“Snart spricker fossilbubblan”

SVT DEBATT |  Tänk dig att vi skulle låta slavar utföra allt arbete som oljan gör åt oss i dag. I Sverige hade vi i så fall behövt 270 miljoner energislavar. För varje svensk skulle 30 personer slita – dag och natt – med att knuffa fram våra bilar, anlägga vägarna, lyfta charterplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat.

Idén är så klart absurd men illustrerar vilken fantastisk energiskatt vi festat loss på de senaste 150 åren – årmiljoner av solenergi som naturen lagrat åt oss i en superkoncentrerad och lättanvänd form. Dessutom har den varit väldigt billig att plocka upp ur markskorpan.

Inte så konstigt att oljan – tillsammans med de andra fossila bränslena gas och kol – har skapat världens största bubbla: fossilbubblan. En bubbla som nu hotar att spricka – precis som IT-bubblan och bolånebubblan redan har gjort.

Produktionen av olja har inte ökat sedan 2005 och en lång rad av experter, inklusive delar av den fossila industrin och näringslivet, menar att det inte är sannolikt att produktionen kommer att bli särskilt mycket större än vad den är nu. Tvärtom lär den inom några år, max ett årtionde, att börja minska.

Den exakta tidpunkten för när denna oljetopp, peak oil, inträffar kan man diskutera hur mycket som helst – vilket också görs- men viktigare är att komma fram till hur vi ska kunna ställa om samhället så att vi klarar av att leva utan oljan.

När energikonsulten Robert Hirsch för det amerikanska energidepartementet 2005 utredde frågan om oljetoppen var hans slutsats att det kommer att behövas tjugo år av omställning för att hantera den situation då tillgången på olja minskar i stället för ökar i ett samhälle så uppbyggt på billig energi som vårt.

Med endast tio års förberedelser skulle åtminstone de värsta effekterna av en oljekris kunna undvikas, med mindre tid än så är det bara att hålla i sig.

Historien visar att ju mer komplexa samhällen blir och ju mer beroende de blir av ett ökat tillflöde av billig energi, desto större risk löper de att kollapsa under sin egen tyngd. För det moderna samhället – världshistoriens mest komplexa och energiberoende ? blir detta en enorm utmaning.

Som Robert Hirsch skriver i sin rapport: ”om åtgärder inte görs i tid kommer de ekonomiska, sociala och politiska kostnaderna att sakna motstycke”.

Vi står nu inför valet att göra en proaktiv, kontrollerad och demokratisk omställning till ett mer hållbart och resilient samhälle. Eller att inom de närmaste åren tvingas till en okontrollerad och förmodligen odemokratisk panikomställning.

Lyckligtvis har allt fler redan börjat verka för det tidigare alternativet. Enskilda personer, organisationer, nätverk och hela kommuner ligger i startgroparna för en omställning till ett mer lokalt baserat samhälle som i mindre grad är beroende av energislavar. Lyckligtvis verkar ett sådant samhälle ge bättre förutsättningar för människor att utvecklas och må bra.

Det kommer att bli en tuff resa när fossilbubblan spricker, men livet på andra sidan oljetoppen blir mindre skrämmande ju bättre vi förbereder oss för det.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad på SVT Debatt, 25 mars 2010

Annonser

Fysiska lagbrott

SYDSVENSKAN | I de flesta serietidningar som jag känner till finns det en tekniknörd. En Skalman, en Oppfinnarjocke, en Doktor Snuggles. När det passar berättelsen plockar dessa fram en fantastisk mackapär som överraskande vrider berättelsens utveckling i en ny spännande riktning. Det spelar ingen roll hur orealistiskt det är; att ett paraply inte fungerar som fallskärm för en hel björnfamilj eller att det vore omöjligt att köra ett flygplan på koncentrerad hallonsaft

Kanske läses det för mycket serietidningar och för lite fysikböcker i dagens värld. För det är som att vi inte riktigt kan se skillnad mellan serietidningarnas Oppfinnarjockar och verklighetens

”Snart kan alger driva våra bilar”, rapporteras det från vetenskapskonferensen i San Diego. Några dagar senare berättas hur hushållen kan bli ”självförsörjande” på el med hjälp av en liten låda som man har i trädgården. Därefter följer nästa sensation: moderna Skalmän är på väg att producera energi ur havsvatten! ”Vi skulle kunna driva hela San Diego i ett år med ett badkar med vatten”, säger forskaren som försöker övertyga Dagens Nyheters reporter om fusionskraftens snara genombrott

