Kategoriarkiv: Ekonomi och tillväxt

Tillväxtkritik for dummies

EFFEKT | Hur ifrågasätter man tillväxten i ett samhälle där det jublas över ökad konsumtion och en nyhet om sjunkande tillväxt presenteras som ett dödsbud? Hållbarhetsprofessorn Tim Jackson, aktuell med boken Prosperity without growth, förklarar hur man säljer in den obekväma sanningen om tillväxtens gränser.

Säg ”ingen tillväxt” och många kommer instinktivt att översätta det med ”inga pengar, inga jobb, ingen framtid”.
Att ifrågasätta tillväxten triggar ofrånkomligen försvarsmekanismer i alla läger. Och om man inte bara är ute efter att provocera utan att också få folk att förstå tillväxtkritiken gäller det att noga fundera igenom hur man presenterar sitt budskap. Rätt person att få råd av är Tim Jackson, professor i hållbar utveckling och författare till rapporten Prosperity without growth som förra året gavs ut av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I över tjugo år har han arbetat med att hitta alternativ till tillväxtekonomin och är i dag en hett eftertraktad person att konsultera inom såväl näringslivskretsar som den politiska sfären.

Tim Jackson menar att ärlighet är viktigare än vanligt i denna fråga. Samtidigt som han är en skarp kritiker av tillväxtekonomin är han tydlig med att vårt beroende av tillväxten innebär ett svårt dilemma. Fortsatt ekonomisk tillväxt är inte ett hållbart alternativ, men på kort sikt riskerar utebliven tillväxt att leda till social instabilitet. Lösningen på dilemmat: att förändra de underliggande strukturerna så att samhället klarar sig utan tillväxten.

Men att göra det innebär ofrånkomligen att folk inte kan räkna med att bli materiellt rikare i framtiden. Hur säljer man in ett sådant budskap? – Genom att erbjuda dem ett bättre liv. Genom att ge dem möjligheten att utvecklas – på ett annat sätt. Man kan berätta för folk att det finns djupa ojämlikheter i det sätt som saker och ting är strukturerade på i dag. Och att det finns många fördelar med att ge dem bättre service och göra mer investeringar i deras framtid.

– Det finns också en oundviklighet i detta – att vi inte längre kommer att bli rikare och rikare. Du kan fråga folk: ”Vill du leva i den rikaste generationen genom tiderna, även om det gör att dina barn inte bara kommer att leva i ett sämre samhälle, utan i ett samhälle som har kollapsat?” I princip ingen svarar seriöst ja på en sådan fråga. Det handlar å ena sidan om att säga att det finns ett bättre sätt att leva på, och å andra sidan om att vi har ett gemensamt ansvar. De flesta har den ansvarskänslan inom sig. De är uppmuntrade att inte bry sig så mycket om den eftersom det inte gör dem till goda konsumenter, men de har den i sig.

En förklaring till svårigheten att få med sig folk på ett alternativ till tillväxten är föreställningen om den eviga framgången för samhället – att allt bara växer och växer i en sorts oavbruten framgångssaga. Den som påpekar att det finns gränser för hur mycket ekonomin kan växa på en begränsad planet utmanar den framgångsmyten.

– Det är ett stort arbete att överge de här idéerna eftersom vi hela tiden uppmuntras att omfamna denna typ av framgångsvision.

Även om allt fler börjar inse att framgången inte är särskilt tillfredställande och att den är på väg att ta oss till en punkt där framgång inte längre kommer att vara möjlig. Men att inse begränsningarna med en livsstil som bygger på ökad konsumtion, ökat resande och så vidare är en sak, att gå emot detta är något annat. Se bara på bilresandet, säger Tim Jackson.

– En del slutar frivilligt. De lämnar bilen hemma och gör valet att inte bidra till utsläppen – och förvandlas direkt till andra eller tredje klassens medborgare eftersom våra samhällen är uppbyggda för bilar.

Andra beteendeförändringar innebär att man tvingas betala mer. En tågresa ut i Europa kan vara tio gånger dyrare än en flygresa.

– Det är inte under sådana förhållanden som någon, förutom de väldigt altruistiska, är beredda att förändra sitt beteende.

Folk erbjuds inte realistiska möjligheter till förändring. Det blir nästan omoraliskt att uppmuntra dem till förändring när man vet att det kommer att påverka deras status i livet och deras möjligheter att vara delaktiga i samhället. Du måste ge dem alternativa sätt att delta på. Inte förmana, utan i stället förklara att vi måste förändra strukturerna. Här uppstår en sorts hönan eller ägget-situation. Med de nuvarande strukturerna vill folk helst ha nya motorvägar för att komma fram snabbare med bilen, vilket gör att politikerna inte vågar skapa nya strukturer som innebär färre motorvägar.

Alla delar är fastlåsta i varandra och om ingen går före är det så det förblir. Än så länge är det framför allt enskilda personer som försöker låsa upp detta dödläge genom att till exempel växla in materiell levnadsstandard mot mer tid. Undersökningar visar att dessa personer ofta mår bättre av det, men det är än så länge inget som sker på ett mer strukturellt plan.

Ett stort hinder är förhoppningen om att en växande ekonomi kommer att ge nya jobb. Folks erfarenhet av den krympande ekonomin under lågkonjunkturen är att arbetslösheten har gått upp. Hur hanterar man detta dilemma? – Genom en rättvis övergång (”just transition”), som den fackliga rörelsen kallar det. Att erkänna att vissa jobb kommer att försvinna, men att samtidigt påpeka att nya jobb tillkommer. Att skapa möjligheter för nya arbetstillfällen är väldigt viktigt, liksom att dela på jobben genom minskad arbetstid. Det är det enda som kan göra en omställning möjlig utan att det klyver samhället.

Men, påpekar Tim Jackson, det handlar inte bara om att sjösätta storskaliga infrastrukturprojekt utan mer om att skapa möjligheter för små lokala företag att blomstra. Och att skydda arbetstillfällen.

– Under de senaste sex åren har jag följt diskussioner i olika regioner av Storbritannien.

