Vi har inte tid att tala om människans frånkoppling från naturen, att bygga alternativ bortom industrisamhället eller att med hjälp av dramapedagoger diskutera konsumtionsberoende. Det fossila kapitalet ska ju upplösas och vindkraftsverk resas. För klockan är fem i tolv och om vi bara uppbådar lite mer politisk vilja kan det industriella samhället eventuellt göras grönt.

Dark Mountain är emellertid inte någon politisk rörelse – inte heller en klimatrörelse – det är en kulturell rörelse. Se den som ett komplement snarare än en konkurrent. Många av oss som är engagerade i Dark Mountain har vigt våra liv åt att försöka förändra systemet. Många av oss gör det fortfarande. Vi är inte mer uppgivna än någon annan. Ingen av oss önskar en kollaps. Men vi kan inte heller blunda för att de resurser som civilisationen livnär sig på sinar, att de ekologiska kriserna fördjupas och att det svajar allt mer i det korthus som vår skuldbaserade tillväxtekonomi består av. Att fortsätta låtsas att vi kan ställa saker till rätta bara vi vill det tillräckligt mycket är att förtränga verkligheten. Världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på. Den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet.

För att kunna orientera oss i denna värld behöver vi se vad som har lett oss in i kriserna: civilisationens myter om evig ekonomisk expansion och om människan som herre över allt annat levande. När dessa gamla kartor för att förstå världen nu faller sönder är vi i behov av nya. Att börja skissa på dessa utmanar våra identiteter och invanda föreställningar. Men att erkänna hur vilse vårt samhälle är innebär också en befrielse. Då kan vi sluta låtsas och konfrontera verkligheten på en realistisk grund.

David Jonstad, författare till Kollaps (Ordfront) och aktiv i Dark Mountain Sverige

Dougald Hine, grundare till Dark Mountain Project

Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012

Alla vill ha ett datum

Jag har skrivit en bok om att hela vår industriella civilisation går mot en kollaps. Självklart – tänkte jag medan jag skrev – kommer många tycka att jag är galen eller bara knäpp. Man kommer att raljera över mig, kalla mig domedagsprofet och förklara att fusionskraften ju är på gång.

Men när boken väl var ute blev den vanligaste reaktionen en annan: När? När kommer den där kollapsen egentligen?
Alla vill ha ett datum. Något att planera efter, något att skriva in i kalendern.

Jag pratar kollaps i Morgonpasset i P3. Den vanligaste frågan från lyssnarna: När kommer den? I ett ögonblick av tanklöshet råkar jag säga att vi en dag i framtiden kanske ser tillbaka och konstaterar att vi har genomgått en kollaps, kanske någon gång kring år XX. Det är det årtalet som snappas upp. ”Jaså, så kollapsen sker först år XX?”.

Ett av de mer udda exemplen på hur folk har reagerat på boken är från herrmagasinet Café där krönikören Jonas Cramby bloggar om sina nya konsumtionsvanor efter att ha börjat se världen med kollapsglasögonen på: ”Innan jag köper något nu så funderar jag nämligen på om man kan ha nytta av den efter kollapsen eller inte.” Och så ger han exempel på vad det innebär:

”Sugen på: Perfekt sliten second hand-läderjacka exakt i min storlek som jag hittade på Ebay.
Tänker: ’Allvarligt. Vad ska du ha en sån till efter kollapsen? Idiot. Köp ej.’
Sugen på: En urgullig quarterhäst jag såg på hästnet.se.
Tänker: ’Du kan inte rida, är rädd för hästar och har ingenstans att ha den. Men du måste ju kunna transportera dig efter kollapsen. KÖP!!!’”

Ett tydligt före och efter. Det gäller bara att kunna placera var i tiden som skiftet kommer att ske.

Ibland kan det kännas lite tjatigt – och spänningsdödande – att om och om igen förklara att kollapsen inte är en händelse utan en process. Förmodligen en ganska utdragen sådan, präglad av en mängd kriser – vissa plötsliga och dramatiska, andra mer lågmälda och ihållande. Tänker vi oss kollapsen som en händelse kommer vi inte att förstå den och därmed få svårt att hantera den.

Ändå har jag full förståelse för att många vill ha ett svar på frågan ”när?”. Det var så jag själv tänkte när jag för ett antal år sedan började fundera på allvar kring detta ämne. Med stigande adrenalinhalt läste jag de initierade bloggare som alltid verkade finna bevis för att det stora sammanbrottet låg ungefär ett halvår framåt i tiden – lagom för att hinna göra de sista förberedelserna. Men så gick det något år och även om mycket dramatiskt hann hända i världen så uteblev sammanbrottet.