Det kan låta som att den energikris som samhället står inför skulle kunna lösas om bara den där supertekniken blev på riktigt. Tills man läser lite till och inser att uppfinningen kanske ändå inte är helt problemfri eftersom man exempelvis måste tillföra mer energi än vad man får ut i slutändan. Att den skulle kosta åtskilliga miljarder att bygga. Eller, som i fallet med fusionskraften, att idén är något som forskarna har pratat lyriskt om i femtio år utan att det stora genombrottet har skett

Bakom denna nästan religiösa tekniktro finns en hybris som götts under de senaste två hundra åren då människan tillgodogjort sig miljoner års lagrad solenergi i form av fossila bränslen som lyft det moderna samhället till svindlande höjder

Men som den amerikanska författaren John-Michael Greer skriver i sin nya och mycket läsvärda bok ”The Ecotechnic Future” (New Society Publishers): att vi uppfunnit flygplan gör inte att gravitationen har upphört, bara att vi med stora mängder energi kan övervinna gravitationen och lämna marken för ett litet tag. På samma sätt gör inte den fossila energiskatten att vi kan övervinna de fysiska lagarna, så fort den tar slut kommer vi ner på marken igen

Det är detta som gör alla okritiska förhoppningar på tekniken så farliga. Bamse och hans vänner kan fara ut över ett stup med sin bil och läsaren lugnas när Skalman kvickt tar fram en propeller ur skalet och bygger om bilen till helikopter

Nu när vårt fossildrivna samhälle är på väg mot stupet varken bromsar vi eller svänger av – vi hoppas på tekniknördarna

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 6 mars 2010

En knuff mot en annan livsstil

GÖTEBORGS-POSTEN | Ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. David Jonstad skriver om Avatar och den nödvändiga rörelsen bort från konsumtionssamhället.

Kapitalismens försvarare rasar: Världens genom tiderna dyraste film är inget annat än ren propaganda för att tvinga människor att bry sig om miljön. Den är rentav ”det perfekta verktyget för att rekrytera ekoterrorister”, enligt Richard Swier, en av många högerkommentatorer som är blå av ilska efter att ha sett Avatar.
Sedan jag såg den själv är det svårt att inte ge dem rätt. Ta bara inledningen: Inflygningen till planeten Pandora där Avatar äger rum hade lätt kunnat spelas in i Alberta i Kanada där indianernas vildmark skurits upp av enorma dagbrott för utvinning av oljesand. Sett från luften brukar det beskrivas som det närmaste man kommer sinnesbilden av ett helvete. Det är hit som det fossila kapitalets investeringar styrs (inklusive svenska pensionspengar) för att säkra tillgången på olja – världsekonomins livselixir.
När Avatar utspelar sig – 150 år fram i tiden – är den mänskliga civilisationens jakt på ändliga resurser still going strong. Nya planeters resurser har upptäckts men problemet – då som nu – är att föga samarbetsvilliga varelser råkar bo just där de värdefulla resurserna finns. Ny trupp skickas därför till planeten Pandora för att säkra tillgången på värdefull råvara.
Det som följer är bländande vacker civilisationskritik, i 3D.
Den snaggade och ärriga överste Miles Quaritch briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: Naturen är ett rent helvete, ”varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis”.
Denna rädsla och den påföljande arrogansen för den del av naturen som människan ännu inte lagt under sig går långt tillbaka i historien. Redan på 1600-talet skrev filosofen Francis Bacon att naturen måste behärskas – vilket också skedde. Särskilt när den fossila energin upptäcktes. Fram till dess hade människans aktivitet begränsats av hur mycket energi som kunde odlas fram på jordens yta. Med kolet, oljan och gasen kunde energin i stället plockas upp ur hål i marken och människan klippa många av sina band till naturen. Eller snarare ”den icke-mänskliga naturen” (nonhuman nature) som det heter i boken ”Meeting Environmental Challenges: The Role of Human Identity” som gavs ut i höstas. Den springer ur forskningsprojekt initierat av brittiska Världsnaturfonden med syftet att förstå hur vi kan vara medvetna om de kriser som planeten och mänskligheten står inför och ändå inte åstadkomma någon avgörande förändring. En viktig förklaring, menar forskarna, är att många inte längre identifierar sig som en del av naturen. Därav begreppet ”icke-mänsklig natur” som påminner oss om att även de platser som människan har tagit kontroll över är en del av naturen.
Forskningen visar att ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. Eftersom det är just makt, pengar och status som konsumtionssamhället försöker sälja oss är det inte så konstigt att det blir som det blir, menar författarna till ”Meeting Environmental Challenges”.
Motgiftet är ett värderingskifte hos mänskligheten som innebär att folk i högre utsträckning omfamnar mindre materialistiska värderingar och börjar se sig själva som en del av naturen. Det vill säga tankar som får det att krypa i skinnet hos amerikanska högerdebattörer.
I en scen i Avatar försöker biologen Grace (Sigourney Weaver) övertala militärerna om att inte bomba skogen och det naturfolk som försvarar den. Hon använder inte ordet biologisk mångfald, men det är vad hon syftar på när hon förklarar att ekosystemets olika delar hänger ihop i en sofistikerad väv. ”Värdet på den här planeten är inte det som finns nere i marken… det är allt ovanför som räknas”. Budskapet att vi gör klokt i att respektera naturen eftersom vi är beroende av den har framförts många gånger förr, men sällan så attraktivt som i Avatar. Filmen är en av de mest inkomstbringande någonsin – civilisationskritik säljer uppenbarligen.
Kanske kommer några biobesökare att inspireras till att göra ekoattentat mot oljesandsgruvorna i Alberta. Men för de flesta andra lär filmen fungera som en inte obetydlig knuff bort från konsumtionssamhället. Mot naturen och en ny identitet.
David Jonstad