Alla har haft samma idé: att skapa kvalificerade jobb som ger hög tillväxt, ofta inom högteknologiska branscher. Det är den enda modell som folk har pratat om. Och det har misslyckats, överallt, om och om igen. Det har lämnat regioner och länder väldigt sårbara under recessionen. Den respons som vi behöver är inte att skapa jobb genom tillväxt, utan att skydda arbetstillfällen. Enligt Tim Jackson börjar det tidigare tankesättet att förändras nu. Även inom facket finns en känsla av att den modell vi har haft inte levererar vad den lovat.

I den känslan är det förmodligen bra att börja plantera tillväxtkritiken.

David Jonstad

Sex snabba till Tim Jackson

Mer eller mindre?

I en hållbar ekonomi som inte bygger på tillväxt, kommer vi ha mer eller mindre …

Jobb? – Vi kommer att ha ungefär lika mycket jobb som i dag, men vi kommer förmodligen att jobba mindre.

Fritid? – Mer.

Arbetslöshet? – Mindre. Det kommer att vara folks rättighetatt delta i en meningsfull sysselsättning.

Resor? – Mindre. Särskilt mindre bil- och flygresor.

Materiell rikedom? – Mindre.

Välmående? – Mer.

Tre lästips om tillväxt:

Prosperity without growth
Tim Jackson (Earthscan)
Den hetaste och mest läsvärda boken just nu för den som vill skaffa sig ett bra grepp om tillväxtens gränser och idéerna om en hållbar ekonomi. Boken bygger på en rapport skriven för den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I början av 2011 ges Prosperity without growth ut i svensk översättning.

Jämlikhetsanden
Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval)
Jämlikhetsanden handlar inte specifikt om tillväxt, men visar med mängder av statistik varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

Beyond growth
Herman Daly (Beacon)
För den som inte fruktar att läsa teoretisk litteratur på engelska är detta en bra bok att borra sig ner till problemets kärna med. Väldigt klargörande och ofta elegant formulerat av tidigare världsbanksekonomen Herman Daly.

Ännu fler böcker: Keynes barnbarn av Christer Sanne (Formas), Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg (Ruin), The Growth Illussion av Richard Douthwaite (New Society Publishers) och Farewell to Growth av Serge Latouche (Polity Press). Mer lästips: www.effektmagasin.se/tillvaxtkritik.

Publicerad i Effekt magasins temanummer om tillväxt, nr 2/2010

Välfärd utan tillväxt

TVÄRDRAG | Västvärldens tillväxtparadigm är oförenligt med målet om en hållbar värld då alla vinster äts upp av den ökade konsumtionen. David Jonstad om hållbarhetsforskaren Tim Jacksons enkla men ändå radikala slutsats.

Det är inget nytt att det finns gränser, men i denna gränslöshetens tidsålder verkar det ha glömts bort. Endast brist på kreativitet och entreprenörskap tycks kunna hindra den mänskliga expansionen. Särskilt gränslös anses ekonomin vara. Den eviga ekonomiska tillväxten är i dag lika självklar som politisk målsättning som den är omöjlig i en värld med fysiska gränser. Detta är som sagt inget nytt. Sedan 1970-talet har ekonomer, forskare, politiker och andra med jämna mellanrum försökt påpeka tillväxtens gränser. Förgäves.

När nu ytterligare en våg av tillväxtkritik börjar skölja in i samhället är förutsättningarna andra. De tidigare teoretiska gränserna går plötsligt att ta på – ekonomikrisens arbetslöshet, den söndertorkade jorden i klimatkrisens spår och ett oljepris som kryper upp mot nya rekordnivåer. Tillväxttanken är utmanad i grunden.

– Det är den avgörande frågan. Den viktigaste frågan genom tiderna, säger Tim Jackson.

Han är professorn i hållbar utveckling som för den brittiska regeringens hållbarhetskommission skrivit rapporten ”Prosperity without growth” som i höstas byggdes ut till bok. Enligt kollegorna har Tim Jackson uppnått en sorts rockstjärnestatus inom den politiska debatten i Storbritannien. En respekterad dissident som mitt under lågkonjunkturen vågar gå på tvärs mot det som många menar är den enda lösningen – att stimulera konsumtionen.

– Vi borde göra saker annorlunda i stället för att fortsätta göra det som ledde till finanskrisen. En av orsakerna till krisen var tillväxtjakten, jakten på ökad konsumtion. Vi ökade skuldsättning för konsumtenter och för staten så att konsumtionstillväxten kunde hållas igång. Det faktum att så få reflekterar över det nu är galet. Och det är bara den ekonomiska biten. Sen är det klimatet, resurserna… Tillväxtekonomin spelar en så stor roll för allt detta, så det är bokstavligen den viktigaste frågan att titta på.

”Prosperity without growth”-rapporten är radikal i sitt slag, särskilt som den ges ut av en regeringskommission. Den nöjer sig inte med att kritisera BNP-begreppet och löst prata om nya välfärdsmått. Den säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt i den rika delen av världen inte är möjlig och föreslår en politik som innebär långtgående omfördelning av resurser, sänkt arbetstid, nya ägandeformer och ett omfattande värderingsskifte.

Samtidigt är Tim Jackson ödmjuk inför det faktum att samhället i dag är beroende av tillväxt för att fungera. ”Tillväxt må vara ohållbart, men ’nerväxt’ förefaller vara instabilt.” Den inneboende dynamiken i vårt nuvarande kapitalistiska system pressar det mot ett av två lägen: expansion eller kollaps. Ett dilemma som förmodligen är en av de viktigaste förklaringarna till varför det är så svårt att ta itu med tillväxtfrågan. Men, som Tim Jackson konstaterar, vi kommer inte runt den och att fortsätta som vanligt är inte längre något alternativ.

Till skillnad mot många andra som diskuterar ekonomi har Tim Jackson ett energiperspektiv i grunden. Han inledde sin karriär som fysiker inriktad på energiförsörjning, men när hans studiekamrater sögs in i kärnkraftsindustrin intresserade sig Tim Jackson i stället för den förnyelsebara energin. Det var det som fick honom att inse att det inte räcker med att bygga ut produktionen av förnyelsebar energi för att komma bort från oljan och kolet.

– Man måste kolla på efterfrågan av energi också. I ett decennium forskade jag på förnyelsebar energi och ytterligare ett decennium på hållbar konsumtion. En av de frågor som dök upp var om hållbar konsumtion handlar om att konsumera annorlunda eller om det handlar om att konsumera mindre. Och om det är möjligt att leva ett bättre liv utan att konsumera mer.

