Det våras för undergången

SYDSVENSKAN | Undergång och överlevnad är teman som kommer att märkas i biorepertoaren framöver. Klimat- och finanskrisen börjar sätta sina avtryck också på filmen, menar David Jonstad.

”Apokalypsens gosiga mörker” heter en nyutgiven bok som går ut på att det mesta i världen bara blir bättre och bättre: färre krig, färre som svälter, till och med miljön blir bättre. Att folks uppfattning av verkligheten ofta är en helt annan beror, menar författaren Anders Bolling, på att vi tilltalas av undergångsskildringar.

Det är nog sant att undergången säljer och allra bäst funkar det på bioduken. På 1960-talet var det olika pandemier som biobesökarna fasade för, i många 70-talsfilmer försökte människorna överleva på en jord som kollapsat på grund av olika miljökatastrofer. 80-talet massproducerade filmer om ett tredje världskrig – ofta med kärnvapeninslag – och under 90-talet växlades rymdinvasioner med allt från de tidigare årtiondena.

Att undergångsgenren är så populär beror naturligtvis inte bara på fantasirika skildringar utan att dessa skildringar (rymdinvasioner undantagna) har växt fram från frön som är sådda i verkligheten. Genren lockar eftersom den knyter an till människors oro för hur de ska kunna överleva om något går galet.

2009 är hoten mot samhället mer reella än vad muterade virus och kärnvapenkrig någonsin har varit. De sammanfallande kriserna, med klimathotet, finanskrisen och oljetoppen i spetsen, oroar även de mest optimistiskt lagda. Den våg av filmer om undergång och överlevnad som nu sköljer fram är därför perfekt tajmad.

Mest aktuell är ”Motstånd” som har svensk premiär imorgon med Daniel Craig i huvudrollen. Den har inget med någon av de nämnda kriserna att göra, men är en fantastisk skildring av överlevnad i kristider. Filmen utspelar sig i Östeuropa under andra världskriget. Nazisterna jagar alla judar de kommer åt och tre bröder gör det som många tänker sig som en sista utväg – de flyr rakt in i skogen. Det hinner inte gå många timmar innan de inser att det krävs organisation för att överleva. Inom kort har de byggt upp ett primitivt läger som lockar ut fler och fler människor i den vitryska skogen. Lägret växer med tiden till ett mindre samhälle där alla får bidra efter förmåga. Även den glasögonprydde bokhandlaren får en uppgift i form av att sätta igång en diskussion om demokrati.

”Motstånd” bygger på den sanna historien om de så kallade Bielskipartisanerna vars skogsby i slutet av kriget beboddes av omkring 1 200 judar som kunde stoltsera med bland annat egen sjukstuga, skola, smedja och ett bageri.

Samma idé om hur människor snabbt upptäcker att samarbete är det bästa verktyget för överlevnad präglar den brittiska tv-serien ”Survivors” som visades förra året på bästa sändningstid i BBC. I ”Survivors” är det ett virus som utrotar större delen av mänskligheten och lämnar kvar ett samhälle präglat av anarki och våld till de få överlevande.

För vissa är dessa scenarier en dröm – att få bygga upp något nytt utan att vara begränsad av det moderna samhällets ramar. Men den romantiska glansen försvinner fort när ytterligare en dimension adderas till överlevnadstemat: klimatkaos.

I filmen ”Age of Stupid”, som just haft premiär i Storbritannien, sitter en äldre man (spelad av Oscars-nominerade Pete Postlethwaite) i ett arkiv i Arktis 2055. Världen har kollapsat som en följd av skenande klimatförändringar och i arkivet har delar av människans historia räddats undan med förhoppningen att jorden ska bli beboelig någon gång i framtiden. Arkivmannen ställer sig frågan varför vi inte stoppade klimatförändringarna när vi hade chansen samtidigt som han sorterar dokumentära videoklipp från 2000-talet som skildrar vårt samhälles destruktiva drag med hjälp av sex människoöden.

”Age of Stupid” var innan den ens haft premiär rejält uppmärksammad och har nu kanaliserat biopublikens engagemang in i klimatkampanjen ”Not stupid”.

Blanda i ytterligare några apokalypsingredienser så har du en undergångscocktail som är så dyster att den är trögflytande. På filmforumet Quiet Earth som är helt tillägnat postapokalyptiska filmer är förväntningarna skyhöga på filmatiseringen av Cormac McCarthys roman ”The Road”, som har premiär senare i år lagom till klimatmötet i Köpenhamn. I denna ultrasvarta undergångsfilm spelar Viggo Mortensen en pappa som tillsammans med sin son hankar sig fram i jakt på mat som kan förlänga överlevandet några dagar till. Det mesta är öde sånär som på ett och annat beväpnat gäng. Landskapet är fyllt av aska. Marken är sönderbränd.