Publicerad i Göteborgs-Posten, 17 januari 2010

Så tar vi kol på utsläppen

AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009

Sista chansen att tvärnita

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi står inför en ödesstund – ska klimatförändringarna bromsas måste det ske snabbt. Men först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och undvika den ekologiska och sociala kollapsen, skriver David Jonstad.

Den legendariska guldruschen i Kalifornien 1850 var en bitter besvikelse och brutal erfarenhet för många som var en del av den. Vissa åkte emellertid därifrån med en förmögenhet. En av dessa tog sitt guld med sig på ett skepp som förliste i Stilla havet och som några år senare blev föremål för en sede­lärande berättelse av den brittiske författaren John Ruskin.

Han beskrev hur mannen, som bar 200 pund guld med sig, vägrade att överge sin tillkämpade rikedom när skeppet började försvinna i vågorna. Så han band fast så mycket av guldet han förmådde på sin kropp och hoppade över bord. När han hamnade i vattnet drog guldet honom ner till botten.

”Nu, när han sjönk”, frågade sig Ruskin retoriskt, ”hade han guldet, eller hade guldet honom?”

Det är en rar analogi med det vi gör på global skala och kollektivt just nu. Närmast på det stora klimatmötet i Köpenhamn i december. Alla är överens om att det är en ödesstund; kanske den sista chansen att tvärnita klimatförändringarna innan naturen tar denna möjlighet ifrån oss. Ändå verkar ingen tro att något gott ska komma ut ur mötet. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skriver att förhandlingstexten ”riskerar att bli historiens längsta och mest globala självmordsbrev”.

Idéer på hur dödläget ska brytas saknas inte – ”mer pengar”, ”mer teknik”, ”tuffare utsläppsminskningar” – men de allra flesta undviker grundproblemet: att vi vägrar släppa taget om guldet – samhällets oupphörliga jakt på ökad materiell rikedom, tillväxtfetischen. Den som driver konsumtionen av fossila bränslen liksom andra ändliga naturresurser och som därigenom, enligt färsk forskning, spränger planetens gränser och pressar ekosystemen mot kollaps.

Berättelsen om mannen som går till botten med sitt guld beskrivs av de brittiska författarna David Boyle och Andrew Simms i den nyutkomna boken The New Economics. Den ingår i en våg av tillväxtkritik som ännu inte sköljt in i mainstream-debatten, men som växer sig större vid sidan av. Den framsynta rapporten Tillväxtens gränser från 1972 citeras flitigt av konservativa politiker, vänster­intellektuella, företagsledare och företrädare för folkrörelser som dissar den neoklassiska ekonomin och efterlyser ett nytt ekonomiskt tänkande.