Vilket ledde in honom på tillväxtspåret. Under 1990-talet arbetade han med att ta fram ett grönt BNP-mått för Storbritannien och Sverige. Därefter arbetade han inom hållbarhetskommissionen med att undersöka psykologin kring konsumtionsbeteenden och fick en del svar på frågorna ovan. Sambandet mellan ökad konsumtion och välmående i ett samhälle tenderar att avta efter att människors grundläggande materiella behov blivit tillfredställda. Västvärlden har blivit flera gånger rikare det senaste halvseklet utan att nivån av välmående har gått upp. I vissa fall har det tvärtom sjunkit. Forskningen tyder på att det finns många baksidor med ett överkonsumerande samhälle. Flera studier visar att personer som hyser materialistiska värderingar – som hög status och ekonomisk framgång – mår sämre än andra. Tim Jackson citerar psykologen Tim Kasser som påvisat att det som skapar välmående snarare är motsatsen till materialistiska värden: tid med familj och vänner, självförverkligande och en känsla av delaktighet i samhället.

Ändå verkar stödet vara starkt för en samhällsmodell där ekonomin hela tiden växer, trots att det finns en växande missnöje med den moderna ekonomins draksådd i form av tuffare krav, tidsstress och konsumism. Varför?

– Ett skäl är att vi vill ha en känsla av framgång. Vi är beroende av denna känsla. Den spelar en viktig roll på flera sociala och psykologiska sätt och det är den framgångsidén som vi har byggt samhället på under de senaste decennierna, säger Tim Jackson.

Ett annat skäl, menar han, är att vi ständigt uppmuntras att omfamna denna framgångsvision.

– Det är inte så att vi är totalt hjärntvättade av reklammakarna, men det är en process där även signalerna från regeringen är att man ska gå ut och shoppa för att motverka den ekonomiska nedgången och där industrin talar om för oss vad vi behöver för att leva det goda livet. Det är väldigt förföriska budskap som alla pekar i samma riktning.

Sedan Prosperity without growth-rapporten kom ut har den diskuterats på vitt skilda arenor. Tim Jackson har åtskilliga gånger talat inför grupper inom finans- och företagsvärlden vars reaktioner han beskriver som ”försiktiga”.

– Det intressanta med företagsfolk är att de tänker väldigt strategiskt och därför kan förstå analysen. Samtidigt är de begränsade av de affärsmodeller som de arbetar under. Jag får intressant respons från dem, men det är inte så att de ställer sig upp och håller med offentligt. I så fall gör de det i privata konversationer.

Svårast har det varit att förklara tillväxtens gränser i den politiska sfären där framgångsmyten verkar vara som bäst cementerad. Tim Jackson berättar hur politikerna i regeringen reagerade rätt ilsket när han första gången pratade inför dem.

– Sen verkade de åtminstone greppa vissa delar och bad om nya möten. Man kan säga att det har varit en härdande process att träffa dem.

Om han hade talat inför det politiska toppskitet i Sverige skulle han med hundra procents säkerhet få veta att vi i Sverige minsann visat att det går att öka tillväxten och samtidigt minska utsläppen. En del av förklaringen till detta, hade Tim Jackson kunnat svara, är att en stor del av de utsläpp som vi konsumerar i Sverige bokförs i andra länder – där varorna som vi köper har producerats. Det ser därför ut som utsläppen minskar när de i själva verket bara flyttats utanför Sveriges gränser.

I en ny studie som publicerades i den amerikanska vetenskapsakademins tidsskrift PNAS i mars pekas rentav Sverige ut som ett av de länder som är bäst på att ”oursourca” sina utsläpp. Omkring en tredjedel av konsumtionsutsläppen är importerade – även efter att utsläppen som är inbäddade i svensk export räknats bort.

Visst kan Sverige, liksom flera andra länder, uppvisa en minskad koldioxidintensitet, det vill säga hur mycket koldioxidutsläpp som görs per BNP-enhet. Men det är inte i närheten av vad som är nödvändigt, menar Tim Jackson, eftersom den växande ekonomin äter upp de vinster som görs i form av energieffektiviseringar och en ökad andel förnyelsebar energi. Detta hänger också ihop med det som brukar kallas rekyleffekten. När något blir mer effektivt, säg bränsleförbrukningen i en bil, så sänks samtidigt kostnaden för att köra bilen vilket gör att folk kan köra mer.

– Systemets dynamik innebär att vi tvingas springa snabbare och snabbare bara för att kunna stå kvar på samma plats.

Ett annat argument som tillväxtförespråkare brukar föra fram är att ett skifte från varukonsumtion till tjänstekonsumtion skulle göra att ekonomin successivt minskar sin resursförbrukning och sina utsläpp. Är inte det en möjlig lösning på dilemmat? Tim Jackson menar att helt klart finns en potential i en mer tjänstebaserad ekonomi – att det faktiskt är en del av lösningen – men om en sådan verkligen skulle innebära minskande utsläpp och resursförbrukning i den takt som krävs beror väldigt mycket på vilken typ av tjänster det gäller. Han pekar på tre viktiga typer av tjänster:

1) Finansiella tjänster. Dessa är vid en första titt hyfsat resurssnåla, men studerar man dem närmare är det uppenbart att en förutsättning för att skapa värde i dessa tjänster till exempel är handel med råvaror som bygger på aktiviteter vilka kräver mycket resurser.

2) Fritidstjänster. Det är här vi gör av med pengarna när vi stillat våra grundläggande behov – den snabbast växande sektorn i avancerade ekonomier. Men fritidstjänsterna är sällan särskilt utsläppssnåla. Dels reser folk mycket på sin fritid, dels hänger många fritidsaktiviteter tätt ihop med energiförbrukning av olika slag och dels bygger denna industri på att folk inte bara gör saker utan också att de köper saker: semestershopping.

3) Slutligen, de personliga tjänsterna. De som faktiskt kan vara verkligt utsläppssnåla. Till exempel tjänster människor emellan som inte behövt resa långt för att utföra eller utnyttja dem: fotmassage eller psykoterapi. Och visst, säger Tim Jackson, de finns verkligt koldioxidlätta tjänster, men de är inte särskilt bra för tillväxten. Inom EU har sektorn för personliga tjänster sedan mitten av 1990-talet haft en negativ tillväxt. När ekonomier blir mer servicebaserade så saktar det ofrånkomligen ner tillväxten.

