TÄNK GRÖNT | Under många år hade jag svårt att ta till mig varningar som ”om alla levde som vi i Västvärlden skulle det behövas ytterligare tre planeter”. Det finns ju bara en planet, tänkte jag, så varför oroa sig för att vi ska använda fler? Om planeten inte räcker till kommer vi ju att tvingas ändra livsstil.

Sedan dess har jag lärt mig att man faktiskt kan leva på mer än vår enda planets resurser, åtminstone för en tid. Man skulle kunna jämföra planeten med en trädgård som varje år ger en viss skörd. Om man är nöjd med denna skörd, trädgårdens ”avkastning”, och samtidigt tar väl hand om sin trädgård kan man fortsätta leva så under lång tid. Men det går också, om man ger sig fan på det, att få ut mer än bara den årliga skörden genom konsumtion av trädgårdens ”kapital”. Till exempel hugga ner flera av träden i trädgården för att bygga sig ett lusthus. Problemet är att man då minskar avkastningen och till slut kan man inte längre leva på vad trädgården ger.

Festen fortsätter trots varningar

Sedan 1970-talet knaprar vi för varje år som går på naturens kapital. Vi överutnyttjar resurserna på ett sätt som är helt ohållbart i längden. Det är knappast någon nyhet. Många är väl medvetna om detta, ändå har denna trend fortsatt och till och med accelererat. Med jämna mellanrum har nya ansatser gjorts för att varna för utvecklingen. I början av 1970-talet pratade man om ”tillväxtens gränser” utifrån det stora forskningsprojekt som initierades av den globala tankesmedjan Romklubben. I projektet tog man hjälp av den tidens mest avancerade datateknik och fick fram modeller som visade på en samhällelig kollaps under 2000-talet om trenderna skulle fortsätta.[i] På 1980-talet kallade William Catton den ohållbara resursförbrukningen för ”overshoot” i sin berömda bok med samma namn. Catton menade att människan förr eller senare skulle tvingas att anpassa sig till planetens bärförmåga (”carrying capacity”) – förmodligen på ett högst brutalt sätt om inte kursen snabbt lades om.[ii]

På 1990-talet blev det populärt att prata om ett växande ”ekologiskt fotavtryck”, ett mått på hur stort ekologiskt utrymme någon tar i anspråk. Det var detta som ledde till varningarna om att en planets resurser inte räcker till om alla anammar den rika befolkningens livsstil.[iii]

Och i våra dagar arbetar ett forskarteam lett av Johan Rockström vid Stockholm Environment Institute med konceptet ”planetens gränser”. Dessa forskare kartlägger gränserna för hur stora påfrestningar olika delar av naturen klarar av utan att biosfären kastas in i helt nya – och potentiellt livsfarliga – tillstånd.[iv]

Varje tids förklaringsmodell – från tillväxtens gränser till planetens gränser – har pekat på dilemmat med att vilja äta mer än man har. I världens hittills dyraste filmproduktion, James Camerons Avatar från 2009, utgjorde faktiskt detta dilemma grundstoryn. Filmen utspelar sig 150 år in i framtiden då mänskligheten fortfarande håller liv i sin glupande resursaptit – genom att exploatera andra planeter.

Visserligen finns det de som drömmer om att nya tekniska landvinningar ska göra sådana rymdresor möjliga även för oss, men allt tyder ändå på att min magkänsla i längden kommer att visa sig riktig: det finns bara en planet och vi kommer att bli tvungna att anpassa oss till dess gränser.

Man kan grovt dela in dessa gränser i två grupper. De gränser som avgör hur mycket av resurserna som vi kan använda och de som handlar om hur mycket avfall som naturen kan absorbera.

Peak everything

Den första gruppen skulle med ett populärt begrepp kunna döpas till ”peak everything”. Här kan man stoppa in allt sådant som kommer att nå sin ”peak”, sin maxproduktion, under den första halvan av tjugohundratalet och därefter bli allt mer svåråtkomligt: färskvatten, vissa mineraler, uran, kol och gas för att nämna några av de viktigaste. Den mest avgörande råvaran som kommer att ”peaka” är tveklöst oljan. Det går inte att nog understryka hur viktig denna ändliga resurs är och har varit för det industriella samhället. Det amerikanska energidepartementet har kallat oljan för ”civilisationens livsnerv” och syftar då på alla de transporter av människor och varor som utgör grundstommen i världsekonomin.[v] Över 90 procent av dessa transporter görs möjliga tack vare den koncentrerade energin som oljan bär på.[vi] Skulle detta civilisationens blodomlopp strypas hade det bara tagit dagar innan matbutikernas hyllor gapat tomma och de flesta arbetsplatser ödelagts.[vii]