Det var ju meningen att ekonomin skulle tjäna människor och naturens behov, skriver Boyle och Simms, nu är det allt oftare tvärtom. Männi­skor värderas utifrån hur de bidrar till att få ekonomin att växa. Vilket i sin tur gör att människor ofta ser ett egenvärde i ökad materiell rikedom, trots att denna i sig inte gör oss lyckligare.

Ändå fortsätter partierna, från höger till vänster, tillväxtjakten. Det är värt att påminna om att såväl vänsterns John Maynard Keynes som liberalernas John Stuart Mill redan på sin tid insåg att det finns gränser för hur länge en ekonomi kan expandera. Vi kommer inte ifrån att ekonomin är en del av naturen och inte tvärtom.

I den mån kritik av tillväxttanken tar sig upp på agendan viftas den snabbt bort med fromma förhoppningar om att tillväxten kan bestå av mer tjänster i stället för mer prylar. Healingkurser till exempel. Eller att tillväxten avmaterialiseras genom smart teknik och effektivare energianvändning. I bakgrunden ekar den gamla idén att teknologin alltid besegrar naturen tack vare den gränslösa mänskliga idérikedomen.

Det som grekerna kallade hybris.

I den färska rapporten Prosperity without growth från den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling plockar professor Tim Jackson isär tillväxtmyten bit för bit. Rapporten har väckt så stort intresse att den nu ges ut som bok.

Tim Jackson konstaterar att tjänstekonsumtionen många gånger är lika resurshungrig som klassisk prylshopping. En flygresa är exempelvis värre än ett berg av plastprylar. Och som bekant är det snarare resetjänster som konsumeras än aldrig så resurssnåla healingkurser.

Ny teknik och energieffektivisering gör att vi får ut mer av de resurser som vi använder, men vinsten äts upp flera gånger om av den växande ekonomin. För att upprätthålla tillväxten, låta världens snart nio miljarder människor bli lika rika som vi i Europa och dessutom nå klimatmålen måste koldioxidintensiteten i världsekonomin på fyrtio år bli 130 gånger lägre än i dag – mer eller mindre en fysisk omöjlighet.

Dilemmat är att vi har blivit beroende av tillväxten. Den kapitalistiska modell som världsekonomin bygger på kräver expan­sion för att inte kollapsa. Nerväxt i stället för tillväxt riskerar i denna modell att leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Lösningen, skriver Tim Jackson, är inte att fortsätta förneka tillväxtens gränser, men att förändra strukturerna i den ekonomiska modellen. Till exempel låta andra måttstockar än BNP vägleda politiken, exempelvis index som tar hänsyn till klimatpåverkan och mäter välmående snarare än rikedom. Jämlikhet är en annan nyckel – det behövs en genomgripande omfördelning av resurser, nationellt och än mer globalt. Vi behöver också ifrågasätta våra föreställningar om vad ett gott liv är och frigöra oss från konsumtionssamhällets sociala logik som gör oss osäkra och otillfredsställda samtidigt som vi erbjuds säkerhet och tillfredsställelse genom ny konsumtion.

Först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och globala avtal som förhindrar att vi dras ner i den ekologiska och sociala kollapsens mörka vatten.

Den stora frågan för samhället borde inte vara hur vi får ekonomin att vända uppåt igen, utan hur vi skapar välstånd för alla – inom planetens gränser.


David Jonstad
, chefredaktör för nystartade Klimatmagasinet Effekt, författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad i Göteborgs-Posten, 23 november 2009

Klimatfilm slår premiärrekord

FOKUS | »Age of Stupid« går upp på världens biografer nästa vecka. Filmen ska skapa opinion inför FN:s klimatmöte.

När världen kollapsat år 2055, som en följd av skenande klimatförändringar, sitter en man i en arkivbyggnad någonstans i Arktis och sorterar videoklipp från Age of Stupid, dårarnas tid – vår tid. Varför hind­rade vi inte denna katastrof medan det fortfarande var möjligt? frågar han sig.