– Det bästa man kan säga om idén att koppla isär tillväxt från resursförbrukning och utsläpp är att det är ett rejält önsketänkande. Jag är nöjd med att lämna det där, som en enorm utmaning. Folk får gärna bevisa att det går att genomföra, men bevisen ser inte särskilt övertygande ut.

Så hur ser den då ut, ekonomin som inte bygger på ständig tillväxt? Och vad kallar man den?

– En hållbar ekonomi, duger gott, säger Tim Jackson. I boken använder jag också ordet Askungen-ekonomi. Med det menar jag att många av de aktiviteter som en hållbar ekonomi skulle bestå av faktiskt redan finns där. Sådana som är resurssnåla, förankrade i lokalsamhället och som har potential att få samhället att blomstra – men som är nedvärderade till andra klassens medborgare i den existerande ekonomin eftersom de inte skapar tillväxt. De så att säga sopar upp askan vid eldstaden medan de fula styvsystrarna går på bal.

Tim Jackson är dock ingen revolutionär. Han vill inte skicka styvsystrarna till giljotinen. De nödvändiga förändringarna för att skapa en hållbar ekonomi kommer utan tvekan att bli omvälvande, men han menar att de till största delen måste göras inom de befintliga politiska strukturerna. Något annat har vi inte tid med och kan vi inte chansa på.

I ”Prosperity without growth”-rapporten ges en lång räcka av politiska förslag som det går att genomföra mer eller mindre på direkten. Tim Jackson utstrålar en kontrollerad desperation över den trögheten som världen möter de sammanstrålande kriserna med. Känslan av desperation förstärks av att jag gör intervjun i Köpenhamn, mitt under klimatmötet i december dit världen riktat all sin politiska potens för att ta itu med ett gemensamt hot. Utan att lyckas över huvud taget.

Världen lär misslyckas igen – om den inte tacklar tillväxtfrågan. Det är som Tim Jackson säger, ”vår tids viktigaste uppgift”.

David Jonstad

Tim Jacksons tre steg för en hållbar ekonomi

och några exempel på vad de skulle innebära

1. Etablera gränserna

Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. Tim Jackson anser att ransonering av utsläppen, både globalt och nationellt, är en nödvändighet. ”Exakt hur det kommer att se ut är inte helt klart, men den grundläggande logiken är klar: Vi måste etablera ett tak för utsläppen och under det måste utsläppen ransoneras. Det är en ofrånkomlig dynamik.”

2. Fixa den ekonomiska modellen

Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Mät ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

3. Ändra den sociala logiken

Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinträttningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen genom hårdare regleringar av reklam. Tackla inkomstklyftorna med omfördelning: ”Ojämlikhet är en stor barriär för förändring”.

TRE MYTER

Vi måste ha tillväxt därför att…

… de fattiga i världen ska kunna ta sig ur fattigdomen

Att öka tillväxten i rika länder är inget särskilt effektivt sätt bekämpa fattigdom på. I sin rapport Growth isn’t working visar New Economics Foundation att en global tillväxtökning på 100 dollar inte ger mer än 60 cent till de nästan en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen. Med andra ord: för att göra de fattiga lite mindre fattiga måste de rika bli väldigt mycket rikare. Ett mer effektivt sätt att minska inkomstklyftorna är att omfördela resurser från rika till fattiga. Ett annat är att skapa utrymme för tillväxt i fattiga länder genom att inte öka tillväxten i rika länder.

… om vi inte konsumerar mer blir det arbetslöshet

Det är säkert sant med de nuvarande ekonomiska strukturerna i samhället, men vad händer om man förändrar dessa? Något som skulle skapa många nya jobb är offentliga investeringar i en grön omställning. En annan förändring som skulle väga upp förlusten av jobb i konsumtionsekonomin är att sänka arbetstiden – att dela på jobben. Den kanadensiska miljöekonomen Peter Victor har i en studie undersökt en modell för nolltillväxt i Kanadas ekonomi. I modellen stiger arbetslösheten när tillväxten minskar – de första åren. Men genom förändringar av strukturerna på arbetsmarknaden, bland annat en arbetstidsförkortning, börjar arbetslösheten snart att sjunka för att efter omkring femton år komma ner på hälften av vad den var från början.

… annars måste vi byta ut det kapitalistiska systemet (vilket vi inte har tid med/vilket det saknas alternativ till)

Enligt Tim Jackson skulle kapitalismen – så som vi känner den i dag – knappast överleva ett skifte till en hållbar ekonomi. Men, och detta är viktigt, kapitalismen måste inte nödvändigtvis se ut som den gör i dag. Flera kapitalistiskt inriktade ekonomer, exempelvis William Baumol, menar att tillväxt inte är något absolut krav för ett kapitalistiskt system där produktionsmedlen huvudsakligen ägs av privata intressen. Historiskt sett har kapitalistiska ekonomier överlevt såväl nolltillväxt som nerväxt.

Tidigare publicerad i Tvärdrag nr 1/2010.

Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern

ANTOLOGI | Det fanns en tid när grönt och rött hängde ihop. När borgerligheten inte ens försökte slåss om väljarna i miljöfrågor.

Så kom hösten 2006. Knappt hade Fredrik Reinfeldt hunnit installera sig i Rosenbad förrän den allvarligaste miljöfrågan någonsin sköt upp på agendan. Först genom Al Gores film En obekväm sanning som förutspådde mänsklighetens snara undergång ifall utsläppen av växthusgaser inte bromsades fort. Senare samma höst genom Stern-rapporten av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som förklarade världsekonomins snara undergång ifall inte utsläppen ströps. Medierna hängde på och blickarna vändes mot politikerna: ”hur tänker ni fixa detta?”.

Jag vet många som under denna tid himlade med ögonen att tyckte att det var typiskt att vi fått ett högerstyre just som en miljöfråga plötsligt hamnade högst på agendan. Föreställningen att den rödgröna oppositionen skulle hantera klimathotet betydligt bättre än alliansen var utbredd, säkert även inom delar av borgerligheten.