Den svarta marken känner jag igen från annat håll. Det är så klimatforskarna brukar beskriva att jordens yta såg ut för några hundra miljoner år sedan – när skenande klimatförändringar höjde jordens medeltemperatur med sex grader och utrotade det mesta av planetens liv.

I dag pekar alla kurvor mot en sexgradersvärld innan detta århundrade är slut.

Vem vågar hävda att dagens undergångsfilmer bara är science fiction?

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 23 april 2009

Brev från 2029

Mitt namn är Muhammed Habib, jag är partisekreterare för Socialdemokraterna.
I dag firar vi partiets 140 årsjubileum. Vi kommer att göra det med prinsesstårta och riktigt kaffe till fikat i eftermiddag. Det blir en riktig prinsesstårta. En rosa, färgad med rödbetor – något annat färgmedel fick vi inte tag på. Faktum är att det tog en hel dag bara att fixa fram kaffet.
Fram tills det är dags för fikat är det detta jag ska ägna mig åt – att skriva det här brevet. Denna gratulation till ert 120 årsjubileum. Denna hälsning från partikamraterna på Sveavägen 68 i Stockholm, den 23 april 2029.
Ni kommer att tro att jag och alla andra som lever nu hatar er, fördömer er, förbannar er.
Så är det inte. Det är ju inte direkt ert fel att det blev som det blev. Ni gjorde, antar jag, vad ni trodde var bäst? Även om jag får känslan av att ni inte riktigt tog varningarna om vad som var på väg att hända på allvar.
När jag tänker på er som levde under tillväxttiden brukar jag tänka på er som ganska nonchalanta, som lite dumma. Ungefär som en hund kan vara dum, men utan att den menar något illa.
Hopplöst dumma tänker jag ibland, men jag är inte arg på er.

Jag var elva år när Barack Obama valdes till president i USA. Jag minns att mina föräldrar blev sanslöst glada. Jag minns att de sa att det nu fanns hopp om att jag skulle få en bra framtid. De hade inte helt fel, jag har haft det ganska bra. Men det som har hänt världen sedan dess är långt ifrån vad mina föräldrar tänkte sig och hoppades på. Ändå inser jag att fröna till det som blivit min verklighet var sådda redan då Obama blev president.
När jag var liten älskade jag kartor. Från att jag var ett par år gammal har jag ritat kartor. Alla mina ritblock från skolan var fulla av kustlinjer, bergsmassiv, öknar, insjöar och storstäder. Jag kunde sitta hela dagar och zooma mig in och ut på internets 3D-satellitkartor. Än i dag när jag får tag på satellitbilder och kartor kan jag bli helt fast.
När jag ska berätta om vår tid vill jag därför börja med att zooma ut så långt det bara går: till rymdperspektiv.
Se det snurrande klotet framför dig. Skillnaden mellan er tid och vår syns faktiskt redan här. Kollar man in en satellitbild under sommaren ser man till exempel att Nordpolen är helt utan is och Grönland är grönare än på satellitbilderna från 00-talet.
I mitten av jordklotet täcker de sandfärgade delarna större ytor, de har svällt åt alla håll. Längs ekvatorn där det förut var gröna skogar är det mest ökenlandskap. Nästan hela Amazonas är borta, det mesta har ätits upp av skogsbränder. Det finns bara kvar lite av regnskogen i Ecuador och Colombia.
Också själva landytan är mindre, det ser man inte lika lätt, men om man lägger två satellitbilder bredvid varandra går det att se att vissa länder har krympt. Bangladesh och Holland är två tydliga exempel. Floridas landtunga har blivit vassare och smalare. Zoomar man in lite till märker man att vissa öar i Still Havet inte syns alls längre. Tuvalu, Maldiverna och Kiribati till exempel. Stilla Havet känns nu ännu väldigare än det gjorde innan.
Zoomar man ännu lite mer börjar det bli obehagligt. Militären släpper sådana bilder ibland. På dessa kan man se den brända marken – det svarta och gråa. Och så kontrasterna i form av flyktinglägren – hav av gråvita tält som flyter ut från städerna. Hur situationen är där är det nästan ingen som vet. Vi kan bara gissa utifrån satellitbilder och vissa berättelser från soldater som varit där och lämnat mat och vatten.
Den amerikanska spärrlinjen mot Latinamerika syns också bra på satellitbilderna. De har tagit hjälp av israelerna för att bygga den. Den är 200 meter bred på det värsta stället. Elstängslen är sju meter höga. Betongmuren är fyra meter. Förra året dödades tiotusentals människor som försökte ta sig förbi på olika sätt, eller kom för nära. Just nu försöker de bygga muren nedåt för att göra det ännu svårare att gräva sig under.
Rysslands spärrlinje är inte klar än, men de jobbar hårt på att utvidga den – med stöd från flera europeiska stater, bland annat Sverige. Mest murar bygger kineserna som också upprättat världens största försvarssystem mot beväpnade klimatflyktingar.
Flyktingarna har blivit så många fler under 20-talet. Några år innan de sista glaciärerna i Himalaya smälte bort 2025 torkade floderna på den indiska kontinenten ut och miljontals indier, bangladeshier och pakistanier började försöka ta sig norrut – flyende från de eviga krigen, torkan och svälten.
Samma sak som hände i Afrika tio år tidigare.
Utöver klimatflyktingarna är många iranier, saudier och irakier fortfarande på flykt efter ockupationerna. Den olja som fortfarande går att pumpa upp är nu helt kontrollerad av Kina.