Nu lär varken oljan eller någon annan resurs försvinna över en natt, men eftersom dagens ekonomiska system förutsätter en ständigt ökande mängd energi och resurser räcker det att tillgången på en viktig resurs minskar för att stora problem ska uppstå. För oljans del är detta trendbrott, peak oil eller oljetoppen som det brukar kallas, nära förestående. Om det inte redan har skett. Enligt Internationella Energiorganet, IEA, nådde den vanliga råoljan sin topp redan år 2006. Sedan dess sjunker produktionen med omkring sju procent varje år. Än så länge har detta produktionsfall kunnat kompenseras genom att ersätta oljan med flytande naturgas liksom den olja som tvättas fram ur oljesanden i Kanada och Venezuela. Men för att fortsätta skjuta ett fall i oljeproduktionen på framtiden krävs att ofantliga mängder ny olja hittas. Under de närmaste 25 åren behöver oljebolagen springa på nya oljefält motsvarande fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Och det på en planet som finkammats på det svarta guldet i åtminstone ett halvt sekel.[viii]

Som IEA uttrycker det: ”den billiga oljans era är över”. Eftersom några substitut till oljan som kan skalas upp i tillräckliga volymer inte existerar lär ekonomin behöva anpassa sig till den gräns för hur mycket billig energi som finns tillgänglig. Och även om en ny lika billig, koncentrerad och lättanvänd energikälla som oljan mot förmodan skulle hittas väntar en rad andra kritiska resursgränser i kulisserna.

Klimatkollapsen

Den andra gränsen – den som handlar om hur mycket naturen kan absorbera – är på många sätt baksidan av myntet. Att vilja använda mer resurser än vad som återskapas är ett problem i sig, men resursförbrukningen får samtidigt konsekvenser genom det som blir kvar när resurserna är förbrukade. Världens industriella livsmedelssystem är exempelvis helt beroende av att det bryts fosfor till konstgödsel. Eftersom fosfor är en ändlig resurs som förväntas sina inom de närmaste decennierna kommer det att bli en utmaning att hålla liv i det industriella jordbruket framöver. Men fosforn är också ett problem när den använts färdigt i jordbruket och därefter, via avloppsrör och gödselstackar, letar sig ner i sjöar och hav där den bidrar till övergödning.[ix]

På samma sätt är utsläppen av koldioxid baksidan av den fossila energianvändningen. Klimatsystemet kan bara hantera en viss mängd av den överskottsenergi som är följden av den förstärkta växthuseffekten. När temperaturen stiger rubbas balansen på planeten, ett faktum som numera kan observeras med blotta ögat på många håll i världen. De senaste årtiondenas framtidsvarningar har blivit dagens verklighet. Kanske är det rentav så att 2010-talet kommer att indikera övergången från varningar till konstateranden. Den globala klimatrörelsens nestor, amerikanske författaren Bill McKibben, skriver i sin senaste bok Eaarth. Making life on a tough new planet att jorden efter 150 år av mänsklig klimatpåverkan inte längre är vad den varit. Den är ny plats och behöver därför ett nytt namn, menar McKibben. Han föreslår ”Eaarth”, på svenska skulle det kunna bli ”Joorden”.[x]

För jordbrukarna i Marocko som sett 80 procent av sina odlingar torka bort i hettan eller de pakistanier som sommaren 2010 såg sina hem sköljas bort i översvämningar är jorden utan tvekan en ny plats. För den som bor i Sverige ligger klimatkatastrofen ännu en bit in i framtiden. Men framtiden kommer samtidigt snabbare än vad många tidigare trott. Medan politiker över hela världen gläds åt att ha satt upp ett mål om att hålla temperaturhöjningen under två grader ångar klimatförändringarna på mot fyra grader och mer. Det är enligt en regeringsrapport från brittiska Met Office (motsvarigheten till Sveriges SMHI) en stor sannolikhet att planeten har värmts upp med fyra grader – fem gånger mer än i dag – redan år 2060.[xi] Vilket innebär att tvågradersvallen kommer att sprängas långt innan dess. De tafatta försök som hittills gjorts för att undvika denna utveckling har inte varit till någon nytta. Tvärtom har utsläppen accelererat sedan Kyotoprotokollet kom till 1997. Vilket innebär att även om utsläppen skulle nå sin topp år 2015 – vilket verkar politiskt omöjligt – skulle minskningstakten därefter behöva vara fem procent årligen. Det kanske inte låter så mycket, men man kan då påminna sig om att när Sovjetunionen kollapsade i början 1990-talet och dess industri gick ner på sparlåga lyckades man åstadkomma en årlig utsläppsminskning på just fem procent. Om utsläppskurvorna börjar vika av nedåt först år 2020 – något mindre politiskt omöjligt – behövs en årlig minskningstakt på nio procent. Alltså nästan två Sovjetkollapser globalt. Varje år.[xii]