Men det som kunde ha gett de rödgröna ett oöverträffat övertag inför valet 2010 blev något annat. Framgångsrikt vred Moderaterna miljöpolitiken till höger. I en artikel 2009 i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje beskriver Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten denna manöver. Hon konstaterar att miljöfrågorna under den senaste mandatperioden på många sätt frigjorts från politiken. ”Företagare, biltillverkare, forskare, livsmedelsföretag, elbolag och andra engagerade människor som tidigare inte synts i debatten får plötsligt utrymme.” Och lösningarna som diskuteras har blivit därefter: ”teknikoptimism och marknadsinriktning”, skriver Sofia Arkelsten gillande. Hon har tyvärr också rätt i sin analys när hon hävdar att ”vänsterpartierna har tappat initiativet och de vet inte heller hur de ska möta högervridningen i miljö­politiken.”

Hur kunde detta ske? Vem lät högern kidnappa klimatfrågan?

En viktig del av förklaringen är att tidigare stora miljöfrågor varit nog så allvarliga, men aldrig så systemutmanande som klimatfrågan är. Till stor del beror det på att klimatfrågan hänger intimt ihop med användningen av billig fossil energi och att blodet i det industrialiserade samhällets expansiva ekonomi är just denna billiga fossila energi.  Att verkligen lösa klimatkrisen kan bara göras genom att ta sig an själva grundproblemet: en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökad konsumtion av icke förnybara resurser.

Det är en gigantisk utmaning. Tillväxtekonomin – och det konsumtionssamhälle som är dess förutsättning – är i dag något så självklart att många inte ens ser den som något problem. Och om man ifrågasätter poängen med att konsumera mer och mer för varje år måste man också vara beredd att ge sig in i en diskussion om hur samhället ska kunna genomgå en massiv omställning.

För den som just förlorat ett riksdagsval upplevs säkert detta som övermäktigt. Det är enklare att skjuta omställningen på framtiden, fortsätta bejaka business as usual och anamma högerns idéer på hur man tacklar klimathotet. Det vill säga:

1) Lägg över ansvaret på medborgarna. Uppmana dem att bli mer ”klimatsmarta” och ”energieffektiva”. Dessutom: definiera det klimatsmarta som sådant som inte hotar de rikas livsstil. Så att klimatsmart är lika med att sopsortera och att byta glödlampor, ja till och med att åka bil (om det är en ”miljöbil”).

2) Bli tekniktroende. Allt kan lösas med ny teknik. Om inte i dag så åtminstone i framtiden eller åtminstone i en teoretisk framtid. Om den vetenskapliga grunden, eller till och med branschens egna optimistiska prognoser, inte är tillräckligt optimistiska – tro hårdare.

3) Konsumentmakt. Sätt nya märken på produkter så att konsumenterna kan ”rösta med plånboken”.

4) När inte något annat går – klimatkompensera. Till och med för politiker kan besjungandet av ”gröna flygresor” låta falskt. Lösningen är att betala några tior extra på biljettpriset så att utsläppen från fattiga människor kan hållas på en låg nivå eller rentav minskas till en lägre nivå än tidigare.

5) Som övergripande mål för all politik: ökad tillväxt genom ökad konsumtion.

Visst existerar det skillnader mellan blocken i klimatpolitiken, men likheter är vad det finns mest av. När befolkningen i mars 2010 tillfrågades vilket parti i klimatfrågan som de hade högst förtroende för vann Miljöpartiet stort (39 procent). Av hävd skulle man kunna säga. Det intressanta var hur förtroendet var för övriga partier. Samtliga hamnade på en bottennivå. Endast 11 procent hade högst förtroende för Moderaterna, 6 procent svarade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hamnade allra längst ner på 1 procent tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det ska sägas att det inte är någon rödgrön uppgift att säkra vår överlevnad på den här planeten. Det är en fråga för alla icke-suicidala, vare sig de är moderater eller miljöpartister. Och oavsett politisk åskådning kommer utträdet ur fossilsamhället att kräva många nya idéer och en ödmjuk inställning till den gamla politikens brister. Ingen sitter inne på svaret för hur ett fossilfritt och verkligt hållbart samhälle ser ut. Däremot finns i den socialistiska och gröna idétraditionen flera viktiga byggstenar som det är hög tid att plocka fram om man ska kunna ta tillbaka initiativet.

I denna tradition finns en tro på politikens möjligheter och kraft liksom en vana att på djupet och diskutera hur samhället borde inrättas för att ge människor möjligheten till goda liv. Socialistiska och gröna tänkare har i historien inte varit rädda för att ställa de stora svåra frågorna och har därmed fått många vilda och spännande idéer som svar: Sänkt arbetstid för mer fritid, deltagardemokrati, nya boendeformer, arbetarstyrda fabriker, ekonomisk jämlikhet och så vidare.

Ett exempel är den numera bortglömda diskussionen om arbetets mening. År 1883 skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue sin storsäljande stridsskrift Rätten till lättja i vilken han sågar idén om att öka produktionen enbart för att skapa mer arbete. Resultatet av denna ekonomiska modell – det sena 1800-talets överflöd – beskriver Lafargue som ”berg av produkter som är högre och mera enorma än Egyptens pyramider” (vad hade han sagt om han upplevt dagens samhälle?). ”Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete.” Frustrerat ser Lafargue på när nationalekonomernas tillväxtfetisch förs över på arbetarna: ”Likt Arkadiens papegojor härmar de ekonomerna: ’Låt oss arbeta, låt oss arbeta för att öka nationens rikedom!’ Dårar!”. Paul Lafargue var knappast oemotsagd, men hans skrift var ett av många exempel på den typ av friska diskussioner om de underliggande strukturerna i samhället som fördes under denna omvälvande tid. I dagens politiska debatt i Sverige – mitt under brinnande klimat-, ekonomi- och energikris – verkar en av de största frågorna vara om framtidens bilar ska gå på el, etanol eller biogas.

En mer intressant fråga skulle kunna vara hur vi ska ordna samhället nu när den nuvarande ekonomiska modellen visar sig vara på kollisionskurs med planetens ekologiska ramar och resursbas. Det är en provocerande fråga eftersom den utmanar det konsensus som råder kring ekonomisk tillväxt som oantastlig politisk målsättning. Vilket inte gör den mindre nödvändig att ställa.

I ett samhälle så hårt präglat av myten om gränslös och evig framgång är det svårt att få grepp om det faktum att tillväxten har gränser. När New Economics Foundation ska förklara saken i sin rapport Growth isn’t working tar man därför en liten gullig hamster till hjälp.