Filmen »Age of Stupid« lämnar besökarna rödgråtna och förbannade. Den har slagit filmpremiärrekord i Storbritannien och jämförs ofta med Al Gores »En obekväm sanning«. Men medan den filmen framför allt byggde på klimat­modeller om vad som kommer hända i en varmare värld bygger »Age of Stupid« till största delen på dokumentärt material om vad som faktiskt händer, skildrat genom olika människoöden. Och Al Gores diskussion om lösningar befann sig på en enkel individnivå, medan »Age of Stupid« diskuterar mer systeminriktade politiska lösningar.

När filmen har global premiär i nästa vecka går den upp samtidigt i över 50 länder. Med lite tur kommer den att bräcka »Star Wars« som hittills har världsrekordet i största globala filmpremiär. I USA kommer 440 biografer att visa filmen på premiärkvällen, och New York kör en livesändning med bland andra förre FN-chefen Kofi Annan som talare.

Al Gores film backades upp av ett av världens största filmbolag, »Age of Stupid« är något så ovanligt som en långfilm utan tunga finansiärer i ryggen. Filmen har blivit möjlig genom att andelar för fem miljoner sålts till privatpersoner och att en lång rad filmarbetare, inklusive Oscarsnominerade skådespelaren Pete Postlethwaite, ställt upp helt eller nästan gratis. Distributionen har maxats genom att Armstrong gått bakom ryggen på biografjättarna och låtit företag, organisationer, kommuner och skolor visa filmen mot en relativt låg avgift.

Under det senaste året har regissören Franny Armstrong gått från att ha varit en ganska okänd politisk filmare, till att jobba dygnet runt med att lansera filmen världen över, träffa politiker och mobilisera människor till att kräva förändring.

– Under de fyra-fem år som jag gjorde filmen tänkte jag att det var mitt bidrag till klimatfrågan, men när den var klar insåg jag att ansvaret inte slutar där. Det är därför vi startat kampanjen »Not Stupid« tillsammans med de stora miljö- och klimat­organisationerna, för att mobilisera så mycket folk som möjligt inför klimatmötet i Köpenhamn, säger Franny Armstrong på ett kafé vägg i vägg med »Age of Stupid«-teamets sjabbiga kontor i Camden i norra London.

Det är på klimatmötet i Köpenhamn som världens länder ska försöka förhandla fram ett nytt avtal som begränsar utsläppen av växthusgaser så kraftigt att de skenande klimatförändringar som skapat ramberättelsen i »Age of Stupid« aldrig blir verklighet.

– Den tid som återstår fram till Köpenhamnsmötet kommer att definiera vår generation. Och ändå är det ingen som bryr sig. Om du frågar folk på det här kaféet om de vet vad Köpenhamnsmötet är så säger förmodligen alla nej. Trots att det kommer att avgöra deras framtid.

Av de rika länderna har EU lagt det mest långtgående förslaget vilket enligt Armstrong på sin höjd ger en 50-procentig chans att stoppa klimatförändringar.

– Varför är inte det den största skandalen någonsin? Alla bara: »Femtio procent, det är lugnt för mig.« Som att singla slant, säger hon.
Hon har ändå hopp om sitt eget lands klimatminister, Ed Miliband, som har ett gott öga inte bara till Franny Armstrong själv utan också till andra delar av den livfulla brittiska klimatrörelsen. Under våren har de båda träffats frekvent och hennes intryck av Ed Miliband är att han faktiskt är en politiker som har förstått vad som behövs och är beredd att kämpa för det.

– Jag säger till honom: »Kom igen! Du kan bli som Mandela eller Gandhi. De som lyckas få till avtalet i Köpenhamn kommer att bli hjältar för all framtid. Utan ett bra avtal blir du bara en till grå politiker som misslyckades.« Jag hoppas på honom.

Kanske har Ed Miliband blivit påverkad av att ha sett »Age of Stupid« som fungerat som en ögonöppnare för många.

– Det som folk påverkas av är det som händer med planeten genom att vi berättar hur situationen är. Det är ingen ny information, men vissa har av olika skäl ännu inte tagit den till sig. Så när de ser vår film så fattar de för första gången. Men en bra sak är att folk förstår problemet medan det fortfarande finns tid att göra något åt det. Det är bättre att få veta att du har cancer så att du kan göra något åt det än att bara dö en hemsk död.

Franny Armstrong pratar ultrasnabbt och när hon märker att det hon säger låter för uppgivet eller för nattsvart, fnissar hon till för att släta över det. Sedan återupptar hon svadan. Filmandet har påverkat henne starkt.