Jag tror inte att någon förstod hur många människor det egentligen fanns på den här jorden förrän maten började ta slut i mitten av 10-talet. Det kom så plötsligt. På några få veckor var det hungerkravaller i över femtio länder, de flesta av dessa länder har fortfarande inbördeskrig. Sverige gjorde det nog inte bättre genom köpa på sig stora ris- och spannmålslager från de fattigaste länderna, men de flesta svenskarna slapp i varje fall svälta. Nu odlar vi det mesta av den mat som vi behöver själva. Vi skickar till och med iväg en del som nödhjälp.
Inte för att det hjälper så mycket. För första gången sedan digerdöden minskar världens befolkning – genom svält, klimatkatastrofer, pandemier och krig, om vartannat eller allt på samma gång.
10-talet blev förövrigt det stora ”vad var det vi sa”-decenniet. Militära analytiker, säkerhetstjänster, klimatexperter och framtidsforskare som förutspått mer eller mindre exakt denna utveckling redan på 00-talet var nästan mer stolta av att ha fått rätt än förskräckta över detsamma.
Det som är mest otäckt är att det bara blir värre. Trots att befolkningen minskar så är det ändå krig om maten och vattnet. Efter att pesten dragit fram på medeltiden fick i varje fall folk det bättre efteråt, de hade mer mark att odla på, mer mat att äta. Men i dag, i de flesta länderna, minskar befolkningsantalet i samma takt som ytan som det går att odla på. Livsmånen skrumpnar.
När väl någon region lyckas bli lite mer stabil kan man ge sig fan på att det kommer en orkan, en skogsbrand eller någon ny växtsjukdom som välter allt över ända igen.
I Europa har Grekland, Italien, Spanien och Portugal mer eller mindre kollapsat som sammanhållna stater. Vattenbristen, ökenspridningen och skogsbränderna knäckte dem. Östra Europa – där folk var mer vana att klara sig själva – klarade sig bäst till en början, fram tills att flyktingarna blev för många.
Sverige är mer stabilt, men även här minskar befolkningsmängden. Det föds inte så många barn längre. Det var som om luften gick ur hela samhället när FN för elva år sedan meddelade att det inte längre är möjligt att stoppa klimatförändringarna. Alldeles för många återkopplingsmekanismer hade hunnit starta i klimatsystemet, slog forskarna fast. Systemet började helt leva sitt eget liv. Skogarna och haven slutade ta upp koldioxid och började i stället släppa koldioxid ifrån sig. Skogsbränderna bidrog med flera hundra miljoner ton koldioxid varje år. Och så släppte locket i Sibirien – allt kol som ligger lagrat där håller på att pysa ut som metangas. De senaste åren har även Antarktis börjat falla isär. Stora ismassor bryter sig loss och smälter sedan när de driver ut till havs.
USA:s experiment med att spruta ut svaveldioxid i stratosfären för att dämpa uppvärmningen gav åtminstone mig ett visst hopp i början, men efter en liten dipp fortsatte ändå koldioxidhalten att öka. Det enda som experimentet gav var att regnet blev surt och giftigt. Inte heller försöken att dumpa gödningsmedel i haven för att skapa algblomning verkar göra någon skillnad. Temperaturökningen närmar sig två grader.
Nu tror ingen längre att klimatförändringarna kommer att kunna hejdas. Vi försöker i stället lära oss leva med dem. Det är som om världen har fått en typ av cancer som är omöjlig att bota. Man vänjer sig fort vid tanken. Det enda man kan göra är att skapa det bästa av det som är kvar.