När en hamster har fötts, berättas det i rapporten, dubblerar den sin vikt varje vecka fram till dess att den når puberteten. Om den inte hade nöjt sig med detta utan hade fortsatt växa i samma takt skulle den vid ett års ålder väga nio miljarder kilo. Den då inte längre lika gulliga hamstern skulle dagligen behöva käka mat motsvarande den globala årsproduktionen av majs. ”Det finns ett skäl till att saker i naturen inte växer obegränsat”, skriver New Economics Foundation.

Föreställningen att det skulle gå att fortsätta öka den globala ekonomiska tillväxten och samtidigt möta de extremt tuffa kraven på utsläppsminskningar är inte särskilt realistisk och saknar dessutom vetenskapligt stöd. De vinster i form av energieffektivisering som ny teknik hittills har gett har i regel ätits upp av den växande ekonomin. New Economics Foundations studie visar att koldioxidintensiteten i ekonomin – för att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader – behöver sjunka med 6,5 procent per år fram till år 2050. Ska alla världens medborgare dessutom få komma upp till västerländska inkomstnivåer måste koldioxidintensiteten minska med omkring 11 procent varje år. Jämför det med den årliga minskningen sedan 1990: 0,7 procent.

Flera liknande rapporter ger samma resultat. Kevin Anderson, chef för Tyndall-centret i Manchester, konstaterar i en annan studie att fortsatt ekonomisk tillväxt i OECD-länderna kommer att göra det omöjligt att hålla den globala temperaturen under 4 grader.

Och även om klimatkrisen genom ett mirakel löstes i ett trollslag gör resursbristen att evig tillväxt på en begränsad planet förblir en omöjlig ekvation. Den billiga olja som driver ekonomin sinar obönhörligen. Exakt hur nära den beryktade oljetoppen, peak oil, vi befinner oss är omöjligt att säga, men många bedömare – inklusive delar av den fossila industrin – pekar på 10-talet som decenniet då oljeproduktionen kommer att börja falla för gott. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men en sak är säker: det blir en svår prövning för ett ekonomiskt system byggt på olja.

Tillväxtens gränser ställer samhället inför ett svårt dilemma. Vi är beroende av en ekonomisk modell som inte möjlig särskilt länge till. Det är en minst sagt tuff utmaning att ta sig an, men det fina i att lyfta bort slöjan från dessa underliggande ekonomiska strukturer i samhället är att det gör politik till något större än att administrera en konsumtionsdriven kapitalism. Det återupprättar tron på politiken.

Förutsatt att politikerna har en bra plan.

Ekonomisk tillväxt är tacksam i den mån att den gör alla rikare (åtminstone i teorin). Visserligen blir vissa väldigt mycket rikare medan de flesta blir bara lite rikare, men ändå. Om ekonomin hela tiden växer slipper de som sitter på den politiska makten att stöta sig med eliten i samhället eftersom de slipper föra en progressiv omfördelningspolitik. Som högerekonomen Henry Wallich har uttryckt det: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

I ett samhälle utan tillväxt skulle behovet av ökad jämlikhet växa, och omvänt – som Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden – ”större jämlikhet gör även tillväxt mycket mindre nödvändig”. Jämlikhet är med andra ord ett av de viktigaste sätten för att ta sig ur tillväxtdilemmat.

Wilkinson och Pickett visar i sin bok att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Det borde därför vara en självklar målsättning för en rödgrön regering att bryta trenden med ökande inkomstklyftor så att de i stället börjar minska rejält. En målsättning som är rimlig först när man överger tillväxtmålet eftersom stora inkomstklyftor håller uppe konsumtionstrycket vilket är en förutsättning för tillväxten. Denna onda spiral som konsumtionssamhället leder in samhället i måste brytas. För det krävs ett skifte som gör att mer pengar och ökad konsumtion värderas lägre och sådant som verkligen har betydelse för folks livskvalitet värderas högre: tid för familj och vänner, en meningsfull sysselsättning, god hälsa och en känsla av samhörighet.

”I grund och botten innebär en minskning av ojämlikheten att siktet ställs om, från splittrande egennyttig konsumism, som drivs av statuskonkurrensen, till ett mer socialt integrerat och förenande samhälle. Större jämlikhet kan hjälpa oss att utveckla det kollektiva etos och engagemang för samarbete som behövs om vi ska kunna lösa de problem som hotar oss alla”, skriver Wilkinson och Pickett.

Precis som många andra som tar sig an klimatkrisen utifrån ett tillväxtkritiskt perspektiv använder Wilkinson och Pickett andra världskriget som parallell och inspiration. Om människor ska acceptera stora och snabba förändringar i samhället måste dessa uppfattas som rättvisa och jämlika. När det under andra världskriget uppstod brist på viktiga resurser hanterades detta genom att ge alla medborgare en lika stor del av dessa resurser. Fattig som rik fick tillgång till en lika stor del matolja, smör, kaffe och annat som det var brist på. På samma sätt, menar Wilkinson och Pickett och många andra brittiska debattörer, kan man i dag argumentera för en ransonering av den fossila energin i form av bensin, el, värme och flygresor.

Jag tillhör själv förespråkarna av denna moderna form av ransonering som även går under namnet personliga utsläppskvoter.  Det är en spännande idé – med rötterna i Storbritannien – som har ett ökande stöd och skulle fungera ungefär så här: En koldioxidbudget skapas för flera år framåt vilken garanterar att utsläppen minskar enligt de nivåer som vetenskapen kräver. Den årliga budgeten delas upp mellan landets medborgare så att var och en får en lika stor kvot. Medborgarna får ett koldioxidkonto där de varje månad får insatt ett antal koldioxidransoner. När man köper bensin, el, värme eller flygresor lämnar man ifrån sig ransoner. Företag och organisationer skulle regleras för sig inom samma budget. De skulle behöva köpa sina ransoner och baka in kostnaden för dessa i sina varor och tjänster.

Eftersom utsläppsklyftorna är stora skulle en majoritet av befolkningen direkt gynnas av ett system med inbyggd jämlikhet.