– Jag har jobbat med filmen i nästan fem år så jag har förändrats totalt. Den största skillnaden är att jag är ännu mer övertygad om att mänskligheten är värd att rädda. Som art är vi väldigt destruktiva, så på ett sätt vore det bästa som hänt planeten att vi utrotade oss själva, men efter att ha tillbringat de senaste fem åren med att möta världens mest fantastiska personer inser jag att vi är så speciella och så unika och att det skulle vara en enorm förlust. Och för vilket skäl – för att få köra runt i stora bilar och sitta och glo på plasma-­tv-skärmar?

Den 1 september lanserade Franny Armstrongs kampanjmaskin ytterligare ett projekt med namnet »10:10«. Syftet är att få så många som möjligt att göra 10-procentiga utsläppsminskningar till år 2010. En lång rad arbetsplatser, kyrkor, sjukhus, kändisar och så vidare var med redan från början. Och efter några dagar hade topparna inom de största politiska partierna, inklusive Gordon Brown och regeringen, lovat att uppfylla »10:10«-kampanjens målsättning.

Ändå undviker Franny Armstrong att svara på frågan om hur hoppfull hon känner sig inför framtiden.

– Det är lite som att man spelar i ett fotbollslag och man inser att man nog inte kommer att vinna. Men man fortsätter ändå att spela, man har kul medan man tränar tillsammans.

David Jonstad

Publicerad i Fokus, 18 september 2009

Omställning pågår

EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.

Förordet till Vår beskärda del

Vår beskärda del - En lösning på klimatkrisenVid nittio års ålder gör sig miljöforskaren och författaren James Lovelock redo att åka ut i rymden. Som en av världens första rymdturister satsar han en dryg miljon av det han har tjänat ihop under sin långa forskargärning på att få se jorden utifrån. Det är den bilden – av det ensamma och sköra grönblå klotet – som fått så många, inte minst James Lovelock, att inse hur unik vår planet är. Att den sprudlar av liv i ett annars livlöst universum. Att det vore ett enormt misstag att rycka undan mattan för livet genom att knäcka klimatsystemet. Fortsätt läsa Förordet till Vår beskärda del

Inför ransoneringskort för koldioxidutsläpp

GÖTEBORGS-POSTEN | Åtta av tio svenskar säger att de är beredda att ändra sin livsstil för klimatets skull – om de vet att andra gör detsamma. Därför är den logiska slutsatsen att vi behöver ett ransoneringssystem för koldioxid där varje medborgare får en lika stor kvot, skriver frilansskribenten David Jonstad.

Människor är experter på att jämföra sig med andra. Allt som oftast vill vi ha detsamma som de runt omkring oss har. Vårt välmående är, visar forskningen på detta område, direkt beroende av hur vi står oss i en jämförelse med grannarna eller arbetskompisarna. Om andra kör små bilar nöjer vi oss själva med att äga en liten bil. Börjar andra köra stora bilar vill vi också göra det.

I klimatfrågan är detta faktum en viktig förklaring till varför alla säger sig vilja minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen likförbannat fortsätter att öka år efter år. Varför ta cykeln i stället för bilen om det bara innebär att man får åka till jobbet i grannarnas bilavgaser? Varför nöja sig med en omodern tv när arbetskompisen just bytt ut sin två år gamla platt-tv mot en ny 55-tums HD Led-tv?

I en attitydundersökning beställd av Ordfront säger åtta av tio svenskar att de är beredda att minska sin klimatpåverkan genom att dra ner på bilresor, flygresor och energikonsumtion – om de vet att andra gör detsamma. Endast en av tio säger nej till detta. En tiondel anser att de redan gjort allt de kan.

Jämlikhet krävs

Med andra ord: En förutsättning för att klimatkrisen ska kunna lösas stavas jämlikhet. Att vi delar lika på den fossila energi som orsakar utsläppen och att vi gör klimatomställningen till en gemensam ansträngning.

Vi måste kollektivt ändra vår livsstil och vår ekonomi. Samhället behöver ställas om så att vi inte är beroende av bil för att resa i städerna, så att vi kan undvika flygresor och så att vi endast konsumerar så mycket resurser som naturen kan återskapa.