I Malmö ska socialdemokraterna, som styr stan tillsammans med Vänsterpartiet och Ekosocialisterna, arrangera en festival i sommar. De ska kalla den Vattenfestivalen och jag hoppas innerligt att folk fattar att det är en hyllning till rent vatten och inte en festival tillägnad översvämningarna, de ständiga skyfallen, de sura regnen och havet som tar mer och mer av landytan. Partiet i Göteborg blev inte direkt överförtjusta när de fick höra om namnidén. Det är bara tre år sedan som de tvingades flytta ifrån Folkets hus vid Järntorget på grund av vattnet. Å andra sidan är det i ärlighetens namn ingen som bryr sig så mycket om vad göteborgarna säger. Deras stad är i det närmaste förlorad. Det är nästan omöjligt att rekrytera soldater och poliser dit. Folk flyttar därifrån om de kan – och om de tillåts komma ut. Hittills i år har två hundra personer dödats. Det som återstår av hamnen är nästan helt kontrollerat av maffian. Man kan inte ens vara säker i den gröna zonen. I vintras kidnappades länspolischefen mitt utanför militärens huvudkvarter och blev frisläppt först efter att regeringen gått med på att betala lösensumman i form av fem kubikmeter olja.
Här i Stockolm är det lugnare. Den gröna zonen täcker stora delar av innerstan. Så länge man håller sig där behöver man inte vara särskilt rädd. Det är över ett år sedan en bomb detonerade här senast. Mitt problem är att jag bor utanför den gröna zonen. I den blå. Varje dag måste jag passera två olika checkpoints och åka i en buss med beväpnade vakter. Vid ett ställe passerar vi en bit av den röda zonen. Nästan varje dag bombarderas bussen av stenar från de som bor i slummen och jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta.
Vi i partiet var faktiskt emot att skapa zonerna. Åtminstone i början. De flesta tyckte att det räckte med slusstationerna där flyktingarna togs emot och sedan normalt skickades tillbaka. När protesterna och kravallerna inne i städerna både blev fler och mer våldsamma kände vi oss tvungna att byta linje. Bombattentatet mot Drottningsholms slott gav den sista knuffen – sedan röstade vi, tillsammans med högerpartierna, för det skärpta lagpaketet NATSÄK (Nationell trygghet och säkerhet). Då skapades de första zonerna och militär- och polismakten fick mer möjligheter att skapa trygghet.
Den som inte rapporterar en illegal flykting riskerar två års fängelse. Folk som inte samarbetar med myndigheterna kan mista rätten att vistas i den gröna och blå zonen. Samma sak gäller för de som anordnar olagliga demonstrationer eller maskerar sig på offentlig plats.
Vår förhoppning är att delar av den röda zonen ska kunna göras om till blå och att den gröna zonen på sikt ska kunna expandera. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden, när läget är mindre kaotiskt i världen, mildra vissa av NATSÄK-lagarna något. Det finns vissa tecken som tyder på att flyktingfloden är på väg att minska. Särskilt verkar antalet som kommer via Finland sjunka.

Nästa år är det riksdagsval. Som det ser ut just nu kommer vi att förlora ännu fler mandat. Vi står fortfarande utanför den moderatledda Sverige-alliansen, även om vi samarbetar på flera områden. Förlorar vi ännu fler mandat kan vi inte utesluta att vi går in i alliansen helt och hållet, även om Sverigedemokraterna och nystartade Nordiska Fronten är med.
De senaste veckorna har jag jobbat med vår valstrategi. Den kommer att gå ut på att ge folk hopp om en bättre framtid – att inte utesluta möjligheten att det kan bli bättre (även om de flesta inte tror det). Huvudbudskapet kommer att vara:
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

De religiösa sekterna hotar att bojkotta valet. De säger att soldaterna och avspärrningarna motarbetar Guds vilja. De gulklädda anhängarna av den största sekten, Ljusets hopp, syns överallt. Åtminstone en gång om dagen går de längs Sveavägen. Egentligen är det en olaglig demonstration, men polis och militär har order om att låta dem gå. Ledaren Holger Nilsson har lovat vedergällning mot den som stoppar Ljusets hopp att sprida sitt budskap och ingen vågar utmana honom.
En annan otäck företeelse är drogerna. Inte heller dem är det någon som rår på, varken militären, polisen eller stängslen. Drogerna verkar nå fram till alla som vill ha dem. Kanske är det lika bra. Det hade förmodligen varit mer våldsamt utan.