Idén om personliga utsläppskvoter är ett konkret förslag på hur klimat- och energikrisen kan hanteras, men de har också en annan viktig dimension: de skulle etablera ett ramverk för ekonomin och skulle lära oss att leva inom planetens gränser. Det ekonomiska systemet skulle tvingas anpassa sig till ekosystemet i stället för tvärtom.

Det rödgröna samarbetet har goda förutsättningar för att påbörja denna omställning inte bara av den ekonomiska politiken men också av den sociala logik som orsakas av konsumtionssamhället. Det socialistiska jämlikhetssträvandet skulle kunna kombineras med den gröna grundpelaren att skapa goda livsförutsättningar inom de ramar som naturen ger.

Möjligheterna öppnas i samma stund som vi tar oss ur det grepp som tillväxtparadigmet håller oss i.

Exempel på sådana möjligheter är investeringar i gröna jobb och grön infrastruktur. Inte med motivet att stimulera tillväxten, men för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle genom energisnåla hus, utbyggd kollektivtrafik, förnyelsebar energi och utvidgad offentlig service. Investeringarna skulle kunna finansieras med intäkterna från en skatt på finansiella transaktioner, enligt konceptet Tobinskatt som Attac-rörelsen drev under 00-talet. (På senare år har idén fått stöd bland annat av regeringarna i Tyskland, Frankrike och Brasilien. Även EU har propagerat för en Tobinskatt.)

En annan möjlighet som uppstår är att, som Paul Lafargue var inne på redan på sin tid, ta ut ökad produktivitet i sänkt arbetstid i stället för höjd lön. Med dagens tillväxtjakt är det en mer eller mindre otänkbar tanke, trots att det skulle ge jobb åt fler. Med andra politiska mål blir det i stället en självklarhet.

Ytterligare något som blir både önskvärt och nödvändigt i ett samhälle som inte sätter höjd BNP-siffra som övergripande mål är att produktionen blir mer lokal och att ägarförhållandena ändras. I det gamla paradigmet är expansiva globala vinstjagande storföretag något eftersträvansvärt – sådana företag som kräver tillväxt för att få valuta för sina investeringar. I ett samhälle där ekonomin organiseras inom ekologiska gränser är det annat som är intressant. Det är vettigt att när det är möjligt förlägga produktionen av en vara närmare det ställe där den konsumeras. Och mer lokala och icke-vinstdrivna företag gynnar andra ägandeformer: arbetarägda, kooperativa, familjeägda och kommunala.

Stora och svåra förändringar, visst, men i regel positiva sådana. Det rödgröna samarbetet har att välja mellan att 1) ducka den information som pekar på att vi antingen påbörjar omställningen nu eller gör den under kaotiska förhållanden inom kort. Eller att 2) acceptera läget, kavla upp ärmarna och göra det som politiska rörelser en gång byggdes för.

Samtidigt som man vinner tillbaka miljöfrågan från högern.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se) och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Källor:
Arkelsten, Sofia: ”En miljöpolitisk högervridning” (Svensk Linje nr 2, 2009)
Sifoundersökning om förtroendet för partierna i klimatfrågan. Beställd av Westanders i mars 2010.
Lafargue, Paul: ”Rätten till lättja” (Symposion, 1989)
Simms, Andrew och Victoria Johnson: ”Growth isn’t possible” (New Economics Foundation, 2010)
Jackson, Tim: ”Prosperity without growth” (Earthscan, 2009)
Wilkinson, Richard och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden” (Karneval, 2010)

Publicerad i antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard), april 2010

“Snart spricker fossilbubblan”

SVT DEBATT |  Tänk dig att vi skulle låta slavar utföra allt arbete som oljan gör åt oss i dag. I Sverige hade vi i så fall behövt 270 miljoner energislavar. För varje svensk skulle 30 personer slita – dag och natt – med att knuffa fram våra bilar, anlägga vägarna, lyfta charterplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat.

Idén är så klart absurd men illustrerar vilken fantastisk energiskatt vi festat loss på de senaste 150 åren – årmiljoner av solenergi som naturen lagrat åt oss i en superkoncentrerad och lättanvänd form. Dessutom har den varit väldigt billig att plocka upp ur markskorpan.

Inte så konstigt att oljan – tillsammans med de andra fossila bränslena gas och kol – har skapat världens största bubbla: fossilbubblan. En bubbla som nu hotar att spricka – precis som IT-bubblan och bolånebubblan redan har gjort.

Produktionen av olja har inte ökat sedan 2005 och en lång rad av experter, inklusive delar av den fossila industrin och näringslivet, menar att det inte är sannolikt att produktionen kommer att bli särskilt mycket större än vad den är nu. Tvärtom lär den inom några år, max ett årtionde, att börja minska.

Den exakta tidpunkten för när denna oljetopp, peak oil, inträffar kan man diskutera hur mycket som helst – vilket också görs- men viktigare är att komma fram till hur vi ska kunna ställa om samhället så att vi klarar av att leva utan oljan.

När energikonsulten Robert Hirsch för det amerikanska energidepartementet 2005 utredde frågan om oljetoppen var hans slutsats att det kommer att behövas tjugo år av omställning för att hantera den situation då tillgången på olja minskar i stället för ökar i ett samhälle så uppbyggt på billig energi som vårt.

Med endast tio års förberedelser skulle åtminstone de värsta effekterna av en oljekris kunna undvikas, med mindre tid än så är det bara att hålla i sig.

Historien visar att ju mer komplexa samhällen blir och ju mer beroende de blir av ett ökat tillflöde av billig energi, desto större risk löper de att kollapsa under sin egen tyngd. För det moderna samhället – världshistoriens mest komplexa och energiberoende ? blir detta en enorm utmaning.

Som Robert Hirsch skriver i sin rapport: ”om åtgärder inte görs i tid kommer de ekonomiska, sociala och politiska kostnaderna att sakna motstycke”.

Vi står nu inför valet att göra en proaktiv, kontrollerad och demokratisk omställning till ett mer hållbart och resilient samhälle. Eller att inom de närmaste åren tvingas till en okontrollerad och förmodligen odemokratisk panikomställning.

Lyckligtvis har allt fler redan börjat verka för det tidigare alternativet. Enskilda personer, organisationer, nätverk och hela kommuner ligger i startgroparna för en omställning till ett mer lokalt baserat samhälle som i mindre grad är beroende av energislavar. Lyckligtvis verkar ett sådant samhälle ge bättre förutsättningar för människor att utvecklas och må bra.