Dessa stora förändringar kommer inte att ske av sig själva och inte heller kommer de till stånd genom att vi konsumerar mer klimat-smart. Först när vi upplever att våra ansträngningar motsvaras av andras handlingar blir det möjligt att genomföra omställningen till ett hållbart samhälle.

Hur detta översätts i politik har brittiska tankesmedjor och forskningsinstitutioner grunnat på i drygt tio års tid. Förslaget de lanserat kallas individuella utsläppsrätter eller koldioxidransonering. I korthet innebär koldioxidransonering att ett tak för hur mycket utsläpp som får göras fastställs och att utsläppen därefter fördelas i form av ransoner – en lika stor del till var och en i befolkningen.

Fördelarna är flera:

* Det blir en garanterad minskning av utsläppen, jämfört med en koldioxidskatt vars effekt är väldigt svårbedömd.

*Alla får samma tillgång till den energi som vi i dagens samhälle är beroende av. Vi slipper en situation där exempelvis bensin blir så dyrt att bara rika har råd att köpa den.

* Den som lever klimatsmart kan sälja outnyttjade ransoner till den som inte klarar av att hålla sig inom sin kvot. Det skulle vara socialt progressivt eftersom framför allt låginkomsttagare skulle kunna sälja ransoner till höginkomsttagare.

Liknande kriget

Det är snart på dagen 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Den energi- och resurskris som då uppstod har mycket gemensamt med dagens klimatkris. I många av de länder som drabbades av kriget insåg regeringarna att det enda sättet att få folk att acceptera de stora livsstilsförändringar som krävdes var att dela lika på resurserna – man ransonerade. I stället för protester mot detta präglades krigsåren av känslan att alla var med och tog ansvar för krisen. Beredskapsviljan ökade, liksom solidariteten. Folk anmälde sig frivilligt för att hjälpa till.

Trots att det var krigstider skedde många positiva förändringar. Järnvägen elektrifierades och byggdes ut, arbetslösheten minskade till rekordlåga nivåer och folkhälsan förbättrades när kosten blev mer vegetarisk och cyklar ersatte bilar.

Nu är det dags för en liknande mobilisering där vi använder samhällets resurser och vår kollektiva kreativitet för att ställa om. Den attitydundersökning som Ordfront låtit göra visar att tre av fyra svenskar tror att vi måste ändra vårt sätt att leva om vi ska kunna undvika fortsatta klimatförändringar.

Upprätthålla konsumtionen

Trots det syftar i princip all politik till att upprätthålla business as usual. Den kris som på många sätt orsakats av för mycket konsumtion ska hanteras genom mer konsumtion trots att vi i Sverige redan i dag lever över våra tillgångar. Det skulle behövas tre planeter om resten av världen levde som oss.

Lyckligtvis visar sig stödet för en ökad konsumtion vara svagt bland befolkningen. En majoritet (60 procent) vill antingen inte ändra sina konsumtionsvanor eller konsumera mindre.

Tidigare undersökningar visar att trots att Sverige blivit dubbelt så rikt de senaste decennierna har inte vårt välmående ökat, det har till och med minskat. Detta – tillsammans med det faktum att den ständigt ökande konsumtionen i Sverige och resten av världen lett till inte bara en klimatkris utan även en uppseglande energikris, utfiskade hav, utarmade jordar och så vidare – borde få oss att ifrågasätta meningen med en ekonomi i behov av ständig expansion på en planet med begränsade resurser.

Utmaningen som dagens klimat- och resurskriser ställer oss inför är enorm. Vi ska ställa om ett samhälle och en ekonomi helt beroende av billig fossil energi till ett samhälle som klarar sig helt på förnyelsebar energi. I denna omställning skulle en modell med koldioxidransonering både sätta upp de ramar vi måste hålla oss inom och göra omställningen socialt accepterad tack vare principen om en jämlik fördelning av den fossila energin.

Det är början på en omställning som inte bara löser klimatkrisen utan också ger oss goda liv, även när vi jämför oss med andra.

David Jonstad
frilansskribent en av grundarna till magasinet Effekt. Aktuell med boken Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen.

Fotnot: Undersökningen som refereras i artikeln är utförd av Intermetra Business & Market Research på uppdrag av Ordfront och bygger på frågor till 530 personer i en slumpvis utvald panel.
Publicerad i Göteborgs-Posten, 14 augusti 2009

Journalist, författare och föreläsare