Forskarna uppskattar att 30 procent av alla arter på jorden är utrotade nu. Oftast för att den naturliga miljön där en art levt brunnit upp, torkat ut, svämmats över eller fått ett helt nytt klimat som det inte gått att anpassa sig till.
Det var exakt detta FN varnade för på 00-talet, att det var precis detta som skulle hända. När jag läser vad som skrevs under tillväxttiden studsar jag ofta på vissa meningar om just klimatkrisen. De är många gånger fullständigt korrekta, men ändå är de skrivna som om de aldrig skulle kunna bli verklighet. Författaren Mark Lynas skrev till exempel att ”om vi hade velat förstöra så mycket av livet på jorden som möjligt, skulle det inte finnas något bättre sätt än att gräva upp och elda så mycket fossilt bränsle som möjligt.”
Det går inte att föreställa sig vilka krafter som släpps lös när naturen flippar och blir ens motståndare. För två år sedan drog den värsta stormen hittills in över Sverige. Bara vinden skapade enorma skador, hundratals människor dog när hustak och träd rasade. Sedan kom stormfloden. Flera kuststäder översvämmades. I Stockholm trängde vattnet ner i tunnelbanan och släckte el- och avloppssystemet i flera veckor. Mitt i vintern dessutom. Två tusen personer frös ihjäl eller drunknade.
Och det är ändå ingenting mot Sydeuropas orkaner.
Inte ens kärnvapenmissilerna kan vara så destruktiva.
Jag tänker på tiden då dagens verklighet fortfarande bara var en hypotes – ett möjligt framtidsscenario bland andra. Dessutom ett scenario som de flesta såg som otänkbart.
Jag kommer ihåg när jag var sju-åtta år och badade i havet på sommaren. Att vi kunde ta pendeltåget ut till Nynäshamn och lägga oss på varma klippor och beundra det oändliga blåa vattnet. Jag minns att vi åkte med kusinerna till Härjedalen. Att vi åkte skidor, byggde snögrottor och var på safari för att kolla på myskoxar.
I den värld jag lever i är minnen som dessa mer värda än någonsin. Jag vårdar dem ömt och försöker att inte plocka fram dem för ofta. Jag vill ha dem så orörda som möjligt, så att de inte tappar sin magi.

Jag skrev att jag inte är arg på er. Men fan, när jag skriver det här blir jag det. Hur kunde ni?
Jag vet att ni visste, jag skiter i om ni försökte – ni misslyckades med något som man inte får misslyckas med. Ni skrev att klimathotet var ”vår tids ödesfråga”. Ni skrev att ”djur- och växtarter riskerar att dö ut och människors möjligheter till försörjning riskerar att försvinna”. Ni skrev att vi i Sverige överkonsumerade jordens resurser flera gånger om – att det inte var hållbart. Det var sant!
Och det bästa ni kunde föreslå som lösning var mer av allt: mer teknik, mer bilar, mer prylar (klimatmärkta) och naturligtvis massor av mer tillväxt.

Det är dags för fikat nu. I 140 år har vi socialdemokrater ätit tårta och druckit kaffe. Under tiden har vi kunnat se det moderna samhällets mest häpnadsväckande uppgång och sedan början av dess tragiska fall. Optimismen från 1800-talet och 1900-talet är död, men inte hoppet.
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

Publicerad i antologin Snart går vi utan er, april 2009

Kollapsen kan komma

ORDFRONT | Den som vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser att det kan vara klokt att börja förbereda sig inför en kollaps, skriver David Jonstad.

Det är inget det pratas högt om, men allt fler har börjat planera för en kollaps. Vänner och bekanta berättar förtroligt att de scannar Hemnet efter hus med odlingsmark utanför stan. Att de börjat lära sig hur man gör saker själv i stället för att köpa dem. På nätforumen är diskussionerna mer avancerade: Vilken nödmat är bäst att lagra? Ska man skaffa sig vapen? I så fall vilken typ? Också jag själv tänker aningen motvilligt tanken: Vad händer om de snabbt uppseglande kriserna gör gemensam sak och knäcker samhället?
Det är ingen särskilt rolig tanke och det är därför inte så konstigt att de flesta människor håller den ifrån sig. Men den som trots allt vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser snart att det kan vara klokt att fila på vissa förberedelser. De senaste åren har det kommit en rad böcker som berör ämnet, de flesta från den anglosaxiska kultursfären, några av de bästa heter: Evolutions Edge. The Coming Collapse and Transformation of our World av Graeme Taylor, The Long Descent av John Michael Greer, Reinventing Collapse av Dmitry Orlov och The Long Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the 21st Century av James Howard Kunstler. På svenska finns nyutkomna Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet av Harald Welzer.
Även om det nog finns de som skulle vilja kalla dem det, är dessa böcker inga domedagsprofetior – de flesta är mer eller mindre optimistiska, och grundade i fakta. Men den världsbild de ger är att klimatkrisen, finanskrisen, oljekrisen, matkrisen och vattenkrisen är seriekopplade till en bomb som det är för sent att desarmera.
Det hela kan sammanfattas i ordet »overshoot « – världens samhällen har överskridit gränserna för planetens bärkraft. Sedan industrialismen har särskilt världens överklass (vi) använt mer av jordens resurser än vad som kan återskapas. Samtidigt har avfallet dumpats i hav, jord och atmosfär, i större mängder än vad ekosystemen kan hantera. Det är som att världen gasat rakt upp i himlen med en fantastisk farkost och först nu upptäcker att bränslet verkar ha tagit slut.