Det kommer att bli en tuff resa när fossilbubblan spricker, men livet på andra sidan oljetoppen blir mindre skrämmande ju bättre vi förbereder oss för det.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad på SVT Debatt, 25 mars 2010

Så tar vi kol på utsläppen

AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009

Sista chansen att tvärnita

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi står inför en ödesstund – ska klimatförändringarna bromsas måste det ske snabbt. Men först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och undvika den ekologiska och sociala kollapsen, skriver David Jonstad.

Den legendariska guldruschen i Kalifornien 1850 var en bitter besvikelse och brutal erfarenhet för många som var en del av den. Vissa åkte emellertid därifrån med en förmögenhet. En av dessa tog sitt guld med sig på ett skepp som förliste i Stilla havet och som några år senare blev föremål för en sede­lärande berättelse av den brittiske författaren John Ruskin.

Han beskrev hur mannen, som bar 200 pund guld med sig, vägrade att överge sin tillkämpade rikedom när skeppet började försvinna i vågorna. Så han band fast så mycket av guldet han förmådde på sin kropp och hoppade över bord. När han hamnade i vattnet drog guldet honom ner till botten.

”Nu, när han sjönk”, frågade sig Ruskin retoriskt, ”hade han guldet, eller hade guldet honom?”

Det är en rar analogi med det vi gör på global skala och kollektivt just nu. Närmast på det stora klimatmötet i Köpenhamn i december. Alla är överens om att det är en ödesstund; kanske den sista chansen att tvärnita klimatförändringarna innan naturen tar denna möjlighet ifrån oss. Ändå verkar ingen tro att något gott ska komma ut ur mötet. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skriver att förhandlingstexten ”riskerar att bli historiens längsta och mest globala självmordsbrev”.

Idéer på hur dödläget ska brytas saknas inte – ”mer pengar”, ”mer teknik”, ”tuffare utsläppsminskningar” – men de allra flesta undviker grundproblemet: att vi vägrar släppa taget om guldet – samhällets oupphörliga jakt på ökad materiell rikedom, tillväxtfetischen. Den som driver konsumtionen av fossila bränslen liksom andra ändliga naturresurser och som därigenom, enligt färsk forskning, spränger planetens gränser och pressar ekosystemen mot kollaps.

Berättelsen om mannen som går till botten med sitt guld beskrivs av de brittiska författarna David Boyle och Andrew Simms i den nyutkomna boken The New Economics. Den ingår i en våg av tillväxtkritik som ännu inte sköljt in i mainstream-debatten, men som växer sig större vid sidan av. Den framsynta rapporten Tillväxtens gränser från 1972 citeras flitigt av konservativa politiker, vänster­intellektuella, företagsledare och företrädare för folkrörelser som dissar den neoklassiska ekonomin och efterlyser ett nytt ekonomiskt tänkande.

Det var ju meningen att ekonomin skulle tjäna människor och naturens behov, skriver Boyle och Simms, nu är det allt oftare tvärtom. Männi­skor värderas utifrån hur de bidrar till att få ekonomin att växa. Vilket i sin tur gör att människor ofta ser ett egenvärde i ökad materiell rikedom, trots att denna i sig inte gör oss lyckligare.

Ändå fortsätter partierna, från höger till vänster, tillväxtjakten. Det är värt att påminna om att såväl vänsterns John Maynard Keynes som liberalernas John Stuart Mill redan på sin tid insåg att det finns gränser för hur länge en ekonomi kan expandera. Vi kommer inte ifrån att ekonomin är en del av naturen och inte tvärtom.

I den mån kritik av tillväxttanken tar sig upp på agendan viftas den snabbt bort med fromma förhoppningar om att tillväxten kan bestå av mer tjänster i stället för mer prylar. Healingkurser till exempel. Eller att tillväxten avmaterialiseras genom smart teknik och effektivare energianvändning. I bakgrunden ekar den gamla idén att teknologin alltid besegrar naturen tack vare den gränslösa mänskliga idérikedomen.

Det som grekerna kallade hybris.

I den färska rapporten Prosperity without growth från den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling plockar professor Tim Jackson isär tillväxtmyten bit för bit. Rapporten har väckt så stort intresse att den nu ges ut som bok.

Tim Jackson konstaterar att tjänstekonsumtionen många gånger är lika resurshungrig som klassisk prylshopping. En flygresa är exempelvis värre än ett berg av plastprylar. Och som bekant är det snarare resetjänster som konsumeras än aldrig så resurssnåla healingkurser.

Ny teknik och energieffektivisering gör att vi får ut mer av de resurser som vi använder, men vinsten äts upp flera gånger om av den växande ekonomin. För att upprätthålla tillväxten, låta världens snart nio miljarder människor bli lika rika som vi i Europa och dessutom nå klimatmålen måste koldioxidintensiteten i världsekonomin på fyrtio år bli 130 gånger lägre än i dag – mer eller mindre en fysisk omöjlighet.

Dilemmat är att vi har blivit beroende av tillväxten. Den kapitalistiska modell som världsekonomin bygger på kräver expan­sion för att inte kollapsa. Nerväxt i stället för tillväxt riskerar i denna modell att leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Lösningen, skriver Tim Jackson, är inte att fortsätta förneka tillväxtens gränser, men att förändra strukturerna i den ekonomiska modellen. Till exempel låta andra måttstockar än BNP vägleda politiken, exempelvis index som tar hänsyn till klimatpåverkan och mäter välmående snarare än rikedom. Jämlikhet är en annan nyckel – det behövs en genomgripande omfördelning av resurser, nationellt och än mer globalt. Vi behöver också ifrågasätta våra föreställningar om vad ett gott liv är och frigöra oss från konsumtionssamhällets sociala logik som gör oss osäkra och otillfredsställda samtidigt som vi erbjuds säkerhet och tillfredsställelse genom ny konsumtion.

Först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och globala avtal som förhindrar att vi dras ner i den ekologiska och sociala kollapsens mörka vatten.

Den stora frågan för samhället borde inte vara hur vi får ekonomin att vända uppåt igen, utan hur vi skapar välstånd för alla – inom planetens gränser.


David Jonstad
, chefredaktör för nystartade Klimatmagasinet Effekt, författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad i Göteborgs-Posten, 23 november 2009