Inte konstigt att det är så svårt att göra seriös politik av klimatfrågan. Vilken ledande politiker vågar knysta något om att produktionen och konsumtionen kanske behöver minska i stället för att öka?

James Hansen, en av världens främsta klimatforskare, skrev för ett par år sedan en rapport om “vetenskaplig tystlåtenhet”. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt den obekväma sanningen om läget för planeten.[xiii] Den saken har definitivt förändrats sedan dess. Ledande klimatforskare är i dag ytterst tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna – om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – duckar de flesta för.

Det hjälper inte att hävda att Sverige är ett globalt föredöme. Våra nationella utsläppskurvor må minska (om man inte räknar med flyg och sjöfart), men tittar man på handelsbalansen för koldioxidutsläpp avslöjas det att Sverige är ett av de länder som varit bäst på att outsourca sina utsläpp till andra länder. Vi konsumerar mer än någonsin, men låter andra stå för produktionen och tillhörande utsläpp.[xiv]

Vad gäller Sveriges ekologiska fotavtryck gör vi ett övertramp motsvarande ett par planeter.[xv] Det skulle alltså krävas ett antal extraplaneter om hela jordens befolkning levde som vi gör i Sverige.

Ny teknik – räddare i nöden?

Så hur ska man hantera detta dilemma? Hur ska vi lära oss att leva på en planet?

Den dominerande politiska strategin, ekomodernismen, är att undvika de svåra frågorna genom att förlita sig på att utvecklingen av ny teknik ska bryta sambandet mellan det moderna samhällets livsstil och ohållbar resursförbrukning. Med tanke på att utnyttjandet av naturresurser har dubblerats de senaste femtio åren[xvi] – en enastående teknikutveckling till trots – får man nog invänta ett mirakel. Men strategin är ändå populär eftersom den ger möjlighet att verka engagerad för planetens väl utan att man behöver föreslå några genomgripande förändringar av vare sig ekonomins och samhällets uppbyggnad eller folks beteende.

Som allt fler börjar inse är det riskfyllt att kallt räkna med ny teknik som problemlösare. Dessutom är det inte längre bara en fråga om att undvika framtida kriser utan att hantera kriser som nu är oundvikliga. Exempelvis en peak oil-chock de närmaste åren, vilket en lång rad rapporter från forskarvärlden, militära organisationer, enskilda länder och näringslivsgrupper varnar för.[xvii]

Att lära sig leva på en planet kan komma att bli en högst kaotisk lektion.

I den färska rapporten Common Cause [xviii], som givits ut av Världsnaturfonden i Storbritannien tillsammans med bland andra Friends of the Earth och Oxfam, ställs hela denna dominerande politiska strategi på ända. Där konstateras inledningsvis att människor inte nödvändigtvis tar rationella beslut bara för att de ges en viss information, snarare styrs vi av våra värderingar och vår identitet. Omfattande psykologisk forskning visar att folk lätt tar till sig information som bekräftar deras identitet och värderingar, medan annan information filtreras bort. Det spelar därför inte så stor roll hur passionerat en politiker talar om ”vår tids ödesfråga” ifall de föreslagna åtgärderna krockar med medborgarnas värderingar.

Dessa värderingar delar psykologerna in i inre (”intrinsic”) och yttre (”extrinsic”). De inre har att göra med sådant som känsla av samhörighet, vänskap och familjerelationer. De yttre handlar främst om social status, materiell rikedom, ekonomisk framgång och makt.