ATT BRÄNSLET SKULLE ta slut räknades ut redan för 40 år sedan. I början av 1970-talet gav Romklubben ett sjuttiotal toppforskare från olika länder uppdraget att undersöka mänsklighetens situation. Resultatet presenterades bland annat i den uppmärksammade rapporten Tillväxtens gränser, som slog fast att samhället kommer att bryta samman inom 100 år om världen fortsätter att öka sin konsumtion: »Det troligaste resultatet blir en ganska plötslig och okontrollerbar nedgång både i befolkning och industriell kapacitet«. De mest sannolika scenarierna pekade på ett sammanbrott någon gång kring år 2010. Sedan denna förutsägelse gjordes har mänskligheten mer än fördubblat sin konsumtion. I höstas gjorde Australiens statliga forskningsinstitut CSIRO en utvärdering som visade att modellerna som användes i Tillväxtens gränser har stämt ganska väl med verkligheten.
Samtidigt fortsätter världen längs den ohållbara kursen. Mest akut är bristen på energi (särskilt olja). Tidpunkten då världen nått sin maxproduktion av billig olja, oljetoppen, är antingen just nu eller nära förestående. Till och med OECD-ländernas eget energiorgan IEA som fram tills i höstas förnekade att det skulle råda någon större brist på olja säger nu att det krävs en energirevolution för att undvika en katastrof. En sammanfattande slogan för detta problem och de problem det i sin tur skapar, skulle kunna lyda: »Utan olja stannar världen.« På energikrisen följer matkrisen. Utan olja att driva världens transportsystem, och tillverka konstgödsel, blir det svårt att hålla liv i det konventionella jordbruket. Många jordar är redan utarmade. Som författaren Richard Heinberg uttrycker det: »Vi använder fossilt bränsle för att odla mat i jordar som annars skulle vara döda.« Matkrisen förvärras av den ökande bristen på rent vatten. Vattenkrisen beror på över- och felanvändning av resurserna, och den förvärras av klimatförändringarna. Som i sin tur hänger tungt över allt annat. Några år till med accelererande växthusgasutsläpp och sedan behöver klimatförändringarna inte längre människornas hjälp med att driva världen mot ett sexgradersinferno, vilket bland andra Mark Lynas beskrivit i Sex grader.

FAKTA LIGGER PÅ BORDET. De borde inte gå att förbise. Nyligen tog rent av Obamas energiminister Stephen Chu kollapsordet i munnen när han förklarade att Kalifornien på grund av de ovan nämnda kriserna riskerar att slås ut helt och hållet, om ingen drastisk kursändring sker. Ändå gäller business as usual över hela den politiska skalan. Varför? En bra förklaring ger John Michael Greer i The Long Descent. Han pekar på att samhällen i alla tider har präglats starkt av tron på myter, ofta i form av religion. Myter som förklarat, rättfärdigat och underhållit den rådande ordningen. Under medeltiden i Europa präglades samhället av den kristna myten om att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. 1700-talets upplysning angrep den kristna myten, och den nyklassiska ekonomiska teorin – formad under den industriella revolutionens genombrott – gav oss det som så sakteliga blev vår nya dominerande myt: Berättelsen om att människans enastående uppfinningsrikedom och framåtanda alltid forcerar varje hinder som ställs i vår väg. Denna nya myt uppkom i samband med upptäckten och det expanderande utnyttjandet av kolet och senare oljan.
Skjutsen som miljontals år av lagrad solenergi gav oss, gjorde myten möjlig att formulera, och tro på. Den tycks ju ha stämt hittills. Befolkningen har ökat från en miljard människor till snart sju. Rikedomarna likaså, liksom antalet fabriker, bilar, flygplan, McDonalds-restauranger, datorer och så vidare.
I dag är framstegsmyten lika svår att rubba som gudstron under medeltiden. Den upprepas i offentligheten med jämna mellanrum: För varje problem som uppstår, kommer det en innovation som löser det. Myten gör det möjligt att tro att om vi bara vill ha obegränsade resurser tillräckligt mycket, så kommer vi att få det. Att framstegssagan kommer att fortsätta. Att evig tillväxt är en naturkraft som endast en rejäl lågkonjunktur kan rå på. Ett litet tag. Innan »det vänder«.