Nu kanske det där sammanbrottet kommer till sommaren, vem vet, men det är mer sannolikt att den nuvarande kollapsprocessen fortsätter – och fördjupas.

Svenska Dagbladets finanskrönikör Andreas Cervenka beskriver samma sak när det gäller skuldkrisen. Han konstaterar att många förväntar sig att ”Den stora kraschen” förr eller senare kommer, men att spektakulära börskrascher ofta är relativt harmlösa, börsen brukar återhämta sig några dagar senare. Annat är det med den utdragna kraschen, den som är svårare att få grepp om: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.”

Det är först i efterhand som vi inser hur mycket dramatik som vi egentligen har bevittnat.

Men kanske är det oron för den där plötsliga händelsen som krävs för att få oss att tänka utanför bubblan. Det blir en överlevnadsfråga som gör att vi skärper sinnena och börjar tänka praktiskt. Som en person skrev efter att ha läst boken: ”Allt man suttit och pratat om i alla år kan (måste!) plötsligt omsättas i handling.”

Och när vi väl börjar göra det blir nog det är det där med ett datum inte längre så viktigt.

Publicerad i Effekt nr 1/2012

Drömmen om apokalypsen

SYDSVENSKAN | Apokalyps nu, tack. Suget efter undergång är en önskan om en nystart.

Det har knappt gått en dag av 2012 utan att jag hört eller läst någon säga att i år kommer världen gå under enligt mayakalendern. Ofta med en förtjust förväntan i rösten. Jag gissar att få tror att detta verkligen är på gång, men utan tvekan finns det något i utsagan om undergången som både kittlar och lockar. Varför?

Drömmen om en apokalyps är gammal, omkring tre tusen år. Religionsstiftaren Zarathustra i Iran tros ha varit innovatören. Som ung prästlärling fick han en vision där han såg slutstriden i kampen mellan ont och gott som enligt Zoroastrismen pågått sedan tidens begynnelse. I denna apokalyps avgår till slut det goda med segern vilket innebär att alla som inte har accepterat den sanna läran drabbas av ohyggliga upplevelser, som att vada fram genom smält metall. Samtidigt kan de rättrogna kliva in i ett paradis där alla sorger och plågor har försvunnit för gott.

Konceptet var slagkraftigt och kopierades därför av senare religioner. Judendomen, genom Daniels bok i Gamla testamentet, plagierade friskt men beskrev domedagen mer diffust vilket gjorde den lättare att applicera på dagspolitiska händelser. Inom kristendomen berättas apokalypsmyten genom Johannes profetior i Uppenbarelseboken – fantasifullt och bombastiskt som en Hollywoodfilm.

I dag återfinns samma typ av fantasier i mer sekulära versioner. New age-rörelsen har ingen egen apokalypsvision utan läser in en sådan i den gamla mayakalendern, trots att den 21 december 2012 inte utlovar något mer än ett skifte i kalenderns stora årscykel. En annan nutida grupp, survivalisterna, tänker sig att hela samhället plötsligt störtar samman och i anarkin därefter får de rättrogna – de som har gjort de korrekta förberedelserna – sin belöning. Som en survivalist uttrycker det i en dokumentär på Kanal 5 nyligen: ”Som ensamstående yrkesförare i en hyreslägenhet har jag inte så hög status i dag, men om det blir en katastrof så kommer mina förberedelser kanske göra att jag blir, om inte kung, så åtminstone överklass.”

Detta är den röda tråden som löper hela vägen från de första som hörde talas om Zarathustras visioner, fram till i dag: ”Det förföriska löftet i föreställningen om apokalypsen är att det verkar erbjuda en fribiljett ut ur vardagens svårigheter och bekymmer”, skriver den amerikanske författaren John Michael Greer i sin nya bok ”Apocalypse Not”. Greers exposé över hur drömmen om undergången har exploaterats i årtusendena är uppfriskande läsning. Särskilt som apokalypsmyten ofta blir ett sätt att slippa ta ställning till mer sannolika scenarier som hotar den rådande ordningen. Liksom jag själv menar Greer att vår nuvarande civilisation faktiskt ser ut att vara på väg mot en kollaps – om än i en betydligt mer utdragen och mindre dramatisk version än de apokalyptiska fantasierna.

Publicerad i Sydsvenskan 8 mars 2012

Gud i maskinen

ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?

Låt oss börja med några påståenden:

Vattenförsörjningen måste privatiseras.

Stratosfären bör fyllas med svavel.

Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.

Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.

Genmodifierade grödor är bäst.

Alla borde bo i städer.

Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.

Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.

Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?

En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.

Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.

När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.

Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.

För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.

Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?

Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.

Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.

Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.

Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.

Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”

Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).

Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…

Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.

Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.

Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.

Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

David Jonstad

Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012

Journalist, författare och föreläsare