Vi föds inte med våra värderingar, de formas av vår omgivning. I dagens konsumtionsinriktade och individualistiska samhälle är vi bombarderade med signaler som oftast stärker de yttre värdena på bekostnad av de inre. Det blir därför allt svårare att driva genom politiska reformer som inte handlar om att exempelvis ge folk mer pengar i plånboken. Såväl gröna politiker som miljörörelsen har många gånger själva stärkt dessa signaler genom att tala till de yttre värderingarna i sina kampanjer: Köp en ”miljöbil” så tjänar du pengar och framstår som mer ”klimatsmart”. Satsa på förnyelsebar energi så blir svensk industri mer konkurrenskraftig och vi ökar tillväxten.

Sådana satsningar kanske kan ge kortsiktiga vinster, men när de yttre värderingarna på detta sätt stärks undergrävs möjligheterna att föra en politik som handlar om annat än plånboksfrågor och att elda på tillväxten. I ett sådant samhälle framstår förslag om till exempel sänkt arbetstid som ett hot mot privatekonomin snarare än något som ger mer tid för familj och vänner.

En av de inre värderingar som tryckts tillbaka är förmågan att känna samhörighet med och bry sig om sådant som är större än en själv (”bigger-than-self values”). Det kan vara sådant som att vilja bekämpa global fattigdom eller att stärka de mänskliga rättigheterna, men också att ha ett engagemang för miljön. En person med starka inre värderingar har lättare att se sig själv som en del av naturen, hen har en större vilja att bevara biologisk mångfald, orörda skogar, ett stabilt klimatsystem och så vidare. Av detta skäl, menar Common Cause-rapporten, kallar resurs- och klimatkrisen på inget mindre än ett kulturellt skifte – från ett betonande av yttre värderingar till inre. Det är en förutsättning om folk ska vilja ha de förändringar som behövs för att skapa ett verkligt hållbart samhälle.

Omställning underifrån

Historiskt sett har miljöorganisationer och gröna partier varit den viktigaste bäraren av de värderingar som klassas som inre. Ekologisk hänsyn har satts före hänsyn till den kapitalistiska ekonomin. Man har främjat kortare arbetstid och möjligheter för människor att utvecklas utan krav på ekonomisk lönsamhet. Likaså har det funnits ett starkt engagemang för lokalsamhället och dess betydelse för organiseringen av ett hållbart samhälle. Här har också insikten odlats om att decentraliserade och småskaliga satsningar ofta är de mest hållbara, även om de saknar den statusfyllda lyskraften hos centraliserade och storskaliga satsningar.

I dag är detta inte lika givet. Kombinationen av klimatkrisens skriande behov av djupgående systemomställning och ett ekonomistiskt och konkurrensinriktat samhälle har lockat fram nya politiska budskap. Som förhoppningen om att med hjälp av tekniklöften kunna undvika stora livsstilsförändringar och samtidigt tilltala befolkningens yttre värderingar.

Men frågan är om det är en strategi som kommer att hålla i längden? Det är inte bara delar av miljörörelsen som har börjat tveka, intresset för ett radikalt annorlunda sätt att tackla resurs- och klimatkrisen har också fött nya initiativ. Ett vitalt exempel är den omställningsrörelse som startade i Storbritannien för några år sedan och som i dag har etablerat sig i hundratals städer världen över. I Sverige finns rörelsen representerad på ett 70-tal orter.

Det intressanta med omställningsrörelsen och liknande initiativ är att deras vision av framtiden bekräftar inre snarare än yttre värderingar. De är tillväxtkritiska, de föreslår inga grandiosa infrastruktursatsningar, de hävdar inte ens att folk kan fortsätta leva sina liv lika bekvämt som i dag. I stället betonar de det positiva i att vara del av ett spännande förändringsarbete. Projekt som går ut på att odla mer mat lokalt säljs inte in med plånboksargument utan lanseras som ett sätt att öka gemenskapen i lokalsamhället och tillfredställelsen i att vara mer självförsörjande. Småskaliga satsningar på förnyelsebar energi är inte något som i första hand görs för att skapa mer jobb, utan ett sätt att göra samhället mindre sårbart i tider av energikris.

Än så länge har inte dessa initiativ gjort några omfattande avtryck i samhället i stort. Men om strategin visar sig fungera i liten skala. Skulle den i så fall gå att skala upp i större? Kan den rentav gjuta nytt mod i den gröna rörelsen?

Jag hoppas det. Och jag tror också att även om denna strategi inte räcker för att avstyra en ekologisk katastrof så innebär varje steg i denna riktning att samhället står lite bättre rustat. I längden är trots allt en djupgående systemförändring oundviklig. Det finns bara en planet.