DET REELLA PROBLEMET är att när den fossila energiskatten nu är slut (eller inte kan användas mer eftersom den ger oss klimatförändringar), så rasar grunden för det industriella samhället, och för den eviga tillväxten. Innovationer uppstår inte som löser detta problem. Greer jämför tron på framstegsmyten med en person som vunnit högsta vinsten på lotto och som när pengarna börjar ta slut räknar med att kunna vinna högsta vinsten igen – bara han eller hon använder de sista pengarna till att köpa nya lotter. På de lotter vårt samhälle köpt och sätter sitt hopp till står sådant som »biobränsle«, »vindkraft «, »elbilar«, »fjärde generationens kärnkraft «, »oljesand« och »koldioxidavskiljning«. Mer och mindre goda idéer, men de kan omöjligt mäta sig med den lättåtkomliga, billiga och superkomprimerade energin i de fossila bränslena.
Se på historien, skriver Greer, under den flertusenåriga mänskliga civilisationen har de flesta samhällen sett ganska lika ut. Det har skett en ständig teknisk utveckling men de yttre ramarna har varit desamma: jordens förmåga att producera mat och den energi som vind, vatten, biomassa och muskelkraft kunnat ge. Befolkningsmängden har ökat långsamt. Vi har i 200 år vidgat de ramarna med billig fossil energi. Men den dag denna inte står att tillgå längre, gäller samma ramar för oss som gällt för människor i alla tider.
Historien berättar också vad som händer de samhällen som blir alltför komplexa och alltför beroende av en omfattande energitillförsel – de kollapsar under sin egen tyngd, vilket antropologen Joseph Tainter beskriver i The Collapse of Complex Societies. Jared Diamond, som i boken Undergång, undersöker tidigare civilisationers sammanbrott, beskriver den vanligaste kollapsprocessen som en form av ekologiskt självmord. Människor tömmer och förstör oavsiktligt de resurser som deras samhälle bygger på. När effekterna av de sinande resurserna börjar märkas är responsen ofta att trycka ner gaspedalen ytterligare, för att liksom klämma ut det sista. De samhällen som har haft förmågan att se, och bryta, denna process, har dock kunnat överleva.

DE SOM FÖRUTSPÅR en kollaps är alltså relativt överens om orsakerna. Man diskuterar om den är på gång nu, eller om världen ska lyckas svänga sig upp i ytterligare en högkonjunktur innan resurserna slutligen viker. Och man diskuterar också hur kollapsen kommer att te sig, och hur snabbt den kommer att ske. En del tidigare komplexa samhällsbyggen, som Romarriket, har fallit ihop relativt långsamt – ibland har det tagit flera hundra år. Några decennier av kris har avlösts av en lika lång period av andrum som sedan följs av en ny krisperiod och så vidare. Men Jared Diamond påpekar också i Undergång att många samhällen i historien kollapsat just efter att de nått sin topp. De »förföll snabbt efter att ha uppnått sitt högsta invånarantal och sin största makt, och denna snabba nedgång måste ha kommit som en överraskning och chock för deras medlemmar«.
Men varken Romarrikets (långsam nedgång) eller Mayarikets (snabb) öden är nödvändigtvis något att gå efter i dag. Västvärldens kapitaliststater är så komplicerat uppbyggda att relativt små störningar gör att till exempel städerna drabbas av akut matbrist. Det räcker, som Europas lastbilschaufförer flera gånger under 2000-talet demonstrerat, att blockera vägarna eller bränsledepåerna för att matbutikernas hyllor ska gapa tomma efter ett par dagar. Inga tidigare samhällen har heller ställts inför hotet från skenande klimatförändringar som på kort tid kan vända upp och ner på det mesta.
Men det finns ett aktuellt exempel på kollaps: Sovjetunionen. Överraskande för de flesta föll det sovjetiska statsbygget ihop på några månader. Plötsligt fanns där i många städer och byar runtom i jätteriket knappt bensin att köpa, mataffärernas hyllor gapade ännu tommare än förut, löner slutade komma, och värdet på pengar föll till botten. Men folk anpassade sig till denna nya ordning, naturligtvis under umbäranden, men ändå. Det blev till att utveckla byteshandeln, att odla mat på varje jordplätt och på andra sätt hanka sig fram. Fanns inte diesel till traktorn fick man leta fram en häst och en gammal kärra.
Lärdomen kan vara att allt som gör ett lokalsamhälle mer självförsörjande blir oskattbart när storsamhället bryter ihop. Till exempel transportsystem som inte är beroende av olja, lokal matproduktion och bra lokala sociala nätverk.

OM VI BLIR LITE JORDNÄRA – slutar betrakta en kollaps som något hypotetiskt och i stället tänker oss den som ett sannolikt, om än inte ofrånkomligt, alternativ. Hur förbereder man sig? Enligt böckerna är detta några bra saker att tänka på:

1. Förbered dig mentalt
Att befinna sig i en farkost högt upp i luften och upptäcka att motorn börja hacka för att bränslet är slut är naturligtvis läskigt. Men att låta sig lugnas av pilotens försäkran om att ett nytt bränsle snart finns tillhands är direkt farligt. Bättre att förstå farans vidd och försöka skaffa sig en fallskärm. Att vänja sig vid tanken på en kollaps är det första och viktigaste steget för att kunna förbereda sig.

2. Bygg nätverk
Dagens individualiserade samhälle har en tendens att överdriva vad individen kan göra för att hantera kollektiva kriser. Grunden för att överleva i ett kollapsat samhälle är inte att köpa vapen och isolera sig i skogen, utan att bygga upp ett starkt och solidariskt lokalsamhälle. När alla förnödenheter inte längre går att köpa för pengar är det avgörande att hjälpas åt för att möta sina och andras behov.

3. Lär dig gårdagens tekniker
Det räcker med att gå tillbaka till första hälften av 1900-talet för att hamna i en tid när även svenskar levde av en bråkdel av den energi som dagens samhälle kräver. Den tidens människor visste hur man odlade mat, reparerade trasiga saker, stickade vantar och så vidare. Hur man hushöll med resurserna. I en världsekonomi som imploderat riskerar rangordningen av olika arbetsuppgifters värde att ställas på huvudet. I stället för att värdet (och därmed lönen) ökar ju längre ifrån produktionen som någon befinner sig kan det mycket väl bli tvärtom. Att skaffa sig användbara lågenergifärdigheter blir nödvändigt i en ekonomi som i högre grad bygger på byteshandel med få, essentiella, varor.

4. Odling och mark
Av dessa lågenergikunskaper är odling grundläggande. Erfarenheter från tidigare djupa kristider, som krigstillstånd eller Sovjets fall, visar att odlingsbar mark blir oundgänglig. När jordbruket inte längre kan drivas med fossil energi, kommer mycket mer kroppsarbete krävas. I det relativt glesbefolkade Sverige finns mycket, om än inte alltid så bördig, jord att tillgå. Lär dig grunderna i jordbruk, och skaffa någonstans där du och dina vänner kan odla mat.

SLUTLIGEN. I takt med att allt fler klimatforskare säger att det är för sent att hindra skenande klimatförändringar och att energipriserna skjuter i höjden lär diskussionen om en eventuell kollaps bli mer intensiv och detaljerad. Glöm då inte att kollapsen visserligen är ett fullt möjligt alternativ, men oundviklig endast med fortsatt business as usual. Att välja en annan väg kommer att vara möjligt in i det sista.

Tre framtidsscenarier

Snabb kollaps eller »Mad Max«
Världen kör vidare i hög fart utan att vidta några förebyggande åtgärder och smäller därför rakt in i väggen på flera plan samtidigt.Världsekonomin kollapsar, bristen på billig olja blir akut och klimatförändringarna löper amok. Konsekvensen blir globalt densamma som i det tjugotal länder som i dag klassas som »failed states« – det vill säga länder där staten har förlorat sitt våldsmonopol och en form av lågintensivt inbördeskrig utbrutit mellan lokala krigsherrar, terrororganisationer, paramilitära grupper, kriminella nätverk och stat. Fattigdom, nöd,matbrist, vattenbrist, brist på vård och mer eller mindre konstant krigstillstånd om resurser och socialt kaos leder till kraftig nedgång i befolkningsantalet.

Långsam kollaps eller »1984«

Världens ledare vidtar vissa åtgärder inför energikrisen, för att minska utsläppen och för att styra in ekonomin på ett mer hållbart spår. Men åtgärderna är för svaga, få och kommer för sent. Klimatsystemet hinner tippa över och när energikrisen slår till med full kraft hjälper inte den beredskap som byggts upp, med följden att världsekonomin går in i en lång recession. Staten behåller och stärker dock sitt grepp om samhället. Krig utbryter mellan stater i kampen om de återstående, sinande resurserna. Otryggheten i samhället gör att chauvinistiska och totalitära politiker vinner makten med våld och med löfte om säkerhet. I stället för att hantera ett stegrande klimatkaos siktar staten in sig på att behålla kontrollen över sitt territorium, och konkurrera med andra stater. Främlingsfientligheten breder ut sig och människorna får förutom materiell nedgång lida allt mer långtgående inskränkningar av fri- och rättigheter.

Medveten omställning
Kriserna fördjupas och när det blir uppenbart för de allra flesta att samhället är på väg mot en katastrofal kollaps sker en så stor svängning i den globala opinionen att det leder till ett paradigmskifte: Alla vackra ord om ett hållbart samhälle tas nu på allvar. Samhällen formas efter en ekonomisk modell som sätter hushållande av resurser framför ökat resursutnyttjande – det som i dag kallas tillväxt. Detta skapar möjlighet att anta en global krisplan som inte bara sätter upp ett lågt tak för världens koldioxidutsläpp, men som också hanterar andra miljömässiga och sociala problem, omfördelar resurser från Nord till Syd, och ökar engagemanget för att gemensamt hantera krissituationen. Denna nya utvecklingsmodell skapar förutsättningar för ett samhälle som är mer uppbyggt kring det lokala. Mindre behov av ökad konsumtion liksom långa resor för människor, varor och energi minskar resursanvändningen kraftigt, och krisen blir hanterlig.

Publicerad i Ordfront, nr 2/2009

Journalist, författare och föreläsare